Lång väg hem

Nu vände jag hemåt. Vägen var lång, det visste jag, men inte att mag-sjukdomen skulle hålla i sig och därmed göra vägen ännu längre. Det var utan någon saknad jag lämnade det till det yttre ogästvänliga Jomsom. Det var mitt på dagen och en hård, jämn vind blåste från söder. Samma vind som tidigare hjälpt mig till Jomsom, motarbetade mig nu. Framåtlutad stretade jag mot söder. Men söder betydde hemåt, vilket gladde mig. Enligt dagboken hade jag börjat fantisera om hur det skulle bli att komma hem, om mat jag längtade efter.

Hade lämnat Jomsom sent och solen hade börjat gå ner redan när jag kom till byn Tuche. Som avtalat stannade jag för natten i min vän lärarens familj.

Där tar min andra dagbok slut! Tredje boken har jag inte hittat. Det innebär att jag nu skriver enbart med hjälp av suddiga minnen. Dock knappast en förlust. Dels var hemresan rent geografiskt en spegelbild av utresan, samma väg, fast åt andra hållet, dels reste jag snabbt och berättelser från säten i diverse buss är svårt att göra intressanta.

Trots att jag kände mig orkeslös, så gick vandringen tillbaka till Pokhara betydligt snabbare. Hemlängtan är en stark drivkraft. Tror det tog mig fyra dagar, men jag är osäker.

F1000057IMG_8316

Byn Marpha 1969 och 2014

Har tidigare berättat att jordskred, mindre sådana lite överallt, och stora där hela bergssidor kan begrava en hel by, är en del av vardagen i Nepal under monsuntiden, juli – början september. Söder om Tuche hade det gått ett stort skred och stigen var täckt av en gyttja av fint stensediment och vatten. I stället för att ta en omväg runt, så klafsade jag rakt på. Först var det hård mark under smeten, men strax satt jag fast. Drog hårt i foten för att komma loss. Först det ena, sen det andra benet, men de satt fast och för varje försök sjönk jag djupare. Kvicksand! Fick en inre bild av att jag snart skulle täckas av smeten upp till halsen. Innan dödsångesten slog till såg jag att det vid sidan om mig låg ett litet dött träd. Fick tag i det, la mig raklång och lyckades få lite kraft uppåt. Först ena kängan, strax därefter den andra och lyckades sakta dra mig till trädet. Stod där en stund och lät pulsen gå ner. Groparna i leran som lämnats av mina kängor fylldes snart och ytan av lera blev åter jämn. Glad att jag nu var ovanför den ytan. Skar av en gren som jag lade i den riktning jag kommit från, hoppade mot grenen, sjönk lite, men hamnade där det var fast mark under ett tunt lager lera. Hela jag var lerig. Krånglade av mig samtliga klädesplagg vid närmaste vattendrag och stod där helt naken. Att tvätta bort lera tar tid. När jag fått på mig de kalla, våta kläderna fortsatte jag runt den förrädiska leran. Drev upp takten för att få tillbaka värmen i kroppen.

Att gå tillbaka samma väg man kommit är inte en upprepning. Minnet av enskilda hus, broar, byar finns där, men vägen, vyerna är helt nya. Den tidigare jobbiga nedgången på 1000 meter från Sikha till Tatopani fanns inte längre. I stället bjöds jag på en betydligt slitsammare uppåtstigning i ändlösa trappor. Prövade olika sätt för att orka bättre. Antingen att gå och ta pauser med korta intervaller, eller att hela tiden gå mycket långsamt, för att därmed hålla en lugn och jämn andning. Kom fram till att det senare passade mig bättre och att vandringen sammantaget gick lite snabbare. Långsamt utan pauser är alltså mitt tips.

Under denna långsamma vandring uppåt blev jag omsprungen av glatt pladdrande kvinnor med lastade korgar och gäng med unga män som bar riktigt tunga bördor. Fick sällskap av en man som skulle till Pokhara. Han talade lite engelska och gick utan packning. Samtalet gav distraktion från smärtor i magen och allmän utmattning. Under de senaste dagarna hade jag ätit väldigt lite, bara lite bröd, någon omelett och svart te.

Svart te dricker man inte i Nepal. Man dricker chai – mjölk, socker och tevatten. Lika delar av varje ungefär.  Enbart te dricker man inte. Det är som att beställa varmt vatten i Sverige. Och sådant kunde de inte ens ta betalt för. Kaffe var då en sällsynt, exklusiv och mycket dyrbar vara. Snabbkaffe såldes i pyttesmå burkar till högt pris. Turistgrupper som idag kommer till en lodge uppträder som om de vore hemma. Kaos utbryter när de skall välja mellan kaffe och te, med eller utan socker, med eller utan mjölk och alla kombinationer av dessa ingredienser. Följden blir förstås att ingen får som de begärt och ett nytt kaos bryter ut. De här dumheterna, oviljan att anpassa sig, höjer inte stämningen och kan ta oändlig tid.

Natten tillbringade jag och min nyvunne vän i byn Sikha. Nästa morgon kom jag på fötter, men kroppen kändes helt dränerad. Han måste vara i Pokhara på kvällen och jag fick kämpa för att hänga med honom. Turligt nog gick stigen nu nedåt i behaglig vinkel. Låga moln och duggregn. Hela vägen från Jomsom hade jag diarré som var svår att kontrollera. Skärpet i byxorna hade jag tagit av för att kunna agera snabbt när behovet plötsligt gjorde sig gällande – snabbkoppling på brallorna alltså! Snabbt in bakom skyddande buskar och ner med brallorna. Fram med vattenflaskan och tvätta rent med vänster hand, så här var det hela tiden. Och just vid ett sådant tillfälle hände det! Ett plötsligt vinddrag svepte undan molnen. Under kanske 20 sekunder blottades de vita bergen i norr. Hela Annapurna-massivet med ett flertal 8000-meters toppar badade i sol. Byxorna var nere, men kameran fick jag fram och hann ta en fantastisk bild. Fick upp byxorna, men då var Himalaya åter bakom dimmorna och regnet kom tillbaka.

F1000108

Bilden tagen 1969 från ett buskage med brallorna nere

Om att göra toalett. I dag har de flesta hem i byarna i bergen en toalett. Vanligtvis en toalett där man sitter på huk och förrättar vad man har behov av. En mer hygienisk lösning än den västerländska sittoaletten. Efter en lugn stund (med värkande knän) så häller man vatten i vänster hand och tvättar stjärten erforderligt antal gånger. Då är man också ren, vilket inte är fallet när man torkar bort det värsta med papper. Du skall alltså använda dig av den vänstra handen, icke den högra. Följaktligen betraktas vänster hand som oren. Glöm aldrig det! Vidrör aldrig en person med din vänstra hand – han eller hon skyggar undan, tycker du är snuskig. Har själv fått förebråelser när jag obetänksamt berört en person med vänster hand. Snuskigast av allt är förstås att äta med vänster hand. Men hur gör vänsterhänta? Svar: De äter med höger hand.

På eftermiddagen var jag fullständigt utmattad och slogs med min kropp för att orka vidare. Farten drevs upp när vi kom ner på slätten och närmaste oss staden. Något hände.  Minns bara att jag låg på en säng i ett hus med en svag glödlampa. Kvinnor stod lutade över mig och en av dem baddade min panna med kallt vatten. Sen somnade jag igen.

Tog jag mig till busstationen nästa morgon. Första bussen till Butwal vid indiska gränsen. Indisk buss fem mil till Ghorakpur. Hann med nattåget till Delhi. Third class seat. På morgonen i Delhi gick jag till en bank för att lösa in en ”kommersiell check” som min omtänksamme far ställt ut, att ha om jag skulle råka i knipa. Och i knipa var jag, hade inte mycket pengar kvar. Att flyga var inte att tänka på. Gick runt till flera banker, men ingen visade någon förståelse för min check. Kändes lite förtvivlat. Ringa hem tjänade inget till, att gå till svenska ambassaden och förnedra mig var inte aktuellt.

New Delhi Ry stat.

New Delhi Railway Station

I stället blev det tåg till Amritsar, gå över gränsen, pakistanskt tåg, en ny gräns och sedan dessa olidliga bussresor i Afghanistan. Fort gick det och jag stannade aldrig upp. Nätterna sov jag på bussgolven och på dagarna sov jag på sätet. Måste ha varit ganska omtöcknad eftersom alla minnen är borta. Först efter att ha korsat gränsen till Iran stannade jag upp. Blev stoppad. Alla resenärer stoppades. Kolera hade brutit ut i Afghanistan och alla resande placerades två dagar i karantän. Inte alls fel för mitt vidkommande, gratis mat och en säng som stod stilla att sova i. Här förvarades vi alla, hög som låg, prydligt klädda afghanska affärsmän och franska hippies. All min erfarenhet av de senare väcker onda känslor. Här var det en av dem som inte gillade maten. ”Give me real food” skrek han med tung fransk accent och singlade sin tallrik med maten på genom matsalen. Själv försökte jag visualisera Shah Rezas tortyrmetoder och hoppas fransmannen skulle få det värsta.

buss nepal

Buss i Nepal 1970-talet. Alla bussar av det indiska märket Tata. Flertalet också ”deluxe”

Efter två dagars paus gick jag på direktbussen till Teheran, bytte till bussen som gick hela vägen till Erzurum i Turkiet. Sedan följde den långa resan genom Turkiet. Dagar och nätter på bussar, sittande eller liggande på golvet. Jag kom till Istanbul. Europa, nästan hemma! I varje nytt land hade jag växlat alla mina pengar till lokal valuta. Nu gick jag till järnvägsstationen och la upp alla mina turkiska Lira på disken vid biljettluckan. ”A ticket as far as possible towards Sweden, please”. Biljetten jag fick gick till Stuttgart.

Vaknade upp i Österrike. Det regnade och kylig vind svepte in när jag öppnade fönstret för att andas den friska luften. Grön granskog. Tårarna fyllde mina ögon. Väl framme i Stuttgart var det Autobahn som gällde, även om hungern nu började kännas irriterande. Inte helt tillåtet att lifta där, men det gick bra ändå. Fort gick det och vänliga människor bjöd mig på korvmackor. På färjan från Puttgarten fick jag sitta kvar i bilen för att undvika biljettkontrollen. Fortsatte lifta på natten och var vid middagstid nästa dag i Stockholm. Tio dagar hade resan tagit från Delhi om jag räknar bort de två dagarna i iransk karantän.

Så stod jag på Stockholms Central. En vänlig kvinna gav mig två 10-öringar som jag lät ramla ner i myntautomaten. Min far svarade. Snart var han där med sin Ford Taunus och jag kom hem till Helenelund. Far var tyst i bilen, visste väl inte vad han skulle fråga. Själv hade jag svårt att berätta. Minns bara att min mor grät medan hon plockade fram vad som fanns i kylen. De trodde inte att jag fortfarande levde.

Inte heller senare kunde jag berätta om resan. Och de frågade aldrig. Allt jag varit med om var främmande för dem och platserna jag besökt hade de inte hört talas om. Dagboken läste aldrig någon. Du är faktiskt den förste jag berättat för.

En reaktion till “Lång väg hem

  1. Hei interessant å lese din beretning så langt tilbake. Jeg er fra Norge og har truffet deg for lenge siden på kontoret i Stockholm. Jeg har vært i Nepal med dere og også i Amazonas. Jeg bor i Egypt ser dere har hatt turer hit. Jeg har bodd flere år i Siwa Oasis og har sterk tilknytning til den delen av landet. Jeg kjenner Soliman som dere bruker som guide her. Det er flotte turer dere har. Mva. Johanne

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s