Nu är det jul, igen! I Etiopien

Bild: pilgrim vid sin lilla grotta vid foten av en av Lalibelas klippkyrkor. Foto CJ

Av Clas Rosvall, Etiopien 2007

Ännu en gång kunde jag sjunga om julen, nämligen den 6–7 januari i Lalibelas berömda klippkyrkor. Då firar nämligen den ortodoxa etiopiska kyrkan sin jul likt alla ortodoxa kyrkor.

Aldrig har jag gått så försiktigt! Runt omkring mig ligger tusentals bylten. Tänk er att landstinget har spritt ut ett jämnt lager av tvättsäckar över ett kuperat landskapet. Men varje ”tvättsäck” innehåller en sovande människa, en pilgrim, som övernattar i det fria inne bland Lalibelas klippkyrkor nerhuggna i berget. Här och där sticker fötter, händer och huvuden ut och min uppgift är att ta mig fram till själva mässan utan att störa de sovande, än mindre krossa någons tår eller näsa.

Gamla och unga, mest gamla, huvud mot rumpa, rumpa mot fötter, fötter mot huvud i ett hav av tvättsäckar. Präster mässar, församlingen klappar i händerna och kvinnorna joddlar sina höga c:n. Och mitt i allt detta ringer en och annan mobiltelefon.

Jag passerar en hög sovande präster i full ornat. ”En hög”, låter det vanvördigt? Men vad ska man då kalla ett halvdussin präster i färggranna skrudar, som ligger som en kull hundvalpar huller om buller vid klippväggen och snarkar.

Kyrkorna är nerhuggna i berget, 10–12 meter lodräta klippor, och människobyltena ligger ända ute vid kanten. En knuff fem bylten in från kanten och en dominoeffekt skulle kunna uppstå, som får någon att rulla över kanten och krossa några andra bylten tio meter ner. När jag själv går där nere kan jag inte låta bli att oroligt blicka upp mot kanten för att se om någon tänker krossa just mig – och sig.

Min högra sko nuddar en stortå. Jag placerar oändligt försiktigt vänster klack en centimeter från en nästipp som tittar fram.

Bild: Patriarken av den koptiska kyrkan, Abune Paulos. Foto CJ

Jag går hukande genom en 25 meter lång tunnel, kolmörkt, känner mig fram och kommer ut på planen som är vallgraven runt en av kyrkorna. Nästan framme vid mässplatsen. Då är det tvärstopp. Ingen kan röra sig en millimeter, såvida man inte vill trampa omkring i den halvsovande massan av kroppar där det definitivt inte finns något fotutrymme alls. I nischer i berget, stora som små kylskåp, sitter gulklädda män med vaxljus virade runt vänster pekfinger och l(j)usläser bibliska texter på amharinja, ett språk med 138 bokstäver.

Via gångar, tunnlar, vallgravar, trappor, stegar, smärre friklättring och ännu mera tipp-tapp-tipp-tapp för att inte sparka eller trampa på en 18-årsyngling med from uppsyn eller 85-åriga kvinnor med oändligt fårade ansikten, tar jag mig några timmar senare ut från klippkyrkoområdet. Lämnar mässan och tiotusentals pilgrimer från när och fjärran. Lämnar alla mjuka röster, lämnar värdigheten hos människorna mitt i detta totala trängselkaos. Lämnar de trötta leendena och de saliga minerna. Lämnar alla hjälpande händer vid tunnlar, stup och nålsögon.

Lämnar en del av mitt hjärta i Lalibela.