Resan började illa

18.10. Själv skulle jag åka en dag tidigare för att besöka vänner i Puck, 55 km norr om Gdansk. Nära missa färjan eftersom pendeltågen till Nynäshamn var stoppade p g a elfel. Boel var så hygglig att hon körde mig till färjan. och jag kom två timmar för tidigt.

Inte ensam i hytten. En polack, som sa sig jobba som skatteplanerare.

— berättade jag var på väg till L´viv i Ukraina

— Staden heter L´vov och ligger i Polen! Folk i östra Ukraina är samma som ryssar. I västra Ukraina är det blandat, men mest polacker. Ukraina är inte ett land!

Svarade honom inte. Föredrog att lyssna till allsköns gamla motsättningar mellan polacker och ukrainare. Polens gränser har under århundraden varit som ett gummiband.

Zelinsky kallade han ”Den lille judiske pajasen”. Kaczy´nski fick ett liknande epitet. Och Biden kunde inte hålla tätt. Märkligt nog uppskattade han nyvalde presidenten Tusk. Så anlände ytterligare en hyttkamrat, en arab och polacken fick en ny person att berätta för. Samma saker som jag redan fått höra. Klokt nog hade jag tagit med mig mina hörselkåpor för motorsågen. Fullständig tystnad och med understöd av en stor öl, somnade jag strax in medan pladdret i hytten fortsatte. Såg att araben (en sympatisk man från Irak) lämnade hytten och på morgonen var han borta. Hade han lyckats byta hytt?

19.10. Boel ringer. Polferries har tidigarelagt avgången med 1,5 timme. Hur ska mina resenärer hinna till båten? Hon ringer, messar, mejlar. Får tag på alla utom Ulf. Honom lyckas jag själv nå. Får till sist beskedet att alla är med på båten – utom Ulf!

20.10. Jag tog tåget tillbaka från Puck till Gdansk. I den vackra vänthallen ser jag Boel mitt i en klunga människor som absolut måste vara svenskar. Flertalet med vita skägg. Tillsammans är vi nu 13 stycken som sitter på tåget mot Krakow långt ner i söder. Förutom Boel, blir alla nya bekantskaper. Gemensamt är att vi alla på olika sätt har arbetat med att bistå Ukraina.

I Krakow skulle vi bytt tåg, men det var kort anslutning och jag hade därför beställt en buss som nu väntade utanför huvudentrén. Till sist hittade vi den och kunde resa vidare på fina vägar till Przemysl nära ukrainska gränsen. Bra chaufför tydligen; han hade kört Erdogan till Lviv. Kommentaren från reskamraten Hans (som egentligen heter något annat) vill jag inte publicera.

Lång dag, nu sover nog alla. I morgon måste vi upp för att ta ett tidigt ukrainskt tåg till L´viv.