Jerevan is a cool place to chill out at

Vägen Österut 5

Vi måste vidare. Till Jerevan, Armeniens huvudstad. Det fanns tre alternativ;

  • flyg tar 30 minuter. Sträckan är inte lång, men branta berg och djupa dalar.
  • Tåg tar 10 timmar, men går bara på natten. Men varför tåg om man inte kan titta ut?
  • Minibuss går varje timme och tar 6 timmar.

Vi tog bussen. Ångar vi inte tog tåget. Tåg är ju så mycket roligare, mer äventyr och inte enbart en transport. Killen i sätet bredvid skulle till Jerevan för att hämta sin flickvän och resa tillbaka med henne samma dag. Ville vara ”gentleman”, att hon inte skulle resa ensam. Han var advokat och läste till en master i Kapstaden. Rubriken var hans syn på Jerevan, eller Yerevan som är den gängse stavningen här.

Vägen blev smal och kurvig efter gränsen. Underbara lövskogar i färger som antydde en kommande höst. Längre in i landet kom de första små samhällena. Husen är slitna, förfallna eller byggda till hälften som om de bättre tiderna stoppats upp. Rostiga industriskelett från Sovjet-tiden. Överallt, i varje by och liten stad låg övergivna fabriker av olika slag, en deprimerande syn i kontrast till de vackra skogarna.

Väl i Yerevan kom det vanliga stöket med att hitta hotell med den optimala kombinationen av lågt pris och läge. Samt att dribbla med taxichaufförer som omedelbart noterat vår belägenhet och gärna ville utnyttja detta. Första pris på 20 $ slutade på 1000 Dram (30 kr). Hotellet var fullt, för första gången under resan. Bara att gå till nästa nerför gatan, sa jag lugnande till Boel, men även detta fullt, och nästa… På sjunde hotellet erbjöds vi en ”executive suite”. Boel var på gränsen att få spel och det var inte lägre läge för min tvärsäkra optimism. – Ja tack, vi tar det!

Se så mycket bra saker man får i en ”executive suite”: tvättpåse, shampo av olika slag, skokräm och svamp, något som såg ut som en tandborste, skohorn (två stycken) mm. Allt inslaget i plast som det krävdes kniv för att öppna. Hotel Opera var dock hållbarhetscertifierat.

Staden är full med ryssar. Unga män och familjer med småbarn. Överallt på gatorna hördes ryska och på vårt hotells parkering stod suvar med ryska registreringsskyltar. Ingen ville tala med mig, vilket delvis kan ha berott på att jag hade ukrainska flaggan på jackan.

För mig var inte Yerevan en cool place att chilla ut på. Trafiken var grotesk. Vansinnighetskörningar med vrålande motorer. Handen på tutan när det slog om från gult till rött. Även när det var grön gubbe tog jag det väldigt försiktigt. Annars en förvånande modern stad som kunnat ligga i Västeuropa. Millionstaden ligger lågt på 900 meter över havet omgiven av höjder. Själv är jag utrustad med en känslig näsa så, avgaserna irriterade mig mycket. Egentligen hade jag nog irriterat mig på biltrafiken i städerna hela tiden sedan Budapest.

Populär restaurant. Hunden är inte alls död, snarare proppmätt. Här tar man väl hand om sina gathundar, alla välnärda och chippade, avmaskade och steriliserade.

Efter en utmärkt middag på en restaurant där folk köade för en sittplats så ville jag absolut ha en konjak. Armenien påstås göra världens bästa konjak. Köpte en liten flaska av märket Ararat med en stjärna. Det finns flaskor med upp till fem stjärnor. Smakade utsökt och tänkte något sådant skulle underlätta insomningen i min ”executive suite”.

Det gjorde det inte, tvärtom.

Tisdag 18.10 – dag 18

Trötta vaknade vi upp i vår ”suite”, orken var slut, både mentalt och fysiskt. Hela dagen satt jag på det luftkonditionerade rummet och betalade räkningar, pratade i telefon, skrev mejl, FB och på den här texten.

Jag skriver bloggen för att jag trivs med att skriva. Skriver gör jag på en liten 10,5” dator som jag köpte för den här resan. Den väger inte mycket och ligger i en minimal axelväska tillsammans med värdesaker som jag alltid har på mig. Dessutom vill jag göra något av mina bilder. Min stora kamera med tungt och långt tele har jag lämnat hemma. Bytt till en begagnad pytteliten Sony som jag fått av vännen Dag. Om några vill läsa och titta, följa med på resan alltså,  så är det absolut jättekul, men i första hand skriver jag för min egen skull. Dagbok, om man vill, kanske något mer. Enda sättet för mig att behålla mitt livs äventyr i ett sviktande minne. Jag har gjort många fantastiska resor, varav en hel del rejält äventyrliga, tidigare under en över 50 år lång resekarriär, men den här resan borde bli den största i flera avseenden. Ingen konjak den här kvällen.

Badsemester i Armenien

Onsdag 19.10 – dag 19

Nu ville vi bort från den här staden! Men vart då? Vi erbjöds utflykter i grupp; kloster och kyrkor på olika platser. Är man inte intresserad av kyrklig historia finns inget att se i Armenien, sa någon innan jag reste. Inte så konstigt egentligen, hit (och till Georgien) kom kristendomen redan på 300-talet. Ett alternativ var ett dagsbesök vid sjön Sevan. Men vi ville göra det på vårt sätt och kanske stanna över natten. Taxi till busstationen där det skulle gå en buss varje hel timme. Men nej, det gick ingen buss alls, vilket gladde den ende taxichaufför som fanns tillgänglig.

Sevan är en stor sjö, 2/3 av Vätterns storlek. Taxin stannade vid turistinformationen i Sevan City. Den var emellertid nedlagd. Dagens turister behöver kanske inte information efter som de flesta kommer i grupper med förutbestämd resplan. Försökte fråga mig fram, på gatan i centrum och på fina hotellet. Vänliga leenden, men ingen som kunde någon engelska. Med hjälp av Google Translates röstinmatning hittade vi ett hotell vid stranden. Det var lågsäsong och vi de enda gästerna. Tur var det, för vi hade hamnat i landets största turistområde. Solparasoller på stranden och båtar som tog vattenälskande armenier ut på vatten. Inte konstigt, Armenien har ju ingen kontakt med havet och det här enda badstranden.

På en badort bör man bada. Bottnen utgjordes av vassa stenar och det var 14 grader i vattnet. Någon måste ju sätta exemplet.

Vår taxichaufför, en liten tunn man med en stor skrattande mun lät förstå att han ville visa oss traktens mest sevärda kloster. Sevanhank kloster låg strax ovanför vårt hotell, så det såg vi själva nästa dag. Hagharsin och Goshavank körde oss taxin till. När man som taxipassagerare vill göra avvikelser från ett avtalat mål och avtalat pris, då blir det ofrånkomligen dyrt. Så även denna gång, men vi var helt nöjda.

Så händer det som inte får hända

På kvällen blev det kallt ute och även på rummet. Sevan ligger på 1900 meters höjd. Vi gick för att titta i några av de souvenirbutiker som fortfarande hade öppet. Boel snubblar på ett rör där det skulle stått ett parasoll. Faller och ligger på marken, blod om munnen och smärtor i ett av benen. Jag får upp henne, torkar av blodet som enbart var ytliga sår. Vänster ben kan hon inte stödja på. Stödd på mig linkar hon upp på rummet. Låret är svullet ovanför knät och det ser ganska illa ut. – Hur kunde jag vara så klantig, upprepade gång på gång. Hon somnade snabbt medan jag låg och funderade på olika konsekvenser av det som skett; ordna med läkare, sjukhus i huvudstaden, resa hem osv, innan jag själv somnade ifrån eländet.

Javisst det är alltid klantigt att ramla, och sådant kan få allvarliga konsekvenser. Slå sig gör vi hemma också, men det hela blir svårare när vi är långt borta. Hur gör man, vart ringer man, får man tag på läkare, sjukhus? Ännu värre är det om ingen begriper vad man säger. Är det en allvarlig olycka så tror jag räddningstjänsten fungerar utan att man behöver förklara problemet med ord. Snabb och bra läkarvård tror jag att den som kan betala får överallt. Själv minns jag den fantastiska hjälpen jag fick när jag 2004 en kväll kraschade menisken i en by högt upp i iranska Zagrozbergen. Bättre än i Sverige! I byns enda bil kördes jag till sjukhus i Tehran. Han som körde vägrade ta betalt. Jag fick tvinga honom genom att lägga pengarna på förarsätet.

Vi övervägde att konsultera sjukstugan i Sevan. Avvaktar dock efter att ha konsulterat vår privata internetdoktor Cajsa. Nu tvingas vi stanna upp på vår resa några dagar tills Boel kan gå hyfsat igen.

Ssevanhank, klostret som låg ovanför vårt hotell

Torsdag 20.10 – dag 20

Boel tränar benet genom att gå till restaurangen och kaffeautomaten. Själv sitter jag just nu och skriver det som du just nu läser. Utanför hotellet spelar en musikgrupp traditionell musik med flöjter och trummor. Jag älskar den musiken och önskar jag kunde bli inbjuden till dansen. Kunde jag antagligen, men saknar initiativkraften att gå dit och presentera mig. Bristen på språk gör mig också allmänt osäker.

Snart kommer presidenten hit till sitt ”resthouse” och polisnärvaron är stor. Parkeringen rensas på bilar och Boel lär inte kunna gå till kaffeautomaten.

Plötsligt händer det

Det är kväll och mörkt i alla fönster. Utom vid en av uthyrningsstugorna vid stranden där musiken blir än mer högljudd. Så brakar det loss. Ljuvlig armenisk musik som domineras av flöjten. Där är det fest, men jag låter mig inte störas eftersom jag verkligen gillar den här musiken. Förresten var jag på Pråmen, en musiklokal i Stockholm, med en god vän och lyssnade just till armenisk musik. Trodde aldrig jag skulle få höra det här! Tyvärr går det ju inte att störa i en privat fest. Jag skulle naturligtvis hålla mig på rummet!

Till sist blev locktonerna för starka. Vi gick ner till stranden och ställde oss att lyssna. Så kom en ung man ut, såg oss, och vi blev omgående inmotade.

  • Vi är ett kompisgäng från Armenien, Ryssland och en av oss från Ukraina. Men alla är vi Armenier!
  • Sitt ner, ät och drick; fisk i många former, dolmar, ostar, kräftor. Drick vin, Coca Cola, kompott, konjak, drick vodka! Och vi tog minsann för oss.

Vi fick presentera oss, senare hålla tal, vilket jag tror gick galant efter flera glas vodka. Musiken dånade och alla sjöng med i tydligen bekanta texter. Och vilka personligheter! Där berättar bilderna bättre. Dansen blev vild och medryckande. Till sist kunde jag inte hålla mig, upp och stampade med fötterna och härmade deras armrörelser. Det gick hem och jag pussade sötaste flickan när vi lämnade efter ett par timmar.

Fredag 21.10 – dag 21

Dagen efter. Kallare och regn. Träffade Johannes i en liten ynklig liten bod som försökte sälja antikviteter i regnet till turister som naturligtvis stannade hemma en sån här dag. Han hade studerat fysik vid universitetet, fått jobb som lärare, men månadslönen på 150€ räckte inte långt. Äntligen en som talade engelska. Nu kombinerade han antikviteterna med att köra turister. Vi hade nu helt slut på kontanter och behövde en bankomat. Tillsammans åkte vi i väg i snöblandat regn till en sådan och vi fick bjuda på lunch. Nu kunde jag få svar på frågor som plågat mig alltsedan jag kom till det här mycket speciella landet;

  • Vi har inte mycket att sälja till utlandet. Ost, sten och fisk… Vi är fattiga och behöver er hjälp.
  • Vi är omringade av muslimer. Alla vill döda oss. Så har det varit i över tusen år. Azerer, turkar, perser…
  • Vi tillhör de kristna i Europa. Det var ju här som kristendomen började på 300-talet.
  • Det finns Öst, det finns Väst, och så finns det Armenien.

Lördag 22.10 och dag 22.

I morgon åker vi med Johannes hjälp till busstationen i Yerevan för att ta bussen 14 timmar till Tabriz i Iran. Där lär internet vara nedstängt av kända skäl och den här bloggen tystnar nog tills vi kommit en bra bit in i Pakistan. Talibanerna i Pakistan känns faktiskt mer problematiskt än revolutionen i Iran – för ett äldre par med rullväskor.

I Kars blev det stopp

Onsdag 12.10. Dag 12

Dogu Expresi rullar lugnt ut genom Ankaras förstäder. Inte en skakning märks. När jag för 53 år sedan åkte nattåg genom Turkiet minns jag smutsen, översvämmade toaletter och tjock cigarettrök i vagnen. Så inte längre. Vi reser 2:a kl och fåtöljerna är stora och bekväma med sittning som i svensk 1:a klass. Toaletternas städas och det tuggas en del nikotintuggummi. Jag hade förberett Boel med mina gamla fördomar, och fördomar måste man ha. Samtidigt är det en skön känsla att ha fel och tvingas inta en ny uppfattning.

Först nu upptäckte vi att sovkupéerna är könssegregerade. Inte är så konstigt. Det är ju likadant i Sverige, även om vi mixar i liggvagnarna. Vi kunde alltså av okunnighet ha hamnat på olika platser, i olika vagnar under 25 timmar. Lite trist när det inte tycktes finnas någon som talade engelska. Förvånande att det inte heller gick att få kontakt med unga människor som föreföll välutbildade. Så; tur att sovvagnarna var fullbokade!

Natten kom snabbt och vi kunde sova någorlunda. På morgonen kom två äldre män med slokande mustascher och dukade upp sin frukost på sätena intill. Vi bjöds omedelbart på te, bröd, ost, valnötter, sylt gjord på kvitten. Te gjordes på medhavd vattenkokare och kraftig rök steg upp från ett av sätena i vagnen. Ingen reagerade på detta och det verkade vara normalt beteende. Männen skulle också till Kars där de växt upp, berättade de på stapplig tyska. Senare under denna ovanligt långa dag blev det mer te med tillbehör och de föreslog att vi skulle följa med till deras väns, väns, hotell och att vi skulle se staden tillsammans under två dagar.

Där stämde mina fördom – att vänligheten och gästfriheten är översvallande. Så var det även den gång för länge sedan när jag reste genom landet.

Expresståget gick i långsamma slingor kring böljande gulbruna kullar och högre berg där det fortfarande låg snö. Ibland en dunge med högresta popplar. Han, Ulf Lundell, som gillade öppna landskap, skulle ha trivts här. Efter några timmar gick tåget genom en djup klippskreva där ingen människa kan ha färdats innan järnvägen byggdes. Nog den märkligaste resa jag gjort med tåg. Rekommenderas alltså.

Öppna landskap. Turkiska statssymbolen på tågfönstre.t

Nu kändes resan längre och längre. Genomtrött och rastlös stirrade jag ut i mörkret. Och vi var två timmar försenade.

Utanför järnvägsstationen i Kars väntade våra vänners, vän med bil. Iväg till vännens hotell.

  • Går det att få tag i en öl, frågade jag försiktigt.
  • Varför sa du inte att du drack, sa vår turkiske vän.
  • Varför sa du inte själv att du drack, klämde jag ur mig.

Så vid elvatiden på kvällen iväg till en liten butik på en bakgata fylld med flaskor av allehanda slag. Ägaren förklarade inriktningen av sitt sortiment med att han var grekiskt ortodox kristen. Här är det viktigt vilken kristen kyrka man tillhör, och det finns ett otal.

  • Här finns inga talibaner och själv går jag aldrig till moskén, förklarade en av de turkiska vännerna. Underförstått att vi skulle känna oss trygga.

På hotellet kunde vi inte dricka. Ett kontor tillhörigt ett charkuteri blev platsen för vårt dryckesslag. Dock visade det sig att vännerna föredrog en medhavd flaska Jimmy Bean whiskey. Den natten sov vi gott.

Torsdag 13.10 . Väcktes inte ens av böneutroparen som höll till strax intill hotellet. Våra vänner från igår dök inte upp, så vi gav oss själva ut på stan. Passerade stånd med allehanda frukter och påtagligt många ostbutiker. Ost verkade vara den lokala specialiteten. Ute på gatorna fanns nästan enbart unga män som inte verkade ha något särskilt för sig. Äldre män satt i små grupper på låga stolar och sippade på te.

Sögs in i ett bageri av underbara dofter. I en enorm vedugn gräddades stora vackra bröd, en fägnad för ögonen, vardagens konstverk. När jag tagit några bilder räcktes jag ett bröd som skulle kunna mätta tio man.

Chai? Så satt vi mitt i bageriet, drack te i de nätta små glasen och mumsade på det fortfarande heta brödet. Sedan tittade vi in i ostbutiken. Ost av olika slag från golv till tak. Skulle inte kunna lyfta den största.

Chai? Jag har lärt mig att inte tacka nej, som en väl uppfostrad svensk förväntas göra. Så, ja tack! Och naturligtvis bjöds vi rikligt med ost till vårt medhavda bröd. Med te förstås.

Kars var tidigare en armenisk stad. Nu återstod endast 3%. Detta efter folkmordet som turkarna genomförde med början 1915. På vägen upp mot borgen såg vi de raserade husen byggda i en stil som avvek från turkarnas. Borgen låg högt upp på en bergskam och byggdes ursprungligen på 1100-talet av en lokal härskare för att senare rivas ner av en annan och senare åter uppbyggas av en ny sultan. Bl a var Timur Lenk här och rev murarna. Nu är borgen hjälpligt renoverad och stadens turistattraktion. Just den här dagen representerades turisterna av jag, Boel och en tysk. Alla turister som skall till Georgien tar en annan väg. En längre men, säkert bekvämare väg.

Middag på rummet. Godsaker vi inhandlat under dagen och rester av sådant vi inte orkat äta upp tidigare under resan. Något t o m medsläpat från Sverige. Och naturligtvis öl från gårdagens fest.

Gordjistan

Fredag 14.10 och dag14

Så kallade turkarna det lilla landet som bestod av några floddalar i öster. Boel hade satt klockan. Frukost på busstationen. Buss till Ardahan och där fyra koppar te som vi inte fick betala för. Buss till Posof och en kort taxifärd för att nå gränsen till Georgien. Nästan enbart män i bussarna. Det var enbart vi två och en mängd långtradare som skulle passera. Vi var de enda personerna utan lastbil som passerat under veckan. En ung kvinna i passkontrollen på turkiska sidan bad oss ta med en kattunge som bodde i hennes glaskur.

  • Please take her. Here are four dogs outside. Please take her to Georgia!

På andra sidan gränsen stod av en händelse en taxi som körde oss till första staden. På vägen passade han på att visa oss borgen uppe på ett berg. Buss till Tbilisi. Gränsen var tydlig. Den här dalen grönskade i motsats till det torra, folk bodde i hus i motsats till större lägenhetskomplex, mycket färger i motsats till det grå och det var minst hälften kvinnor på bussen. Skillnaden mellan det Turkiet vi lämnade och Georgien var tydlig. Muslimskt och kristet.

Kaos på busstationen vid tunnelbanestationen och rusningstid. Ingenstans kunde vi sitta ner och inget hotell var bokat. Boel googlade mitt i strömmarna av människor. Hittade ett billigt hotell någonstans i centrum. I receptionen stod en dvärg som knappt nådde upp till receptionsdisken. Lazarus var namnet och ingav strax respekt med god engelska och svar på alla frågor. Sitt handikapp kompenserade han med god marginal.

Tbilisi en turistort

Lördag 15.10 och dag 15

Jag var i Tbilisi någon gång i mitten av 90-talet. Trodde det fortfarande var en stad i Europas utkant med få besökare. Förvånat gick jag ut på gatan och såg myllret av turister från Västeuropa, helt beslöjade arabiska kvinnor och kineser med  blommiga hattar och selfiepinnar. Och så alla ryssar förstås, som hade sina speciella skäl till att befinna sig här. Alla unga och rimligen välbeställda. Lite överallt satt ukrainska flaggor och slagord mot kriget. Ryssarna tog ju 2008 20% av Georgien.

Butikerna sålde de vanliga souvenirerna plus lokala specialiteter som väldiga kohorn avsedda för att fyllas med vin och sedan tömmas innan det kunde läggas ner. Dryckeskulturen var högst närvarande. Det var kort mellan vinbutikerna som också erbjöd avsmakning, s k kallad vinprovning.

Vi gick upp mot TV-tornet som reste sig dominerande över staden på en brant bergskam. Vi gick uppåt men hittade ingen väg eller trappor utan tvingades fuska genom att ta bergbanan upp. Träffade ett svenskt par som bodde i Tbilisi och jobbade för EU-kommissionen med att bevaka situationen i regionerna Abchazien och Sydossetien som år 2008 i praktiken erövrades av Ryssland. Intressant samtal i väntan på nästa kabin. De kände Jonas Sjöstedt som också skulle ta sig landvägen till Vietnam, fast norra vägen genom ”stan-länderna”, men misslyckades då han inte fick visum till Uzbekistan.

Ovanför bergbanan såg vi hela staden om än nerdimmad av regn. Fram med regnkläderna. En stor park som var en blandning av Gröna Lund och botanisk trädgård. Under hela resan har vi tagit alla tillfällen att gå, som en motvikt mot allt sittande. Och nu utan rullväskor. Vi måste varje dag aktivt söka alla möjligheter att röra på oss. Tbilisi ligger vackert i en djup dal med branta sluttningar på bägge sidor. Vi gick över älven på ”Glasbron”, upp till en av de många fina kyrkorna. Kören sjöng och kyrkan var fylld av människor som tände ljus och kysste ikoner. Själv fylls jag alltid av andakt inför den religiösa hängivenheten och stämningen av stor frid.

Tbilisi tycktes mig vara en plats för arkitektoniska fantasier. Futuristiska byggnader med tveksam användbarhet. Några stod också tomma, helt oanvändbara förstås. Jag stannade upp inför en av dem och frågade en välklädd man på väg in i en märklig konstruktion. Vad är detta?

  • Här bor managern för Dynamo Tbilisi.
  • Vad kan det ha kostat att bygga det här huset som ligger så fint ovanför älven?

Han log lite snett och skyndade vidare. Uppenbarligen var det managern själv jag talat med. Då intresserar mig gatukonsten mer. Lite överallt passerade vi underbara konstverk. Små finurliga bilder på ett elskåp och målningar som täcker en husgavel.

Middagen blev en jättelik ”hachapuri”, ostfyllt bröd som Boel och jag delade till några glas rött vin. Bredvid oss i restaurangen satt ett pratglatt ryskt par från Moskva som nyligen lyckats lämna. Det var första gången jag fick kontakt. Tidigare har ingen ryss velat prata med mig.

Boel gillar stegräknaren och sa förtjust på kvällen att det blev 19 000 steg i dag.

Någon att tala med

Söndag 16.10 – dag 16

Jag var nu trött på att titta på kyrkor, statyer och graffiti. Jag ville ha någon att tala med och få svar på alla frågor och få en bild av vad som rör sig i det här landet. Lazarus i receptionen ringde några samtal och strax dök Irakli upp. En storvuxen skäggig man som lågmält presenterade sig på perfekt engelska.

Redan från bussen till Tbilisi hade jag försökt boka en guide på siten ”tours by locals”. Försökte boka tre stycken. Så gjorde jag i Moldavien med bra resultat. Nu svarade ingen.

Irakli gjorde snabbt klart för mig att min önskan om att besöka en traditionell by där kvinnorna trampade sina druvor hemma i badkaret numera var en romantisk dröm. Georgien har snabbt moderniserats och även om sådana platser fortfarande finns, så låg de långt bort i östra delen av landet.

Snabbt bestämdes att vi skulle åka till Mtskheta, landets gamla huvudstad och en kulturell samlingsplats för georgierna. Så åkte vi iväg i en ny hybridbil. På väg dit körde Irakli upp i bergen och stannade vid olika borgar. Praktfulla och imponerande. I Sverige har vi få byggnader som är 1000 år gamla. Som jag nu minns det var de alla byggda för länge, länge sedan, därefter raserade och åter uppbyggda av en ny härskare. Här liksom i Turkiet. Georgien som land och georgierna som ett folk är en relativt nutida konstruktion. Därför var inte heller Abchazierna så förtjusta i att bli en del av georgiernas rike.

På parkeringsplatsen när vi skulle sätta oss i bilen för att åka tillbaka till Tbilisi stod en äldre farbror vid en bil med en skylt och bakluckan öppen. Han sålde blå druvor och glasburkar med okänt innehåll. Vi stoppades upp av ett georgiskt ordflöde och ett varmt leende. Irakli blev nyfiken. Vi provsmakade. Valnötter dränkta i honung med tillsats av bimjölk (va´då?) och bigaddar . En riktig häxbrygd som skulle hålla oss friska och starka. Men enbart en tesked om dagen! Tar man mer så blir den här brygden starkt giftig. Mycket farligt! Just vad vi behövde, och vi köpte en burk.

Vem var Irakli?

Vår utflykt varade hela dagen. För detta betalade vi 850 kr till hotellet när vi var tillbaka. Redan tidigare hade jag frågat Irakli om hans jobb, familj och andra standardfrågor. Och när vi skulle skiljas på kvällen skulle han inte ha betalt. Han gjorde det här på en söndag för skojs skull, sa han.

  • Jag äger hotellet. Men lagar också toaletterna.
  • Jag har fem bilar
  • Jag har ytterligare fyra hotell, ett på Cypern. Kom därifrån nyligen.
  • Äger även en lyxrestaurang på Cypern

Självklart avfärdade jag hans prat och sa att jag inte trodde på ett dugg. Trodde den store mannen skulle ta illa vid sig eller reagera irriterat. Så icke. Utan att säga något visade han några bilder i sin telefon. Bilder på handskakning med olika presidenter och ministrar, när han höll tal i en lyxig restaurang och annat. Så vad var det här för människa? Så fullständigt prestigelös.

  • Jag är georgier, blev hans eget svar.

Vår utflykt varade hela dagen. För detta betalade vi 850 kr till hotellet när vi var tillbaka. Redan tidigare hade jag frågat Irakli om hans jobb, familj och andra standardfrågor. Och när vi skulle skiljas på kvällen skulle han inte ha betalt. Han gjorde det här på en söndag för skojs skull, sa han.

  • Jag äger hotellet. Men lagar också toaletterna.
  • Jag har fem bilar
  • Jag har ytterligare fyra hotell, ett på Cypern. Kom därifrån nyligen.
  • Äger även en lyxrestaurang på Cypern

Självklart avfärdade jag hans prat och sa att jag inte trodde på ett dugg. Trodde den store mannen skulle ta illa vid sig eller reagera irriterat. Så icke. Utan att säga något visade han några bilder i sin telefon. Bilder på handskakning med olika presidenter och ministrar, när han höll tal i en lyxig restaurang och annat. Så vad var det här för människa? Så fullständigt prestigelös.

Jag är georgier, blev hans svar

Moldavien och landet som inte finns

6-7.10

Transnistrien ligger bara en dryg timme bort. Enbart namnet plus det lilla jag tror mig veta, lockar. Lockar mig och ett fåtal andra som delar min nyfikenhet för det okända och avvikande.

Vid Sovjets sammanbrott fanns det en oenighet kring den nya staten Moldavien. Ett blodigt inbördeskrig utkämpades. Nu råder vapenstillestånd och Transnistrien skyddas av ryska fredsbevarande styrkor. Jo, just det, ryssarna övervakar freden. Nu spekuleras det om Ryssland skulle vilja använda området som en avstamp för ett anfall mot Ukraina fån väster.

Carl XII skadad i svenskarnas läger i Bender

Vi kom till Bender där vår hjältekonung Carl XII ställde till med den berömda kalabaliken. Han krävde stöd från den turkiske sultanen för sitt krig mot Ryssland. Ungefär samma problematik som Magdalena Andersson har just nu har med en ny sultan.

Museet ”Weapons of the world” visade upp föremål som skulle gillas av nostalgiska vapenälskare och besökare med en mer fascistisk läggning än jag kunde frammana.

Gick omkring i den nyligen uppbyggda borgen vid floden Djnester. Carl XII var högst närvarande på bra informationstavlor och två stora väggmålningar.

”Museum of torture” var än annan godbit som jag valde bort eftersom jag redan har problem med nattsömnen. Boel hade inga invändningar.

I människornas ansikten tyckte jag mig se något. I detta landets största turistattraktion satt unga kvinnor i biljettkassor och i souvenirbutiken. Unga män stod som vakter. De skötte nog sina uppgifter, men inte mer. Aldrig var det någon som mötte min blick, aldrig ett leende, vilket notmalt är en beordrad plikt inom turistindustrin. Ingen kunde svara på engelska. Även på sta´n  vek folk undan när jag försökte fråga om vägen. Undantaget var en ung kille som glatt talade engelska, men tackade nej till min inbjudan till lunch och efterlängtad kontakt.

Invånarna i Pridnestrovie, som medborgarna kallar sitt land, är antagligen högst medvetna om hur vi européer betraktar utbrytarstaten. De vet att vi har en kritisk, kanske föraktfull inställning till regimen och ett okänt antal delar antagligen vår muppfattning. Obekväma frågor och politisk opposition tillåts inte. Endast den spänningsladdade nyfikenheten får turister att göra sig omaket att besöka denna sovjetiska relik Pridnestrovie, isolerat i Europas utkant. Tänkte att det var därför de inte ville se mig i ögonen.

Svårt hitta en restaurant, något att äta. Däremot fanns det märkligt nog minst ett apotek i varje kvarter. Till sist hittade vi mat på ett ganska flott ställe. Själv fick jag in en tallrik med enbart kött plus en halv paprika. Boel var smartare och valde rysk borscht.

I morse var vår plan att stanna till i Bender, därefter göra huvudstaden för att beskåda den leninstaty som flyttats från Östberlin, stanna till i en by på hemvägen och låta oss bjudas på det lokala vinet och vara tillbaka på hotellet före kvällningen. Ännu har jag alltså lärt mig hur lång tid allting tar, skaffa information, hitta transport och sedan traska runt på resmålet. Ska man dessutom hitta något som kan tjäna som toalett och något att äta, då går tiden snabbt.

Jag tänker det, men Boel säger det

  • Vi skulle stannat här en natt!
  • Varför så bråttom?

Nu förstår jag idén med gruppresan och bussutflykterna. Med ett sådant arrangemang hade vi hunnit med allt vi tänkt oss. Säkert också fler Lenin statyer, och garanterat shopping i ”Sheriff”.

Man handlar i Sheriff

Namnet Sheriff återkommer på många större butiker i olika branscher. Tillbaka på hotellet Circenau kollade jag upp bakgrunden till Sheriff. Det visade sig vara ett företagskonglomerat ägt av en ekonomisk politisk elit och den gruppering som i praktiken styr landet. Ja, vi skulle naturligtvis släpat med våra rullväskor och stannat i huvudstaden Tiraspol ett par nätter. Det ångrade jag redan på bussen tillbaka. Det kommer bli mer att ångra som vi borde gjort.

Korta och långa perspektivet

Vi hade 45 dagar på att ta oss till Delhi. Och det här är bara dag 6 och vi rusar genom de här spännande länderna där ingen av oss tidigare varit och knappast kommer tillbaka till. Eller är det intressantare längre bort? Springer vi mot horisonten?

Vi måste lära oss att både ha det korta perspektivet på 1-2 dagar och det lite längre på ett par veckor. Men vi har ju tid på oss att bli bättre resenärer.

Lördag 8.10. Frukost på busstationen. Inte förtjust i bussåkning när tåg är ett alternativ. Nu hade vi siktet inställt på Bukarest och dit tog tågen en förskräcklig tid. Hotel Viilar hade ingen skylt och sannolikt inga gäster, så vi fick ett fint rum för 330 kronor kontant och utan kvitto.

Njuter bekvämt av i solen.

Nästa dag skulle vi alltså ta det lite lugnare, ta lite semester. Svarta Havet låg bara två timmar bort och Boel har sin badklubb på söndagar. Alltså iväg till Constanta och taxi till Mamaia Beach, den nu något bedagade partystranden dit svensk charter gick under kommunisttiden. Det var billigt, party och avstängt för rumäner.

Fullt med folk på restaurangerna vid stranden, ett mindre antal som låg på stranden och solade, Två som badade.

Buss på Turkiet

Tåg till Istanbul går via Bukarest och det vore ju knasigt att resa tillbaka till Hotel Viilar. Återstod nattbussen. Inte kul med skrålande turkisk pop, men vi sov nog lite grann. Resan gick genom Bulgarien som vi nu missade helt. Vägen slingrade över branta skogsklädda berg längs kusten. Kändes fel, nästan oförskämt, inte stiga av och se lite av landet som gav mersmak. Kanske flyga dit någon gång!

Genomtrötta på vingliga ben stiger vi av bussen kvart i fyra på morgonen i Istanbul. Skall vi nu göra något seriöst av det här besöket i 15-miljonersstaden? Då måste vi först hitta hotell, sedan sova, sedan skaffa information och därefter planera. Sådant kräver några dagar. Nä, den motivationen finns bara inte. I stället tar vi några koppar starkt kaffe, yoghurt och burek på ett nattöppet ställe. Det är inget svårt beslut att ta snabbtåget till Ankara. Tunnelbanan öppnar kvart i sex och snart sitter vi på det supersnabba tåget som påminner om franska TGV.

Tåget kryper långsamt på kurviga räls genom tätbebyggda områden längs Marmarasjön. Så vinklar järnvägen upp genom en dalgång och strax in i en tunnel som följs av flera. Farten har ökat, och ökar till 250 km i timmen när tåget går genom en antagligen flera mil lång tunnel. Inga ljus, så farten märks inte. Plötsligt slår solljuset till och vi är uppe på Anatoliska högslätten. Blinkar i det starka ljuset i ett vitt landskap av grus och torkad jord. Torra buskar men inget grönt. Knappast ackert, men fascinerande. Somnar strax in.

Det första vi gör vid ankomsten till Ankara, nu när vi ändå är på järnvägsstationen är att köpa biljetter till Kars nära gränsen mot Georgien.

Ankara

En underbar lyx att få sova ut. Frukost ingick i rumspriset och jag är som vanligt för snål för att låta den vara och i stället ta lokal frukost på gatan. Ångrar mig nu, liksom många gånger tidigare. Nu är vi i Turkiets huvudstad och har nästan en dag på oss att se något. Gick upp alla trappor till den vackra gamla borgen, som dock visade sig ha hänglås på grinden. Ner samma väg och hamnade då på en täckt marknad. Berg av grönsaker, nötter, metallvaror. Vitkålshuvudena var 50 cm i diameter. Köpte ett halvt kilo torkade aprikoser, satte oss ner och drack några koppar te med en underbar lokal yoghurt serverad i lerkruka.

Atatürks mausuleum

Det var fortfarande förmiddag så vi bestämde oss för Atatürks mausoleum. Storslaget och värdigt med soldater i perfekt exercis. Trodde soldaten på post var en docka, så blinkade han till när jag gick nära för att ta en bild. Boel påminde att jag borde skrivit ”Vita arkivet”. Fast det här verkade lite pretentiöst.

Kom i god tid för tåget mot Kars. 25 timmarenligt tidtabellen och sovplatserna var slutsålda, vilket skulle visa sig vara ett lyckokast.

Äntligen på väg

2.10 09.15 lämnar Solsidan.

Neddragna gardiner på X2000. Lysrörsraden i taket dominerar mitt synfält där jag halvligger med huvudet bakåtlutat. Jag och sambo Boel har platserna längst bak i bakersta vagnen. Bagagehyllorna konvergerar och går nästan ihop med raden av lysrör. Trots att vagnen är i stort sett fullsatt så är det faktiskt alldeles tyst. Äntligen kopplar jag av. Nu finns inte längre något alls som måste eller bör göras. Åtminstone just nu. Alla arrangemang inför resan tror jag är gjorda, det nödvändigaste packat och har ännu inte kommit på något som glömts. Kan inte minnas den här känslan av total kravlöshet.

Vi klev på Saltsjöbanan 09.15. En och halv månad av stressande jobb med viseringar till diverse länder, kolla Covid-regler, avsluta åtagandet med föreningen Jaktkritikerna, skörda mangold, majs, tomaterna, plocka upp en häpnadsväckande potatisskörd, avsluta det illegala kompostprojektet och förstås att skriva och ringa alla som jag vill eller borde kontakta. Nu glömde jag de fem hinkar plommon som plockades från Birgittas träd och gjordes till sylt. För en vecka sedan kom en kille och tittade på förutsättningarna för att montera solceller på det södervända taket. Jo det skulle bli en optimal investering så jag skrev på kontraktet direkt. Därefter sökte jag bygglov.  Huset är Q-märkt, dvs inget i fasaden får förändras. Ett litet risktagande förstås, men dels tror jag kommunen kommer godkänna projektet, dels syns inte södertaket från marken i något väderstreck, förutom på Planenhetens flygkartor förstås. Handläggningstiden är ca tre månader, därför vill jag absolut fixa det här innan avresan så att bygget kan påbörjas i april. Om bygglov inte medges, då blir det väl att ta ner panelerna som kostat 199 000 kr, betala för rivningen, kanske betala en straffavgift. Dessutom skall jag betala 25 000 kr för bygglovet. Kvar av projektet är då bara ett trasigt tak.

Nu halvligger jag med halvt slutna ögon på ett tåg som susar söderut. Allt jobb är gjort och det finns inte något som ska göras under ett halvt år.

Du tror jag har skrivit det här som står skrivet här, men så är det inte. Jag har TALAT in det, så går det till i denna allra modernaste tid. Konsekvenserna kan bli oväntade.

Nästa stopp är Hässleholm. För er som skall vidare till Karlskrona så avgår detta 14 och 30.  Regionaltåg mot Kammar hittar ni på spår 4 ja….

Danmark är absolut platt. Det enda höjderna i landskapet är broarna över järnvägen om jag inte räknar in kraftledningar och vindsnurror. Ridåer av buskar ramar in fälten. Vi passerar några stora, låga byggnader som ser ut som grisfabriker. En minkfarm. Inte är väl det här något ”yndigt” land? Vid 18-tiden stannade vi i Fredricia på Jylland och hittade ett Airbnb mittemot järnvägsstationen.

Karl X Gustav stormade Fredricia 1657 och gick senare över Stora Bält, vilket ledde fram till freden i Roskilde då vi fick de sydliga landskapen

Vad gör jag här?

Tyskland, Tjeckien  3.10

Vad gör jag här? Dötrist, vi sitter på tåget i en smockfull kupé med ansiktsmaskstvång som immar läsglasögonen. Helt tyst. Övriga i kupén sover eller stirrar slött i mobilen. Är  det så här det vi skall ha det under veckor, månader framöver? Kul idé hemma i Saltsjöbaden, men nu, med alla dessa timmar i verkligheten, vad gör jag här och hur skall jag stå ut? Och det här är bara dag två.

Bara att åka på, med tanken att det skall bli bättre längre bort. Efter fyra tågbyten kom vi in i Saxiska Alperna. Tåget slingrade sig längs Elbe som här var en strid älv mellan läskigt stupande kalkstensklippor. Efter byte till rälsbuss kom vi in i Tjeckien och gick av i Decin. Prag låg inte långt bort, men jag föredrar de små platserna. Eller egentligen: jag hatar storstäder, blir förvirrad och människor på gatan talar inte med mig.

På tåget bokade vi Airbnb. Två kilometer med rullväskorna var inget problem, men sedan gick inte adressen att hitta. Ringde vår värd Natalia upprepade gånger, men hon pratade med någon annan. Jag är ju själv Airbnb-värd och skulle aldrig blockera linjen när jag väntar nya gäster. Inte heller folk på gatan kunde peka ut adressen. Så kom jag fram till Natalia. Inte förstod hon engelska, inte heller min basala tyska. Gav luren till en man på gatan som pekade på dörren till ett gym. Namnet var Valhall och en logga med en viking. Det borde var rätt. Tillsammans letade vi oss upp, hittade nyckeln under mattan och lyckades få upp dörren. En stor modern lägenhet! Och ett jättestort trekantigt badkar vilket ingav förhoppningar inför kvällen. Dock saknades proppen i utloppet, så det blev inget av vare sig det ena eller det andra. Och Natalia kommer få underkänt i den obligatoriska utvärderingen som ingår i Airbnb-konceptet.

Hittade en restaurant som verkade riktigt genuin. Nu skulle jag bjuda min Boel på födelsedagsmiddag minsann! Menyn på tjeckiska blev lite knepig, så  vi pekade ut något som såg riktigt lokalt ut. Det visade sig vara lite malt kött omvirat med ister serverat med knödel, svampigt bröd i tjock brunsås. Nedsköljt med rikligt tjeckiskt öl såg Boel ändå riktigt nöjd ut

Tre helt olika länder

4.10 Tjecxkien, Österrike och Ungern

Tåget slingrar sig fram genom Tjeckien mot Wien. Åker genom äldre granskogar där träden står som telefonstolpar. Skadorna av barkborren är mycket värre här än hemma, något jag tidigare sett även i södra Polen. Det tjeckiska landskapet är omväxlande och hinner inte bli tråkigt.  Mäktiga gröna lövskogar avlöser åkrar med majs och pumpor. Husen ser inte riktigt ut som i Sverige med en arkitektur som nog inte skulle accepteras av planenheten i Nacka Kommun. Tåget går sällan över 100 och slänger i kurvorna. Mina tangenttryckningar på den lilla datorn blir lite ungefärliga. Och varför slita framför en skärm när jag kan ta till mig landets geografi och försöka förstå hur det fungerar. Det är faktiskt min mening att jag från ett tågfönster kan få en ganska bra uppfattning om landets förutsättningar och levnadsförhållandena för de människor som lever där. Samma sak på den tiden jag flög: Näsan tryckt mot rutan!

Planen var tidigare att åka över Slovakien. Det såg rätt ut på en blindkarta. Tavlan över avgående tåg på stationen Decin får oss att ändra oss. Nu tar vi tåget till Wien för att där hoppa på ett snabbtåg till Budapest. Tre länder, men avstånden är inte stora här i centralaste Europa.

Österrike, nära ungerska gränsen: Skogar av vindkraftverk på åkrarna, hundratals. Tror inte något sådant skulle vara möjligt i Sverige med våra kommunala veton, miljöprövningar och utdragna tillståndsprocesser. Kanske är vi inte det föredöme för världen som regeringen motiverar miljöinvesteringarna. En ny regering kanske kan rätta till den svenska självbilden.

Tåget stannar i Hegyeshalom vid ungerska gränsen. Klingar judiskt. Personalen byts. Den ungerske konduktören avvisar bestämt oss andraklasspassagerare från våra bekväma platser i förstaklasskupén. Om den saken trasslar vi inte.

Tre länder inom några tiotal mil. Tre folk med olika historia och helt olika språk obegripliga för de som bor i nästa stad, slaviskt, germanskt och finn-ugriskt och detta på en sträcka som mellan Stockholm och Härnösand. Och i Sverige förstår vi varandra över hela landet. Trivialt förstås, men för mig en viktig insikt när jag har EU-perspektivet.

Mjölktåg mot Moldavien

5.10

På tågen har vi kartan framför oss hela tiden. Fantasin blomstrar när vi ser nya möjligheter. Enligt den ursprungliga planen skulle vi nu sitta på ett snabbtåg till Bukarest, Rumäniens huvudstad. Men varför inte åka över till Moldavien när vi nu är i trakten? Boel kollar hela tiden i appen ”Railplanner”. Jovisst går det tåg till Chisenau, huvudstad i det lilla fattiga undanskymda landet som så gärna vill in i EU. Tågbyte en bit in i Rumänien och sedan långsamt tåg genom norra Rumänien. En resa på 22 timmar med eller utan sovvagn. Moldavien har lockat mig tidigare genom sin litenhet och utsatta läge för ryskt inflytande. Öster därom har vi ju utbrytarområdet Transnistrien som utropat sig som självständig stat och fortsätter man mot söder så ligger där en smal remsa av Ukraina vid Svarta Havet och sedan blir det Rumänien igen. Detta enligt kartan. Frågan är om det är möjligt att ta sig den vägen. Utmaningarna lockar.

Får dock inte glömma att det är till Indien vi skall resa, vägen dit är lång och en del överraskningar väntar oss säkert. Vi hade 45 dagar på oss till Delhi, nu har vi gjort av med fyra.

Men just nu rullar vi fram över den ungerska pustan på väg mot Moldavien. Landskapet är minst lika platt som i Danmark men helt utan vindsnurror och kraftledningar.

Går på nattåget i Arad på eftermiddagen och hamnar ensamma i en liggvagn. Slätten bryts av Karpaternas utlöpare. Järnvägen, E68 och älven slingrar tillsammans vid foten av bergen. Vagnarna slänger i kurvorna och det går inte fort. Försöker fråga konduktören om restaurangvagn eller annan servering. Svaret är en huvudskakning mede ett vänligt leende. Tar hjälp av en ung kille för att på rumänska förklara mitt önskemål och reda ut vad som måste vara ett missförstånd. Men nej, ingen mat, vatten eller öl på 16 timmar. Surt.

Om inte företagsamhet verkar utmärka landet, så kompenseras det av vänlighet. Efter några timmar kommer samme kille med en påse full med chokladcroissanter. Dessutom fick vi en pratstund. Han skulle flyga tillbaka till Haag där han jobbade som lastbilschaufför sedan 12 år. Hans plan är att stanna i ytterligare sju år, därefter återvända, köpa mark och odla valnötter. Det har blivit mörkt och Boel och jag somnar snart in av tågets slängande och hoppande. Moldavien i morgon!

Nyckeln i skon 2.10

Om en vecka är det söndag och Saltsjöbanan går 09.15. Där börjar resan som KAN vara i ett halvt år. Från Centralen 10.22. Resten vet vi inte. Jag själv (75) och sambo Boel (65).

En sådan resa går inte att planera. Jag kan drömma och fantisera, men aldrig besluta. Ingenting är alltså bokat, varken tåg eller nattkvarter. Genom Europa reser vi med Interrail som också gäller i Turkiet. För 5000 kr får vi 15 resdagar ända fram till iranska gränsen. Varje kväll får vi den spännande diskussionen om vilket tåg vi skall ta nästa dag. Sover vi länge så tar vi ett senare tåg. Var vi sedan väljer att gå av detta tåg, behöver vi faktiskt inte bestämma förrän vi sitter på tåget. Humör och ork får avgöra, eller så går vi av där det ser trevligt ut eller vad medresenärer föreslår. Ibland blir vi förhoppningsvis hembjudna. Jag har rest förr och vet att nyfikenheten på utlänningar och gästfriheten ökar ju längre söder och österut vi kommer. Iran är favoritlandet i det avseendet.

Sedan gäller det ju att vara någorlunda överens. Vi har rest förr tillsammans i Ryssland, Belarus i Sydasien och faktiskt bråkat mindre under en resa än i vardagen hemma. Under en resa svetsas man samman – eller splittras. Så många gånger jag sett detta under de kanske femtio resor jag själv arrangerat och rest med i gruppen. Lägg därtill alla historier jag fått höra från de kanske femhundra resor jag ansvarat för sedan 1975, men fjärrstyrt genom pålitliga reseledare. Bör faktiskt ta på mig ansvaret för ett större antal giftermål och minst lika många skilsmässor.

När vi bestämt var vi ska gå av tåget, och först då, kan vi boka en inkvartering på Air Bnb eller något litet hotell i närheten av stationen. Eller: Fråga en lokal inföding med hederligt utseende! Senare blir det middag på något litet hak som inte rekommenderas av Lonely Planet. På det sättet har jag alltid läst resguider och internetsajter. Jag, läser men väljer något som inte syns där.

Ungefärlig, tänkt resväg genom Europa

Dyrare stanna hemma?

”Hur har du råd att resa?”. Den frågan får jag ibland. Alltid har mitt svar varit att det är dyrare att stanna hemma. Jämfört med att vistas i fattigare länder, alltså. Och visst är det sant att mat, inkvartering och transporter är väsentligt billigare. Billigaste tåg från New Delhi till Kolkata kostar från 8 dollar, en resa i 27 timmar och 150 mil. En delikat måltid i Esfahan, Iran, kan kosta 15 kr och då ingår en Jaguar, alkoholfritt öl.

Nu stämmer mitt påstående illa med denna vår resa österut. För det första har vi redan lagt ner åtskilliga dagar på visum till Iran, Pakistan, Indien och Bangladesh. Längre än så har vi inte orkat planera. Digitala bilagor, foton i olika format och huvudet i olika vinklar, rekommenderade försändelser eller besöka ambassader, allt tar en förskräcklig tid. Mina kostnader för visum, utökad reseförsäkring för sex månader (rekommenderar Gouda försäkringar om du ska vara borta längre än vad som ingår i hemförsäkringen och om du är äldre än 70 år), Interrailkort och en snabb rullväska är hittills 27 681 kr. Då ingår även några kartor.

Så mycket förmånligare blir kostnaderna när du flyger, får visa-on-arrival, reser vidare på marken och sedan flyger vidare till nästa huvudstad. Då behöver du bara boka flygen och slipper alla våra bekymmer. Tänker du korsa gränser till fots krävs andra, krångligare visum. Min uppfattning är att de här länderna inte vill ha besökare från grannländer, inte fattiga människor. Pakistan är tydliga med detta. ”Destitutes” släpper man inte över gränsen. Rika västerlänningar är förstås välkomna och sådana flyger alltid. Flygskam, vart tog det ordet vägen?

Och vart tog det riktiga resandet vägen? Förr tog resenärer tid på sig och korsade gränser. Ungdomar i dag tycks inte ha tid; studier och en maxad karriär tillåter inga hål i ett CV. Och visst är det mycket krångligare att resa i dag trots att all information finns lätt tillgängligt på nätet. Eller så är det på det viset att just för att allting är möjligt att planera in i minsta detalj, så blir det alltför krångligt att resa. I praktiken går det inte. Förr kunde man inte planera så noga. Nu när allt är möjligt, så törs man inte låta bli att boka transporter och hotell. Följden blir förstås en mental kollaps av allt det arbetet och vetskapen om att det aldrig kommer att funka i praktiken. Att inte kolla vad andra tyckt om hotellrummet blir närmast ansvarslöst. Undrar om Sven Hedin kunnat göra sina långa resor genom Asien i dag.

Välja väg

Vägval någonstans i Ryssland

Vi reser mot sydöst. Det enda som är bestämt är att vi skall vara i Khulna 25.11. Staden ligger i västra Bangladesh och dit går det många vägar.

Det var lätt att planera en hisnande resa och att rita en imponerande resväg på en karta. Jag vet mycket väl att det finns påtagliga risker av flera slag och att resan kan ta stopp varsomhelst. Då måste vi ge upp, köpa en flygbiljett och åka hem till ”den stora tryggheten”. Nyckeln ligger ju i skon.

 Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Verner von Heidenstam