Kambodja – Paradis och verklighet

Vägen Österut 15

16.1 Dag 107. Upp tidigt och snabbt iväg. Buss norrut 480 kilometer till Sen Monorom som på 800 meter över havet har ett betydligt svalare klimat. Skönt efter dryga 30 grader i Phnom Penh. För 40 år sedan låg här stora skogar med ett rikt djurliv. En tiger sågs senast för tio år sedan. Nu är nästan allt borta. Plantager, små odlingar och grässlätter har ersatt. På kvällen kom visumet till Vietnam.

Ser att pensionen kommit till kontot. Förmånligt kunna resa månad efter månad utan att bankkontot förändras så mycket. Elräkningarna dras från ett annat konto och det tittar jag inte på.

Skogar av gummi, ett märkligt berg och vattenfallsturism

17.1. Dag 108. Att ha en guide eller inhemsk följeslagare gör resan oerhört mer innehållsrik. Kan inte tänka mig resa i ett främmande land, en främmande kultur med ett konstigt språk utan någon som snabbt och direkt kan förklara den nya omgivningen. Är guiden dessutom en respekterad vän så får resandet ett djup jag annars inte kunnat drömma om. Jo, Kambodja är ett land jag skulle kunna tänka mig återvända till.

Med tuk-tuk åkte vi långt norrut på svåra, dammiga vägar. Färden gick genom en ändlös fransk gummiplantage. Ett jättelikt skogsområde köptes för en struntsumma kring 1980 när landet var i kaos efter att Röda Khmererna jagats undan. Skogen höggs för att omvandlas till plantage. Skyltar upplyste om fotograferingsförbud. En vakt kom rusade och skrek högt! Tror jag det!

Målet var en märklig geologisk formation som Vuthy kallade ”Stone Mountain”. Började försöka gå uppför, men 60 graders lutning kändes för mycket. Ville också minska risken för en olycka. Långt borta, på en resa, får en olycka större konsekvenser än hemma. Att minimera risker är något jag tänker på hela tiden.

Vattenfall är fascinerande. På hemvägen stannade vi vid ett sådant. Gudomligt vackert, när jag beskar bilden och tog bort mängden besökare, drivorna med skräp och suvenirförsäljarna. Jag önskar att vattenfall kunde få fortsätta vara en underbar plats i naturen, inte en kommersiell marknadsplats. Låt det få vara svårt att ta sig till naturens underverk, en hög tröskel, dit man enbart kommer med fysisk ansträngning. När många människor åker dit innebär det också att platsen mister sin skönhet.

På kvällen efterlängtat mejl från Nang, en av reseledarna i Hanoi, som hälsade oss välkomna och skulle ta emot oss. Oklart när och var.

18.1. Dag 109. Nu är det Boels o-tur att få diarré och hon blir kvar på hotellet. Jag och Vuthy åker iväg med en tuk-tuk förare som vår guide. Vart vet jag inte riktigt, men vi hamnar i en by med den etniska minoriteten pnunong. Gissningsvis samma som hmong som lever i bergstrakter över hela SÖ-Asien. Helt borta är de vackra husen med välvda palmbladstak och den gamla stamfolksromantiken. Nu hade man byggt nytt. Eleganta riktigt lyxiga hus i vackert hårdträ och kakel i golvet. Fortfarande på pålar tre meter över marken.

Jag träffade herr Sre Long. Han sa att han troligen var över 40 år. Han hade 11 barn men ännu bara tre barnbarn. Alla hans barn hade gått i skolan. Hans hus hade kostat kring 10 000 dollar, men mycket arbete hade gjorts av honom själv och med hjälp av grannar. Nu levde han på de odlingar han hade på fyra hektar, vilket gav honom en tillräcklig inkomst. Bakom huset stod en mountainbike. Så kallas den ombyggda, förlängda motorcykeln med påsvetsad pakethållare av armeringsjärn. Den används för att frakta ut mer eller mindre legalt virke från skogen.

Jag visades till Herr Tran Saveoun. Han var äldst i byn och mindes den franska tiden. Dock hade de aldrig varit någon i byn. Jag frågade om han tyckte det var bättre förr. – ”Vi var mycket fattiga, levde som i en svinstia. Nu lever vi bra. Men jag önskar att skogen varit kvar”. Herr Tran Saveoun är den ende i byn som har kvar de traditionella prydnaderna av papayaträ i öronen. Senare såg jag hans bild i en turistbroschyr.

Jag talade med den vackra flickan Sa Long. Hon titta blygt ner och det dröjde innan jag vågade plocka fram min lilla kamera, som knappast kunde se hotfull ut. Hon sa hon var 20 år och hade nu två barn. När hon gifte sig mindes hon inte riktigt. Hon hade gått sex år i skolan och kunde inte svara på frågan om hur många barn hon ville ha. Själv hade hon 10 eller 11 syskon.

Stannade vid skolan i byn Poutang. Steg in i klass 4. Klockan var snart elva och det här var sista lektionen i morgonskiftet som började klockan sju. De hade lektion i Khmer, ett helt nytt språk för de här barnen som vuxit upp med sitt eget stamspråk, kanske heter det pnunong. – ”Vad är problemen?”, frågade jag lärarinnan. Hon funderade lite: – ”Barnen har svårt att skilja på konsonanter och vokaler i khmer. Vokalerna skrivs ovan- och nedanför konsonanterna i det vackra skriftspråket. Så här: ភាសាសរសេរដ៏ស្រស់ស្អាត។

Hämtade ut pengar från ATM. Kan välja mellan dollar och riel. En dollar motsvarar 4000 riel, ungefär. Om priset är satt i dollar kan jag betala med riel, helt eller delvis. Har jag betalat med dollar kan jag få växeln i riel, helt eller delvis. Rörigt? Ingen fara; har jag rört till det eller tar för lång tid på mig, så lämnar jag bara över min sedelbunt och ber dem ta vad de ska ha. Då går det kvickt och jag har aldrig känt mig lurad hittills under den här resan. Inte en enda gång alltså! Det är en felaktig och otrevlig fördom att man hela tiden blir lurad. I alla fall inte när man valt vägen österut.

19.1. Dag 110. Nu var Boel på benen igen. Vi hade köpt en tur till ett område där det fortfarande fanns orörd skog. Herr Moni är professionell guide, och tar enbart grupper som är seriöst naturintresserade, säger han bestämt. Naturintresset har minskat, påstår han. Få kambodjaner bryr sig, för dem är det enbart ”party” som intresserar, tillägger han. Nu skyddas skog enligt lag som upprätthålls av skogliga myndigheter.

Avverkning av naturskog är numera illegalt, men sker ändå. Korruptionen finns på alla nivåer, inte minst i affärskretsarna kring premiärminister Hun Sen.

Skyddet av just det skogsområde vi besöker stöds av WWF Sverige. Känner mig stolt när jag ser den svenska flaggan på skogvaktarens uniformsjacka. På min fråga får jag svaret att vakterna har rätt att skjuta om en misstänkt tjuvjägare inte stannar. Tänk om WWF hade samma bestämda hållning till de stora rovdjursjakterna i Sverige..! I fattiga länder långt-bort-länder agerar man för bevarande, i Sverige vågar WWF inte ens ifrågasätta jaktintressena. Det är en mycket räddhågsen organisation.

En svårfattbar skogsskövling

Kambodja är ett skövlat land. År 1970 täcktes landet till 70% av skog, år 2007 var siffran tre procent. Röda Khmererna högg så mycket de hann med och den korrumperade regimen under Hun Sen kunde berika sina närmaste anhängare på samma sätt.

För mig som resenär blir det påtagligt när jag överallt ser möblemanget på hotell och i butiker. Överallt, även hemma hos Vuthy! Möbler som i praktiken inte går att flytta. Bordsskivor i mörkt tropiskt hårdträ är normalt 15 cm tjocka och kan vara tre meter långa. En matsalsstol kan väga 100 kilo. Billigt är det också. Just en sådan stol erbjöds jag för 120$. Tänkte att som ett rent practical joke köpa ett köksbord med stolar till yngste sonen som snart flyttar till hus med barn och blomma.

På kvällarna lyssnar jag på Storytel; Historien om Sverige av och med Herman Lindqvist. Uppfriskande att påminnas om vår historia på ett sätt som inte överensstämmer helt med vad vi fick lära oss i skolan. T ex att den i dagens Sverige så ifrågasatte Gustav II Adolf i ett fortfarande gällande riksdagsbeslut från år 1633 gavs tillnamnet ”Den Store”. Utan honom hade Sverige sett annorlunda ut. Lyssnandet tar mig bort från andra tankar och jag somnar innan läsningen slutar. Nu försöker även Boel lyssna, men hon somnar ganska omgående.

Kratie vid Mekong. Double happiness, som kineserna säger

20.1. Dag 111. Snabb färd med gammal buss till Kratie vid Mekong, en av Asiens stora floder som rinner upp i Tibet. Elegant hotell vid Mekongs strand. Heng Heng för 15$ med stor terrass som överblickar floden nedanför. Kan rekommendera hotellet. ”Heng” betyder lycka. Dubbel lycka alltså.

Båt ut på Mekong för att se några av de floddelfiner som fortfarande finns kvar. Ca 60 stycken, enligt Vuthy. Förr var de vanliga i alla fyra länderna längs floden. Röda Khmererna använde dem som lampolja. Vi såg dem, delfinerna alltså, flera gånger när de kryssade runt för att undvika turistbåtarna. Som på alla platser där det finns en chans att se vilt är turismen både ett hot och en chans. Turismen ger inkomster som används för bevarande, men i massturismens tid blir det oftast för mycket. Nu är delfinen en nationell symbol som används för att locka internationell turism, liksom tigern är för Indien, björnen i Ryssland och älgen i Sverige. Vilda djur blir nationella identiteter.

Vi badade nedanför forsarna, men strömmen kändes hotande och vi tog det försiktigt.

Ofta gör jag misstaget att överskatta den ekonomiska betydelsen av internationell turism. Här, liksom i Goa, är den obetydlig jämfört med den välbärgade inhemska medelklassens rekreation. Och de turistar på annat sätt än utländska besökare. Ute i floden ligger restauranger på pålar. Inga bord och stolar, man ligger i hängmattor, äter på golvet, dricker öl, umgås och sjunger karaoke. Gissade på 500 liggplatser. Själv prövade jag rökt småfisk. När monsunen kommer i juni och floden stiger, kanske fem meter, river man hela anläggningen för att bygga upp den igen i oktober.

Stannade vid en hundrameterskulle med ändlösa trappor upp till en samling pagoder. Ett test på min fysiska förmåga, som inte föll väl ut. Överallt ser vi dessa pråliga pagoder målade i guldfärg. Nybyggda eller nyrenoverade. Här får jag Buddhas budskap om att godhet är bra och det omvända är fel. Livet är okränkbart och alla livsformer har rätt till sitt liv. Känns invändningsfritt. Plaketter i marmor berättar hur mycket olika personer investerat i sin egen godhet. För egen del har jag hittat bättre sätt att dela med mig av mitt överflöd.

Alla tre satt vi på terrassen och såg ut över Mekong i mörkret med en kall öl i handen

21.1. Dag 112.  Båt över floden till ön Kaoh Trong. Inga vägar, inga bilar. Äntligen lugnet och en relativ tystnad. Cyklade runt ön på en meterbred sträng av betong. Träffade en man som hade just en sådan hatt jag enträget letat efter att ha glömt den fina, dyra jag köpte på Alewalds på Kungsgatan, men slarvade bort i Indien. Jag erbjöd ett generöst antal Riel för hans hatt, så blev både han och jag glada. Nästa dag träffades vi igen. Han hade nu en ny hatt och såg mycket nöjd ut.

En kör av cikador drog igång kl 14.10. Alltid vid det klockslaget, sa hotellvärdinnan. De lät som en vedkap, inte en, utan många. En häftig upplevelse som efter tio minuter tyvärr tystnade lika tvärt som de startade.

En buffelkärra kommer lastad, med vadå?

Vuthy berättade att det för bara 20 år sedan var bufflar som gjorde det tunga jobbet på landsbygden. I dag är de helt borta. Endast på ön fick jag se detta mitt mest älskade fotomotiv. En buffelkärra i Kambodja kommer lastad med vaddå? – Öl förstås! Här dricks kopiösa mängder öl. Tio burkar på en kväll är ett minimum, sa en ung man jag senare frågade.

I samband med Vietnams invasion av Kambodja år 1979 följde många fattiga vietnameser, som uppmuntrades att slå sig ner i det nya landet. Det fanns gott om gratis mark att odla och här på Mekong tog man med sig gamla kunskaper och odlade fisk i floden.

22.1. Dag 113. Motorcykel-taxi till färjan tillbaka till Kratie. Därifrån med en smockfull mini-van i sex timmar till Phnom Penh. I det här landet förefaller det helt acceptabelt att spela på telefonen på högsta volym. Nu hade jag samtidigt två flabb-program, ett från vänster, ett från höger. När tortyren pågått under längre tid ger man upp.

Tog åter in på charmlösa Best Central Point Hotell. Kände igen farbröderna som fortfarande satt på barerna längs gatan.

23.1. Dag 114. Gick genom halva staden till största bokhandeln för att få tag i en Lonely Planet för Kambodja. Tyvärr hade de den inte. Reseguider hade de slutat sälja eftersom det inte längre fanns någon efterfrågan. Som något ambitiös resenär tycker jag själv så här: På Internet hittar jag snabbt en precis och detaljerad information. Däremot är det svårt att få det större perspektivet. Då måste man leta noga och utforska under längre tid. Internet är som att ge sig ut i mörkret med en pannlampa som ger en ytterst liten ljuskägla, man ser var man ska sätta foten, men inget av omgivningen.

24.1. Dag 115. Tåget till Sianoukville går redan kl 07. Var där onödigt tidigt med tanke att komma över en bra sittplats. Visade sig bara bli halvfullt. Detta trots att det enbart gick ett tåg dit under hela dagen. Strax därefter gick tåget till Battambang. Sedan gick det inte fler tåg under dagen.

De två tåglinjerna i Kambodja är reliker från den franska kolonialtiden. Fransmännen var inte så ambitiösa med sina investeringar i kolonierna, jämfört med engelsmännens järnvägsbyggen i Indien. Och regimen i Kambodja har verkligen inte satsat på offentliga transporter. Sådana finns helt enkelt inte! Inte i städerna heller. För oss blev tågresan en trivsam och märkvärdig upplevelse. Ett exempel: Vårt tåg skulle in på ett stickspår för tågmöte (!): Tåget stannar, en man går av och lägger om växeln, tåget kör förbi växeln, stannar och mannen går på den sista av de två vagnarna, så for vi vidare och det hela upprepades när vi skulle ut på huvudspåret igen.

Ska man åka till jobbet eller resa lite längre måste man ha egen transport. Alla familjer har minst en motorcykel.  Förvånansvärt många har råd med bil. Inte konstigt, men här är det inte de små billiga bilar som nu korkar igen storstäderna i allautvecklingsländer. Här är det huvudsakligen enorma 4-hjulsdrivna jättebilar. Med Vuthys hjälp sökte jag efter en förklaring till mängden av enorma mastodontbilar, sådana som jag sällan ser hemma i Sverige. Puzzelbitar till svaret på frågan var; förmånlig beskattning, korruption i alla dess former och en rövarkapitalism, särskilt under 80 – 90-talen, när alla som hade lite pengar tog för sig av mark och skog. ”Landgrabbing” pågår fortfarande. Har bonden inte papper på marken familjen odlat i generationer, är risken stor att han mister den när en ”investerare” behöver marken.

Gick av i Kep, en liten stad vi kusten bakom ett brant skogsklätt berg. Vackert och lugnt. När solen stod som högst gick vi till Crab Market. Gick långsamt, det var helt vindstilla och 35 grader under den skugga som inte fanns. Under hundratalet parasoll och presenningar kokades och friterades jätteräkor, krabbor, fiskar och bläckfiskar. Inget annat gick att köpa! Av en tant köpte vi ett kilo stora räkor. Gick med dem till en annan tant som kokade dem, hittade en plats hos en tredje tant där vi kunde sitta ner och frossa oss mätta. När solen gått ner gjorde vi om samma vandring med skillnaden att vi nu frossade i bläckfisk. På hemvägen kom ett kort skyfall och vinden tilltog.

25-28.1. Dag 116-119. Boel hostar och hostar. Vår aktivitetsnivå har gått ner och vi rör oss bara långsamt. Hettan gör oss knappast mer företagsamma.

Bamburidån har gått ner

Dock är det varken hosta eller den stillastående värmen som fått oss att stanna upp. Vi borde redan ha varit i Hanoi. Kina utfärdar fortfarande inte turistvisum och sägs inte komma att göra det under överskådlig framtid. Bamburidån stoppar vår resa! Att hoppa över Kina och flyga till Kazakstan för att därifrån fortsätta resan hemåt under sträng vinter lockar inte heller.

Inte heller känns det särskilt bråttom att komma hem till en Stockholmsvinter. Vi vet, eftersom vi tittar på Aktuellt varje kväll. Alltid gårdagens sändning, men en nyhet är alltid en nyhet ända tills den nått sin mottagare.

Snopet att inte kunna genomföra vårt ambitiösa projekt att resa norrut genom hela det väldiga landet, för att senare vända västerut mot Samarkand, Baku och Sverige. Snopet också att lämna återbud till vännerna i Kina.

Jag har skrivit till reseledarna Lee och Hua. Sagt att vi skall göra ett nytt försök när Kina ger turistvisum och temperaturen rimlig. Kanske återstarta resan från Hanoi? Vi får se, framtiden är oviss och framför allt, – kort.

Paradisön och verkligheten

Hittade en Tourism Information. Nej, de visste inte var stigen in i den näraliggande nationalparken började, inte heller att det gick att åka tåg tillbaka till Phnom Penh. Hittade en gammal sliten Lonely Planet där vi fick tipset att åka till en liten paradisö utanför Kep. Detta gjorde vi sista dagen. Av tuk-tuk förarna får man lätt all praktisk information.

På håll såg Rabbit Island verkligen ut som mitt paradis. Orörd regnskog på bergstopparna och ett 25-tal enkla Home Stay vid en lång sandstrand. På närmare håll visade det sig att skogen avverkats i omgångar redan på 90-talet och att stigen runt de fortfarande skogstäckta topparna var en bred timmerväg gjord för tunga maskiner. Strax intill de små inkvarteringarna röjdes och sprängdes det för ett lyxhotell med 240 rum. Byggherre är Tourist Department med lån från Asiatiska utvecklingsbanken. Ännu ett grandiost statligt projekt med mycket osäker framtid. – ”Det går inte att stoppa utvecklingen”, förklarade en uppgiven ägare till en liten turistverksamhet. – ” Man kan skjuta på den en tid, men det går aldrig att stoppa den”.

Vi hittade en liten avsides belägen vik där vind och strömmar inte deponerat alltför mycket plast. Där kunde jag simma ut och skölja av mig irritationer och utvecklingspessimism.

Sitter nu och skriver vid stranden nedanför vårt Guest House. Frukt, kall öl och andra frestelser ligger framdukade strax intill och vinden drar i palmbladen ovanför. Till vänster dånar Kambodjansk rapp, till höger dunkar något liknande. Ljudvågorna möts just där jag slagit mig ner. Meterhöga högtalare och så mycket öl man orkar bära är centralt i den lokala partykulturen. På kvällen ökar de volymen i högtalarna till det outhärdliga. Öronproppar och sjalar virade runt huvudet hjälper inte. Jag går ut och delger dem min mening. Svaret blir att jag borde respektera lokal kultur och skämmas för att jag uppträdde aggressivt. Vi käftade en stund, sedan fick jag ge upp mot ett 20-tal berusade tonåringar.

För 40 år sedan avrättades alla med tänkbara borgerliga avvikelser och städerna tömdes på sin befolkning. Tänker att Pol Pot skulle lett om han sett mig.

För tredje gången till Phnom Penh

På söndag morgon tog vi en båt tillbaka till Kep. – ”Jag vill bara bort”, sa Boel och struntade i det annars heliga morgonkaffet. Tog tåget tillbaka och kom åter till Best Central Point i Phnom Penh.

29-30.1. Dag 120-121. Boel fick för en vecka sedan ett Mess från sin systerdotter Märta, 20 år. – ”Jag och Matilda är i Bangkok, var är ni?” Och just i dag är de i Phnom Penh. Märkligt sammanträffande! I kväll är jag och Boel hembjudna till Vuthy. Vi tar med de två flickorna som då får träffa Vuthys döttrar i övre tonåren.

Trevlig middag hemma hos Vuthy med franskt vin och Khemer Amok med fisk. Underbart i deras vardagsrum under träden och mitt i en imponerande samling av orkidéer. Endast de två sovrummen har tak och väggar. Så skulle jag också kunna tänka mig att leva!

Nästa morgon skall vi resa med buss till vietnamesiska gränsen vid Moc Bai och vidare till Ho Chi Minh staden, den sydvietnameserna fortfarande kallar Sai Gon.