Författare: Christian Jutvik / projekt Läs och Res
Jag skriver om resor och resande.
Mitt projekt är att skriva ned erfarenheter som börjar med att jag liftade till Indien 1969. Framför allt vill jag redogöra för de erfarenheter jag fått av att i 37 år (1979 - 2015) ha drivit Läs och Res som jag startade med ambitionen att skapa alternativ för ett mer meningsfullt resande. Min målsättning var att bli större än Vingresor! Detta misslyckades. Annat lyckades jag med.
I början av juni 2022 besökte jag Ukraina under några dagar. Lvi´v i väster och Kiev, inklusive de nu kända förstäderna Butcha, Irpin och Voroyanka. Såg ödeläggelsen och pratade med de människor jag träffade. Hemska upplevelser, men också mycket positivt; sammanhållningen och hur hårt de arbetade.
Nu gör jag en slutlig sammanfattande resa för att besöka mina tidigare reseledare och andra vänner. Med sambo Boel reser jag österut landvägen så långt det går. Välkommen att följa med genom att trycka på knappen "Prenumerera" eller "Subscribe".
År 1977 jobbade jag för SIDA i Bangladesh. Jag gick på ett inrikesflyg till Takurganj. En kille i min ålder satte sig på sätet bredvid. Han var pratglad och jag var frågvis, nyfiken på allt. Vi pratade och pratade men flygturen var kort. Vi bytte telefonnummer och träffades snart igen. Därefter gjorde vi väldigt mycket tillsammans under de 1,5 år jag hade kvar i landet. Han hette Hasan Mansur. Heter så fortfarande.
Jag var ansvarig för projekt inom landsbygdsutveckling. Där låg också skogsfrågor. Mitt jobb innebar även högtidliga möten med höjdare inom Bangladeshiska myndigheter. Jag lyckades snacka in mig och tydligen göra intryck på chefen för Forest Departement, en synnerligen uppsatt person i Bangladesh.
Det var så jag erbjöds följa med på Forest Departements inspektionstur i Gangesdeltat, Sundarbans. Frågade om jag fick ta med mig en god vän och fick ett JA, om än med tvekan. Den resan kom att avgöra en hel del i både mitt och Hasans liv. I namn av LÄS och RES ordnade jag resor till Sundarbans. Minst en resa varje år fram till slutet 2015. Hasan blev självklart en uppskattad reseledare de första åren. Därefter startade han eget, The Guide, som växte till att bli landets största researrangör.
Nu är båda företagen borta och vi själva framlever bägge vår ålderdom på skilda platser. Hasan bor sedan 20 år med sin fru Topu i Bandarban, tre timmars kurvig bilresa upp i bergen öster om Chittagong.
I tre dagar kunde jag prata med Hasan och Topu och tillsammans såg vi bilder från Dhaka på 70-talet och resorna vi gjort i Sundarbans; smala flodarmar kantade med mangrove, fattiga fiskare och möten med tiger. Jag hade en lite dator med mig. Det blev väl inga djupare samtal eller någon genomgång av livet som varit, men vi var nöjda med att bara träffas.
För att hålla ångan uppe gjorde jag långa promenader, men den här gången fick jag gå ensam. Rimligen lär jag aldrig se Hasan och Topu igen.
För 20 år sedan flyttade de från infernot i megastaden Dhaka till Chittagong Hilltracts. Faktiskt bara 20 km från gränsen till Myanmar.
Tänk om jag skulle kvista över till Myanmar och träffa min tidigare reseledare X i Mandalay, tänkte jag. Jag kallar honom X eftersom all kritik mot den styrande militärjuntan är bokstavligt livsfarlig. Jag reste dit – men det blev inte så enkelt!
Maria Persdotter var med på resan i Ukrainai oktober Hon jobbar bra för att höja intresset för situationen i Ukraina. Läs är hennes predikan i en kyrka i Motala.
Berezhy nas Bozhe vid zla
Betyder: Gud, skydda oss från ondska För drygt en vecka sedan kom jag och min man hem från Ukraina. Vi har varit på en studieresa och rest runt i åtta dagar. Det har varit en omtumlande, fantastisk och förskräcklig resa. Ständiga flyglarm, sönderbombade hus, traumatiserade människor. Men också människor med en enorm kamplust, människor som snabbt byter ut trasiga fönster i husen efter en attack, som hjälper varandra, som inte ger upp. Samtidigt som Rysslands orättfärdiga krig pågår så pågår också livet. Folk åker till jobbet, barn går till skolan, man fikar och går på restaurang. Tågen går i tid. Men det är inte säkert att man hinner äta upp maten på restaurangen för att larmet går. Det är inte säkert att tågstationen håller öppet för att larmet har gått. Men tågen – de går i tid och kommer fram i tid.
I varje stad växer krigskyrkogårdarna. De flesta som ligger där är unga män och kvinnor. Jag har gått runt och läst på gravstenarna: Oleksander, född 2001. Anna, född 2000. Jevgenij, född 2004. Det är en generation som borde plugga, jobba, gå på date, gråta över hjärtesorger, njuta av livet. Istället har deras liv fått ett dramatiskt slut. Så orättvist, så fel. Men ukrainarna är inte knäckta, de har inte gett upp. Jag är full av beundran inför Ukrainas folk och deras outtröttliga kamp för sin frihet, för sin värdighet. För att hålla kvar vid det som är normalt, i onormala tider. Temat för den här söndagen, söndagen före domsöndagen, är Vaksamhet och väntan. Ord som så väl beskriver det man lever i i Ukraina sedan snart tre år tillbaka. Vaksamhet och väntan. Jag vill också lägga till kamp. Kampen för friheten och värdigheten. Ukrainas kamp är vår och vi får aldrig glömma alla dem som kämpar. Som bytt ut sin vanliga hobby mot att bygga drönare till militären i sin källare. Som samlar in pengar för att kunna återuppbygga hus. Som, trots krig, fortsätter arbetet med att bygga demokrati och stoppa korruptionen. Ukrainas folk är mina hjältar. Och för dem ber jag den bön som är dagens välkomstbön: Gud, låt mötet med dig göra oss uthålliga i kampen för freden, friheten och klimatet. Amen
3.11 Dagen började lite märkligt. Vi hamnade på en skytteklubb. Bilder på kamouflage klädda, bredaxlade killar med solglasögon. Själv har jag en stark aversion mot vapenintresserade män, vare sig de siktar på människor eller djur. Kanske en del i militär träning? Hur som helst; skytteklubben lånade bara ut lokalen till en grupp unga väninnor som i liten skala samlade pengar och köpte drönarkomponenter och Starlink uppkopplingar.
Radystky, Women Volunteering Group
Jag frågade Ira hur många i befolkningen som på olika sätt stöder landets ansträngningar i kriget. Hon gissade på ca 75%. En del hjälper till i någon av de tusentals volontärorganisationer som stöder militären, hjälper pensionärer, tar hand om husdjur, reparerar skadade hus, osv. 208 000 organisationer eller grupper av privatpersoner enligt en uppgift på nätet. Andra lämnar en del av sin lön. Det känns som att stora delar av befolkningen har mobiliserat. Framför allt är det ungdomar som är aktiva. Undrar hur stor del av svenskarna som på något sätt ger stöd till Ukraina.
Informella kompisgäng drar in pengar alla upptänkliga sätt. Radystky är duktiga att samla in pengar, inte så mycket, men de är uppfinningsrika; auktioner på skänkta föremål, fixar fester, bakar och ordnar smink-kurser. Alla dessa privata initiativ sammantaget stärker försvarsviljan och ser till att det civila samhället fungerar. Samtidigt är det en enorm konkurrens om givarmedel, precis som i Sverige. Undrar om något liknande skulle ske i Sverige om kriget kommer hit.
Vandring runt i Kyiv
En av Iras kompisar tog oss runt i de centrala delarna. Själv satt jag på hotellet och skrev förra bloggen. Även om jag har sett mycket av de främsta sevärdheterna, så hade jag tydligen missat en del. Strax före mörkret gick jag ut en sväng. Ville se flaggorna vid Maidan. Varje liten flagga nedstucken i gräsmattan markerar en fallen soldat. Varje gång jag varit i Kyiv har jag varit där, stått still en stund och försökt ta till mig innebörden.
Nu är det packat med flaggor, omöjligt göra sig en uppfattning om hur många. På bilden syns enbart ukrainska flaggor. En avdelning upptas av flaggor som markerar dödade i Azov-bataljonen som tre månader höll stånd i stålverket i Mariupol vid Svarta Havet nära gränsen till Donetsk. De männen har nu en särskild hjältestatus i Ukraina.
Gick runt och tittade lite noggrannare; hittade polska, tjeckiska, turkiska, brittiska, kanadensiska, japanska flaggor. Och svenska. Räknade till fem svenska flaggor. En sjätte skall nu sättas dit hörde jag på nyheterna. Varför organiserar inte Sverige en frivillig kår för Ukraina? Vi gjorde det för Finland, många deltog också i spanska inbördeskriget.
Building Ukraine Together
4.11 Vi träffar Adriana som vältaligt och på utmärkt engelska berättar om en av de största organisationerna. Inte kunde man tro att det här landet producerar så många välutbildade, vältaliga ungdomar. BUT startades när kriget började med Rysslands anfall i Donetsk 2014. Sedan dess har de engagerat tusentals ungdomar i återuppbyggnad av förstörda hem. En bärande tanke är att bygga förtroende och samhörighet mellan unga från olika delar av landet.
Zhovten – biografen i krigets Kyiv
Det här är titeln på en film som ligger på SVT Play. En charmig berättelse om de anställdas hängivenhet inför uppdraget att förmedla en viktig kultur. De har visningar barn och för soldater på permis. Zhovten är Ukrainas äldsta biograf som öppnade i början av 1930-talet. Den stängdes i början av Rysslands storskaliga anfall, men visar nu filmer under hela dagarna till tidig kväll. När flyglarmet går måste alla besökare ner i källaren.
Vi valde en film som låg bra i tiden och skulle vara textad på engelska. Ämnet spelade mindre roll. Sedan satt vi i mörkret och tittade på en armenisk kultfilm från 50-talet textad på ukrainska. Vackra bilder men urtrist.
På kvällen är det dags att resa hem. Sovvagn över gränsen till Chelm i Polen. Ira hade lyckats fixa underbäddar åt alla. Bekvämt och lite lyxigt med en tågvärd som serverade te. Mindre bekvämt var det att mitt i natten bli väckt av ukrainsk passkontroll och en timme senare av deras polska kollegor. I Kyiv tog vi farväl av Ira och uttryckte vår stora beundran och tacksamhet för hennes fantastiska insats som reseledare.
5-6.11. Tidigt på morgonen låg det frost på de vackra våtmarkerna efter Chelm där vi bytt till tåget till Warszawa. Nytt tåg till Gdansk. Båten avgick kl 18 och nästa dag var vi i Nynäshamn.
När jag räknar restid, då räknar jag enbart den vakna tiden. Med det sättet att räkna, så vill jag alltså säga att det bara tar en och ett halv dag från Kyiv till Stockholm. Nynäshamn, om man ska vara petig. Och då har jag ju, som tidigare sagt, flygskam.
En efterräkning
Resan löpte efter plan. Efter 12 intensiva dagar kom vi hem, glada men trötta. Nu är det vår uppgift att berätta om alla möten. Möten med människor som gråtande berättade om ryssarnas härjningar. Om alla organisationer som presenterats av duktiga unga människor uppfyllda av framtidstro, samtidigt med hat och förakt för den framtid som ryssarna vill krossa.
Resan gav ett överskott på 20 100 kr. Betydligt mindre än tidigare resor, vilket berodde på att jag sänkt priset och på att vi var färre än de två tidigare resorna. De pengarna skickar jag till två av de organisationer vi mött under resan.
Utgifterna, enbart i Ukraina, uppgick till 65 100 kr. Om jag gissar att var och en av oss privat la ut omkring 4000 kr för mat och annat, så innebär det att vi lämnade ca 110 00 kr i Ukraina. Och det skall vi vara nöjda med!
Flera av de som var med på resan ”anmälde sig” till nästa. Ira vill gärna göra ytterligare en resa, Boel och jag själv, likaså. Kring den 19 april, talade vi om.
När Peter gick på båten i Gdansk sammanfattade han sin upplevelse; – Resan kändes lång. Det var länge sedan vi var här! – Resan kändes kort. Det har hänt så mycket!
Han uttryckte en känsla jag ofta haft, men aldrig kunnat formulera.
Artem Rakitin
31.10 På kvällen efter en lång dag hade Ira bjudit in Artem till en träff på hotellet.
I min kupé på nattåget från L´viv hade jag sällskap av en 18-årig tjej. Hon frågade vad som fick oss att resa till Ukraina. Läste resplanen och ropade till: Artem – han som räddade mitt liv!
Hon var en av dem som han lyckades evakuera från det belägrade Chernihiv. Under dramatiska former evakuerades 26 000 av Artem och hans kamrater. Hela tiden med risk för sina liv. Senare gjordes en film om evakueringen och Artem blev kändis över hela landet och fick hjältestatus. Senare anslöt han sig till armén som spaningssoldat. Under ett nattligt uppdrag stötte de på fienden. De var fyra i gruppen, samtliga sårades, men lyckades ändå ta sig bakåt i säkerhet. Artem var svårt skadad i huvudet och släpades bakåt av sina kamrater. Han miste sitt högra öga. Efter en lång konvalescens och många operationer återgick han i tjänst, då i en underrättelse befattning. Han organiserar också träningsläger för ungdomar 14 – 18 år.
– I have never been more handsome, sa Artem när jag tog bilden
Bombnatt
Det hade varit en lång och intensiv dag. Tog några klunkar ur en flaska, lade mig i sängen och försökte koppla av. Klockan 23.20 gick flyglarmet. Tio minuter senare kom en varning om förhöjd risk. Ringde reseledaren Ira och kollade. Do as you like, better to put the mattress in the corridor! Den generella regeln är att man ska två bärande väggar till fönstret. Svenskarna på ambassaden skall sova i badrummet. Nu var det bara Ira och Leif som faktiskt sov i korridoren. Jag och Boel stannade kvar. Boel hade inte slagit av Flight Alarm på sin telefon, hon sov djupt, men jag väcktes flera gånger under natten.
1.11 Vi var nog alla trötta när vi satte oss på bussen för att besöka Slavutuch. Åkte genom ett flackt landskap med fält till horisonten. Vetet var skördat, men majsen stod kvar. I skogarna skulle det finnas både björn och varg, enligt Sergei, som var med oss även i dag. Igelkottar vanliga i byarna. Staden byggdes 1986-87 för de evakuerade invånarna i Pripjat, där anställda vid Tjernobyl tidigare bodde. Slavutuch är den sista sovjet-staden! Den såg ut som våra miljonprogram, fast med fler träd och lite lägre hus.
Slavutuch och en noggrann genomgång av en modell av Chernobyl som nu är stängt för besökare
2.11 Tidigt tåg till Kyiv. Tre stationer med tunnelbanan till Maidan och Hotell Ukraina. Det anrika hotellet hade nyligen sålts av staten på offentlig auktion 60 miljoner dollar.
En berömda statyn utanför hotellet. En spegling i fönstret
Perre mötte i receptionen
Per-Olov Karlsson är en kändis för oss i Sverige som engagerar oss för Ukraina i Sverige. Två gånger i veckan live-sänder han från Kharkiv i östra Ukraina. Han delar ut mat till fattiga i det distrikt han bor i. Du hittar honom på FB https://www.facebook.com/groups/1412771495878450/
Perre och hans nya kvinna mötte oss i receptionen. Alltid skrattande och positiv. Kharkiv har bombats hårt under den senaste månaden. Två glidbomber landade för några dagar sedan nära Perres bostad. Ändå säger han att han aldrig varit så lycklig. Kanske beror det också på att han träffat en söt grannkvinna.
Bilderna tagna i Kharkiv i oktober förra året
Glory UA
Liksom vid de två tidigare resorna togs vi emot av organisationen Glory UA. De har tidigare gjort en fantastisk film; Follow Me, som handlar om det osannolika i att den drönare räddar livet på två personer. Du hittar den på Youtube. Nu har de gjort en ny som lär finnas på Netflix
Filmen är propaganda för att motivera män att anmäla sig till armén. Ukraina har stora problem med att rekrytera. Många unga män håller sig undan, gömmer sig inomhus eller flyr landet. Filmen är ett sätt att öka försvarsviljan.
UA Postcards
Spännande liten grupp av ungdomar som hittat på ett kul sätt att samla pengar till militären. Det är i den här gruppen Ira är aktiv.
Om några veckor får din vän kortet som skickas från Ukraina.
Jag och Boel har resdan bidragit med en rejäl slant, men jag tänker också skicka dem några av mina bilder. Verksamheten drivs av tvillingarna Alex och Alex Tebenko. De ser exakt likadana ut och har samma namn, vilket ju underlättar kommunikationen väsentligt.
Varje dag skickar de ut omkring 25 kort över hela världen. Kort till Ungern och Slovakien lägger de i ett kuvert, eftersom det hänt att ryssvänliga posttjänstemän slänger dem. Samma sak lär hända om du väljer att skicka ditt kort till Ryska ambassaden i Stockholm.
30.10. Nattåget till Chernihiv. Sov gott hela vägen. Vaknade inte ens när tåget gjorde ett långt uppehåll i Kyiv, inte ens av flyglarmet och smällarna från drönare som tog sig igenom luftförsvaret. Chernihiv ligger 130 km nordväst om Kyiv, 50 km från gränsen till Belarus.
Min text blir kort med ett fåtal bilder. Tiden räcker bara inte. Känns som att en dag skulle kunna fylla en bok.
Stanislav anmälde sig till armén dagen efter ryssarna anföll. Han var tränare för ukrainska simlandslaget och hade i det sammanhanget varit i Sverige flera gånger. Nu satt han i vår buss och visade runt till de platser där de hårdaste striderna utspelats. Inte så mycket att se, bara trasiga, utbrända byggnader.
Staden stod hjältemodigt emot det ryska anfallet, men var omringat i 47 dagar. Försvaret bestod av av en stridsvagnsbataljon, ett infanterikompani och hemvärn. Man sprängde broar och målade över vägskyltar vilket stoppade upp ryssarnas avancemang mot Kyiv. Ändå klarade sig Chernihiv relativt bra. Mycket har resdan reparerats och alla nya fönster visar att läget varit mycket värre. Staden har fått lite av hjältestatus och vi mötte några av de som på olika sätt deltog i kampen.
Roligare var att vandra i den centrala staden med en historia sedan 900-talet och då huvudstad i landet Rus. Staden ligger vackert på en hög strandbrink över floden Desna. Hit kom vikingar från norr samt osmaner och venetsianska köpmän från söder.
Räknade till fem kyrkor med glänsande kupoler längs flodstranden. Alla med rötter i tidig medeltid.
Tanken med att löven måste bort har jag aldrig förstått. Men över hela landet sopas det i parkerna.
Röda Torget är belagt med återvunnet tegel från skadade byggnader. Bilder och minnesord över de stadens söner som senast stupat i kriget. Poeten Taras Chevchenko står staty i varje stad. ”Staden känns så lugn och jag möts av så mycket vänlighet överallt”, sa Rune.
31.10. Buss söderut till byar som ockuperats av ryssarna. Nu ska vi få se och höra vad som hände. Passerar flera vägspärrar och ser skyltar som markerar var det kan finnas minor.
Gregori, företagaren
I byn Lukashivka där storbonden och framgångsrike entreprenören Gregori tar emot oss. Han berättar med stolthet och stora gester om motståndet när ryssarna kom. Till sitt försvar hade de två stridsvagnar, 64 infanterister, 12 hemvärnsmän och Gregori var en av dem. 3 – 4000 ryssar anföll. Byn stod emot i tre dagar. Den 6:e mars träffades byn av 60 klusterbomber. Då flydde de.
Kyrkan byggdes 1740 och har bastanta väggar, taket däremot är tunnare. Här förvarade ryssarna ammunition och mat. Festade säker en hel del och rökte. De var över 100 man samlade. Så slängde en smart kille en fimp och allt for upp genom taket. Alla dog förstås och ”hängde som DNA i träden”, som Gregori förtjust uttryckte saken.
– När förstod ni att ryssarna skulle anfalla, frågade jag
– För 20 år sedan!
– You must understand the natures of these creatures.
- Ryssarna stal ALLT i mitt hus; kläder, porslin, kylen, t o m min frus underkläder. De tog vattenkokaren, men förstod inte att den behövde en bottenplatta. De skruvade bort toalettstolen för att ta med sig hem till Sibirien.120 kor dödades av artilleri eller sköts innan byn befriades.
- Ni måste förstå att om vi faller så är det snart er tur. Antingen vinner vi det här kriget eller så förlorar vi alla.
En ryss är en person som lever i Ryssland, men det är ingen etnisk grupp och alla har inte ryska som modersmål. Dessutom finns det många som har ryska som modersmål, men lever i andra länder, t ex i Ukraina. De ryssar som ockuperade Lukashivka kom från Tuva och Burjatien. På en vägg hade någon klottrat: Vem har bestämt att ni skall leva så mycket bättre än vi?
Georgi har på et mirakulöst sätt lyckats dra igång en imponerande verksamhet som nu sysselsätter hela byn. Här finns nu 300 kor och i år har han de skördat 5000 ton potatis. Han förklarade undret med att: I Ukraina jobbar vi hårdare än ni gör i Västeuropa. Räntefria lån till jordbruket är nog också en förklaring.
Owen, irländaren
Vi åkte vidare och träffar irländaren Owen Sharkey som är en del i nätverket Repair Together. Han leder återuppbyggnaden i en by med hjälp av volontärer, utländska och ukrainare. Hittills ingen från Sverige. Få har någon fackkunskap; But they learn quickly. Under det varmare halvåret har han lett arbetet med att reparera söndersprängda hus. Själv bor han i ett tält. En imponerande kille som nu längtar hem till familjen norr om Dublin.
Intresserad av att arbeta en tid som volontär i Ukraina? Kolla på https://www.repair-together.com/stones-en/. Om inte, så kan du stödja verksamheten ekonomiskt. Byggmateriel finns, men kostar pengar. Och han har nu slut i kassan.
Lunch hittade vi sent på eftermiddagen. Vinerbröd, mikrade dumplings och yoghurt i en ”kiosk”.
Svetlana och Vitaly
Bilden: Svetlana och Vitaly med bild på den den lilla flickan som var nyfödd och nästan dog av svält i mars 2022.
Efter den eminenta lunchen gick vi till huset där Svetlana och Vitaly bodde i byn Yugdine.
De berättar: Den 3:e mars 2022 kom de i stridsvagnar genom skogen. Det ringde på dörren. Vitaly tog mod till sig och öppnade, annars hade de slagit in dörren. De slog honom med geväret och hotade att slänga ner en handgranat i källaren där vi andra gömt oss. De letade efter ukrainska soldater som de kallade ”banditer”. Under vapenhot tvingades 300 bybor ner i skolans källare. Där satt vi i 27 dagar på 90 kvm. Två hinkar fanns för toalett. Det fanns ingen ventilation och stanken svår att uthärda. Vissa dagar fick vi bara en halv kopp med soppa. – Jag gick ner 20 kg, sa Vitaly medan Svetlana gråter. Några av de äldre blev galna och några dog. Först ett par dagar senare fick vi begrava kropparna. När graven var färdig började de skjuta på oss. Vi tog skydd i graven, där några av oss dog. Svårast var det för barnen. Sju män i byn avrättades.
bilden från Time
– Vi har kommit för att befria er från nazisterna !
Ingen i byn samarbetade med dem. Några av vägarna i byn var asfalterade, något som saknades i soldatens hemby.
– Hur kan ni vara så rika? Jag vill komma tillbaka och och bli er borgmästare.
– Soldaterna kom från Sibirien; från Burjatien, Tuva och Jakutien. Tuvinerna var otäckast, t o m de ryska officerarna var rädda för dem, sa Svetlana. De behandlade oss som vargar i en fårhage.
Yugdine befriades den 30 mars. Allt i deras hus var förstört. Alla rutor utslagna, soffan uppsliten och allt som kunde bäras var stulet, även Svetlanas underkläder. Överallt låg avföring. De var som vildar!
Svetlana och Vitaly driver en butik i miniformat. Där plockade soldaterna åt sig det mesta redan första dagen. Så berättar Vitaly en historia han gått och hållit på;
– De hittade kondomer. Några paket hade bilder på goda frukter. De slet upp paketen, tuggade dem som tuggummin.
En osannolikt givande dag, önskar fler hade kunnat dela våra upplevelser. Och ännu var dagen inte slut. På kvällen kom Artem Rakitin, rikskänd som hjälten i Chernihiv. För mig är det nu bara ett stort glas öl och direkt i säng.
Projekt Läs & Res 