Den rickshaw-färden glömmer vi aldrig

Bild: Agne och Gun Hörberg i väntan på tåget

Av Gun och Agne Hörberg. Natur i Sydasien 2004. 5 resor

Vi upplevde i tur och ordning Chile med Pablo, Indien med Debabrata Mukherjee, Tanzania med Hamisi, Egypten med Soliman och Nya Guinea med Ignas. Faktiskt, våra bästa reseminnen har vi från de här resorna.

Resorna har varit fantastiskt lärorika och intressanta. Ert koncept att använda inhemska reseledare är suveränt bra och att hitta så fantastiskt bra och kunniga människor är en stor prestation.

Vi har kommit mycket nära människor i de olika länderna, bott i deras hem och insett att vi är väldigt lika, trots så skilda levnadsvillkor. Resorna har gett starka intryck. När vi tittar på natur- eller kulturprogram på TV från olika delar av världen, kan vi ofta referera till liknande upplevelser. Många middagar har slutat med att vi suttit länge och återupplevt minnen från dessa resor.

En händelse som aldrig går ur våra minnen är från Indien och Varanasi. Vi skulle avsluta vår vistelse där och ta oss till järnvägsstationen. Alla i gruppen, 12 personer, stod på trottoaren med ryggsäckarna. Deba haffade cykelrickshor för transporten. Han var noga med att vi skulle betala rickshorna efter indisk taxa, ville inte att de skulle börja jaga turister i stället för att vara ett transportmedel för invånarna. På grund av bagaget fick vi lov att ta varsin rickshaw. Alla utom Deba, Monica från Märsta och jag kom iväg. Vi fick vänta innan det kom fler rickshor på grund av att det var politiska demonstrationer, premiärministern skulle hålla ett valtal och gatorna fylldes snabbt av människor.

När vi fått tag i varsin rickshaw var huvudvägen blockerad av folk. Vi försökte att ta oss fram på sidogator mot stationen, även här blev det fullt av folk. När vi vid ett tillfälle försökte vända tippade Monicas vagn baklänges, tack och lov hamnade hon på ryggsäcken och skadade sig inte. Efter en lång slingrande väg ute i sidenvävarnas kvarter kom vi någon kilometer från stationen. Där var det helt stopp och vi fick lämna våra rickshor. Deba tog sin och Monicas ryggsäck och vi försökte tränga oss fram genom folkmassan. Det gick inte! Vi tog en omväg genom ett slumområde där det bodde mycket fattiga familjer och upp längs järnvägsspåret och över en järnvägsbro. Där såg vi gatan under oss mellan sliprarna, det gällde att inte trampa fel. Knappt hade vi kommit över bron när ett långt godståg passerade oss. Vad som hänt om vi varit kvar på bron vill jag inte tänka på, där fanns inget extra utrymme. Vi fortsatte ner mot gatan igen, men att gå mot strömmen av folk var inte möjligt. Vi fick gå i avfallshögarna vid sidan om vägen för att över huvud taget komma fram. Jag koncentrerade mig på Debas fötter och tog ett steg i sänder där han satt sin fot. Vi kom fram till perrongen och träffade resten av ressällskapet som varit oroliga för vad som hänt oss. Jag var helt utmattad.

Tåget var inställt!

Vi fick ta varsin rickshaw tillbaka till hotellet och vänta till nästa dag. Några mils resa med buss till en annan station från vilken Deba lyckats fixa biljetter åt oss för vidare färd mot Agra. Tåget var nästan fullbokat, så vi fick sprida ut sällskapet i olika vagnar med olika standard.

Debas sätt att lösa problemen med att ta oss fram till stationen i kaoset som rådde och att nästa dag få oss med på ett annat tåg var en otrolig prestation. Ingen svensk reseledare hade lyckats med detta.

2 reaktioner till “Den rickshaw-färden glömmer vi aldrig

  1. Jag måste le! Under våra 12 resor med LäsoRes har vi så många liknande otroliga minnesvärda upplevelser att glädjas åt 💕

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s