Min vän Torbjörn

– Va i helvete Christian!

Torbjörn är ovanligt kraftigt byggd utan att alls vara tjock. Trots att han är betydligt kortare än jag, så väger han nog mer. Normalt är Torbjörn en lugn och lågmäld man.

Vi ska äta lunch hemma hos mig och gå en riktigt lång promenad i skogen. Ungefär det vanliga när jag bjuder hem vänner mitt på dagen. Torbjörn bor på andra sidan sta´n och det är en lång resa till Saltsjöbaden.

Han har precis kommit in genom dörren och hejdat sig när han får syn på ödlan som står på en fönsterbänk i mitt vardagsrum. För Torbjörn är det inte bara en ödla. Snabbt gör han en artbestämning: En Komodovaran! Torbjörn är herpetolog (herpetologi = läran om kräldjur) och ordförande i Herpetologiska Föreningen. Han vet.

Komodovaranen är inte bara världens i särklass största ödla. Kan bli närmare fyra meter. Jag har själv sett den. Utbredningen är begränsad till två små öar belägna mellan de stora öarna Sumbawa och Flores och en nationell symbol för Indonesien. Som tigern för Indien.

Torbjörn sänker kroppen och fäster blicken stenhårt på mig. Som när noshörningen sänker huvudet, skrapar med framfötterna och laddar för en attack. Hans ögon glöder och munnen smalnar. Jag backar och höjer avvärjande händerna:

– Lugn, gå nära! Titta!

Han tar han några snabba steg fram. Tittar på den meterlånga ödlan, låter fingrarna försiktigt glida över den fjälliga ryggen och vänder sig snabbt mot mig. Fortfarande är ryggen böjd och ögonen stirrar underifrån på mig.

– Vad har du gjort?

– Lyft på den, Torbjörn. Titta på undersidan.

Han gör som jag säger. Känner antagligen en oväntad tyngd när han försiktigt lyfter upp den, ser att djuret saknar fjäll på magen och den långa svansen. Långsamt rätar han på kroppen. Ansiktet utstrålar nu bara en stor osäkerhet.

• Den är inte riktig…?
• Kör in nageln på undersidan!

Någon riktig rispa blir det tydligen inte, men han ser att ödlan inte är verklig, aldrig varit verklig, att den alls inte är uppstoppad. Han känner på den ordentligt och tittar noga. Ansiktet lyser upp och munnen rätas sakta ut.

• Förlåt, men jag trodde…, trodde den var uppstoppad.
• Den kunde varit levande!

Nej, den är skuren i trä och perfekt målad. Så naturtroget gjord att till och med Torbjörn blev lurad. Det gick inte att rispa den eftersom materialet är ett mycket hårt träslag.

Torbjörn ställer tillbaka den 1,20 meter långa ödlan på fönsterbrädan. Han står och tittar på den, uppenbart förvånad över träsnidarens osannolika skicklighet och vi är tydligen vänner igen.

På samma fönsterbräda har ödlan stått sedan 1987 då jag handlade den på Sarinah, det berömda varuhuset i Jakarta på avdelningen för turistsouvenirer. Där fanns bara denna Komodovaran bland hundratals grodor, ankor m m. Jag såg mästerverket mitt i det vanliga utbudet av sniderier i mjukt trä gjorda på Bali. Min gissning är att den för länge sedan tillverkats på uppdrag av någon som kunde betala minst en årslön till den allra skickligaste träsnidaren.

På flyget hem tog jag min ödla som handbagage och placerade den på hatthyllan. Undrande medpassagerare fick känna på den och konstatera att den faktiskt inte var det levande vidunder den tycktes vara.