Jag har tidigare arrangerat två studieresor till Ukraina. Resorna har varit synnerligen lyckade. Vi kunde besöka de organisationer som var planerade och bokningarna på tåg och hotell fungerade perfekt. Min medverkan görs helt ideellt och överskottet går helt till stöd för Ukraina.

Nu vill jag göra en ny resa 26.10 – 6.11 Vi blir max 14 personer + reseledaren Iryna.

Naturligtvis reser vi aldrig nära krigsområdet, riskerna är minimala.

”Inte farligare än i Stockholm”, sa Per-Olov Karlsson som bor i Kharkiv sedan flera år.

”Inte en gång, som jag kände mig rädd”, sa Claes Lindahl, som var med på första resan. Så sa också alla i gruppen som gjorde den andra resan.

Vi reser Nynäshamn-Gdansk-Przemysl-Lviv-Chernihiv- Slavtuch- Kiev-Chelm-Gdansk-Nynäshamn.
Färja till Polen, tåg genom Polen och utmärkta sovvagnar i Ukraina. Utvalda hotell i Ukraina. För en mindre summa kan du få enkelrum.
Arrangemanget görs privat av mig som har 45 års erfarenhet av att arrangera resor.

• För dig som aktivt stödjer ukrainarnas kamp mot ryssarna
• För dig som vill lära känna landet och människorna på ett organiserat sätt. Du får se det vardagliga livet, det du inte ser i media.
• Du besöker ukrainska frivilligorganisationer och vandrar i de vackra städerna.
  Att nu besöka Ukraina uppskattas mycket av alla vi möter. Du får garanterat ett varmt välkomnande.

Priset för resan är 11 900 kr. Swisha mig anmälningsavgiften 400 kr på 076 94 33 8 11 – så är du med!
Jag samarbetar med flera organisationer i Sverige:
Ukrainian Volunteer Hub, Kaffe för ukrainare, Blågula Bilen, Perres Matpåsar, Ryssland ut ur Ukraina och Ukrainahjälpen Väst, m fl. Dessutom med finansiellt stöd till ukrainska organisationer som vi besöker under resan.

Hör av dig på telefon eller mejl om du vill ha detaljerad resplan och mer information.

Christian Jutvik 076 94 33 8 11 christianjutvik@hotmail.com

Söndag 5.5. Tåget skulle vara framme i Kiev 07.20. Då var vi också där. Punktligt, liksom alla tåg tidigare. Förutom pendeltåget till Nynäshamn.

Hur sannolikt var det här mötet?

Frukost på hotellet. Där dyker gamla vänner upp. Per-Olov Karlsson (Perres matpåsar i Kharkiv), som vi besökte under förra resan och Alen Stefanac, som driver Ukrainahjälpen i Väst. Perre befinner sig normalt i Kharkiv, Allen i Frillesås i Halland. Fantastiska människor som gör fantastiska insatser för Ukraina. Kolla in dem på FB! Vi visste vi kunde träffas, men rena slumpen att vi var på samma plats i samma stund.

Kiev eller Kyiv

Ira, vår utomordentliga reseledare läser den här bloggen, tillsammans med ytterligare cirka 250 följare. Men nu är hon inte glad;

– It is spellt Kyiv! Kiev is Russian and we have changed the name!

– Ja men.., ”Kiev” är svensk etablerad stavning. Vi skriver t ex Frankrike, men fransmännen kallar sitt land något annorlunda. Då bör jag ju skriva ”Kiev”?

– No, that´s wrong, you have to change! Och nu glödde hennes ögon. Jag beslöt att genast ändra!

Det är ju påsk!

Påsk firas stort inom den ortodoxt kristna världen. Påskdagen är den stora dagen och jag lägger om programmet. Vi åker till Kyivs ”Skansen”, ett utbrett, kuperat, beskogat område med grupper av byggnader som representerar alla delar av landet. Massor med folk som firar med musik och dans. Här finns bodar som serverar underbar mat och allsköns specialiteter. Öl och kvaz. Det var bara att hoppa in i dansen! Fick också med oss de annars så upptagna vännerna Alen, Axel och Perre.

Människor kom fram till oss och lämnade påskkakor, önskade Glad Påsk och tackade oss för att vi kommit till Ukraina. Flera gånger hände det.

Drönare och stadsvandring

Måndag 6.5. Vi besöker organisationen Glory Ukraine. Det är ett gäng jurister, elektronikingenjörer och filmskapare som gått samman för att ge kriget större uppmärksamhet i Väst. De har gjort Den berömda filmen Follow me, som fått pris som bästa dokumentär vid någon av de stora festivalerna. Ligger på Youtube. Nu har de gjort en ny We were recruits, som de säger är är ännu bättre. Kommer snart på Youtube.

På eftermiddagen vandrade vi runt i staden.

Tunnelbana tillbaka från stationen Arsenal till Hotel Ukraine. Världens djupaste liggande tunnelbana. Jag tog tid, drygt fyra minuter att åka ner med rulltrappan. Vid Majdan pågick en ceremoni för en stupad soldat. På kvällen gick tåget tillbaka mot Polen.

7-8 maj. Vi är på väg hem. Det tar 42 timmar från Kyiv till Nynäshamn. Lätt och bekvämt.

På tolv dagar har vi fått uppleva mycket. Resan har varit intensiv och på så sätt krävande. Men ingen av oss kände vid något tillfälle rädsla. Kanske var det lite svårt att förstå att det här är ett land i krig, även om vi såg dess spår.

Förstår hur viktigt det är att ha kvar någon slags normalitet. Måste ha den balansen för att orka i längden.

-Det här var den bästa resa jag någonsin gjort!

Så sade Ann-Christine spontant. Tror alla sade något liknande. Själv håller jag kanske med.

Nu är jag inställd på att göra en ny resa i oktober. Ge mig din mejl-adress, så skickar jag information.

På stranden i Odessa

30.4. Resan går fort, har själv lite svårt att hänga med. Men nu befinner vi oss i alla fall i L´viv. I går gjorde vi en lång promenad genom den vackra staden. I förra bloggen glömde jag för övrigt att presentera vår reseledare Iryna Prokopyshyn, 27 år, studerande och sambo med man och hund i L´viv. Kallas Ira.

Hon är förstås med när vi gör vårt första besök hos en volontärorganisation, Volunteering and Protection Centre Center, den största organisationen, åtminstone i västra Ukraina. Vi går in i en enorm lagerlokal fylld med humanitär hjälp från Västeuropa och västra Ukraina. Möts av en av ledarna Iryna Orshak som talar utmärkt engelska. Jag känner minst fyra Irina, bra att chansa med när man glömt namnet.

Den här organisationen besökte vi även i oktober 2023. Skickade dem hälften av överskottet från den resan, 12000 kr. Nu kunde jag överlämna kontanter. Pengar är alltid den bästa gåvan, då kan de köpa just vad som för tillfället behövs av både humanitärt bistånd och utrustning för soldater vid fronten.

Iryna säger…

• I början, månaderna efter den ryska attacken i februari, kom det 20 lastbilar med hjälpsändningar om dagen. Nu kanske två. I början kunde vi inte ta emot alla som ville hjälpa till, nu är det inte så många som kommer. Liksom i Sverige tröttnar man. Det är svårt att hålla ut i längden, svårt bibehålla engagemanget.

Besök vid ett lokalt bibliotek i utkanten av L´viv. Förutom att låna ut böcker så deltar de i biståndsarbetet. Flätar kamouflagenät. Materialet är täckduk från jordbruket. Alltså, bönderna har gått över till kamouflagefärgad täckduk, som sedan återanvänds av armén. Inte bara att ukrainarna arbetar hårt, de är också synnerligen uppfinningsrika.

En soldat dundrar in på biblioteket. Han heter Yevhen och har slagits vid Bahmuth och Zaporizjzja. Tre gånger har han blivit skadad och är nu på rehabilitering.

Skall du tillbaka till fronten? Vill du..?

• Naturligtvis!
• Om vi kollapsar – då dör Europa!

I två minibussar gör vi ett kort besök vid Memorial, kyrkogården. Här vilar hjältarna från andra världskriget, kommunismens offer och framför allt de män från Lviv som inte kom tillbaka från striderna efter Rysslands senaste anfall. Lunchen blev sen, den fick för min del dubblera som middag.

Förra bloggen gick lite väl snabbt. Iväg till stationen för att ta tåget mot Odessa. Där hade jag också stämt möte med Elin Jönsson som rapporterar från Ukraina för SvT nästan varje dag. Försenad kom hon springande och hann inte filma den planerade intervjun. Otur, jag hade sett fram mot den. Elin skulle med ett annat tåg som gick tidigare än vårt. Av någon, lite udda anledning, kom hon i sällskap med sin korrespondent-kollega Elin Mendel, som normalt rapporterar från Indien.

Jag hade lyckats boka underbäddar i sovvagnen. Bekvämare för oss gamlingar över 70, tänkte jag. Vad jag inte förutsett blev den lyckade mixen med ukrainare. En del talade lite engelska och några av oss somnade sent. Själv hittade jag en söt flicka som tyckte jag hade en snygg T-shirt.

Onsdag 1.5. Förste maj, en rysk högtidsdag. Det förväntas att Putin vill fira med fyrverkerier över Ukraina. Det gjorde han. I Odessa på kvällen.

Trådbuss till Palais Royal. Centralt beläget invid det vackra operahuset. Från något fönster gick det nog att se Svarta havet. Namnet på hotellet avspeglar inte alltid den standard som erbjuds. När jag arrangerar resor vill jag ha enkla hotell till lågt pris. Lyx och onödigheter skyr jag. Det här hotellet passade mig, det var bra, men alls inte något kungligt palats. För ett rum betalade jag 320 kronor.

Vi vandrade genom staden som länge varit centrum för handel i den här delen av världen. Här bodde ottomanska turkar, tartarer, greker, judar, armenier och förrymda ryska slavar. Före andra världskriget utgjorde judar 30% av befolkningen. Guiden Misha tog oss genom parker och långa boulevarder med blommande akacia-träd.

Under andra världskriget ockuperades Odessa av rumänerna. Fascister allierade med tyskarna, men mindre brutala i jämförelse. Staden undgick också den massiva förstörelse som drabbade många andra städer i Ukraina. Därav epitetet ”City of luck”. Nu under senaste kriget flydde många ukrainare till Rumänien där de enligt Misha fick ett varmt mottagande. Tiden slätar ut etniskt grundade känslor och historiska övergrepp.

Grekisk-katolska Transfiguration Cathedral raserades av sovjeterna, byggdes upp och bombades senast för ett halvår sedan. Nu bygger man upp igen.

Pansarkryssaren Potemkin är en sovjetisk stumfilm från 1925. Scenen när en kvinna skjuts och hennes barnvagn sakta rullar ner för den långa trappan, Potemkintrappan. Det blev många bilder, men tror ingen av oss gick ner hela den långa, breda trappan. En muskelbyggare sprang upp för att imponera på in flickvän.

Katakomberna i Odessa är inte som i Rom. Inte begravningsplatser, de är gruvgångar där man bröt den kalksten som byggt staden. Långa system av trånga gångar. som inte hänger ihop. Den längsta är 900 kilometer (niohundra) lång. Vår vandring 25 meter under marken var nog bara ett par kilometer. Osannolika historier om människors slit under ett par hundra år.

Inte heller i dag finns tid och plats för att äta middag, men grabbarna gick ut för att ta en öl. På kvällen hade jag tänkt att skriva på den här bloggen. Men inte – två larm!

Air alert! ”Go to shelter, don´nt let your overconfidence betray you”

Ner i källaren, inte ta hissen! Där satt vi någon timme i hotellpersonalens omklädningsrum innan ”Air-alert is over” och vi kunde ta hissen upp till rummen. I säng efter midnatt.

Torsdag 2.5. Två missiler hade träffat under natten. Ingen död, men 13 skadade. Själv såg och hörde jag ingenting. I Kharkiv träffades en sporthall och åtta barn skadades. Brutaliteten, den rena ondskan i Rysslands anfall känns närmare.

Vi besöker organisationen On the Wave. Egentligen en stor affär för friluftsartiklar. Vid anfallet 2022 lämnade man allt till militären och lokalen blev flyktingförläggning. Nu är det butik igen. I stället utvecklar de nu en fjärrstyrd vagn som skall hämta skadade vid fronten till säkerhet. Försedd med två boggier tar den sig fram genom svår terräng. Snart kan den masstillverkas. Kreativa och uppfinningsrika, tänker jag igen.

Lunch vid två-tiden. Men då gick skrek alarmet i telefonen igen. I en timme satt vi i en stormarknad i källarplanet. Sedan blev det lunch! Imponerad av mina medresenärers tålmodighet och flexibilitet.

Tech Guys är en volontärorganisation bemannad med unga datanördar. De har skapat en mjukvara där alla som har en telefon kan rapportera inkommande missiler och drönare i realtid. Man tar en bild med telefonen och positionen skickas till militären som skjuter ner projektilen. De har fått 2,5 miljoner rapporter under två år från över en halv miljon olika rapportörer. Det fungerar, alltså. Där kommer mina tankar om kreativitet och energiskhet, igen!

I morgon reser vi med buss till Mykolaiv. Sista chansen till ett efterlängtat dopp i Svarta havet. 17 grader sa Boel som njöt av det ganska salta havet. Efteråt lokalt rött, vitt och granatäppelvin på stranden Till detta torkad bläckfisk. Väl förtjänat!

Först lite reklam

Resan går fort. Alltför fort för att hinna med att skriv och pyssla med bilder. Enligt plan går vi snart på tåget till Odessa efter knappt två dagar i L´viv.

Från Nynäshamn reste vi med Polferries. Märker inte ens när båten började röra på sig. Sitter i Pianobaren med de andra 14 deltagarna på väg mot Ukraina. Många ölglas på borden. En äldre kvinna spelar smäktande melodier medan solen sänker sig i skärgården. Det är nästan bara vi och polska lastbilschaufförer. Lugnt och fint, känns som vi redan ankommit Polen. Rederiet överraskar med att bjuda på middagsbuffé. Stor skillnad mot Viking Line.

”Mr Jutvik? Det är taxichauffören som lämnar över alla tågbiljetter för Polen och vi hoppar in ni några bilar. I god tid står vi på perrongen och väntar på expresståget till Krakow i södra delen av landet. Sommaren har kommit, det är 22 grader och vi susar fram genom ett böljande landskap i över 200 km i timmen. Blommande rapsfält avbrutna av ljusgröna lövskogar. Riktiga skogar, inte plantager som hemma.

Tåget är fullt, men det är lugnt och tyst och riktig biljett kontroll. I restaurangvagnen väljer vi i en lång meny där maten lagas på plats. Sex timmar till Krakow går bokstavligt fort. Tåget anländer i tid, så vi har gott om tid till tåget till gränsstaden Przemysl. Polacker är hyggliga och hjälpsamma, det enda jag har emot dem är deras hopplöst svårstavade ortsnamn. Hotel Europejski ligger bekvämt 200 meter från järnvägsstationen. Vi lyckas passera en rejält sur receptionist. Ett enkelrum saknades, men det löste sig genom att Hasse och Britta (fingerat) kamperade ihop.

Mot öster!

Likt Karl XII skall vi mot öster. På måndag morgon står vi i den långa kön för att gå på det ukrainska tåget till L´viv. Mest ukrainska kvinnor som ska hem på besök. Många barn. Några västerländska män med allvarliga miner, diplomater, militära rådgivare med hemliga uppdrag. Alla besökare till Kiev måste resa med det här tåget.

Passkontroll på tåget. Narkotikasniffande cockerpsaniels. Landskapet förändras inte mycket när tåget passerar gränsen. På perrongen möter Irina (Rina) strålande glad. Ung, söt och mycket energisk. Det dröjer inte länge innan vi alla sitter på spårvagnen till vårt hotell med det lockande namnet Plazma.

Världens vackraste stad – L´viv

Detta förklarade kvinna för mig på tåget. Att hon vuxit upp där själv hade kanske lite med saken att göra, men i alla fall! Hela eftermiddagen vandrade vi runt under ledning av en 19-årig arkitektstudent som försökte förklara olika byggnadsstilar och historiens svängningar. Under de senaste 300 åren har staden tillhört åtta olika länder och haft många olika namn. Gränserna har vandrat fram och tillbaka.

It would be better if there had been no war, and my dadsdy would not have died then. Vi är rejält trötta på kvällen. I morgon, på tisdag väntar besök hos en av landets största hjälporganisationer. Nu skriver Elin Jönsson, reporter på SvT, att hon vill träffas oss på stationen nästa kväll, innan vi reser söderut till Odessa. Och i denna stund måste jag nu skynda dit.