Ryzzland möter ett enat folk

Darwin Shooting club

3.11 Dagen började lite märkligt. Vi hamnade på en skytteklubb. Bilder på kamouflage klädda, bredaxlade killar med solglasögon. Själv har jag en stark aversion mot vapenintresserade män, vare sig de siktar på människor eller djur. Kanske en del i militär träning? Hur som helst; skytteklubben lånade bara ut lokalen till en grupp unga väninnor som i liten skala samlade pengar och köpte drönarkomponenter och Starlink uppkopplingar.

Radystky, Women Volunteering Group

Jag frågade Ira hur många i befolkningen som på olika sätt stöder landets ansträngningar i kriget. Hon gissade på ca 75%. En del hjälper till i någon av de tusentals volontärorganisationer som stöder militären, hjälper pensionärer, tar hand om husdjur, reparerar skadade hus, osv. 208 000 organisationer eller grupper av privatpersoner enligt en uppgift på nätet. Andra lämnar en del av sin lön. Det känns som att stora delar av befolkningen har mobiliserat. Framför allt är det ungdomar som är aktiva. Undrar hur stor del av svenskarna som på något sätt ger stöd till Ukraina.

Informella kompisgäng drar in pengar alla upptänkliga sätt. Radystky är duktiga att samla in pengar, inte så mycket, men de är uppfinningsrika; auktioner på skänkta föremål, fixar fester, bakar och ordnar smink-kurser. Alla dessa privata initiativ sammantaget stärker försvarsviljan och ser till att det civila samhället fungerar. Samtidigt är det en enorm konkurrens om givarmedel, precis som i Sverige. Undrar om något liknande skulle ske i Sverige om kriget kommer hit.

Vandring runt i Kyiv

En av Iras kompisar tog oss runt i de centrala delarna. Själv satt jag på hotellet och skrev förra bloggen. Även om jag har sett mycket av de främsta sevärdheterna, så hade jag tydligen missat en del. Strax före mörkret gick jag ut en sväng. Ville se flaggorna vid Maidan. Varje liten flagga nedstucken i gräsmattan markerar en fallen soldat. Varje gång jag varit i Kyiv har jag varit där, stått still en stund och försökt ta till mig innebörden.

Nu är det packat med flaggor, omöjligt göra sig en uppfattning om hur många. På bilden syns enbart ukrainska flaggor. En avdelning upptas av flaggor som markerar dödade i Azov-bataljonen som tre månader höll stånd i stålverket i Mariupol vid Svarta Havet nära gränsen till Donetsk. De männen har nu en särskild hjältestatus i Ukraina.

Gick runt och tittade lite noggrannare; hittade polska, tjeckiska, turkiska, brittiska, kanadensiska, japanska flaggor. Och svenska. Räknade till fem svenska flaggor. En sjätte skall nu sättas dit hörde jag på nyheterna. Varför organiserar inte Sverige en frivillig kår för Ukraina? Vi gjorde det för Finland, många deltog också i spanska inbördeskriget.

Building Ukraine Together

4.11 Vi träffar Adriana som vältaligt och på utmärkt engelska berättar om en av de största organisationerna. Inte kunde man tro att det här landet producerar så många välutbildade, vältaliga ungdomar. BUT startades när kriget började med Rysslands anfall i Donetsk 2014. Sedan dess har de engagerat tusentals ungdomar i återuppbyggnad av förstörda hem. En bärande tanke är att bygga förtroende och samhörighet mellan unga från olika delar av landet.

Zhovten – biografen i krigets Kyiv

Det här är titeln på en film som ligger på SVT Play. En charmig berättelse om de anställdas hängivenhet inför uppdraget att förmedla en viktig kultur. De har visningar barn och för soldater på permis. Zhovten är Ukrainas äldsta biograf som öppnade i början av 1930-talet. Den stängdes i början av Rysslands storskaliga anfall, men visar nu filmer under hela dagarna till tidig kväll. När flyglarmet går måste alla besökare ner i källaren.

Vi valde en film som låg bra i tiden och skulle vara textad på engelska. Ämnet spelade mindre roll. Sedan satt vi i mörkret och tittade på en armenisk kultfilm från 50-talet textad på ukrainska. Vackra bilder men urtrist.

På kvällen är det dags att resa hem. Sovvagn över gränsen till Chelm i Polen. Ira hade lyckats fixa underbäddar åt alla. Bekvämt och lite lyxigt med en tågvärd som serverade te. Mindre bekvämt var det att mitt i natten bli väckt av ukrainsk passkontroll och en timme senare av deras polska kollegor. I Kyiv tog vi farväl av Ira och uttryckte vår stora beundran och tacksamhet för hennes fantastiska insats som reseledare.

5-6.11. Tidigt på morgonen låg det frost på de vackra våtmarkerna efter Chelm där vi bytt till tåget till Warszawa. Nytt tåg till Gdansk. Båten avgick kl 18 och nästa dag var vi i Nynäshamn.

När jag räknar restid, då räknar jag enbart den vakna tiden. Med det sättet att räkna, så vill jag alltså säga att det bara tar en och ett halv dag från Kyiv till Stockholm. Nynäshamn, om man ska vara petig. Och då har jag ju, som tidigare sagt, flygskam.

En efterräkning

Resan löpte efter plan. Efter 12 intensiva dagar kom vi hem, glada men trötta. Nu är det vår uppgift att berätta om alla möten. Möten med människor som gråtande berättade om ryssarnas härjningar. Om alla organisationer som presenterats av duktiga unga människor uppfyllda av framtidstro, samtidigt med hat och förakt för den framtid som ryssarna vill krossa.

Resan gav ett överskott på 20 100 kr. Betydligt mindre än tidigare resor, vilket berodde på att jag sänkt priset och på att vi var färre än de två tidigare resorna. De pengarna skickar jag till två av de organisationer vi mött under resan.

Utgifterna, enbart i Ukraina, uppgick till 65 100 kr. Om jag gissar att var och en av oss privat la ut omkring 4000 kr för mat och annat, så innebär det att vi lämnade ca 110 00 kr i Ukraina. Och det skall vi vara nöjda med!

Flera av de som var med på resan ”anmälde sig” till nästa. Ira vill gärna göra ytterligare en resa, Boel och jag själv, likaså. Kring den 19 april, talade vi om.

När Peter gick på båten i Gdansk sammanfattade han sin upplevelse;
– Resan kändes lång. Det var länge sedan vi var här!
– Resan kändes kort. Det har hänt så mycket!

Han uttryckte en känsla jag ofta haft, men aldrig kunnat formulera.