fordrar möda, mycket möda,
och det upptar en helt och hållet.
De flesta människor skaffar sig i stället den motsatta förmågan,
nämligen att titta utan att se,
att lyssna utan att höra.
Ryszard Kapúscinski.
Sedan jag överlämnade Läs och Res till andra i oktober 2015 har jag skrivit.
Skrivit om hur allt började på det vilda 70-talet. Skrivit om allt märkligt och spännande som hände under 37 år med Läs och Res. Naturligtvis också om mina intryck av resande, turism och den stora stygga resebranschen. Nu har jag lämnat den till förlaget Vulkan. Under tidig höst bör den vara tryckt. Tror du kommer att gilla den!
Därför skriver jag den här boken
Nu gör jag bokslut för mitt liv med resor. Det roar mig att skriva om lärdomar jag fått, och alla hiskliga, härliga äventyr jag själv fått vara med om. Samtidigt ser jag jag en möjlighet att bereda plats för andra resenärers berättelser. Dessutom vill jag berätta några av de roligaste historierna. Många har uppmuntrat, uppmanat mig att skriva – bekanta och resenärer som flimrat förbi under åren.
Jag skriver för att få ihop minnen som tunnats ut och en sista chans att förklara mina tankar kring ett bättre resande. Jag skriver inte för resenärer (tidigare och framtida), inte heller för vänner eller familj – jag skriver i första hand för att det roar mig.
I grunden är jag en pinsamt självupptagen person. Inget vackert karaktärsdrag, och de som känner mig kan nog instämma. Så här är det: Det fanns inget som tillfredsställde mig så mycket som att ständigt bli påhejad av resenärer och de många reseledare över hela jorden som kunde bygga sina liv parallellt med Läs och Res. Pengar var däremot aldrig varit min drivkraft.
Nu känns det som min plikt att rapportera. Jag vill berätta för alla fantastiska människor jag stött på under åren och som ännu inte försvunnit in i glömskans dimma. Jag tänker på alla de resenärer (kallade dem aldrig kunder) som jag fått närmare kontakt med. Ännu starkare känns plikten att rapportera till alla de reseledare som var den viktigaste delen i researrangerandet.
För mig har det varit en härlig resa under 50 år. Från att jag liftade till Indien 1969 och fram till att jag överlät företaget 2015. Det har varit ett privilegium att själv få resa och bokstavligen utforska nya (för mig) okända miljöer med syfte att ordna resor dit. Att få resa med ett ärende har varit mitt privilegium. Var jag än dök upp, var alltid den första frågan
– Why do you come here?
Att ha ett bra svar på den frågan har varit mitt privilegium.
Viktigaste har ändå varit, och det som drivit mig under alla år: Att jag fick förmånen att ge mina resenärer upplevelser och insikter, som kom att påverka även deras liv. Inte allas förstås, och mer eller mindre, men nästan varje dag fick jag: Tack, beröm och högt betyg i utvärderingarna av resorna. Det var detta som drev mig att fortsätta när motgångarna kom med miljonförluster och svinn i kassaapparaten.
För att skriva har jag tagit hjälp av mina resenärer, några av de som rest med Läs och Res genom åren. Deras berättelser och tankar om sin resa är centrala i min historia. Reseledarnas berättelser är särskilt betydelsefulla för mig, kanske också för dig som lärt känna dem under en resa. Mycket är beröm, men jag har också bemödat mig om att få fram kritiken. Misslyckandena alltså.
Ett hundra författare
Och svar fick jag! Massor av berättelser. Jag har tagit med många, de som säger mest utöver rena beskrivningar av resan. Några vansinnigt tokroliga historier förtjänar också läsning. Efter viss selektering bjuder här 90 olika resenärer på berättelser de tycker att du skall läsa. Även 16 reseledare har skrivit om hur de upplevde sin roll som ledare för besökande svenskar. Och norrmän! Ungefär 10% av resenärerna var norrmän, som förstås berättar bäst på sitt eget språk. De skriver på bokmål, det vi normalt uppfattar som norska, men det finns ytterligare två språk i Norge, eller Noreg, som det heter på nynorsk. Det tredje språket är riksmål. Ivar Teigum har skrivit på nynorsk, som jag tycker kräver lite fantasi att förstå.
Alla de som skrivit vill jag tacka för att ni ansträngt er och accepterat mina strykningar och petiga språkliga ändringar. Däremot har jag försökt att behålla varje skribents sätt att uttrycka sig, något jag vill kalla ”färgen” i språket. Så t ex, har Gerhard, som är tysk och som tidigare bott några år i Sverige skrivit mycket tänkvärt, men på lite lustig svenska. Hans text var jag försiktig med att peta i. Flertalet bidrag har fått mer eller mindre del av texten struken, och det har varit svårt att stryka text som är bra. Till sist har alla fått godkänna sin text att bli en del av den här boken.
Projekt Läs & Res 