Raka spåret till Kolkata

Bilden:Portalen välkomnar besökare till Nepal. Luften är fylld av rök 
och lukter sticker i näsan

Utvecklingens baksida

År 1970 hade Nepal 10 milj invånare. Nu är de 30 miljoner på 1/3 av Sveriges yta. Ändå är inkomsten per person 14 gånger högre i dag än jämfört med 1970.

Baksidan blev Boel och jag varse i södra Nepal kring, gränsstaden Birgunj. Vi reste 20.12 från Katmandu med en hyrd jeep till indiska gränsen för att så småningom ta oss till Bangladesh via Kolkata. Flyga är enklare, men sådant vill man ju undvika nu för tiden.

Resan på den smala, slingriga vägen ned genom bergen var alldeles strålande. När vi efter några timmar nådde låglandet gick solen i moln. Här låg de industrier som producerade varor och byggande; cementfabriker, tegelbruk, kemiska saker, garverier och textilindustri. Det bolmar ur många skorstenar.

Vid passkontroller och tullstationer var vi ensamma västerlänningar. Enligt polisen på nepalesiska sidan var vi de första på tre dagar. När jag på 1970-talet flera gånger passerade gränsen med stora grupper, så var köerna av väntande turister långa. Nu flyger alla. På så sätt undviker man baksidorna av verkligheten och kan helt ägna sig åt vitgnistrande höga berg och tigersafari nationalparkerna. Så snedvrids verklighetsuppfattningen.

Vi kom efter visst mankemang över gränsen till Raxaul på indiska sidan. Här var luften lite bättre, men så skräpigt, skitigt att t o m en mycket härdad turist hade svårt. Jag blev så besviken. Visserligen är delstaten Bihar Indiens fattigaste hatat för sin korruption och alla typer av övergrepp, ändå blev jag besviken och förbannad. Middag åt vi på järnvägsrestaurangen där vi var de enda gästerna. Humöret i botten.

Hundar, kråkor och grisar letade efter ätbart i högarna av allt som människor och djur kan tänkas göra sig av med. I mörkret satt folk och sket medan någon annan varelse funderade på om också detta gick att äta. Män stod på rad och pissade.

Här hade jag planerat stanna övernatten och njuta av livet i en indisk småstad. I stället tog vi första tåget mot Kolkata (Calcutta).

Third class sleeper var kallt på natten, men jag tror vi sov hyfsat ändå. Boel hade vår enda sovsäck och jag virade in mig i diverse klädesplagg. Vid lunchtid var vi framme vid Howrah Station, världens största. Därifrån skulle vi ta en taxi till något hotell. 

Where to, sir?

Not sure, let me think.

Sudder Street!

Inte kom jag på namnet på hotellet jag använde senaste gången på 1980-talet. Men att det låg centralt i de mest slitna områdena där hippie-turisters hashrök en gång kittlade i näsan, det mindes jag. Mina gamla sunkiga hotell var borta och när taxin stannade framför Salvation Army, så tog vi det direkt. Receptionisten krävde ring på fingret och upplyste om det strikta alkoholförbudet. Vi hade inga ringar och en stor flaska nepalesisk whisky i resväskorna, men med några inställsamma leenden fick vi ändå ett rum.

”New Market” låg strax intill hotellet. Knappast någon ny marknad. Tvärtom, den såg lika dan ut för 50 år sedan. Samma stenbänkar för fiskar, kött, levande höns och samma små krypin där det såldes allt annat som kan betraktas som överkomligt av en enkel människa utan större behov av den moderna världen. Fascinerande och rejält snuskigt.

Men New Market suger som en magnet; vi gick dit flera gånger. Inte handlade vi något, men att förirra sig i nya gångar och avdelningar – det var så spännande. Moderna butiker finns numera på gatorna kring detta levande museum över Gamla Indien. En butik som vette mot New Market demonstrerade tydligt sin exklusiva karaktär och sållade sina besökande kunder.

Både Boel och jag gillar att gå. Även i stora städer. Dels vår vi nödvändig motion, dels som ett sätt att långsamt upptäcka staden. Vet vi bara vart vi ska, så hittar vi dit, Antingen genom att ständigt fråga sig fram, men nu för första gången men någon app vägledning. En morgon gick vi 16 km till blomstermarknaden nere vid Hoogly river. Här såldes blomstergirlander i parti. Alla blommor, men mest halsband av tagetes.

Under mellankrigstiden fans handragna rickshor överallt i Asien; Kina, Burma, Singapore. De betraktades som en otidsenlig kvarleva av mänsklig förnedring. Sedan många, många år är de förbjudna och borta överallt. Med ett undantag: Kolkata. Boel var förskräckt att se män klädda i smutsig undertröja, lunghi se män springa barfota framför vagnar med välbeställda, ofta rejält tunga passagerare. Farkosten är förbjuden sedan minst 50 år, men ”rickshawpullers” håller ihop och gör våldsamt motstånd med stöd av den medelklass som är deras kunder. En kvinna som skall hem efter mörkrets inbrott tar helst en rickshaw hem. Där är hon tryggare än i taxi, buss, tunnelbana. Själv ville jag förstås visa Boel känslan av att sitta på en bekväm bänk bakom en springande man.

 

Hade läst en tidning på över en månad. Köpte Times of India som har en upplaga på tre miljoner ex (jmf New York Times med 2 milj ex på helgen) och är den största engelsk-språkiga tidningen i Indien. Hit har inte tidningsdöden nått.

En notis intresserade mig särskilt och jag tog en bild av den. En tigrinna hade blivit dödats av en fortkörande bilist i delstaten Uttarkhand i norra Indien. Hon bar på tre foster. Att döda en tiger är brottsligt i Indien och Nepal. Bilföraren var nu eftersökt och kunde vänta sig många år i fängelset för sitt brott.

Vi skulle vidare den korta sträckan till Bangladesh. Förortståg från Shielda station två timmar till gränsstationen vid Benapole. Sista biten fram till gränsen tog vi en el-cykelrickshaw. Inte heller här träffade vi utländska turister. Alla flyger den korta sträckan mellan Kolkata och Dhaka och får visa-on arrival. Själv hade jag använt två dagar för att söka visum hos den hopplösa Bangladeshiska ambassaden i Stockholm.

Passpolisen var på lunch, så vi fick vänta i två timmar. Jag blev tillfrågad om adress och telefon till vårt hotell i Kholna dit vi hoppades kunna övernatta, samt mitt eget telefonnummer. Jag var sur och ville statuera exempel;

We have no hotel booked.

I lost my phone in Kolkata, hence no number.

Give phone to person who has invited you!

His number was in my lost phone!

We have proper visas. Your job is to stamp them! Or you extradicate us!

Boel var nervöst och lämnade sitt mobilnummer. Polisen fick något att fylla i den obligatoriska rutan och allt blev lugnt. Även jag!

Rödrockade bärare från Bangladesh sida tog vårt tunga bagage, placerade detta på en eldriven ”three-weeler” och snart var vi på järnvägsstationen. Tåget till Khulna stod inne och började precis rulla när vi snopna nådde fram. Trist, men nästa tåg gick om tre timmar. I mörkret anlände vi senare till Khulna där Ganges – Bhramaputras enorma delta börjar. Världens störst mangroveområde.

Nästa lördag berättar jag om 5 dagar på båt genom några av de 10-tusentals slingrande flodarmarna. Och om tidvattnet som bestämmer allt för människor och djurlivet.