Romantisk helg i Minsk

Den här berättelsen handlar om en fantastisk resa.

Jag tror att alla resor, där man vågat gå utanför de nertrampade turistmålen, vågat gå ut i det okända, blir fantastiska. Jag har gjort många sådana resor.

Vi borde också göra något, jag och sambo Boel. Andra försvinner iväg med flyg några dagar – lördag, söndag – bara borta någonstans. På Facebook kan jag se vänner som plötsligt befinner sig i Rom, Paris eller London, men är på jobbet på måndag! För några tusenlappar inklusive hotell. Så har vi aldrig gjort! Mitt eget skäl är ett genuint ointresse för storstäder, dessutom gillar jag inte flygplatser, köer och transferstress. Inte är weekendresan särskilt miljösmart heller. Hur många år av sopsortering, ekologiska morötter och självbelåten körning i en ny miljöbil motsvarar en Weekendresa?

Vid middagsbordet bollade vi idéer. Boel föreslog en turné till glasbruken i Småland, jag ville plocka svamp. Nej, vi skulle också resa utomlands! En förlängd helg med kort, billigt flyg. Litauen, Polen eller varför inte Viking Line till Åland?

Boel hade under en jobbresa fått ett oplanerat, lätt ångestladdat uppehåll i Minsk, i Vitryssland. Och varför inte, alla bitar föll plötsligt på plats – Romantisk helg i Minsk!

Boel var entusiastisk, jag mer dämpad, tveksam om vi skulle lyckas krypa undan de vitryska reglerna för hur västerlänningar skall vistas i landet. Regeln om förbokade, betalda dyra hotell i de största städerna skulle antagligen omöjliggöra den resa vi ville göra. Vi ville till de små platserna, ut på landet, resa oplanerat med lokaltrafik och framför allt träffa vitryssarna.

Ett par år tidigare hade jag faktiskt ordnat en resa – Landvägen till Indien. Den resan gick genom Vitryssland och Ukraina med båt över Svarta Havet. En suverän idé, som tyvärr fick skäras ner till att endast nå centrala Iran. Östra Pakistan blev för osäkert. Två gånger gick den resan, sista gången med yngste sonen Kotte som framgångsrik ledare. Men försöka duger, jag mailade min gamla kontakt, statliga Turista Tourist Agency och blev överraskande positivt bemött. De gillade idén om Romantic weekend in Minsk, vi blev utlovade en inbjudan utan krav på bokade hotell och så hälsades vi välkomna.

I oktober 2010, torsdag till tisdag, skulle vi få se Vitryssland. Mitt i Europa, men ändå så långt IMG_3679bort. Europas sista diktatur? – hoppas det blir så. Styrelseskicket syntes, kändes. Breda gator och butiker som inte syns, på sin höjd fanns öppettiderna anslagna vid dörren. Jag tittar ut över det enorma Segerns Torg och ser inte en människa. Plötsligt kommer två ledbussar proppfulla med passagerare, de möts mitt på torget och försvinner åt var sitt håll, sedan är det tomt igen. Surrealistiskt. Polis och olika Militia syntes hela tiden. Enorma krigsmonument och hjältestatyer längs de breda gatorna. På den privata marknaden är det ganska mycket tvärtom. Där är det mycket folk, fast det är mitt på dagen. På diskarna ligger berg av nyskördade grönsaker, men där stod också gummor som bara hade några få rödbetor att erbjuda. I ett stånd var det provsmakning av 10 olika sorters honung. Vi provade samtliga och köpte favoriten! Utbudet av vackra, spännande korvar lockade. Willys skivade och välplastade korvat kändes långt borta. Omtumlade och lite skräckslagna tog vi in på det lyxhotell Turista Tourist Agency hade krävt att få boka första natten.

IMG_3711
Honungsprovning – 10 smaker
IMG_3858
Bättre sortiment än på Willis

Nästa dag mötte Elena i foajén, vår tolk som vi fått på rekommendation av svenska konsulatet. Elena hade studerat till en fil kand i Linköping, men talade inte svenska. Jag förklarade att vi ville ta ett tåg ut från Minsk, stanna någonstans och sedan fortsätta någon annanstans, det kvittade vart, för att vara tillbaka på måndag. Hon hade med sig en lista på sevärdheterna i de tre största städerna och hade själv knappast varit på andra platser.

– Men min bror jobbar som försäljare och har varit överallt! Kan vi ta med honom? Vi blev alltså fyra som satte oss på ett pendeltåg västerut.  Där fick vi tid att prata och

IMG_3720
Boel, brodern och Elena i tunnelbanan

fråga om allt. Brodern kunde lite engelska. Efter två timmar tyckte vi det räckte, gick av och tog en buss ut ur den lilla staden. Vid ändstationen gick vi av och kunde konstatera att vi nu var på en plats med höga, slitna hus. Varken Elena eller brodern visste var vi befann oss. Emellertid hade eftermiddagen framskridit ganska långt och både middag och övernattning började kännas aktuellt. Nu hade vi tur! Inne bland höghusen låg ett gammalt ruckligt envåningshus i trä. Hotell och restaurang stod det fullt begripligt, fast med kyrilliska tecken. Jag sträckte upp mig och knackade på. Dörren öppnades till en smal springa.

– Fullt, väste en äldre dam och stängde med en smäll. Kanske skrämdes hon vid synen av utlänningar, kanske ville hon inte ha besväret med gäster över huvud taget.

IMG_3749

Vi var nu rejält vilse, vilket vissa gånger kan vara ganska trevligt. Elena frågade alla vi mötte. En tant förklarade att vi skulle ha bott hos henne, men just nu gick det inte. – Men på sanatoriet vid sjön brukade de ta emot gäster. ”Förbjudet att bada!” förkunnade en skylt vid standkanten. Elena vidhöll bestämt att det berodde på allt fågelbajs. Det var då jag började fundera på hur mycket hon lärt sig i Linköping. Inte kritiskt tänkande i alla fall.

Det hade nu börjat skymma. På sanatoriet fanns det också något problem, oklart vad.

 

IMG_3740Men tre kilometer bort ligger Narasj, där finns ett hotell, det är privat.

Ordet ”privat” betonade hon med ett leende.

Så vi traskade ditåt och det var helmörkt när vi kom fram. Genom fönstren kom ett varmt ljus och musiken från restaurangen var på hög volym. Jag knackade på dörren. En frodig blondin i stramande klänning svängde upp dörren, sträckte välkomnande ut armarna och bad oss stiga in. DetIMG_3742 var dans och härliga lukter från köket. Vilken scenförändring! Vårt rum var helt i blått; gardiner, tapeter och sängkläder. Romantiskt! Vi betalade 250 kronor för två fina rum med kök. Det dröjde inte länge förrän vi satt i restaurangen med tallrikar fyllda med korvar och köttbitar samt små, fyllda glas.

Jag sov ganska gott på soffan i köket. Boel körde ut mig ur vårt sovrum pga påstådd snarkning. Men de blå lakanen tog jag med mig ut till soffan.

Nästa morgon tittade vi på vår turistkarta och diskuterade återfärden österut mot Minsk.  En bit bort vid landsvägen gick bussar. Enligt tidtabellen skulle det komma en om två timmar.

– Kan vi inte försöka lifta? Tyckte jag som liftat mycket för länge sedan.

– Impossible in Belarus! Nåja, försöka duger väl.

De andra tre satte sig molokna på vägrenen och jag ställde mig vid vägen. Bilar körde förbi i hög fart utan antydan att minska farten. Kanske hade Elena rätt, hon visste förstås bättre. Efter en halvtimme hade de tre bestämt att ringa efter en taxi till närmaste stad. Just då, saktade en liten Lada in och stannade intill mig. Själv hade jag fått plats i bilen, men inte fyra personer. Tänkte att föraren snabbt skulle sticka när han fick syn på hela sällskapet. Men icke, i stället öppnade han dörren och vecklade ut sig i hela sin längd. En jätte med ett milt leende och händer, inte som dasslock, men nästan.

– жаданы, välkomna!

Problema njet, inte alls, vart vill ni åka?

Han hette Valuja och

IMG_3757
Valuja

skulle till X, medan vi hade tänkt oss till Y. Valuja lyssnade när Elena förklarade vårt, i hennes ögon, tveksamma reseprojekt, Han förstod att vi inte hade bråttom. Han berättade om trakten och frågade vad vi ville se. Elena tröttnade på att översätta och vi fick nöja oss med kortare sammanfattningar.

– Gamla, traditionella byar!

– De är borta sen kriget, men jag vet en vacker plats där det fortfarande finns några gamla hus. Kom, så åker vi dit!

IMG_3765

Vi åkte till byn, dessutom tog han oss till en gammal kyrkogård i skogen och sent på eftermiddagen kom vi till sist fram till vår lilla stad. Betalt?

– Nej tack!  Jag har aldrig träffat utlänningar tidigare och är glad att få visa lite av mitt land.  Mina tankar gick till Jesus, i sanning vår Frälsare.

Tillbaka i Minsk tog det lång tid för Elena att hitta ett hotell för oss. Vi skulle förstås inte bo på ett

IMG_3825
Forty years since victory

lyxhotell, utan på ett ”vanligt” hotell. Sådana tycktes sällsynta. Till sist hamnade vi på ett med det romantiska namnet 40 Years Since Victory. Det lät perfekt!  I receptionen argumenterade Elena för att vi skulle få bo där trots att det inte var avsett för utlänningar. Den medelålders, bastanta receptionisten grymtade ovilligt, IMG_3819men gav till sist med sig och två andra bastanta damer tog oss till vårt rum. Jag försökte vädra ut lukten av rengöringsmedel, men fönstren var låsta. Kanske ville man inte att folk skulle vädra, rummet var ju redan kyligt och ute var det oktober. Lite senare när Boel och jag kom in i matsalen satt en skolklass och väntade på middag. Trevligt, tyckte vi. Men det gjorde inte hon som bestämde. Barnen evakuerades omgående och rummet blev tyst.  Som enda gäster serverades vi snabbt blinis som var enda rätten på menyn. Blinis är gott, särskilt med mycket majonnäs. Jag fick halva Boels portion.

Allt såg så urbota trist ut, men det stämde väl med mina föreställningar om ett kommunistiskt samhälle som förändrats väldigt lite sedan Sovjet sprack 1991. Vi skrattade mycket, men känslan av ilska fanns där också.

Det knackade på dörren. Utanför stod en dam som tecknade åt oss att följa med. Hoppsan,IMG_3820 vad skulle nu hända? Vi fördes ner för trapporna till en dörr med skylten – Manager. En försiktig knackning

– Please come in!

Kvinnan som öppnade strålade och bad oss komma in i sitt varma rum. Förklarade att hon var chef för hotellet och hur stolt hon var att vi valt hennes hotell; det var länge sedan hon haft utländska gäster. Vi visste förstås orsaken; vi fick helt enkelt inte fick bo där. Chefsrummet IMG_3822var unikt, i ordets rätta bemärkelse. Natalia samlade på porslinskatter! Överallt, på hyllorna, i fönsternischen, delar av golvet stod det katter i olika storlekar. Miniatyrer och meterhöga. Endast väggen bakom det stora skrivbordet saknade katter. Där satt den obligatoriska tavlan med porträttet av president Lukasjenko. Undrar hur stor upplagan varit på den tavlan? Vi såg samma tavla i alla butiker, alla restauranger, t o m i det privata hotellet med det blå rummet.

Och till sist – vem var Elena egentligen? Det var svenska konsulatet som förmedlat kontakten. Jag gissade att det knappast räckte med att vara begåvad vitrysk student för att få förmånen att studera i Sverige. Och jag hade rätt. Strax innan vi skildes åt berättade hon.

– My uncle was earlier UN ambassador. Så var det alltså, av regimen godkänd och en del av Sveriges kontaktnät i landet.

Fem dagar varade resan. Fem dagar av min stund på jorden jag gärna pratar om, och som fortfarande kan ge anledning till skratt. Och jag är helt nöjd med att vi inte köpte det där weekendpaketet till Barcelona.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s