I Ust-Unja tar vägen slut

Eva Suneson, Uralbergen mars 1997.

Så här skrev Eva i vårt nyhetsbrev nr 7, augusti 1997

Söndagen 23 mars 1997. Moskvas flygplats Sheremetyevo. Vi är tio förväntansfulla resenärer som samlas runt reseledaren Christian Jutvik med sonen Ville och tolken Natasha. Två långa, spännande veckor väntar oss i Komi-republiken långt bort vid Ural-bergen. Ett land stort som Sverige, men med en befolkning av Islands storlek. Ändå bara en liten del av det jättelika Ryssland.

Vi åker lokalbuss och tunnelbana till vårt hotell intill den välkända marknadsplatsen Ismailova. Nu börjar processen för oss skandinaver att lära oss ta det lugnt, ha tålamod och vänta på att den ryska pappersexercisen har sin gång. Det blir många fler tillfällen under vår resa där vår stressiga effektivitet sätts på prov. Men allt ordnar sig förstås och Natasha tar oss med till Moskvas centrum och visar oss Röda Torget, Kreml och varuhuset GUM

På eftermiddagen går vi ombord på tåget som på 30 timmar skall föra oss till staden Sosnogorsk. Vi har nästan en egen vagn och en trevlig värdinna som tar hand om oss, fyller på kol i samovaren, serverar te och svarar på alla våra frågor.

Under färden görs några korta uppehåll. Vi köper bär av påpälsade ryskor som går längs tåget med små slädar. Det är minus 30 grader, sol och vit snö. Vi anländer mitt i natten och får sova några timmar i en avställd sovvagn. På morgonen möter ytterligare tre engelsktalande guider och vi reser vidare i 10 timmar till Troitsko Petjorsk. På stationen möts vi av den kvinnliga borgmästaren och en journalist. I Komi har turismen ännu inte börjat och vart vi än kommer så väcker vi uppmärksamhet. Staden är en blandning av gammal och ny bebyggelse. Vi får se daghem, skolor och får vara med på en gudstjänst.

Färden går senare vidare med vår ”bekväma” lastbil med fyrhjulsdrift till Yaksha, en vacker by med fina gamla stockhus och bländvit snö. En promenad över floden följs av ett besök på älgfarmen. Älgarna vistas i frihet under dagen, men kommer självmant hem till stallet på kvällen. Vi befinner oss nu i en enorm nationalpark där Komi-befolkningen skyddar naturen från rysk och utländsk exploatering.

Från Yaksha tar vi oss på mycket guppiga landsvägar till byn Ust-Unja. På Komi-språket betyder namnet Där floden börjar. Där tar vägen slut.

I grupper om tre plus en tolk inkvarteras vi hos olika familjer i underbart vackra stockhus. Våra värdar är jägare och det hänger knippen med sobelskinn och björnfällar på väggarna. Man lever av naturen, skogen ger ett överflöd av hjortron, smultron, svamp och vilt. Tillgången på elektricitet är begränsad och ljuset släcks tidigt. Maten består av potatis, makaroner och älgkött. Drycken är te. Utanför varje hus ligger en stor vedstapel. Eldar gör man i en så kallad rysk spis som fyller halva huset och fungerar som spis, värmekälla och varmvattenberedare. Nattetid sover man ovanpå den. Vi stortrivs med den ryska gästfriheten.

Tidigt en morgon spänns hästarna för sex, ganska enkla slädar. Vi, vårt bagage och massor med hö placeras på slädarna, och så bär det iväg ut på den isbelagda och snötäckta älven Ilych. I tre timmar färdas vi i en förtrollad värld längs de första utlöparna av Uralbergen. Mäktiga träd kantar älven. Ljudet av medarna mot snön, snöflingorna som singlar ner och hästarna lugna lunkande försätter mig i en drömvärld. Halvvägs till byn Svetli-Rudrik, gör vi halt och ett hål huggs upp i isen så att hästarna får dricka. Byn ligger vid kanten av älven och vi dricker te hos Viktor. Hans tänder i stål och tuppen i köket fascinerar mig.

Färden går vidare med snöskoter av märket Ural. Efter ett par timmar når vi vårt slutmål, byn Björdish som är den sista byn före bergen. Fyra bofasta familjer får sommartid sällskap av ytterligare några familjer. Husen är vackra, omålade stockhus med fönsterkarmar målade i blått.

Hos Anna och Nikolaj, båda nära 80 år, har tiden stått stilla. Byn är 150 år gammal och inte mycket har förändrats. Självhushållningen, den ryska spisen, vedstapeln, bären och frukten från skogen och älgköttet från jakten gör att livet trots allt är både bekvämt och trivsamt. Elektricitet finns inte och vattnet hämtas i en vak. Fåren klipps fyra gånger om året. Anna tvinnar ullen på urgammalt vis och stickar vantar och raggsockor. Filtstövlarna kallas valenki och är den varmaste fotbeklädnad jag prövat.

Jägarna har speciella skidor som vi provar. De är breda och undertill klädda med älgskinn. De använder inte stavar utan en stav som ser ut som en paddel. Höjdpunkten kommer när vi får bada svart bastu. Först hämtar vi vatten i vaken. Därefter eldar Anna i bastun. Röken stannar i bastun och släpps inte ut förrän efter tre timmar. Först efter ytterligare en timme får vi gå in och ta vårt efterlängtade svarta bad.

Med sorg i hjärtat får vi hastigt ta farväl av våra värdar i Björdish. Temperaturen har stigit till plus och snön börjat smälta. Snöskotrarna är gjorda för sträng kyla och vi måste snarast tillbaka till Ust-Unja och våra tidigare värdfamiljer.

Färden hem går med flyg via republikens moderna huvudstad Syktyvkar och plötsligt är de två veckorna till ända. Men minnena från en annan värld, människorna och gästfriheten finns kvar.

Jag är rik som har råd att se världen!

av Stefan Gehrhardt, reste till Nepal i november 2011. Stefan Gehrhardt liten

Jag kom till Sverige 2009, men stannade bara i fyra år, så du får överse med att min skrivna svenska är lite speciell. Nepal var mitt första resmål utanför den bekanta och bekväma västvärlden.

Det var både en spännande och präglande upplevelse som jag har färskt i minne ännu idag, sju år senare. Jag och min dåvarande sambo Malin besökte en av Läs och Res resekvällar. Christian Jutvik höll en föreläsning och visade bilder från Nepal. Vi hade hittat en arrangör vars mission och budskap vi gillade och såg tiden mogen att boka in oss på en vandringstur i november.

Tanken bakom Läs och Res kräver väl ingen förklaring, företagsnamnet talar för sig själv. Vi fick ett litteraturpaket med guideböcker och skönliterattur om och från Nepal. Jag minns en dag när vi gjorde picknick i Observatorielunden i den värmande vårsolen och läste exotiska sagor från detta lands mytiska förflutna. Månaderna gick och plötsligt var det november. Vi flög över Himalayas snötäckta fjällandskap. Morgonsolen målade gyllene ljusreflexer på Air Indias passagerarkabin.

De första tre dagarna ägnade vi åt att yra omkring. Med stora ögon gick vi vilse i den nepalesiska huvudstadens trånga gränder mellan fruktförsäljare, omnipresenta motorcyklister med deras eviga tutande, tungt beväpnade turistpoliser, kossor, tiggande småbarnsmödrar och skäggiga präster. Från takterrassen häpnade vi över den urbana djungeln som bredde ut sig mot alla håll, omgivet av höga bergstorn vars toppar gömdes av moln.

Hotellet i Bhaktapur var ett litet hemtrevligt litet ställe med de mest oförglömliga utsikterna som någonsin varit mig förunnad. Hostellet befann sig mitt i en utsträckt tempelanläggning dit troende vallfärdade flera gånger om dagen för att med trumslag och sång ägna sig åt sina gåtfulla ritualer.

Vi tog bussen till Annapurnabergens fot där vi övernattade i ett rum vi delade med

Nepal — Solnedgång vid Machapuchare 6995 m ö h. Foto CJ

färgglada ödlor och det högljudda forsandet av älven. Ljudkulissen hade en hypnotisk inverkan på mig och jag försov mig på turens första dag. Så bra sover jag sällan. Under två veckor gick vi upp och ner på små stigar, genom risterrasser och bananplantager, täta regnskogar och ofta häpnadsveckande vyer. Ändå tog det flera dagar innan jag förstod var jag befann mig. En morgon i gryningsljuset gick jag till byns brunn för att ta mig en kort hundtvätt. Molnen som skuggat fjället i flera dagar gled plötsligt isär och de snötäckta topparna på 8000 meters höjd glimtade till i det röda morgonljuset. Ett magiskt ögonblick.

Ja, när det gällde boendet, vill jag lägga till att arrangören Läs och Res levde upp till sitt budskap. Mestadels övernattade vi hos lokala familjer som delade middag och frukost med oss. Detta var en erfarenhet som gjorde resan unik. Få talade någon engelska och för att hålla samtalet igång lärde vi oss några grundläggande glosor på Nepali för att komplettera det vi kunde uttrycka med mimik och gestik. Jag kommer ihåg en familj som på ett skyggt sätt visade intresse för oss. Två kvällar tillbringade vi hos Arati, Shyams och Mayas hus. Det var fest i byn, unga män iklädda jeans och Eminem-T-shirts och vackra kvinnor i långa traditionella dräkter dansade i det bleka skenet av ett ljusrör. Dieselgeneratorn muttrade högljutt i bakgrunden, hostade ett par gånger och så släcktes ljuset

När vi skildes åt fick vi vackra blomsterkedjor hängda om våra halsar. Vi delade e-postadress med Shyam. I deras by var el en lyx som fanns tillgängligt endast några timmar om dagen. Ändå fick vi flera mail av dem efter att vi återvänt till Sverige.

Efter flera dagar steg vi ner från bergen och kom till staden Pokhara, som förde mina tankar till Gardasjön. Ett turistiskt, dock ändå trivsamt, på det hela taget passande ställe för återföreningen med civilisationen. Under vandringen åt vi det vi blev serverade av våra värdar och denna diet bestod främst av ris, dhaal och té som ibland kunde spetsas till med ägg, stekt risbröd och även några glas av hembränt riswhisky, rakshi, som värmer gott under svala nätter. Nepaleserna är väldigt kunniga i bruket av alla möjliga kryddor och varje måltid blev därför en njutning, särskilt efter en hel dag ute på tur mellan 2000 och 4000 meters höjd. I Pokhara serverades mat från alla världens hörn, men alla tålde inte denna nya mat.

Från Pokhara bussades vi söderut till Chitwan, nationalparken vid indiska gränsen. Här förändrades resans karaktär och plötsligt kände jag mig påmind om Hemmingsways

Afrika. Det släta lantbruks- och regnskoglandskapet bakade i hettan. Den vida älven ringlade lugnt förbi byn. Genom dimman såg dagens första solstrålar ut som flytande guld. Om morgonen åkte vi i smala båtar, som hade huggits ur ett enda träd, och drev nerför älven förbi vattenfåglar i det grunda, ångande vattnet och krokodiler som värmde sig i de första solstrålarna.

Vi vandrade en hel dag genom djungeln och hoppades få se den fruktade tigern som kunde smyga genom skuggorna. Dagen därpå åkte vi på elefantrygg och promenerade förbi antiloper, hjortar och även noshörningar vars hotfulla åsyn gjorde att även vår elefant verkade darra av rädsla.

Från Chitwan återvände vi norrut, korsade en i Nepal blygsam fjällkedja som skulle överskugga Alperna, och återvände till Bhaktapur där vi avslutade vår resa med en middag på takrestaurangen vid Durbartorget .

Under de gångna dagarna hade vi lärt känna varandra och några av dem träffar jag fortfarande ganska ofta, fastän vi numera bor i olika länder. Till sista middagen i Nepal bjöd vi vår guide Jukta och hans trolovade. Ironiskt nog beställde de hamburgare medan vi unnade oss en sista Newari tallrik. Så slutade en resa och vår vistelse i ett land som ännu idag tar stort utrymme i mina tankar.

Nepal 3 — Nyatapola Temple i Bhaktapur står kvar. Mycket är återuppbyggt. Foto CJ

I april 2015 – drabbades områdena vi besökt av ett förödande jordskalv som tog 10 000 liv och som gjorde hundratusentals människor hemlösa. Bland de kulturella förlusterna fanns de väldiga tempelanläggningarna i Kathmandu och Bhaktapur. Den innan blygsama turismen i Nepal försvann nog helt och hållet – och därmed den största inkomstkällan i ett av världens fattigaste länder.

Vi läste och vi reste, men lärde vi oss något, eller var detta i slutänden bara underhållning? Resan vidgade min horisont, öppnade dörrar och ökade min aptit på mer. Jag gjorde många resor efteråt, särskilt till Latinamerika. Nu pluggar jag språk, jobbar inom resenäringen och letar efter reseerfarenheter bortom det vanliga. Jag undviker all-inclusive och simbassänger, oftast även mina landsmän och föredrar kontakten med lokalbefolkningen.

Jag lärde mig vad rikedom egentligen är. I fattiga länder får jag ofta höra att jag är rik som har råd att se världen. Jag brukar resonera att jag i mitt eget land tillhör medelklassen, att min boendesituation har varit långt från skrytsam och att jag bara satte mina pengar på resor. Just detta är min rikedom – Möjligheten att läsa och resa! De flesta har inte den möjligheten. Mina farföräldrar, som bodde bakom järnridån, hade inte denna möjlighet. Jag kan ta långhelger utomlands, resa till andra sidan jordklotet och blir skickad på tjänsteresor för att mingla med utländska kunder. Min försäkring betalar grundläggande hälsoskydd, varmt vatten kommer ur kranen dygnet runt och alltmer folk unnar sig lyxen att välja bort viss mat för att det inte passar deras övertygelser. Vi är rika och jag försöker tänka på det och på dem som har det sämre. Så banal är min lärdom.

Nu är det jul, igen! I Etiopien

Bild: pilgrim vid sin lilla grotta vid foten av en av Lalibelas klippkyrkor. Foto CJ

Av Clas Rosvall, Etiopien 2007

Ännu en gång kunde jag sjunga om julen, nämligen den 6–7 januari i Lalibelas berömda klippkyrkor. Då firar nämligen den ortodoxa etiopiska kyrkan sin jul likt alla ortodoxa kyrkor.

Aldrig har jag gått så försiktigt! Runt omkring mig ligger tusentals bylten. Tänk er att landstinget har spritt ut ett jämnt lager av tvättsäckar över ett kuperat landskapet. Men varje ”tvättsäck” innehåller en sovande människa, en pilgrim, som övernattar i det fria inne bland Lalibelas klippkyrkor nerhuggna i berget. Här och där sticker fötter, händer och huvuden ut och min uppgift är att ta mig fram till själva mässan utan att störa de sovande, än mindre krossa någons tår eller näsa.

Gamla och unga, mest gamla, huvud mot rumpa, rumpa mot fötter, fötter mot huvud i ett hav av tvättsäckar. Präster mässar, församlingen klappar i händerna och kvinnorna joddlar sina höga c:n. Och mitt i allt detta ringer en och annan mobiltelefon.

Jag passerar en hög sovande präster i full ornat. ”En hög”, låter det vanvördigt? Men vad ska man då kalla ett halvdussin präster i färggranna skrudar, som ligger som en kull hundvalpar huller om buller vid klippväggen och snarkar.

Kyrkorna är nerhuggna i berget, 10–12 meter lodräta klippor, och människobyltena ligger ända ute vid kanten. En knuff fem bylten in från kanten och en dominoeffekt skulle kunna uppstå, som får någon att rulla över kanten och krossa några andra bylten tio meter ner. När jag själv går där nere kan jag inte låta bli att oroligt blicka upp mot kanten för att se om någon tänker krossa just mig – och sig.

Min högra sko nuddar en stortå. Jag placerar oändligt försiktigt vänster klack en centimeter från en nästipp som tittar fram.

Bild: Patriarken av den koptiska kyrkan, Abune Paulos. Foto CJ

Jag går hukande genom en 25 meter lång tunnel, kolmörkt, känner mig fram och kommer ut på planen som är vallgraven runt en av kyrkorna. Nästan framme vid mässplatsen. Då är det tvärstopp. Ingen kan röra sig en millimeter, såvida man inte vill trampa omkring i den halvsovande massan av kroppar där det definitivt inte finns något fotutrymme alls. I nischer i berget, stora som små kylskåp, sitter gulklädda män med vaxljus virade runt vänster pekfinger och l(j)usläser bibliska texter på amharinja, ett språk med 138 bokstäver.

Via gångar, tunnlar, vallgravar, trappor, stegar, smärre friklättring och ännu mera tipp-tapp-tipp-tapp för att inte sparka eller trampa på en 18-årsyngling med from uppsyn eller 85-åriga kvinnor med oändligt fårade ansikten, tar jag mig några timmar senare ut från klippkyrkoområdet. Lämnar mässan och tiotusentals pilgrimer från när och fjärran. Lämnar alla mjuka röster, lämnar värdigheten hos människorna mitt i detta totala trängselkaos. Lämnar de trötta leendena och de saliga minerna. Lämnar alla hjälpande händer vid tunnlar, stup och nålsögon.

Lämnar en del av mitt hjärta i Lalibela.

Jorden är platt!

Av Alessandra Drakenklo (bilden). Resan Västra Indien 2003

Julen 2003 flög jag från Stockholm till Delhi. En månad i Västra Indien väntade mig. En resa som fortfarande är oöverträffad. Trots att jag rest en del i mitt liv så var det första gången jag kom i kontakt med en kultur som är så annorlunda. Många anekdoter fick jag med mig, här vill jag berätta om Palitana.

Palitana är ett viktigt mål för de pilgrimer som bekänner sig till Jainismen, en hinduisk ”utbrytarsekt”. På ett berg utanför byn samsas 863 tempel som nås av en enda, mycket lång trappa. Starten går före soluppgången, innan värmen kommer.

0064 — *Tempelberget i Palitana. Foto CJ*

0063 — Oändliga trappor upp till templen. Foto CJ

I Palitana besökte vi också Jainernas vetenskapliga museum. Där bevisas att jorden är platt. För inte kan man väl på allvar tro att halva jordens befolkning lever upp och ner? Och visst är det lite konstigt. Jag menar, visst, jag har också lärt mig i skolan om tyngdlagen och allt det där, men jag tycker ÄNDÅ att det är konstigt att inte allt blod far upp i huvudet i Patagonien!

I vår grupp fanns några personer som jag vill kalla för: Vänner Av Ordning. När vi kom ut från museet var dessa personer mycket upprörda. Hur KUNDE folk tro att jorden var platt? Detta var ju fullständigt obegripligt, ovetenskapligt och generande dumt, förklarade de för vår stackars reseledare Hasmukh, som inte riktigt visste vilket ben han skulle stå på.

Fast egentligen – hur VET vi att jorden är rund? Vet du det av egen erfarenhet? Har du startat från en longitud, rest i ett väderstreck tills du kom tillbaka till samma punkt och sedan startat en ny resa längs en latitud tills du åter kom tillbaka till startpunkten? Neej, trodde just det…

Så hur vet vi att jorden är rund? Jo, för att vetenskapsmän förklarat att så är det och visat och pekat på bilder och experiment.

Så hur vet en medlem av Jain-rörelsen att jorden är platt? Jo, för att vetenskapsmän förklarat att så är det och visat och pekat på bilder och experiment.

Så jag har lite svårt att se att vi västerlänningar är så himla mycket smartare än en Jain. Vad jag däremot såg väldigt klart i Indien var att det går alldeles, alldeles utmärkt att leva ett vanligt liv och samtidigt tro att jorden är platt.

Man vaknar på morgonen, äter kanske frukost, tar sig an sina sysslor, om det nu är skola, arbete utanför hemmet eller inom hemmets väggar. Man pratar med grannen och ojar sig över värmen, skvallrar lite, är glad om hela familjen mår bra och orolig om någon mår dåligt. Man är någons barn, någons syster eller bror, någons mamma, pappa, moster, morbror, faster, farbror. Man är någons mormor, morfar, farmor, farfar och mitt i hela detta liv så är frågan om jorden är platt eller rund väldigt, väldigt oväsentlig. Det finns så mycket mer som förenar oss människor än som skiljer oss.

Denna insikt är det viktigaste jag fick med mig hem från min resa i Västra Indien, en resa som fortfarande idag – drygt 13 år senare – mycket ofta finns i mina tankar.

0209 — Man vaknar på morgonen, äter kanske frukost……… Foto CJ

What is your price, Sir?

Av Sten Ahlmark. Nepal 1977.

Vår uppmärksamhet fångas av det sjudande, larmande livet på basargatorna och kring templen. Alla stadens invånare tycks vara på benen nu när kvällmörkret lagt sig över Kathmandu och luften är svalare. Tusentals oljelampor, stearinljus, fotogenlampor och elekriska lampor lyser upp tusentals stånd. Vi överger vår tutande taxi och blandar oss med den glada folkmassan. Smarta smidiga ynglingar rycker då och då i min skjorta och frågar lågmält om vi vill sälja dollar eller köpa hasch. Det vill vi inte. Och de uppvaktande ynglingarna accepterar detta. De blir aldrig påträngande och försvinner lika omärkligt som de kommit.

Besvärligare är då de tibetanska flyktingar som säljer ”antika” saker från sitt hemland.

Vad säger ni om den här vackra kniven, Sir? Den är väldigt fin och dessutom ovanlig. Jag säljer den gärna till er och ni skall få den till ett specialpris, bara 200 rupees.
Jag vill inte ha någon kniv, jag har redan en likadan.
Men Sir, den kan inte vara likadan, för det här är ett original. Men vi är ju vänner, så jag är beredd att sälja den till er för enbart 150 rupees.
Nej tack, jag är inte intresserad!
Men, den här kniven är verkligen ett fynd. Hur mycket vill Ni betala?
Mitt pris? Jag vet inte…., tja, mitt pris – 50 rupees!
OK Sir, ni får den för 50 rupees. Den har kostat mig mycket mer, men ni får den för vänskaps skull.

Så hade jag ytterligare en kniv. Ett sådant här köpslående blir lätt en tävling mellan försäljaren och turisten, som går ut på att pressa varandra så hårt som möjligt. Dragkampen sker med skratt och leenden, men hos gatuförsäljaren kan man bakom leendet ana ett drag av bitterhet. Han måste tjäna en viss summa varje dag för att klara sin och sin familjs försörjning. Det måste kännas bittert för honom, han vet att turisten prutar mer av tävlingslusta än av ekonomiska skäl.

Souvenirförsäljning vid Durbar Square, det stora tempelområdet i Kathmandu

Ibland är det turisten som drar det korta strået. Det visar följande självupplevda historia från Durbar Square i Kathmandu.

Jag går ensam släntrande utmed en av stadens livligaste gator. Solen är skarp och brännande. Plötsligt dyker en skoputsare upp i folkmängden. Han pekar på min ena sko, där det hamnat en stor äcklig fettklump, och frågar om han får borsta mina sandaler. Jo det måste han ju få, den otäcka fettklumpen skall ju bort.

Vill ni vara så snäll och ta av er sandalen, Sir, så att jag inte smetar ner er strumpa med skoputs! Jag tar av mig sandalen och räcker den till honom utan att fundera om det det låg någon lurig tanke bakom denna begäran. Han tar emot den och går samtidigt tvärs över gatan, varpå han ivrigt börjar putsa sandalen. Så småningom kommer jag hoppande över gatan som en skadskjuten kråka.
Jag måste gå över till skuggsidan, Sir, det blev för varmt i solen. Men titta här, Sir, klacken har gått söder på er sko. Jag måste sätta på en ny klack, det tar bara några minuter. Han visar upp sandalens undersida, och jag konstaterar förvånat att halva klacken är borta. Kanske har jag trampat på en trasig flaska så att klacken gått av.

Utan att vänta på svar tar han fram en skomakarkniv och skär bort den trasiga klacken, halar fram ett nytt klackämne ur sin smutsiga axelväska och skär till en ny klack som han limmar och spikar fast. Allt är gjort inom loppet av fem minuter. Jag får min nyklackade och putsade sandal och lämnar över den andra för samma behandling. Jag frågar hur mycket jag blivit skyldig.

72 rupees, Sir! 70 för klackningen och två för putsningen

Plötsligt står det klart för mig att jag hamnat i en fälla. När han kommit över på andra sidan gatan, har han passat på att skära bort en bit av klacken och jag var dum nog att inte först göra upp om priset. Och naturligtvis var det han eller en kompanjon som placerat fettklumpen på min ena sko. Den begärda penningsumman är så hög att det motsvarar en halv månadslön för en tjänsteman.

Jag tycker inte du skall ha mer än 20 rupees. Vänta lite, så ska jag gå och fråga polisen som står där borta.
Tråkigt att ni inte uppskattar mitt arbete. Men OK, jag accepterar 25 rupees för klackningen och två för putsningen.

Han fick sina 27 rupees och jag gick med snabba steg på nyknarriga sandaler ifrån hans revir in på en annan av Kathmandus myllrande basargator. Kände mig lite slokörad över att vara så lättlurad, men också road av att på nära håll fått följa en gatans affärsman i verksamhet. Måste beundra hans humor och smartness som säkert gav en viss yrkesstolthet.

Kategori: Written by travellers