Läs & Res – så började det

Hur jag missade tåget – men ändå hann med!

Christian Jutvik som startade företaget 1979

Kan man hinna med ett tåg som redan avgått?

Faktiskt lyckades jag med den bravaden. Med denna lite kryptiska undertitel menar jag att man kan lyckas med mycket om man vågar ta risker, tror på sitt budskap och inte är rädd för att anstränga sig. Tycker jag lyckades!

Historierna om de missade tågen; den ena i Hallsberg, den andra i Muzzaffarpur i Indien, hittar du i den bok jag håller på att skriva. I boken skriver jag om en hisnande resa i 37 år med Läs och Res. Den kommer också att innehålla många bidrag från resenärer och reseledare. Jag vill gärna ha din historia också!


Läs och Res var ingen slump, eller plötslig ingivelse. Grunden hade byggts långt tidigare. Efter 15 månaders militärtjänst började jag läsa sociologi i Stockholm. Mitt stora intresse och engagemang var omvärlden. I synnerhet var jag nyfiken på Södra Asien, läste allt jag kunde komma över och anmälde mig 1967 till en studiecirkel om Sydasien.

Liftade till Indien 1969
I maj 1969 var tålamodet slut. Längtan efter att få komma till det fascinerande Indien CJ början 70-talhade växt sig för starkt och en solig dag i maj började jag lifta till Indien. Jag var 22 år, äventyrssugen och hyfsat påläst. Jag reste ensam och trots en del svårigheter kom jag faktiskt till både Indien och Nepal. Och tillbaka. För mig blev det en upptäcktsresa, förutom ett stort äventyr. Om den resan berättar jag i min bok. Allra viktigast – jag träffade alla sorters människor, from “all walks of life”. Jag lärde mig mycket om livets villkor genom att prata och umgås med människor, lärde mig mer än från böckerna. Hela min syn på världen påverkades. Den resan kom att styra mitt liv.

I huvudet på en ung man
På den tiden var det något ovanligt och exklusivt att ha vandrat i Himalaya. Många ville höra om resan. Sociologen erbjöd mig stora hörsalen och jag satte upp lappar över halva universitetet. Över 200 personer strömmade in i den stora salen och jag var förstås nervös. Längst fram satte sig en kille med ett misstänkt nepalesiskt utseende. Så pratade jag i över en timme och visade mina dia-bilder. Till min fasa kommer han fram till mig: ”Namaste, I am from Nepal”. Innan jag hann springa därifrån, så tackade han och sa att jag visste mer om Nepal än han gjorde och att han fått lära sig mycket. Löjligt, men snällt. Långt senare skulle jag förstå att han nog hade rätt.

Vänstervågen
Slutet på 1960-talet var en turbulent tid. Ockupation av kårhuset i Stockholm 1968 och våldsamma demonstrationer mot USA och Vietnamkriget. Jag var inte med på kårhus ockupationen, inte heller gick jag i demonstrationerna.
Antagningen till flera institutioner på universiteten var fri och mängder med ideologiskt besjälade studenter började studera sociologi. Innan jag själv var klar med två betyg (40p) började jag undervisa. Jag hade ju läst litteraturen och var känd som icke-marxist. Det räckte tydligen. Fin titel fick jag och också – 3:e amanuens, och en lön jag tidigare inte varit i närheten av. Tydligen gick min undervisning och studier hyfsat eftersom jag blev antagen till doktorandutbildningen. Bland doktoranderna dominerade maoisterna under ledning av Sven Bergenstråhle, en klädsnobb, alltid klädd i brun tweedkostym med knäppväst och ett diskret Mao-märke på kavajuppslaget. Marxistisk kurslitteratur infördes på alla stadier, men den undervisningen lyckades jag slingra mig undan. Motståndarsidan leddes av en ung och vältalig doktorand, Leffe Persson, som senare lade till GW i varumärket. Jag beundrade hans intellektuella skärpa och som nybliven doktorand kom jag att tillhöra hans fotsoldater.

Idealismen, var tidsandan
Vi som då var unga ville på olika sätt förändra världen. Solidaritet över nationsgränserna var ett slagord som ingen ifrågasatte. Biståndet skulle ske på ”på mottagarnas villkor” och 1%-målet uppnåddes 1975. SIDA var den populäraste arbetsgivaren och frivilligorganisationer skickade ut mängder med unga människor för att hjälpa de okunniga folken på andra sidan haven.

Fokus på Nepal!
Under början av 70-talet återvände jag till Nepal ett flertal gånger. Nu flög jag emellertid. Indien är inte bara stort, det är också otroligt heterogent. Fokus på Nepal blev ett sätt att koncentrera blicken, att begripa en främmande värld.

Nu hade jag sällskap. Vi var ett gäng som av olika anledningar intresserat oss för Nepal. KompendiumVi reste dit med ambitionen att skriva en bok. Någon sådan blev det aldrig och jag åtog mig att som redaktör slutföra projektet, skriva om och komplettera. 1975 var jag klar och fick hem 250 ex av ”Nepal – landet där kungen gjorde revolution”. Ett kompendium med 175 stencilerade sidor, elegant bundna i ryggen. Märkligt nog kom det nya upplagor två gånger med samma antal exemplar. Sista utgåvan tillverkades i Dhaka 1978.

Under resorna köpte jag kopiöst mycket böcker och läste nog de flesta. Nepal Booksellers vid Freak Street blev ett populärt tillhåll. Efter några besök och inköpta böcker fick jag ställa mig på andra sidan disken och sälja böcker till andra turister. Jag blev kompis med en av expediterna, en ung kille med en stor våg i håret. Jag lärde känna Madhab som senare startade han en egen bokhandel och blev känd som Bokhandlaren i Kathmandu.

Jag var också världsförbättrare, har jag förstått nu efteråt. Min mission var att visa andra hur världen ”verkligen” såg ut och hur människorna där levde. Min bild av denna verklighet var ju positiv och det var lätt att intressera och entusiasmera för att resa på villkor som liknade mitt eget sätt att resa.

Ordna en resa till Nepal?
När jag fick frågan om jag kunde ordna en resa till Nepal, svarade jag omgående JA. Det blev lappar på universitetet med inbjudan till föredrag med dia-bildsvisning. 1973 hade jag lämnat de uppfordrande doktorandstudierna och fått anställning på Statistiska Centralbyrån, drömarbetsplatsen för en sociolog. Således satt mina lappar även på SCB både i Stockholm och Örebro.

Föreläsning i Falun 1975Föreläsningarna lockade många. Det jag erbjöd var studiecirklar i samarbete med Studiefrämjandet. Vi träffades i Stockholm, Örebro och Falun minst 10 gånger. Givetvis blev mitt kompendium om Nepal den nödvändiga grundboken som nu fick nu strykande åtgång. Tillsammans diskuterade vi hur resan skulle läggas upp.

Det blev en resa på sex veckor med avresa i oktober 1975. I juni samlades alla som skulle vara med på resan till ett seminarium en helg på Sigtuna Folkhögskola. Sex talare var inbjudna, biståndsarbetare med erfarenhet av Nepal, en läkare och socialantropologen Håkan Wahlquist, som senare blev intendent vid Etnografiska Museet och en SIDA-tjänsteman. Där kunde jag också berätta om väsentligheter som: Hur man gör toalett utan toapapper (med vänster hand) och hur och varför man (måste) äta med höger hand. Och jag tror mina anvisningar både accepterades och senare följdes. Tveksamt om jag skulle få samma acceptans i dag, men då var alla entusiastiska. Vi skulle ju resa på folkets villkor!

Många studenter var ressugna och gruppen växte till 36. Priset var 3600 kr, inkl flyg med Aeroflot, billigaste hotellen, 2:a kl tåg genom Indien och en entusiastisk reseledare under 35 dagar.

För mig var det inte möjligt boka något i förväg. Allt ordnade jag på plats. Och det mesta fungerade det, mot alla odds. Fanns det inte sovplats åt alla på de indiska tågen, så sov vi skavfötters. Och det kunde ta ett par timmar innan jag hittat lämpligt hotell. Hårt trampande cykelrickshawförare blev mina förtrogna assistenter. Den här tekniken för researrangemang inbjöd förstås till äventyrligheter. Aldrig glömmer vi som var med när tåget stannade på linjen mitt i natten för att kolet tagit slut…, jag hyrde en stor lastbil och under stjärnorna fortsatte vi mot nepalesiska gränsen. Eller den gången vårt tåg redan hade avgått…, ändå hann vi med! Vi sprang ikapp det långsamma tåget och hoppade på den sista godsvagnen. Vandringen mellan byar i Nepals gröna berg gjorde förstås starka intryck på mina medresenärer. Detta blev en viktig resa, en resa som påverkade våra fortsatta liv. Vi förstod saker som vi inte kunnat läsa oss till och de stora världsproblemen blev mer begripliga när vi kunde identifiera dem med människor vi mött.

 

Två år i Dhaka
Jag fick göra om den här resan ytterligare några gånger. 1976 fick jag jobb på SIDAs biståndskontor i Dhaka. Ett då mycket åtråvärt jobb. I Bangladesh trivdes jag alldeles utmärkt. Detta i motsats till de andra svenskarna och andra västerlänningar för övrigt. Jag gick aldrig till Nordiska Klubben och bara sällan till festerna där badkaren var fyllda med buteljer i isbad. Svenska ambassaden var känd för att konsumera mycket alkohol. Skattefri diplomatsprit såldes endast lådvis. I stället träffade jag bangladeshier på helgerna, Shah Jahan, Miss Neela Matin och Hasan Mansur. Tillsammans med någon av dem gjorde jag utflykter i alla vädersträck: Buss någonstans, min motorcykel eller lånade ambassadens landrower. Med Hasan gick jag ut på landsbygden från by till by, rakt fram i en riktning, låg över natten när kvällen kom och gick i motsatt riktning nästa dag. En härlig tid. Det var kanske då jag lärde mig att vanliga, fattiga människor, överallt(!), alltid är vänliga och gästfria. Och otroligt nyfikna förstås, de flesta hade aldrig sett en utlänning. Våld och otrevligheter finns kanske i staden, men jag har aldrig mött sådant ute på landet. Det var under ensamma nätter i Dhaka som min resefilosofi växte fram.

Seriöst alternativ till de vanliga turistresorna
När jag 1979 kom hem efter två år i Bangladesh, ville jag pröva på att vara researrangör på riktigt, dvs som ett företag. Jag kallade det Läs och Res. Töntigt namn, kanske, men ett sätt att redan i namnet tala om att det fanns ett bildningsmotiv i resan. Läsa in sig på resmålet och sedan få ut så mycket mer av resan.

Målsättningen var inte då, och har inte heller senare varit, att tjäna en massa pengar, att bli rik. Nej, jag ville erbjuda ett bättre alternativ i en bransch hårt präglad av ytlighet; Sun, Sea, Spirits, Sex, alltså badresan och den trista sightseeingresan. Jag brann för att ge människor möjligheten att möta verkligheten i fattiga länder, andra kulturer. Framför allt ville jag att fler skulle få möta människor som levde på andra villkor och få del i allt det härliga, spännande som undantagslöst inträffar när man vågar sig ut i verkligheten. Långt innan någon uttalade ordet eko-turism, var det en självklarhet att pengarna skulle gå till lokalbefolkningen. Det var hos dem vi bodde, åt hos och som hjälpte till som tolkar och bärare. Vi kom ju inte till turistorterna, bodde relativt enkelt, tillbringade en del av tiden ute på landsbygden. Ingen annan arrangör gjorde något liknande.

För mig var Läs och Res ideellt motiverat – jag ville göra något bra! Och så var det ända till 2015 då jag överlät företaget. Under hela tiden var min främsta drivkraft att resenärerna skulle få en resa som både gav nya kunskaper och existentiella funderingar. Mycket kraft lade jag också på att överföra det tänkandet till mina reseledare.
Läs och Res började sin verksamhet i juli 1979, strax efter hemkomsten från Dhaka. Jag brann för att starta ett företag och arrangera resor med ett fullständigt unikt koncept, men kunde inget om administration och marknadsföring, dessutom hade jag inte mycket pengar att satsa i verksamheten.
Mina tankar kring resande fanns där från början, resultatet av två år i Bangladesh och erfarenheter från mitt resande sedan 1969. De var grunden för resornas uppläggning och hur jag marknadsförde dem. Formuleringarna kanske slipades under åren, men filosofin förblev densamma.

Mycket snart upptäckte jag att det var svårare att intressera folk när det nu var ett företag som stod som arrangör. Ändå var mina kostnader för administration var fortfarande extremt låga, men det var en sak att få uppmärksamhet som resekompis än att få det som vinstdrivande företag. De första åren gick företaget också back, detta utan att jag tog ut någon lön.

 

 

Nu var det inte längre en fråga om stora grupper. I stället blev inriktningen den motsatta. Grupperna skulle vara små, från enbart fem deltagare till maximalt 16 personer. Små grupper tillfördes alltså resefilosofin.

Första ”katalogerna” 1980 och 1981. Vikta, stencilerade A4. Tydligt budskap!

Fram till 1983 var Läs och Res högkvarter belägen i mitt lilla hus vid Roslagsbanan, två stationer före Åkersberga. Jag ville göra allt själv och hade inte hade en aning om hur man skall driva en resebyrå. Rörande amatörmässigt, men med full kontroll och låga kostnader. Sovrummet var mitt kontor och texterna skrevs på en reseskrivmaskin, även annonserna. Tryckte gjorde jag själv med en alldeles underbar Gestetner elektrostencileringsmaskin. Tuber med svart, röd och grön färg samt färgat papper var mina verktyg när jag ”layoutade” de första årens resekataloger – en vikt A4. Hela rummet vibrerade av dunkandet när den spottade ut mer eller mindre kladdiga kopior. Ett helt underbart ljud! Min oprofessionella bakgrund gav nog en bild av töntighet, men blev samtidigt en styrka. Jag styrde aldrig ner i branschens invanda hjulspår med exotisk romantik utan erbjöd resor som intresserade mig själv i tron att även andra skulle gilla det jag själv gillade. Med tiden fick jag rätt.

Första resan till Nepal
Första resan gick till Nepal våren 1980. Kostnad 4500 kr för 34 dagars resa, inklusive allt utom mat. Då ingick också flyg och mitt erfarna ledarskap! Liksom tidigare resor hade jag inte gjort bokningar av hotell och tåg i förväg, men allt gick utmärkt, som jag minns det.

Nepal 1976

Nepal 1976. 35 deltagare uppställda vid hemkomsten tungt lastade med dyrbarheter

Bra pris för 34 dagars resa, kan man tycka. Visserligen var kostnaderna för hotell och tåg i Indien låga, men vi reste också enkelt. Billiga, delstatliga hotell i Indien och andra klass tåg upp genom norra Indien. Vi bodde dock på Kathmandu Guest House, den traditionella samlingspunkten för både diplomater och ryggsäcksturister i Kathmandu.
Under åren som kom blev det fler resor och fler resenärer. Som mest var vi 6 som jobbade på kontoret och tog hand om 1300 resenärer per år. Ekonomiskt växlade det mellan rejäla förluster och hyfsade vinster. Resandet ökade kraftigt, internet gjorde att alla kunde veta allt och boka vad som helst, var som helst i världen. Trodde man! Likriktningen av resandet fortsätter, fast nu är det resenären själv som googlar sig fram till turistmålen. Alltså – det finns fortfarande viktiga uppgifter för Läs och Res i framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s