Äntligen på väg

2.10 09.15 lämnar Solsidan.

Neddragna gardiner på X2000. Lysrörsraden i taket dominerar mitt synfält där jag halvligger med huvudet bakåtlutat. Jag och sambo Boel har platserna längst bak i bakersta vagnen. Bagagehyllorna konvergerar och går nästan ihop med raden av lysrör. Trots att vagnen är i stort sett fullsatt så är det faktiskt alldeles tyst. Äntligen kopplar jag av. Nu finns inte längre något alls som måste eller bör göras. Åtminstone just nu. Alla arrangemang inför resan tror jag är gjorda, det nödvändigaste packat och har ännu inte kommit på något som glömts. Kan inte minnas den här känslan av total kravlöshet.

Vi klev på Saltsjöbanan 09.15. En och halv månad av stressande jobb med viseringar till diverse länder, kolla Covid-regler, avsluta åtagandet med föreningen Jaktkritikerna, skörda mangold, majs, tomaterna, plocka upp en häpnadsväckande potatisskörd, avsluta det illegala kompostprojektet och förstås att skriva och ringa alla som jag vill eller borde kontakta. Nu glömde jag de fem hinkar plommon som plockades från Birgittas träd och gjordes till sylt. För en vecka sedan kom en kille och tittade på förutsättningarna för att montera solceller på det södervända taket. Jo det skulle bli en optimal investering så jag skrev på kontraktet direkt. Därefter sökte jag bygglov.  Huset är Q-märkt, dvs inget i fasaden får förändras. Ett litet risktagande förstås, men dels tror jag kommunen kommer godkänna projektet, dels syns inte södertaket från marken i något väderstreck, förutom på Planenhetens flygkartor förstås. Handläggningstiden är ca tre månader, därför vill jag absolut fixa det här innan avresan så att bygget kan påbörjas i april. Om bygglov inte medges, då blir det väl att ta ner panelerna som kostat 199 000 kr, betala för rivningen, kanske betala en straffavgift. Dessutom skall jag betala 25 000 kr för bygglovet. Kvar av projektet är då bara ett trasigt tak.

Nu halvligger jag med halvt slutna ögon på ett tåg som susar söderut. Allt jobb är gjort och det finns inte något som ska göras under ett halvt år.

Du tror jag har skrivit det här som står skrivet här, men så är det inte. Jag har TALAT in det, så går det till i denna allra modernaste tid. Konsekvenserna kan bli oväntade.

Nästa stopp är Hässleholm. För er som skall vidare till Karlskrona så avgår detta 14 och 30.  Regionaltåg mot Kammar hittar ni på spår 4 ja….

Danmark är absolut platt. Det enda höjderna i landskapet är broarna över järnvägen om jag inte räknar in kraftledningar och vindsnurror. Ridåer av buskar ramar in fälten. Vi passerar några stora, låga byggnader som ser ut som grisfabriker. En minkfarm. Inte är väl det här något ”yndigt” land? Vid 18-tiden stannade vi i Fredricia på Jylland och hittade ett Airbnb mittemot järnvägsstationen.

Karl X Gustav stormade Fredricia 1657 och gick senare över Stora Bält, vilket ledde fram till freden i Roskilde då vi fick de sydliga landskapen

Vad gör jag här?

Tyskland, Tjeckien  3.10

Vad gör jag här? Dötrist, vi sitter på tåget i en smockfull kupé med ansiktsmaskstvång som immar läsglasögonen. Helt tyst. Övriga i kupén sover eller stirrar slött i mobilen. Är  det så här det vi skall ha det under veckor, månader framöver? Kul idé hemma i Saltsjöbaden, men nu, med alla dessa timmar i verkligheten, vad gör jag här och hur skall jag stå ut? Och det här är bara dag två.

Bara att åka på, med tanken att det skall bli bättre längre bort. Efter fyra tågbyten kom vi in i Saxiska Alperna. Tåget slingrade sig längs Elbe som här var en strid älv mellan läskigt stupande kalkstensklippor. Efter byte till rälsbuss kom vi in i Tjeckien och gick av i Decin. Prag låg inte långt bort, men jag föredrar de små platserna. Eller egentligen: jag hatar storstäder, blir förvirrad och människor på gatan talar inte med mig.

På tåget bokade vi Airbnb. Två kilometer med rullväskorna var inget problem, men sedan gick inte adressen att hitta. Ringde vår värd Natalia upprepade gånger, men hon pratade med någon annan. Jag är ju själv Airbnb-värd och skulle aldrig blockera linjen när jag väntar nya gäster. Inte heller folk på gatan kunde peka ut adressen. Så kom jag fram till Natalia. Inte förstod hon engelska, inte heller min basala tyska. Gav luren till en man på gatan som pekade på dörren till ett gym. Namnet var Valhall och en logga med en viking. Det borde var rätt. Tillsammans letade vi oss upp, hittade nyckeln under mattan och lyckades få upp dörren. En stor modern lägenhet! Och ett jättestort trekantigt badkar vilket ingav förhoppningar inför kvällen. Dock saknades proppen i utloppet, så det blev inget av vare sig det ena eller det andra. Och Natalia kommer få underkänt i den obligatoriska utvärderingen som ingår i Airbnb-konceptet.

Hittade en restaurant som verkade riktigt genuin. Nu skulle jag bjuda min Boel på födelsedagsmiddag minsann! Menyn på tjeckiska blev lite knepig, så  vi pekade ut något som såg riktigt lokalt ut. Det visade sig vara lite malt kött omvirat med ister serverat med knödel, svampigt bröd i tjock brunsås. Nedsköljt med rikligt tjeckiskt öl såg Boel ändå riktigt nöjd ut

Tre helt olika länder

4.10 Tjecxkien, Österrike och Ungern

Tåget slingrar sig fram genom Tjeckien mot Wien. Åker genom äldre granskogar där träden står som telefonstolpar. Skadorna av barkborren är mycket värre här än hemma, något jag tidigare sett även i södra Polen. Det tjeckiska landskapet är omväxlande och hinner inte bli tråkigt.  Mäktiga gröna lövskogar avlöser åkrar med majs och pumpor. Husen ser inte riktigt ut som i Sverige med en arkitektur som nog inte skulle accepteras av planenheten i Nacka Kommun. Tåget går sällan över 100 och slänger i kurvorna. Mina tangenttryckningar på den lilla datorn blir lite ungefärliga. Och varför slita framför en skärm när jag kan ta till mig landets geografi och försöka förstå hur det fungerar. Det är faktiskt min mening att jag från ett tågfönster kan få en ganska bra uppfattning om landets förutsättningar och levnadsförhållandena för de människor som lever där. Samma sak på den tiden jag flög: Näsan tryckt mot rutan!

Planen var tidigare att åka över Slovakien. Det såg rätt ut på en blindkarta. Tavlan över avgående tåg på stationen Decin får oss att ändra oss. Nu tar vi tåget till Wien för att där hoppa på ett snabbtåg till Budapest. Tre länder, men avstånden är inte stora här i centralaste Europa.

Österrike, nära ungerska gränsen: Skogar av vindkraftverk på åkrarna, hundratals. Tror inte något sådant skulle vara möjligt i Sverige med våra kommunala veton, miljöprövningar och utdragna tillståndsprocesser. Kanske är vi inte det föredöme för världen som regeringen motiverar miljöinvesteringarna. En ny regering kanske kan rätta till den svenska självbilden.

Tåget stannar i Hegyeshalom vid ungerska gränsen. Klingar judiskt. Personalen byts. Den ungerske konduktören avvisar bestämt oss andraklasspassagerare från våra bekväma platser i förstaklasskupén. Om den saken trasslar vi inte.

Tre länder inom några tiotal mil. Tre folk med olika historia och helt olika språk obegripliga för de som bor i nästa stad, slaviskt, germanskt och finn-ugriskt och detta på en sträcka som mellan Stockholm och Härnösand. Och i Sverige förstår vi varandra över hela landet. Trivialt förstås, men för mig en viktig insikt när jag har EU-perspektivet.

Mjölktåg mot Moldavien

5.10

På tågen har vi kartan framför oss hela tiden. Fantasin blomstrar när vi ser nya möjligheter. Enligt den ursprungliga planen skulle vi nu sitta på ett snabbtåg till Bukarest, Rumäniens huvudstad. Men varför inte åka över till Moldavien när vi nu är i trakten? Boel kollar hela tiden i appen ”Railplanner”. Jovisst går det tåg till Chisenau, huvudstad i det lilla fattiga undanskymda landet som så gärna vill in i EU. Tågbyte en bit in i Rumänien och sedan långsamt tåg genom norra Rumänien. En resa på 22 timmar med eller utan sovvagn. Moldavien har lockat mig tidigare genom sin litenhet och utsatta läge för ryskt inflytande. Öster därom har vi ju utbrytarområdet Transnistrien som utropat sig som självständig stat och fortsätter man mot söder så ligger där en smal remsa av Ukraina vid Svarta Havet och sedan blir det Rumänien igen. Detta enligt kartan. Frågan är om det är möjligt att ta sig den vägen. Utmaningarna lockar.

Får dock inte glömma att det är till Indien vi skall resa, vägen dit är lång och en del överraskningar väntar oss säkert. Vi hade 45 dagar på oss till Delhi, nu har vi gjort av med fyra.

Men just nu rullar vi fram över den ungerska pustan på väg mot Moldavien. Landskapet är minst lika platt som i Danmark men helt utan vindsnurror och kraftledningar.

Går på nattåget i Arad på eftermiddagen och hamnar ensamma i en liggvagn. Slätten bryts av Karpaternas utlöpare. Järnvägen, E68 och älven slingrar tillsammans vid foten av bergen. Vagnarna slänger i kurvorna och det går inte fort. Försöker fråga konduktören om restaurangvagn eller annan servering. Svaret är en huvudskakning mede ett vänligt leende. Tar hjälp av en ung kille för att på rumänska förklara mitt önskemål och reda ut vad som måste vara ett missförstånd. Men nej, ingen mat, vatten eller öl på 16 timmar. Surt.

Om inte företagsamhet verkar utmärka landet, så kompenseras det av vänlighet. Efter några timmar kommer samme kille med en påse full med chokladcroissanter. Dessutom fick vi en pratstund. Han skulle flyga tillbaka till Haag där han jobbade som lastbilschaufför sedan 12 år. Hans plan är att stanna i ytterligare sju år, därefter återvända, köpa mark och odla valnötter. Det har blivit mörkt och Boel och jag somnar snart in av tågets slängande och hoppande. Moldavien i morgon!

8 reaktioner till “Äntligen på väg

  1. Fint att ni är på väg. Det ska bli kul att följa er resa från ett allt kallare och mörkare Sverige. Lycka till!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s