Författare: Christian Jutvik / projekt Läs och Res

Jag skriver om resor och resande. Mitt projekt är att skriva ned erfarenheter som börjar med att jag liftade till Indien 1969. Framför allt vill jag redogöra för de erfarenheter jag fått av att i 37 år (1979 - 2015) ha drivit Läs och Res som jag startade med ambitionen att skapa alternativ för ett mer meningsfullt resande. Min målsättning var att bli större än Vingresor! Detta misslyckades. Annat lyckades jag med. I början av juni 2022 besökte jag Ukraina under några dagar. Lvi´v i väster och Kiev, inklusive de nu kända förstäderna Butcha, Irpin och Voroyanka. Såg ödeläggelsen och pratade med de människor jag träffade. Hemska upplevelser, men också mycket positivt; sammanhållningen och hur hårt de arbetade. Nu gör jag en slutlig sammanfattande resa för att besöka mina tidigare reseledare och andra vänner. Med sambo Boel reser jag österut landvägen så långt det går. Välkommen att följa med genom att trycka på knappen "Prenumerera" eller "Subscribe".

Ryggsäck, pass och pengar borta

………….fortsättning på ”När jag liftade till Indien 1969”

bild: Återbesök i Afghanistan år 2000.

Jag har lämnat Kaspiska Havet och liftar österut. Trafiken är nu gles, en långtradare med två chaufförer stannar. Den ene är storväxt, den andre väldig. Bara några ord på engelska kunde de, så det blev ganska tyst i hytten. Efter några timmar kör bilen ut på vägrenen och stannar. Matpaus förklarar de genom att leende peka på ett rejält paket med bröd och ost. Lite osäker borde jag varit, men lämnar ryggsäcken i hytten. Bjöds generöst och vi går tillbaka till bilen.

Ryggsäcken borta! Minns jag skrek på ett sätt som det inte behövdes ett språk för att förstå. Rusar in i skogen. Chaufförerna följer. Där låg Fjällrävenjackan som åkt av ryggsäcken. Fortsätter längre in i den låga risiga skogen.  I buskarna står två män med kniv i hand och ryggsäcken mellan sig. Den store chauffören kommer fram flämtande. Han tvekar. Då kommer den väldige. Jag beordras tillbaka mot bilen, han föser undan sin något mindre kollega och rusar rakt på männen. Vad som sedan hände vet jag av naturliga skäl inte. Och vill väl egentligen inte heller veta. Bara att ryggsäcken lades i mitt knä och att den störste satte sig för att köra. Men han körde inte. Händerna på ratten, lade huvudet på händerna och började gråta. Efter en stund lyckades han förklara sin förtvivlan att det var iranska män som gjort detta mot mig. Jag satt tyst och hade inte längre en tanke på att jag alldeles nyss befunnit mig nära den totala katastrofen. Detta är nog det sista jag glömmer från denna min första resa. Allt kändes overkligt och Gud var nära. Allt fanns kvar förutom min svenska flagga. Tilläggas kan så här i efterhand att mitt pass och pengarna låg i ryggsäcken.

Släpptes av på något litet ställe, trafiken var gles, så jag tog bussen till Marshad. Det var första gången jag betalade för transporten och jag skulle inte vidare lyfta tummen och visa ”Indien-skylten”. Jo, på hemvägen när pengarna helt tagit slut, men då var läget ett annat. Tror inte det var av klokhet eller rädsla som jag lade ner tummen. Trafiken var annorlunda med få privatbilar och det kändes inte helt bekvämt att be fattiga människor om gratis transport. Lifta med lastbilar gick nog bra, men här betalade man för sig. I Marshad stannade jag en dag för att besöka den Blå Moskén, den stora vallfartsplatsen. Väl på plats möttes jag av beskedet ”Only muslim”! Fick alltså stå utanför och kika in, se grupper av pilgrimer som strömmade in i den vackra helt blå moskén. I dag besöker vi den på våra resor utan några problem.

På 24 timmar till Kabul

Nästa dag hyrde jag tillsammans med några franska hippies en bil till Afghanska gränsen, vilket inte var så långt. Framme vid gränsen blev det diskussion om priset. Upprört, otrevligt, galet. I ett obevakat ögonblick smög en av fransmännen fram, öppnade tanklocket till bilen och hällde i socker. (Motorn kommer att skära). Själv tog jag mig snabbt till tullbyggnaden där det fanns gott om uniformerade killar. Nu gav jag igen och tackade iranska män för hjälpen när min ryggsäck blev stulen. En liten engelsktalande polischef med ovanligt stor turban, log milt medan han drog sitt finger långsamt över strupen. Jag hade god anledning att snabbt gå över gränsen, visa upp mitt afghanska visum och betala lite extra för att bussen till Herat skulle köra meddetsamma fast den ännu inte var fullsatt. Undrar hur det gick för de franska hippisarna! Vägen var usel, bara svagt definierad i den torra marken, utan något som helst grönt inslag. Framme efter midnatt.

På morgonen drog jag undan gardinen från fönstret i mitt rum på andra våningen i Herat. Utanför en bred väg där ryttare rev upp moln av sand när de red förbi i hög fart. Alla i traditionella kläder; långskjorta, pösbyxor, vilt skägg och stor turban. Mäktigt, men också skrämmande. Alla bar vapen. Så klädde jag mig själv när jag senare, år 2000, gjorde en tre veckors resa i Afghanistan. Fick uppenbarligen en del uppskattning för att jag tog till mig deras kultur. Fast jag var obeväpnad.

Förmiddagen tillbringade jag med att strosa längs de dammiga gatorna. De berömda Afghanpälsarna med ullen vänd inåt frestade. Så vackra med broderier på de fina skinnen och säkert sköna att ha på sig när temperaturen sjönk långt under fryspunkten och vindarna piskade under vintern. Lite senare köpte jag en sådan i Kabul. I butikerna fanns också antika vapen; vackert ornamenterade knivar, kroksablar som säkert använts flitigt av tidigare ägare och urmodiga skjutvapen med flintlåständning. Jag erbjöds en modern tjeckisk pistol för 17 dollar och då ingick även ammunition. Lite frestad var jag kanske, men med tanke på alla tullkontroller som skulle passeras, tackade jag klokt nog nej.

F1000040

Bild. Min favoritaffär i Kabul. Denna pistol är nu i min ägo

Bussen till Kabul, södra vägen via Kandahar, tog 24 timmar, inklusive pauser med chai och mat. Förhoppningsvis också byte av chaufför. Stjärnklart förstås och stor måne. Stopp i natten; alla passagerarna in i ett skjul upplyst av stormlyktor. Långskäggiga män med sjalar virade kring det stripiga håret, rökte vattenpipa och sippade på te. ”What do they smoke?” frågade den andre utlänningen på bussen, en amerikansk hippie. Mitt svar var givet, ”hashish of course”. ”May I try” frågade han med ivriga ögon? Jag gick bort till några av männen och lyckades förklara den intressanta situationen. En av männen vände sig till amerikanen och höll upp munstycket – ”very good hashish, you try”. Fällan var gillrad! Han rökte på med kraftiga halsbloss, blev lummigare och lummigare och fick till sist ledas ut till bussen för vidare transport. I bakgrunden hörde vi de våldsamma skrattsalvorna från de gamla männen. Naturligtvis fanns det inte ett spår av hasch i piporna, bara de grova bitarna av lokal tobak. Självsuggestion kan vara riktigt praktiskt, något jag själv ibland praktiserar. Så har jag hemma en burk som innehållit starka sömntabletter. Max 10 mg per dygn står det på etiketten. I den burken har jag lagt diverse Alvedeon, Bamyl, etc. Sedan, om jag inte kan sova, så tar jag en dubbel dos. Funkar bra.

….fortsättning följer!

Myint Tun, reseledare i Myanmar

Kommentar. I morse fick jag beskedet att Myint i går 26.4 avled på ett sjukhus i Yangon efter att ha genomgått en hjärtoperation. Han efterlämnar fru, två barn samt ett nybyggt hus i Mandalay. Hans familjs rötter fanns i två byar som båda besöktes av Läs och Res grupper. De besöken blev alltid resans höjdpunkt. Höjdpunkter för både gäster och de som tog emot oss. Han gjorde hela tiden sitt bästa för att stödja byarna och skapade bl a ett bibliotek som fylldes med böcker skänkta av svenska resenärer. Där hittar du barnböcker med den svenska texten överklistrad med burmesisk text. Byns barn kan allt om Pettson och katten Findus!

Comment. It came to me as a chock to know that Myint deceased yesterday on 26.4 after undergoing a heart surgery in Yangon. Myint got 48 years old and leaves a wife and two children. It is my strong recommendation to the new management to accept the other tourleader Myo as a replacement for Myint. A very strong replacement.

Letter from Myint, written exactly one month ago.

In 2007, I got contact with Study and Travel. Got an agreement with Chris who invited me to join a meeting for tour leaders from South Asia. We met in Nepal. There I met with both Chris and Eric, who is now a manager of Study and Travel.  However I could not have any tour in 2007 because of the political crisis.  First tour was in 2008 February. Since then I have taken responsibility for over 30 groups.

I have worked as a guide all my life and am able to compare Study and Travel with other tour operators.  Most of our group members are physically strong enough for biking and trekking. Also Study and Travel encourage the participants to study about the country to prepare them for the tour.  Other tour operators only arrange to see pagodas and monasteries.  Study and Travel arrange to see more of the ways of life and to get personal contact with local people.  This is more a lot more interesting than normal tours.

I am myself an active Buddhist and the Swedish people are much interested in learning our philosophy. Many people are also interested in the social, economical and political situation in my country. I am happy we do not need to stay in luxury hotels.  They can manage to stay even in a village with a family. Other tourists always complain about the hotels.

The earlier military government did not want tourists to meet local people.  It was forbidden for tourists to stay in villages as they did not want to show the poverty of the country and the people of Myanmar. I always try my best to show my group the real situation, although this is not easy in my country. For me it is still a risk to show a village, even a village school. Still today it is not allowed to stay in a village overnight.

Still I did this a few times. I arranged to stay in my home village with the group. I went to the District Immigration Office to explain my aim and reasons.  I really want to do to develop village people.  If I can arrange this, my group members can spend their money directly to the local people.  They get paid by the visitors not only for accommodation, but also for cooking, washing clothes, renting bicycles and ox carts. I explained well and the gentleman agreed and gave me permission.  I was very happy.  My group stayed two days and one night in my home village. This was unique and both locals and participants were happy.

I really appreciate Study and Travel giving me a chance to create new ideas for tourism and the philosophy of travelling.  More people are coming and visiting in our country now.  My country has also changed a lot in positive direction during the last years.  Hope I could do still more interesting tours in the future.

 

Vilse i regnskogen

Av Karin Thorvaldsson, Nya Guinea i november 2015.

Vi stiger upp tidigt. Det är ännu mörkt ute och skogen är full av ljud från alla nattaktiva djur. Vi klär oss snabbt och traskar iväg. Skyndar på stegen, vill inte missa spelet som snart ska börja. Det är första morgonen i Nya Guineas regnskog och vi ska snart få se paradisfåglar. Tre vägvisare har vi med oss. De är onklar till vår reseledare Nicky Mehue och de ska leta upp det träd där fåglarna spelar denna morgon. Paradisfåglarna spelar alltid i toppen av en viss sorts träd och det finns många att välja på. Onklarna delar på sig och smyger i förväg och spanar. Vi står tysta och väntar. Så viftar en av onklarna. Han har hittat det. Vi hinner precis fram och får se slutet på spelet. Fåglarna är högt upp i trädtopparna. Hannen burrar upp sig och spelar för honan och hon spelar tillbaka. Det är som en dans. Helt fantastiskt.

Nästa morgon ska vi stiga upp ännu lite tidigare för att hinna se mer av spelet. Väl tillbaka i lägret, saknas en av de tre onklarna. Då han ännu inte dykt upp vid lunchtid skickas två nya onklar ut för att leta efter honom. Sent på kvällen kommer den borttappade onkeln tillbaka. Han hade gått vilse efter att han sett en orm han följt efter. Han vandrade i många timmar genom skogar helt utan spår av människor tills han slutligen kom till en väg och kunde lifta tillbaka. Han hade inte ätit på hela dagen och är väldigt trött.

Nya Guinea är världens näst största ö och nästan helt täckt av regnskog, så man kan gå ordentligt vilse. Det svåra i en regnskog är att man inte kan orientera sig efter solen eller landmärken. Himlen syns inte genom lövverket och skogen är för tät för att man ska kunna urskilja några landmärken. På vägen genom skogen hade onkeln sett flera kasuarer och trädkängurur. (Kasuar är en marklevande jättefågel som blir minst 1,5 m hög och väger 60 kg. Den försvarar sig med sina jättelika klor) Han har med sig ett stort illgrönt kasuarägg tillbaka som han tagit från ett kasuarbo. Kasuarmamman hade med all rätt jagat efter honom. Men det är svårt att döma en äggtjuv i en sådan situation. Jag hade antagligen gjort likadant om jag själv gått vilse i regnskogen och inte vetat när jag skulle få mat nästa gång. Det har blivit mörkt nu, men en av de två onklar som skickats ut att leta efter den borttappade onkeln saknas. Det visar sig att han också har gått vilse, men det är för mörkt att leta efter honom nu, så han får klara sig ensam i djungeln i natt.

Inspirerade av den borttappade onkelns berättelser om trädkängurur och kasuarer vill vi också gå på upptäcktsfärd. Onkeln tror att han kan hitta tillbaka till samma plats. Vi är fyra resenärer som ville ge oss ut i regnskogen guidade av den borttappade onkeln. De andra i vår grupp på åtta tycker vi är galna med tanke på hans bevisligen dåliga orienteringsförmåga. Men vi ska få med oss ytterligare en vägvisare och håller tummarna för att han är bättre på att hitta hem. På morgonen när vi ska ge oss av har den andre försvunne onkeln fortfarande inte kommit tillbaka. Tre nya onklar skickas ut för att leta, men det hindrar oss inte från att ge oss ut på upptäcktsfärd.

Det här blev en dråplig historia, och värre skulle det bli. Redan efter en timme kommer vi till den plats där den första onkeln sett kasuarerna och plockat ägget. Vi hör flera kasuarer som ropar, följer ljudet och spanar omkring oss, men lyckas inte komma tillräckligt nära för att få syn på någon. Men vi ser ett par kasuarbon och en trädkänguru. Kasuaren bygger sitt bo direkt på marken och städar väldigt fint i en cirkel runtomkring, så bona är lätta att se. Efter någon timmes sökande efter kasuarer får vi ge upp. Men spelande paradisfåglar såg vi förstås. Det är dags att börja leta sig tillbaka. Vi väntar med spänning. Vet onklarna åt vilket håll vi ska gå? Våra farhågor besannas. Vi är vilse i världens största regnskog! Så lämnar onklarna oss vid en fallen trädstam mitt i regnskogen, medan de går åt var sitt håll och börjar leta efter vägen. Under tiden roar vi oss med att gissa åt vilket håll vi har vårt läger. Vi pekar alla åt olika håll och kan inte låta bli att skratta. Alla är säkra på att själv ha rätt. Vi försöker få kontakt med GPS, men utan framgång. När vi inte sett till onklarna på över en timme, tänker vi att de kanske har tappat bort både oss och varandra, så vi sätter igång att tjoa. Till slut kommer de. Mycket riktigt de hade gått vilse igen.

En av oss har en kompassapp i telefonen. Vi vet att vi befinner oss i norra ändan av regnskogen och börjar gå mot norr. I den riktningen borde vi nå bebyggelse inom ett par timmar. Det var hela tiden vår plan B. Efter bara fem minuter hittar en av onklarna en färsk avbruten kvist. Det är stigen vi letar efter.

Det finns inga upptrampade stigar i regnskogen, en stig gör man genom att bryta av en kvist var femte meter. Tillbaka i lägret visar det sig att onkeln som varit borta över natten kommit tillbaka, men två av de tre som gått ut för att leta efter honom är nu försvunna istället. Ska vi skratta eller gråta? Sent på kvällen kommer de tillbaka och nästa morgon lämnar vi regnskogen. Alla inräknade.

Begreppet ”onkel” har en bred innebörd i den papuanska kulturen.     Det syftar på vuxna, manliga släktingar. Även nära vänner omfattas av begreppet.

Den rickshaw-färden glömmer vi aldrig

Bild: Agne och Gun Hörberg i väntan på tåget

Av Gun och Agne Hörberg. Natur i Sydasien 2004. 5 resor

Vi upplevde i tur och ordning Chile med Pablo, Indien med Debabrata Mukherjee, Tanzania med Hamisi, Egypten med Soliman och Nya Guinea med Ignas. Faktiskt, våra bästa reseminnen har vi från de här resorna.

Resorna har varit fantastiskt lärorika och intressanta. Ert koncept att använda inhemska reseledare är suveränt bra och att hitta så fantastiskt bra och kunniga människor är en stor prestation.

Vi har kommit mycket nära människor i de olika länderna, bott i deras hem och insett att vi är väldigt lika, trots så skilda levnadsvillkor. Resorna har gett starka intryck. När vi tittar på natur- eller kulturprogram på TV från olika delar av världen, kan vi ofta referera till liknande upplevelser. Många middagar har slutat med att vi suttit länge och återupplevt minnen från dessa resor.

En händelse som aldrig går ur våra minnen är från Indien och Varanasi. Vi skulle avsluta vår vistelse där och ta oss till järnvägsstationen. Alla i gruppen, 12 personer, stod på trottoaren med ryggsäckarna. Deba haffade cykelrickshor för transporten. Han var noga med att vi skulle betala rickshorna efter indisk taxa, ville inte att de skulle börja jaga turister i stället för att vara ett transportmedel för invånarna. På grund av bagaget fick vi lov att ta varsin rickshaw. Alla utom Deba, Monica från Märsta och jag kom iväg. Vi fick vänta innan det kom fler rickshor på grund av att det var politiska demonstrationer, premiärministern skulle hålla ett valtal och gatorna fylldes snabbt av människor.

När vi fått tag i varsin rickshaw var huvudvägen blockerad av folk. Vi försökte att ta oss fram på sidogator mot stationen, även här blev det fullt av folk. När vi vid ett tillfälle försökte vända tippade Monicas vagn baklänges, tack och lov hamnade hon på ryggsäcken och skadade sig inte. Efter en lång slingrande väg ute i sidenvävarnas kvarter kom vi någon kilometer från stationen. Där var det helt stopp och vi fick lämna våra rickshor. Deba tog sin och Monicas ryggsäck och vi försökte tränga oss fram genom folkmassan. Det gick inte! Vi tog en omväg genom ett slumområde där det bodde mycket fattiga familjer och upp längs järnvägsspåret och över en järnvägsbro. Där såg vi gatan under oss mellan sliprarna, det gällde att inte trampa fel. Knappt hade vi kommit över bron när ett långt godståg passerade oss. Vad som hänt om vi varit kvar på bron vill jag inte tänka på, där fanns inget extra utrymme. Vi fortsatte ner mot gatan igen, men att gå mot strömmen av folk var inte möjligt. Vi fick gå i avfallshögarna vid sidan om vägen för att över huvud taget komma fram. Jag koncentrerade mig på Debas fötter och tog ett steg i sänder där han satt sin fot. Vi kom fram till perrongen och träffade resten av ressällskapet som varit oroliga för vad som hänt oss. Jag var helt utmattad.

Tåget var inställt!

Vi fick ta varsin rickshaw tillbaka till hotellet och vänta till nästa dag. Några mils resa med buss till en annan station från vilken Deba lyckats fixa biljetter åt oss för vidare färd mot Agra. Tåget var nästan fullbokat, så vi fick sprida ut sällskapet i olika vagnar med olika standard.

Debas sätt att lösa problemen med att ta oss fram till stationen i kaoset som rådde och att nästa dag få oss med på ett annat tåg var en otrolig prestation. Ingen svensk reseledare hade lyckats med detta.