Bild: Kameleonten rör sina ögon helt osynkroniserat
Kring 1980 slog alla på sin TV när Jan Lindblads underbara filmer från Indien och Guayana sändes. Hur kunde han få sådana bilder? Han gjorde allt själv, satt med en kamera ute i skogen dagar och nätter i följd, outtröttlig, vilket också ledde till hans död.
Då var han en världskändis, i dag tycks han bortglömd. Han var också min idol och jag lyckades få med honom som föreläsare inför resan Natur i Sydasien 1983 i mitt hus i Saltsjöbaden. Senare har tekniken nått högre dimensioner. Nu kan man på TV se kungskobror födas och titta ner i känguruns magficka. Otroligt, men för långt ifrån mig själv, alltså mina drömmar om vad jag själv har möjlighet att uppleva.
David Attenborough har presenterat världens natur sedan början av 1950-talet. Med
inlevelse och breda gester har han tagit oss med till de mest märkliga platser på jorden. Madagaskars Regnskogar var en av en av hans otaliga TV-filmer. Jag blev inspirerad, själv resa dit, själv se det märkliga djurlivet. Läs och Res hade ju redan sedan några år en resa till Madagaskar. Tog därför kontakt med vår utomordentlige reseledare Rivo Ranomahefa, som blev förtjust över att få en chans att komma till de avkrokar där BBC-filmen var gjord. Att ta sig till nationalparken Masoala kräver mycket tid och mycket pengar. Och en ansvarig arrangör med goda nerver.
Det fina med en gruppresa är att man är flera som delar på fasta kostnader; att hyra båt,
Fo
buss, guider. Jag gav alltså mitt företag i uppdrag att ordna en resa dit jag själv ville komma! Och det var verkligen inte första gången jag ordnade en resa för att förverkliga mina personliga resedrömmar. Inget jag skäms för, tvärtom! Researrangörens eget engagemang är väl en hyfsad garanti för att resan skall bli bra och motsatsen till kommersiella arrangemang där man kopierar branschens bästsäljare. Särskilt när ansvarig person själv är med på resan.
Den 21 oktober 2013 åkte vi iväg, 15 resenärer, jag själv och sambo Boel. Från huvudstaden Antananarivo gick en fin nyasfalterad väg till Analamazaotra, vår första nationalpark och det främsta målet för turister som kommer till Madagaskar för att se naturen. Då räknar jag inte de franska charterturister som håller sig på den illa beryktade ön Nosy Be i norr.
Tåget går bara på måndagar
Från Parc Nasional Analamazaotra kan man fortsätta ner till östkusten med en modern
turistbuss på landets bästa väg. Inte så lockande tyckte jag. I stället ville jag åka med en av Madagaskars antika stumpar av järnväg som finns kvar som minnen från den franska kolonialtiden. Till synes i ursprungligt skick. Vi skulle åka med Dia Soa, namnet betyder Trevlig Resa. Tåget går en gång i veckan från högplatån ner till östkusten – dock endast på måndagar, med reservation för ändringar. Dag 7 i resplanen. Två vagnar och naturligtvis ett ekonomiskt vansinne. Långsamt, max 40 km/tim, genom regnskog, nerför de branta bergen i skarpa kurvor med stopp i varje by för att lasta träkol och bananer. Ett äventyr som tog nästan hela dagen och man svårligen glömmer. Visst var tåget försenat, men det gick som planerat, just på måndag!
Båten går bara på söndagar
Vi befann oss på Vaniljkusten. Merparten av världens vanilj odlas här. Med båt genom
sjöar, älvar, kanaler och till sist med en modern minibuss på usel väg färdades vi under fem dagar norrut till Soanierana Ivongo. Här tvingades vi dela upp oss på stadens två inkvarteringar och avvaktade. Båten går till Maroansetra – dock endast på söndagar, vid högvatten och beroende på vindens riktning och vågornas höjd. Båten måste klara korallreven. Dag 11 i resplanen.
Vi avvaktade besked från kapten. Själv använde jag och Boel väntan till att hoppa i vågorna och avslutade den dagen med en läcker middag: Fisk med vaniljsås!
Det var just nu – i slutet av oktober – som sannolikheten för lugnt väder var som störst. Detta var Rivos bestämda uppfattning efter att ha gjort ordentlig research före resan.
Besked från kapten kom och förutsättningarna var turligt nog uppfyllda. Kl 02.30 avgick båten. Full fart. På de höga vågorna studsade vi över reven. Väl ute på oceanen var allt lugnt. Kapten kom ner och hälsade oss välkomna – Tonga Soa, uppenbart glad att få utländska gäster på sin båt. Hände tydligen inte ofta. Vaniljkusten tynade sakta bort och Masoalas berg blev tydligare. Det var där BBC med Attenborough i spetsen spelade in filmen, och det var vår resas huvudmål. Men än var det långt kvar.
Efter åtta timmar på havet kom vi fram till provinshuvudstaden Maroansetra. Hit gick det både väg och flyg. Vägen var farbar med lastbil och det skulle ha tagit oss tre dagar från platsen där vi tog båten, och med flyget från huvudstaden skulle vi ju ha missat halva resan. Filmteamet från BBC flög förstås.
Hyrda motorbåtar tog oss söderut till landets största nationalpark Masoala där vi blev de enda gästerna på den enkla inkvarteringen. Under fyra dagar traskade vi runt på leriga stigar, över fallna träd och revs av den lömska rottingpalmens långa revor. – Rivs, bits och sticks, som Lasse, en av mina reskamrater, så väl sammanfattade upplevelsen. Mina förhoppningar att få se alla de märkliga livsformer jag sett på TV och läst om, infriades, faktiskt överträffades. Lemurer och kameleonter hade vi i träden och buskarna utanför vår hydda. En groda var sällan lik de vi sett tidigare, artrikedomen var otrolig. Skapade Gud verkligen Jorden? Knappast, inte ens gudomlig fantasi kan ha räckt till för att skapa t ex Giraffskalbaggen. Letandet efter den Blåhjälmade Vangan blev en historia värd en egen berättelse, så den kommer på annan plats. Masoala är utnämnt till ett av världens Nature hot spots.
Flyget går bara på fredagar
Nu skulle vi bara tillbaka. Fick absolut inte missa flyget från Maroansetra. Inrikesflyget är opålitligt – populärt kallat Air Mad. Det går en gång i veckan – endast på fredagar, dock under förutsättning att det finns ett plan tillgängligt och att tillräckligt många passagerare bokat denna resa. Dag 17 i resplanen.
Läs och Res arrangerade resan och var därmed ansvarig för att resplanen hålls och
framför allt att deltagarna kan flyga hem på de biljetter de själva bokat och betalt. Detta enligt den sk Paketreselagen. Tror inte man hade Madagaskar i tankarna när de, våra kära myndigheter, konstruerade reglerna som svenska researrangörer har att rätta sig efter. Någon force majeur existerar inte. Hade det värsta inträffat och tvingats köpa nya biljetter, då hade detta kostat Läs och Res närmare en kvarts miljon. Väl medveten om detta undergångsscenario hade jag lagt in flera dagar som marginal på slutet.
Hur gick det då? Jovisst, det gick förstås bra, vi landade i Antananarivo fyra timmar försenade, men på rätt dag. Mitt företag gick alltså inte i konkurs och jag hade fått göra den resa jag hett önskat, dessutom utan att ta pengarna ur egen ficka.
Projekt Läs & Res 