Jag har alltid tyckt om att gå långt

 Av Boel Hagenblad, Great Himalayan Trail

När jag träffade Christian (min sambo) upptäckte vi att – ut och gå – är något som vi båda älskar att göra.

I slutet av 2010 hade Christian börjat planera sitt stora äventyr, en resa till Dolpo i Nepal. Långt bort, svårtåtkomligt, högt upp i Himalaya med en vandring på flera veckor. Han visade bilder, filmer och pratade om detta äventyr som nu skulle gå av stapeln. Det skulle bli en storartad resa. Och skulle jag inte följa med? Jag hade sex veckors semester, men kunde inte tänka mig att lägga fyra veckor på ett enda resmål.  

– Absolut inte, det går inte!

Christian åker iväg och det går veckor innan jag hör något. Inte förrän han är åter i Kathmandu och ska börja hemresan, hör jag av honom. Jag hämtar honom på Arlanda, en smalare och mer solbränd man än den jag vinkade av, fyra veckor tidigare.

Vi satt på kvällarna och tittade på bilderna från Dolpo.  Vidderna, människorna och själva vandringen griper tag i mig och jag säger,

– Å, jag vill också åka dit, jag vill också vandra där.  Varpå Christian säger ”Nu är det så, att det är en stor buddistisk festival nästa år i Shey Gompa i övre Dolpo, som jag vill besöka – vill du följa med?”  Nu tvekar jag inte en sekund,

– Ja, jag vill åka med!

Det visar sig att fler är intresserade av att åka till Shey Gompa, ett berömt kloster i nordvästra Dolpo. Totalt blir vi sju personer som åker iväg till Nepal i juli 2013.  I Kathmandu-dalen träffar vi ett annat gäng från Läs och Res som kommer från Tibet.  En kvinna säger att vandringen på hög höjd, var tuff, speciellt eftersom hon var förkyld.  Jag har ingen aning vad detta innebär eller hur det känns, tänker bara – hur svårt kan det vara?

Vi börjar vår två-veckorsvandring från Jomsom mot Shey Gompa. Det går upp, upp och upp i början.  Naturen är fantastisk. Dagarna består i att äta, gå, sova och försöka orka ta in alla intryck.  Jag sover tio timmar per natt och vaknar totalt utvilad varje morgon, behöver inte tänka på något – behöver bara gå. Livet är plötsligt så enkelt. Ingen telefon som fungerar, inget internet, jag behöver inte tvätta mig så ofta. Det är för kallt för att tvätta håret och det tar för lång tid att torka.  Men jag har hjärnkoll på fötterna.  Blåsor och skoskav är förödande. Mina plåster – och fotvårdspåse väger minst ett kg. Det är tufft att vandra, riktigt tufft, ibland är det flera pass på över 5 000 meter. Jag tar myrsteg, 20 steg åt gången för att sen vila.  IMG_4596Nu förstår jag vad kvinnan pratade om – hur tufft det är att gå på så hög höjd. Men jag har inga problem med höjden, ingen höjdsjuka.

Vi kommer fram till Shey Gompa och får uppleva en fantastisk festival.  Börjar bli förkyld och hostar, hostar.  Men snart skall vi resa hem och jag tänker,

– Aldrig mer något så här jobbigt!

Planenligt blir vi hämtade med helikopter och flyger mellan bergen till Dunai för att sedan fortsätta till Pokhara och Kathmandu.  När vi passerar sjön Phoksundo, en klarblå safir vid byn Ringmo, ser jag stigen längs bergssidan och vet att Christian gick där för två år sedan.

– Å, där vill jag också gå!

Efter hemkomsten har jag ett annat perspektiv på livet. Jag byter jobb, går ner i tid och tänker mycket på Dolpo och Nepal.  Känns som om jag blivit bergtagen och börjar snart planera för att att resa tillbaka till Dolpo. Har förträngt hur jobbigt det var – tänker bara på den underbara naturen, människor vi träffade, byar på vägen och det enkla livet jag fick uppleva.  Kan Christian tänka sig att åka tillbaka?  Jo, det kan han visst.  Nästa år 2014, reser vi tillbaka med ett större gäng som nu ska göra ”The Great Himalayan Trail”.

Det är absolut lika fantastiskt som första resan och när vi passerat Kang La på 5 500 meter och är på väg ner mot Shey Gompa börjar jag nästa gråta av lycka.  Vi fortsätter mot byarna Saldang, Shimen, Tinje, Koma och Charkabhot.  Vi går, äter och sover. Träffar fantastiska människor i byarna och blir alla bergtagna på olika sätt.  Ett sällsynt snöoväder gör att vi måste avbryta resan i Charkabhot med endast fyra dagars vandring kvar. Just då känns det ganska bra att få åka helikopter sista biten till Jomsom.  Skriver i min dagbok – jag kommer aldrig mer att göra om något så jobbigt!  Men det dröjer inte länge förrän jag känner – Å, jag vill tillbaka! Jag gick ju inte hela vägen!

Tillbaka kom jag. Denna gång blev det en vandring i östra Nepal.  Även denna gång skrev jag i dagboken – Det här gör jag inte om, alldeles för jobbigt!  Nu drömmer jag om Dolpo igen.IMG_6882 ca 5 MB

En reaktion till “Jag har alltid tyckt om att gå långt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s