Stanislav, Gregori, Owen, samt Vitaly och Svetlana

30.10. Nattåget till Chernihiv. Sov gott hela vägen. Vaknade inte ens när tåget gjorde ett långt uppehåll i Kyiv, inte ens av flyglarmet och smällarna från drönare som tog sig igenom luftförsvaret. Chernihiv ligger 130 km nordväst om Kyiv, 50 km från gränsen till Belarus.

Min text blir kort med ett fåtal bilder. Tiden räcker bara inte. Känns som att en dag skulle kunna fylla en bok.

Stanislav anmälde sig till armén dagen efter ryssarna anföll. Han var tränare för ukrainska simlandslaget och hade i det sammanhanget varit i Sverige flera gånger. Nu satt han i vår buss och visade runt till de platser där de hårdaste striderna utspelats. Inte så mycket att se, bara trasiga, utbrända byggnader.

Staden stod hjältemodigt emot det ryska anfallet, men var omringat i 47 dagar. Försvaret bestod av av en stridsvagnsbataljon, ett infanterikompani och hemvärn. Man sprängde broar och målade över vägskyltar vilket stoppade upp ryssarnas avancemang mot Kyiv. Ändå klarade sig Chernihiv relativt bra. Mycket har resdan reparerats och alla nya fönster visar att läget varit mycket värre. Staden har fått lite av hjältestatus och vi mötte några av de som på olika sätt deltog i kampen.

Roligare var att vandra i den centrala staden med en historia sedan 900-talet och då huvudstad i landet Rus. Staden ligger vackert på en hög strandbrink över floden Desna. Hit kom vikingar från norr samt osmaner och venetsianska köpmän från söder.

Räknade till fem kyrkor med glänsande kupoler längs flodstranden. Alla med rötter i tidig medeltid.

Tanken med att löven måste bort har jag aldrig förstått. Men över hela landet sopas det i parkerna.

Röda Torget är belagt med återvunnet tegel från skadade byggnader. Bilder och minnesord över de stadens söner som senast stupat i kriget. Poeten Taras Chevchenko står staty i varje stad. ”Staden känns så lugn och jag möts av så mycket vänlighet överallt”, sa Rune.

31.10. Buss söderut till byar som ockuperats av ryssarna. Nu ska vi få se och höra vad som hände. Passerar flera vägspärrar och ser skyltar som markerar var det kan finnas minor.

Gregori, företagaren

I byn Lukashivka där storbonden och framgångsrike entreprenören Gregori tar emot oss. Han berättar med stolthet och stora gester om motståndet när ryssarna kom. Till sitt försvar hade de två stridsvagnar, 64 infanterister, 12 hemvärnsmän och Gregori var en av dem. 3 – 4000 ryssar anföll. Byn stod emot i tre dagar. Den 6:e mars träffades byn av 60 klusterbomber. Då flydde de.

Kyrkan byggdes 1740 och har bastanta väggar, taket däremot är tunnare. Här förvarade ryssarna ammunition och mat. Festade säker en hel del och rökte. De var över 100 man samlade. Så slängde en smart kille en fimp och allt for upp genom taket. Alla dog förstås och ”hängde som DNA i träden”, som Gregori förtjust uttryckte saken.

– När förstod ni att ryssarna skulle anfalla, frågade jag

– För 20 år sedan!

– You must understand the natures of these creatures.

- Ryssarna stal ALLT i mitt hus; kläder, porslin, kylen, t o m min frus underkläder. De tog vattenkokaren, men förstod inte att den behövde en bottenplatta. De skruvade bort toalettstolen för att ta med sig hem till Sibirien. 120 kor dödades av artilleri eller sköts innan byn befriades.

- Ni måste förstå att om vi faller så är det snart er tur. Antingen vinner vi det här kriget eller så förlorar vi alla.

En ryss är en person som lever i Ryssland, men det är ingen etnisk grupp och alla har inte ryska som modersmål. Dessutom finns det många som har ryska som modersmål, men lever i andra länder, t ex i Ukraina. De ryssar som ockuperade Lukashivka kom från Tuva och Burjatien. På en vägg hade någon klottrat:
Vem har bestämt att ni skall leva så mycket bättre än vi?

Georgi har på et mirakulöst sätt lyckats dra igång en imponerande verksamhet som nu sysselsätter hela byn. Här finns nu 300 kor och i år har han de skördat 5000 ton potatis. Han förklarade undret med att: I Ukraina jobbar vi hårdare än ni gör i Västeuropa. Räntefria lån till jordbruket är nog också en förklaring.

Owen, irländaren

Vi åkte vidare och träffar irländaren Owen Sharkey som är en del i nätverket Repair Together. Han leder återuppbyggnaden i en by med hjälp av volontärer, utländska och ukrainare. Hittills ingen från Sverige. Få har någon fackkunskap; But they learn quickly. Under det varmare halvåret har han lett arbetet med att reparera söndersprängda hus. Själv bor han i ett tält. En imponerande kille som nu längtar hem till familjen norr om Dublin.

Intresserad av att arbeta en tid som volontär i Ukraina? Kolla på https://www.repair-together.com/stones-en/. Om inte, så kan du stödja verksamheten ekonomiskt. Byggmateriel finns, men kostar pengar. Och han har nu slut i kassan.

Lunch hittade vi sent på eftermiddagen. Vinerbröd, mikrade dumplings och yoghurt i en ”kiosk”.

Svetlana och Vitaly

Bilden: Svetlana och Vitaly med bild på den den lilla flickan som var nyfödd och nästan dog av svält i mars 2022.

Efter den eminenta lunchen gick vi till huset där Svetlana och Vitaly bodde i byn Yugdine.

De berättar: Den 3:e mars 2022 kom de i stridsvagnar genom skogen. Det ringde på dörren. Vitaly tog mod till sig och öppnade, annars hade de slagit in dörren. De slog honom med geväret och hotade att slänga ner en handgranat i källaren där vi andra gömt oss. De letade efter ukrainska soldater som de kallade ”banditer”. Under vapenhot tvingades 300 bybor ner i skolans källare. Där satt vi i 27 dagar på 90 kvm. Två hinkar fanns för toalett. Det fanns ingen ventilation och stanken svår att uthärda. Vissa dagar fick vi bara en halv kopp med soppa. – Jag gick ner 20 kg, sa Vitaly medan Svetlana gråter. Några av de äldre blev galna och några dog. Först ett par dagar senare fick vi begrava kropparna. När graven var färdig började de skjuta på oss. Vi tog skydd i graven, där några av oss dog. Svårast var det för barnen. Sju män i byn avrättades.

bilden från Time

– Vi har kommit för att befria er från nazisterna !

Ingen i byn samarbetade med dem. Några av vägarna i byn var asfalterade, något som saknades i soldatens hemby.

– Hur kan ni vara så rika? Jag vill komma tillbaka och och bli er borgmästare.

– Soldaterna kom från Sibirien; från Burjatien, Tuva och Jakutien. Tuvinerna var otäckast, t o m de ryska officerarna var rädda för dem, sa Svetlana. De behandlade oss som vargar i en fårhage.

Yugdine befriades den 30 mars. Allt i deras hus var förstört. Alla rutor utslagna, soffan uppsliten och allt som kunde bäras var stulet, även Svetlanas underkläder. Överallt låg avföring. De var som vildar!

Svetlana och Vitaly driver en butik i miniformat. Där plockade soldaterna åt sig det mesta redan första dagen. Så berättar Vitaly en historia han gått och hållit på;

– De hittade kondomer. Några paket hade bilder på goda frukter. De slet upp paketen, tuggade dem som tuggummin.

En osannolikt givande dag, önskar fler hade kunnat dela våra upplevelser. Och ännu var dagen inte slut. På kvällen kom Artem Rakitin, rikskänd som hjälten i Chernihiv. För mig är det nu bara ett stort glas öl och direkt i säng.