Jag hade en dröm – Dolpo!

Great Himalayan Trail

Redan på 1970-talet hade jag en dröm – att få komma till Dolpo i Inre Himalaya. Vad doldes där? Jag hade en karta över mellersta Nepal där det området var markerat som vitt. På gamla kartor betydde en vit fläck på kartan att området var ”outforskat”. Bara en sådan sak lockade!

Förklaringen fick jag långt senare: Kartan var hemlig och Dolpo förbjudet att besöka (även för nepaleser). Skälet till detta var att tibetanska flyktingar bedrev ett gerillakrig mot kineserna i Tibet från baser i Dolpo. CIA hade ett flygfält i Dolpo där de under stor hemlighet på nätterna flög in materiel och förnödenheter från Thailand.

Men nu hade man öppnat Dolpo för turister. Nu ville jag förverkliga min ungdoms dröm. Inre Himalayas stenöken bebott av ett tibetanskt folk med en förbuddistisk kultur. Världens högst bebodda område. Klart det lockade mig!

Klart jag skulle ordna en gruppresa till Övre Dolpo. Slagningar på Internet visade att det fanns några arrangörer i Kathmandu som ordnade den vandringen. Skrev till samtliga och begärde uppgifter och prisförslag. Svar kom från 3-4 företag. Efter att ha läst deras resplaner och konstaterat att det hela skulle kosta förskräckligt mycket, så gjorde jag ett flertal ändringar. Jag krävde att det skulle vara jakar som bar packningen och att resenärerna skulle utspisas med inhemsk, lokal mat. Att använda jakar i stället för hästar kostade mer, men med lokal mat kunde de ändå sänka priset ganska rejält. Jag bestämde också att själv ordna alla arrangemang i Kathmandudalen. Det blev billigare och jag kunde ordna det precis som jag ville ha det.

Resan skulle börja med flyg från Kathmandu till Nepalganj i sydvästra Nepal. Därifrån är det inte särskilt långt till den nationalpark som anses vara landets bästa, kanske hela Sydasiens bästa. Så jag lade till två dagar i Bardia National Park.

I Nepals nationalparker är det tillåtet att gå till fots, i Indien måste alla turister sitta i en jeep eller rida elefant. Därför rekommenderar jag alla som verkligen är naturintresserade att välja Nepal.

Uppleva naturen kan du aldrig göra från ett fordon – du måste trampa marken.

Efter att prutat ner priset rejält, kom jag till sist överens med en arrangör. Då hade vår reseledare Shekar också kollat upp företaget och intervjuat chefen.

Tidpunkten var viktig. Jag ville se skörden av korn i de högst belägna byarna. Kom vi senare fanns det risk att de höga passen snöade igen. Kom vi tidigare fanns det risk att monsunmoln dröjt sig kvar och hindrade det lilla flygplan som skulle ta oss upp i bergen från Nepalganj. De flyger endast i klart väder.IMG_6146

Första veckan i oktober 2011 landade jag med en grupp på sju personer i Kathmandu. Som på alla resor bodde vi på Shiva Guest House i Bhaktapur. Hela den staden är världsarvsskyddad. Tidigt på morgonen, redan första dagen, gjorde vi sightseeing till fots. Innan solen gått upp går kvinnorna till templen och förrättar offer. Då är luften är kylig och morgondimman ligger ofta kvar. Att se den urgamla staden vakna upp är en underbar upplevelse. Att nästa dag se Kathmandus världsberömda tempel var inte precis underbart, men ett absolut måste.

Från planet till Nepalganj kunde vi titta ut på flera av Nepals vita 8000-meterstoppar. Nu var vi på väg till dalarna bakom dessa berg. Till Inre Himalaya – ordet har smak av Sven Hedin, Shangri La och Äventyr! Vid flygplatsen blev vi upplockade av jeepar och snart var vi i Nationalparken Bardia.

Jag hade rätt! Vi fick se det mesta vi kunnat hoppas på. Bardia var enbart en avstickare på vägen mot vårt mål och jag hade lagt enbart en dag i nationalparken. Nästa morgon hade solen ännu inte kommit över träden, de sneda strålar som trängde igenom färgade marken röd och fåglar av allehanda slag tävlade om vår uppmärksamhet. Den kraftiga daggbildningen hade gjort stigens lera mjuk och vår guide kunde lätt peka ut vilka djur som nyligen använt densamma. Vackra, snabba langurapor väsnades i träden och kunde lätt fotograferas när de drack vatten vid vattendragen. Hela dagen var vi ute. Gick, vadade mindre älvar och pausade på platser där vi hade utsikt över terrängen. Och så kom det en tigerhanne och gick över det lilla vattendraget. Och strax därefter en noshörning med unge.

IMG_2440IMG_2451

Nästa dag var det molnfritt strax efter soluppgången och vi flög upp i bergen. Planet landade skuttande i gruset på en klipphylla. Men inga jakar där. De kan inte vistas på så låg höjd som 2500 meter. I stället var det hästar som mötte och de bar vår packning under en veckas tid upp till byn Ringmo på 3500 meters höjd. Och här väntade våra jakar.IMG_2887

Nu väntade en dramatisk väg – Djävulsstigen. Stigen slingrar längs ett bergsstup och är uppbyggd och bitvis inhuggen i klippan högt ovanför den onaturligt turkosblå sjön Pukshondo. Man kan lätt tro av den blå färgen att bilden är ”photoshoppad” (vilket den inte är).IMG_6882

– Som en porrtidning för fotografer, sa reskamraten Danne i en av sina träffande kommentarer.

Vi tog det försiktigt över utlagda plankor mellan klipputsprång och höll oss tätt intill klippväggen. De tunga jakarna däremot traskade på i jämn fart till synes oberörda. Men vi skulle högre. Under två dagar slet vi oss upp genom en brant ravin till vandringen högsta punkt passet Kang La på 5500 meters höjd. Vi gick på månghundraåriga karavanstigar, högt upp, djupt ner och längs långa bergssidor. Hela tiden mötte vi karavaner med jakar och mulor. Landskapet är kargt här långt ovanför trädgränsen. Ibland såg vi bergsfår och lammgamar. Dock ingen snöleopard!

Några dagar senare gick vi in i byn Saldang. Här på 4465 meters höjd är skörden i full gång och jag kunde nöjt konstatera att vi kom i rätt tid. På fälten skördades kornet med skäror och säden bars i kärvar till tröskningsplatsen. Slagorna dunkade i jämn takt. En kvinna satte två fingrar i munnen och visslade. Gudarna hörde och skickade vinden, agnarna for i väg som stora moln.IMG_7343 PS

– Tashi Delay, den tibetanska hälsningsfrasen ropas från alla håll och jag svarar glatt med samma ord. F ö det enda jag kan på tibetanska.

Efter ytterligare några dagars vandring kom vi till byn Charkabhot på 4370 meter. Husen är byggda med den lokala stenen och smälter ihop med det steniga landskapet. Endast dörr- och fönsterkarmar är av trä. Dyrbart virke som måste fraktas på jakar två veckor från söder. Jag hade sett en bild på byn tidigare och fascinerats. Att få komma hit var en av flera anledningar till att göra den här vandringen. Och det stämde – det här måste vara ”Världens vackraste by”. Som klippt ur en medeltida skildring.

Även här var alla, kvinnor och män, barn och gamlingar, ute på fälten och jobbade. Skördetiden är kort och osäker, vintern kan komma plötsligt. Barnen behövs på fälten så skolan var stängd. Här blev det förstås ytterligare en vilodag för oss trötta vandrare, men även för vår hårt arbetande personal som kunde låta tälten stå kvar i två nätter. Även mitt tält. Eftersom jag påstås snarka hade jag tagit med mig mitt eget tält. Nu hade jag uppgraderat till ett rött Hillebergs-tält.

Ännu var det fyra dagar kvar till Jomsom där vi skulle få njuta civilisationens fröjder. Men först måste vi ta oss över två 5000-meters pass i hård vind. Belöningen när vi nådde passen var att se Dhaulagiris topp på 8167 meter rakt söderut. Först därefter fick vi sträcka ut och ta de efterlängtade långa stegen man tar när det lutar utför. Det blåste nog storm när vi gick över den brusande älven på en 150 meter lång hängbro. Jag höll mig i räcket för att inte trampa vid sidan av de två golvplankorna. Breda sådana, men i alla fall. Ankomsten till Himalaya Guest House firades omgående med varm dusch. Lite senare också med en strikt icke-vegetarisk middag med kall öl och rakshi. Det senare lokalt framställd sprit som i och för sig smakade inte smakade så bra, men som gjorde gott.

Från Jomsom flyger man på 20 minuter till Pokhara. Jag hade i stället valt (och redan betalt) för en indisk fyrhjulsdriven minibuss som skulle ta tolv timmar. Naturligtvis var mitt val billigare. Mina medresenärer tyckte det var ett dåligt val. Mycket riktigt: planet som skulle komma upp från Pokhara var ”delayed”. Man kan nämligen aldrig på förhand vara säker på att flyget ska gå. Moln och vindar avgör. Två dagars fördröjning och alla hade missat sina flyg hem. Och vem är det som får köpa nya flygbiljetter? Researrangören! Så säger paketreselagen.

IMG_8316
Byn Marpha 2011
F1000057
Byn Marpha 1969

Så vi hoppade in i vår buss som sakta skumpade ner mot Pokhara med Bollywood musik i högtalarna. Ungefär samma sträcka som jag 42 år tidigare gick på stigar i en vecka. Utvecklingen går framåt. Två gånger fick vi byta buss och gå över jordskred, men vi kom fram till vårt lyxhotell i Pokharas turistområde strax efter mörkret.

Great Himalayan Trail blev den i särklass bästa, mest intressanta vandring jag gjort. Och jag har gjort många i vitt skilda delar av världen. Två gånger senare gjorde jag om ungefär samma vandring. Dock inte med samma lyckade resultat. Men det är två andra historier.

Utvecklingen går framåt? Det har också inneburit att det i dag finns motorcyklar i en av byarna (där man kan köra på plan mark i tre kilometer). Nepal har redan byggt en väg till Dunai i södra Dolpo och Kina en väg upp till gränsen och är villiga att fortsätta söderut, in i Dolpo. När den vägen byggs tror jag att den lilla vandringsturism som nu finns i området kommer att upphöra. Så passa på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s