Om fartens betydelse

Bild: Läs och Res tar paus i Madagaskar 2013. Foto CJ

Att resa är som att läsa en bok. En tjock bok. Egentligen en encyklopedi eftersom resa innehåller så många ämnen: Historia, samhällskunskap, natur – ja, en bra resa täcker in både egna specialintressen och annat som är lätt att skärma av sig från hemma i vardagen. Själv är jag måttligt intresserad av ornitologi, fåglar alltså. Men när jag kom till Keoladeo Ghana i norra Indien så blev jag snabbt en ambitiös ”skådare”. Med hjälp av en duktig guide kunde jag under två dagar dokumentera nästan 100 arter och lärde mig mer om den flygande faunan än jag kunde tidigare. Under resor har jag också plötsligt blivit konstintresserad i Indien och intresserad av äldrefrågor i Nepal, antropologi på Salomonöarna och nästan religiös i Ryssland.

Under en resa befinner du dig i främmande landskap och möter nya människor.  Allt är nytt och du vet inte vad som väntar i nästa stund eller bakom nästa krök på stigen. Att ständigt upptäcka och förvånas – det är vad jag begär av en resa.

En fråga jag ofta ställt mig (och ibland sagt högt) är: Varför reser vi så ofta till platser vi redan känner till? Eftersom vi i allmänhet vet så lite om världen innebär det att de flesta av oss reser till samma platser. Vi reser till Venedig och till Indien för att se Taj Mahal. Där får vi de bilder och upplevelser vi förväntat oss. Inget mer och kanske är vi nöjda med det. Eller så blir resan en besvikelse när vi ser sådant som inte syntes i turistbroschyren: Att Venedig-borna protesterar mot turisthorderna som väller in eller den skyhöga avgiften för utlänningar som vill se Taj Mahal. Själv tyckte jag att Keopspyramiden i solnedgången var en vacker syn. Vackert, om jag kunnat begränsa synfältet till själva pyramiden. Men det var svårt när det intill stod 120 turistbussar parkerade. Alla med motorn på för att hålla igång luftkonditioneringen. Plus alla bilar.  Alltså hade jag sällskap av kanske 5000 andra turister.

Sightseeing – titta på sevärdheter; där man under en dag lyckats klämma in ett maximalt antal kända platser, är inget för mig. Sådant vill jag inte ens kalla att resa. Platserna är ju redan kända! Alla i bussen har redan sett bilder på den vackra kyrkan, templet eller det höga vattenfallet, eller vart bussen nu för mig. Naturligtvis ångrar jag inte att jag har sett Taj Mahal och besökt Maccu Piccu. Men dagar i en indisk by eller hos quechua-indianer på höglandet i Peru, sådana dagar minns jag bättre. Mina egna minnen av sevärdheterna är suddiga och har nog glidit över i de bilder jag ser i reklam och resetidningar.

Nej, låt oss resa för att upptäcka, fascineras och få nya tankar i huvudet! Om vi är överens om att en resa måste innehålla krökar på vägen bakom vilka vi inte vet vad som väntar, då måste jag ställa en annan fråga: Vad betyder farten?

Om ett cykelhjul snurrar riktigt långsamt, då syns varje eker tydligt och vi förstår lätt hur hela hjulet är konstruerat. Snurrar det fortare kan man se att hjul och nav har någon slags förbindelse. I full fart blir ekrarna en nyans av vitt och hjulets konstruktion blir obegriplig. På samma sätt avgör farten hur mycket vi ser på resan.

Vem bedåras av en flygresa? Många drar för gardinen för fönstret och ägnar sig åt att stirra i ett fånigt flygmagasin. Titta ut i stället! Är det molnfritt och bra ljus så får du den bästa tänkbara geografilektionen. Själv kan jag minnas de oändliga bergen i Afghanistan, det rätlinjigt konstruerade Holland och de fula oljepalmsplantagerna i Malaysia. Från planet får man en överblick som är omöjlig på marknivå. Tänk på det här när du bokar flyg nästa gång: Boka dagflyg! I övrigt är väl flygresan ett nödvändigt ont och kanske ett dåligt samvete.

Själv pratar jag sällan med den som sitter i stolen bredvid mig på flyget.  Kanske för att jag sitter fastspänd och undrar när serveringsvagnen skall komma till min stolsrad. Kanske för att prat inte tillhör flygkulturen. På tåg däremot pratas det.

Under långa tågresor i Indien och Ryssland har jag knappt kunnat öppna medhavd bok. Ofta har folk kommit genom vagnen, slagit sig ner vid min plats och… pratat: Varifrån, vart, varför? Från tågfönstret kan jag gissa vad som odlas på fälten, jag ser människor som arbetar med allt upptänkligt och skogar med lockande berg i fjärran. För egen del blir det inte mycket läst på tåget. Att prata med medpassagerare och titta ut genom fönstret gör att tiden går fort. Transsibiriska är kanske ett undantag: Där behövs både ett mindre bibliotek och flera flaskor vodka för att orka med en veckas kontinuerlig resa.

Intrycken från tåget svischar förbi och medresenärer stiger på och stiger av. När tåget kommer fram stiger jag av. Då är jag framme. Framme där jag skall göra något, där jag stannar upp. På något sätt är det där resan börjar.

Väl framme så vill jag gå. Att lite planlöst gå omkring i en stad brukar vara givande. Den gamla staden med krokiga gator är förstås särskilt spännande. Att gå vilse är kanske inte min målsättning, men ofta en konsekvens av mitt planlösa irrande. Vilse på slingriga gator i den urgamla staden Yazd i Iran, är den roligaste stadsvandring jag gjort. Där bekantade jag mig med afghanen som jobbade med att förtenna köksredskap, med kopparslagaren och blev bjuden på det underbara persiska brödet i bageriet. Hela tiden kom inbjudningar till att dricka te. Dessutom fick jag smaka på helkokt får (grytan var en meter i diameter). Eller kanske var det i gamla Delhi där massan av människor var så tät att jag bara fördes fram som om jag hamnat i älvens strömfåra.

 

Själv hatar jag storstäder. Delhi, Paris, New York och Stockholm – hemska platser! Trafikens larm, den fullständiga anonymiteten och alla reklambudskap som effektivt dödar försök till självständigt tänkande. När jag går på trottoarer försöker jag titta ner, bara för att slippa ta in allt jag inte vill att min hjärna ska notera. Egentligen är nog Säffle för stort för mig.

Jag vill vandra på små vägar, gärna stigar, i skogar och över berg eller genom sparsamt befolkade landskap. Gå långsamt, då hinner jag både tänka och ta in nya intryck. Pendelrörelsen mellan vänster och höger ben är kanske det sista jag skulle vilja vara utan och är det naturliga, det ursprungliga sättet för människan att förflytta sig. Det sägs att 3,5 km i timmen är ett normalt tempo.

”En tanke som inte är tänkt under vandring är inte värd att tänka”. Säkert överdrivet, men Friedrich Nietzsche lär ha sagt så.

Det är enbart när du går som du får friheten att själv bestämma vad du vill göra och titta på, och vilka vägar du vill välja. Visst är det också bra med frisk luft och fysisk träning är nyttigt, men det är enbart under en vandring som man har full frihet att ta till sig allt det nya som resandet erbjuder.

Kortare eller längre vandringar har varit en del av alla resor jag arrangerade i Läs och Res namn. Ofta var en längre vandring det huvudsakliga målet för resan.

Du som orkat läsa så här långt har säkert hållit med mig i stora delar. De som har andra uppfattningar har troligen inte kommit ända hit. Synd, för jag har ytterligare ett förslag för vettigt resande. Att sitta stilla!

Kanske är det min egen ålder och därmed upplevda fysiska begränsningar som gett mig nya idéer. Att sitta stilla på en plats kan vara ett nog så givande sätt att resa. Du reser alltså någonstans och placerar dig där på en spännande plats under en tid. Du stannar där, men människor passerar och du får gott om tid att se allt som händer på platsen samtidigt som du får den tid som är nödvändig för att skapa relationer till de människor som bor på den plats du valt. Halleluja! Kanske är det här bästa resan? Så enkelt, så billigt och du behöver ingen arrangör för en sådan resa. Du stannar helt enkelt på en plats du gillar och där du känner dig väl mottagen. Kan inte språket? Säkert finns det någon på platsen som talar engelska. Betala honom eller henne och du får hjälp med praktiska arrangemang och kontakt med folk på platsen.

Det är en sådan resa jag planerar för mig själv eller åtminstone fantiserar om just nu. Jag tänker bosätta mig i en by i Nepal under ett år. Riktigt var och vilken by, vet jag inte, men tanken är att det skall vara riktigt, riktigt långt bort. En plats där de gamla sätten att kommunicera fortfarande gäller. En by som fortfarande inte har mobiltäckning, där man inte kan kolla Facebook, inte vet hur vädret skall bli under de närmaste tio dagarna och där det fortfarande är långt till närmaste väg. En by som ännu inte nåtts av världens brus. Där vill jag sitta still medan människor och årstider rör sig.