Om att gå vilse

Bild: Yazd stadsplan

Vilse i den främmande staden eller mörka skogen är väl i princip inte kul. Men ändå, jovisst det kan bli en höjdpunkt under resan och alldeles säkert den roligaste historien. Några resenärer har beskrivit hur det kändes att vara vilse och skulle uppenbarligen, så här i efterhand, absolut inte velat vara utan den upplevelsen.

Att gå vilse är knappast ett aktivt val. Man klantar sig och så plötsligt hittar man inte tillbaka eller missar målet för vandringen. Hotellets visitkort i bakfickan eller en kompass är enkla garantier för att komma rätt. Men om solen inte är på väg ner, släpp kontrollen och njut av oplanerade möten och överraskande händelser.

Mitt bästa vilse var i ökenstaden Yazd i centrala Iran. I dag en ganska stor stad med en halv miljon invånare med en historia som sträcker sig bakåt i 5000 år. Husen i den gamla delen av staden är fortfarande av lertegel. Överallt ser man vindtorn byggda för att kyla ner det underliggande rummet under den heta sommaren. Under marken leds vatten från bergen i qanater. Här gick jag rejält vilse 2005.

Jag gick ensam på en av de stora moderna gatorna på väg tillbaka till hotellet efter att ha fotograferat moskéer i morgonljus. Tog en genväg och vek så in i en smal gränd. Efter att ha gått högst 50 meter in i den gamla bebyggelsen var jag förlorad, chanslös att hitta tillbaka. De smala gatorna är sällan raka och likanar vindlande stigar i skogen. Ibland var de överbyggda och ofta slutade gatan vid en port. Katastrof för en svensk stadsplanerare!Iran 2005 472

Mycket att titta på och fotografera. Hantverkare och passerande kärror dragna av två män, vagnar med snabbt trippande åsnor och kvinnor i chador. Satt länge och tittade på en afghansk man som arbetade med att förtenna husgeråd. Så effektivt, så vackert. Tog flera bilder medan han arbetade. När jag skulle gå stoppade han mig och gav mig ett vackert durkslag. Protesterade förstås och försökte betala, men nej! Använder det fortfarande ofta.

Iran 2005 405

På ett annat ställe fanns en liten industri där man malde och paketerade henna. Arbetarna var helt gröna över hela kroppen. Fascinerande! Köpte en stor påse, som jag däremot knappast använde senare. Det blev lunchtid och mitt på gatan brann en eld under en gryta med minst en meters radie. I grytan låg ett helt får och puttrade tillsammans med diverse grönsaker. Det skulle bli fest på kvällen och jag var inbjuden. De skar av en rejäl bit och det tillsammans med det ljuvliga iranska brödet blev min lunch. Betala? Otänkbart!

Detta och mycket annat, som jag glömt, fick jag vara med om just för att det var slumpen som styrt min väg. Med en uppgjord plan eller med en inhyrd guide eller med en sightseeingbuss hade jag inte mött de här människorna, inte fått alla de här små äventyren. Hade förstås fått något annat, men knappast lika intressant.

Iran 2005 416Redan i mars var hettan svår mitt på dagen. Svetten rann och jag funderade på hotellets kalla vatten. Men hur hitta tillbaka genom labyrinterna? Hotellets namn var på persiska och adressen var svårbegriplig. Måste ha sett beklagligt vilse ut för folk kom fram och försökte hjälpa mig. Utan att veta var jag hörde hemma och dessutom på persiska, så var min belägenhet kritisk. Men jag hade ju en bild på hotellet i kameran! Folk log och skrattade, lättade över att problemet var löst. Två småpojkar guidade mig i 200 meter – och där var det ju!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s