Den höga sannolikheten att det osannolika skall inträffa

Bilden: Sannolikheten att få se tiger i Gangesdeltat (Sundarbans) är låg. Samtidigt finns chansen (eller risken) – i varje stund! Foto CJ.

Inledningsvis skrev jag att min längtan ut i världen uppstod under studenttiden. När jag anstränger mig att frammana tidiga minnen träder fragmentariska bilder från TV-filmer

IMG_0290
Farfar var kanske kannibal. Foto CJ

på 50-talet fram: Huvudpersonen (hjälten) går med långsamma steg uppåt, uppåt genom regnskogen, i Kongo, kanske Belgiska Kongo. Till sist möter han (den fruktansvärda) gorillan. Då vågade jag inte titta längre. Bättre minns jag Sten Bergmans knarriga radioröst när han berättade om hur han blev kompis med kannibaler på Nya Guinea och samlade på paradisfåglar. Han arbetade i vetenskapens tjänst och jag lärde mig ett nytt ord – forskningsresande. Senare har jag läst att han vid hemkomsten överlämnade bl a 300 skinn av paradisfåglar till Naturhistoriska Riksmuseet, där de fortfarande lär ligga i de djupaste källarvalven. Då var han min idol, nu tycker jag det finns anledning att ifrågasätta det vetenskapliga värdet av Sten Bergmans resor. Däremot var han tveklöst dåtidens främste äventyrare som trollband  radiolyssnare i alla åldrar.

Liksom alla skolbarn fick jag frågan – Vad skall du bli när du blir stor? Forskningsresande, svarade jag tvärsäkert. Det blev jag aldrig, men ändå, kanske, lite grand.

I skolan läste vi geografi. I trean fick jag lära mig allt om hemkommunen Sollentuna, i fyran vidgades vyerna till hela landet. Minns att jag kunde rabbla alla städer i Småland och placera dem på en blindkarta. Dessutom hade jag lärt mig huvudstäderna i alla världens länder, som inte var så många då, men jag följde noga avkoloniseringen och nya länders födelse i slutet av 50-talet. I sexan läste vi om världen utanför Europa och jag fick excellera med mina kunskaper. Varje termin fick jag högsta betyg A i geografi, ända till studentexamen och det enda A jag någonsin fick i något ämne.

Några år tidigare, när jag var sju år, tog mina föräldrar med mig på bio. Minns att filmen utspelade i Indien och handlade om en liten pojke som orädd gick genom djungeln i tryggt sällskap av sin tama tiger. De gick i mörkret under höga träd och vadade över en strid älv. Filmen gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på mig, eftersom jag hittade den i ett grumligt minne.

År 1993 reste jag i östra Indien med en grupp, i delstaten Orissa. Medan reseledaren tog

B 039
Marknad i Bastar District. Foto CJ

hand om resenärerna och tog dem till olika stamfolksbyar, så fortsatte jag inåt landet i sällskap med en muslimsk advokat från Bombay.  Han hade gift sig med en stamkvinna och hade nu fyra barn med henne, ett i Indien ovanlig par. Jag ville längre in i det okända Indien, till skogarna där stamfolk fortfarande levde ett traditionellt jägar- och samlarliv. Till distriktet Bastar i centrala Indien. Vi åkte taxi och kom tillsammans till en liten stad. Enligt stadens polischef hade man aldrig tidigare haft en utlänning i staden. Folk samlades runt mig, stirrade, skrattade och kommenterade.

Något hotell fanns inte och min reskamrat (vars namn jag glömt) frågade om det var okey för mig att övernatta hos hans vän i en by utanför staden. Dit åkte vi i vår taxi när solen var på väg ner. Snart satt vi i en hydda med korslagda ben och åt dagens sista måltid.

På skraltig engelska ställde vår värd frågan – ”Why you interest India?” Jag tänkte efter, dröjde med svaret och letade efter fragment i minnet – ”A small boy, he had a tiger…” Han såg intensivt på mig, men sa inget mer. Efter middagen reste han sig och tecknade åt mig att följa med.

Med var sin ficklampa gick vi mellan hyddorna, alla med lerputsade bambuväggar och halmtak. Ljuset från fotogenlampor lyste genom öppna dörrar där vi såg familjer sitta kring öppna eldar och äta middag.

Ljuset från våra ficklampor lyste på hyddor och djurstallar där blänkande stora ögon lyste tillbaka. Så stannar han upp. Genom den öppna dörren ser jag en man och en kvinna sitta på golvet svagt upplysta av glöden från elden där kvinnan nyligen kokt deras ris. – “This is Mr Chendru!”

B 037
I säkert förvar hade han de tre upplagorna av boken. Foto CJ

 

Så var det, har satt den lille killen från filmen. Nu hade han nyss fyllt 50 år. Tigern i

B 038
Mr Chendru 50 år. Foto CJ

filmen var tam och utlånad från Calcuttas zoo, berättade han. Nästa morgon var jag tillbaka och fick höra hela historien och bläddra i boken Chendru får en tiger. Han hade den både på svenska, hindi och på engelska.

Boken var skriven av Astrid Bergman-Sucksdorff, dotter till Sten Bergman och tidigare gift med Arne Sucksdorff. Han gjorde filmen En Djungelsaga.  Senare hittade jag boken på ett antikvariat och tog kontakt med författaren som jag också fick förmånen att träffa.

I ett land 7,5 gånger större än Sverige med (då) en miljard invånare, vilken tur att träffa på just Chendru! Nåja, det finns väl något tusental personer som jag hade någon form av relation till, som jag hade kunnat träffa på under resan, eller på någon annan resa, i något land. Sannolikheten för just det mötet var förstås ytterligt låg. Däremot måste det vara högst sannolikt att något av dessa, var för sig, osannolika möten, någon gång äger rum. Alla som rest utanför allfartsvägarna har nog upplevt att något högst oväntat inträffat under resan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s