Moldavien och landet som inte finns

6-7.10

Transnistrien ligger bara en dryg timme bort. Enbart namnet plus det lilla jag tror mig veta, lockar. Lockar mig och ett fåtal andra som delar min nyfikenhet för det okända och avvikande.

Vid Sovjets sammanbrott fanns det en oenighet kring den nya staten Moldavien. Ett blodigt inbördeskrig utkämpades. Nu råder vapenstillestånd och Transnistrien skyddas av ryska fredsbevarande styrkor. Jo, just det, ryssarna övervakar freden. Nu spekuleras det om Ryssland skulle vilja använda området som en avstamp för ett anfall mot Ukraina fån väster.

Vi kom till Bender där vår hjältekonung Carl XII ställde till med den berömda kalabaliken. Han krävde stöd från den turkiske sultanen för sitt krig mot Ryssland. Ungefär samma problematik som Magdalena Andersson har just nu har med en ny sultan.

Museet ”Weapons of the world” visade upp föremål som skulle gillas av nostalgiska vapenälskare och besökare med en mer fascistisk läggning än jag kunde frammana.

Gick omkring i den nyligen uppbyggda borgen vid floden Djnester. Carl XII var högst närvarande på bra informationstavlor och två stora väggmålningar.

”Museum of torture” var än annan godbit som jag valde bort eftersom jag redan har problem med nattsömnen. Boel hade inga invändningar.

I människornas ansikten tyckte jag mig se något. I detta landets största turistattraktion satt unga kvinnor i biljettkassor och i souvenirbutiken. Unga män stod som vakter. De skötte nog sina uppgifter, men inte mer. Aldrig var det någon som mötte min blick, aldrig ett leende, vilket notmalt är en beordrad plikt inom turistindustrin. Ingen kunde svara på engelska. Även på sta´n  vek folk undan när jag försökte fråga om vägen. Undantaget var en ung kille som glatt talade engelska, men tackade nej till min inbjudan till lunch och efterlängtad kontakt.

Invånarna i Pridnestrovie, som medborgarna kallar sitt land, är antagligen högst medvetna om hur vi européer betraktar utbrytarstaten. De vet att vi har en kritisk, kanske föraktfull inställning till regimen och ett okänt antal delar antagligen vår muppfattning. Obekväma frågor och politisk opposition tillåts inte. Endast den spänningsladdade nyfikenheten får turister att göra sig omaket att besöka denna sovjetiska relik Pridnestrovie, isolerat i Europas utkant. Tänkte att det var därför de inte ville se mig i ögonen.

Svårt hitta en restaurant, något att äta. Däremot fanns det märkligt nog minst ett apotek i varje kvarter. Till sist hittade vi mat på ett ganska flott ställe. Själv fick jag in en tallrik med enbart kött plus en halv paprika. Boel var smartare och valde rysk borscht.

I morse var vår plan att stanna till i Bender, därefter göra huvudstaden för att beskåda den leninstaty som flyttats från Östberlin, stanna till i en by på hemvägen och låta oss bjudas på det lokala vinet och vara tillbaka på hotellet före kvällningen. Ännu har jag alltså lärt mig hur lång tid allting tar, skaffa information, hitta transport och sedan traska runt på resmålet. Ska man dessutom hitta något som kan tjäna som toalett och något att äta, då går tiden snabbt.

Jag tänker det, men Boel säger det

• Vi skulle stannat här en natt!
• Varför så bråttom?

Nu förstår jag idén med gruppresan och bussutflykterna. Med ett sådant arrangemang hade vi hunnit med allt vi tänkt oss. Säkert också fler Lenin statyer, och garanterat shopping i ”Sheriff”.

Namnet Sheriff återkommer på många större butiker i olika branscher. Tillbaka på hotellet Circenau kollade jag upp bakgrunden till Sheriff. Det visade sig vara ett företagskonglomerat ägt av en ekonomisk politisk elit och den gruppering som i praktiken styr landet. Ja, vi skulle naturligtvis släpat med våra rullväskor och stannat i huvudstaden Tiraspol ett par nätter. Det ångrade jag redan på bussen tillbaka. Det kommer bli mer att ångra som vi borde gjort.

Korta och långa perspektivet

Vi hade 45 dagar på att ta oss till Delhi. Och det här är bara dag 6 och vi rusar genom de här spännande länderna där ingen av oss tidigare varit och knappast kommer tillbaka till. Eller är det intressantare längre bort? Springer vi mot horisonten?

Vi måste lära oss att både ha det korta perspektivet på 1-2 dagar och det lite längre på ett par veckor. Men vi har ju tid på oss att bli bättre resenärer.

Lördag 8.10. Frukost på busstationen. Inte förtjust i bussåkning när tåg är ett alternativ. Nu hade vi siktet inställt på Bukarest och dit tog tågen en förskräcklig tid. Hotel Viilar hade ingen skylt och sannolikt inga gäster, så vi fick ett fint rum för 330 kronor kontant och utan kvitto.

Nästa dag skulle vi alltså ta det lite lugnare, ta lite semester. Svarta Havet låg bara två timmar bort och Boel har sin badklubb på söndagar. Alltså iväg till Constanta och taxi till Mamaia Beach, den nu något bedagade partystranden dit svensk charter gick under kommunisttiden. Det var billigt, party och avstängt för rumäner.

Fullt med folk på restaurangerna vid stranden, ett mindre antal som låg på stranden och solade, Två som badade.

Buss på Turkiet

Tåg till Istanbul går via Bukarest och det vore ju knasigt att resa tillbaka till Hotel Viilar. Återstod nattbussen. Inte kul med skrålande turkisk pop, men vi sov nog lite grann. Resan gick genom Bulgarien som vi nu missade helt. Vägen slingrade över branta skogsklädda berg längs kusten. Kändes fel, nästan oförskämt, inte stiga av och se lite av landet som gav mersmak. Kanske flyga dit någon gång!

Genomtrötta på vingliga ben stiger vi av bussen kvart i fyra på morgonen i Istanbul. Skall vi nu göra något seriöst av det här besöket i 15-miljonersstaden? Då måste vi först hitta hotell, sedan sova, sedan skaffa information och därefter planera. Sådant kräver några dagar. Nä, den motivationen finns bara inte. I stället tar vi några koppar starkt kaffe, yoghurt och burek på ett nattöppet ställe. Det är inget svårt beslut att ta snabbtåget till Ankara. Tunnelbanan öppnar kvart i sex och snart sitter vi på det supersnabba tåget som påminner om franska TGV.

Tåget kryper långsamt på kurviga räls genom tätbebyggda områden längs Marmarasjön. Så vinklar järnvägen upp genom en dalgång och strax in i en tunnel som följs av flera. Farten har ökat, och ökar till 250 km i timmen när tåget går genom en antagligen flera mil lång tunnel. Inga ljus, så farten märks inte. Plötsligt slår solljuset till och vi är uppe på Anatoliska högslätten. Blinkar i det starka ljuset i ett vitt landskap av grus och torkad jord. Torra buskar men inget grönt. Knappast ackert, men fascinerande. Somnar strax in.

Det första vi gör vid ankomsten till Ankara, nu när vi ändå är på järnvägsstationen är att köpa biljetter till Kars nära gränsen mot Georgien.

Ankara

En underbar lyx att få sova ut. Frukost ingick i rumspriset och jag är som vanligt för snål för att låta den vara och i stället ta lokal frukost på gatan. Ångrar mig nu, liksom många gånger tidigare. Nu är vi i Turkiets huvudstad och har nästan en dag på oss att se något. Gick upp alla trappor till den vackra gamla borgen, som dock visade sig ha hänglås på grinden. Ner samma väg och hamnade då på en täckt marknad. Berg av grönsaker, nötter, metallvaror. Vitkålshuvudena var 50 cm i diameter. Köpte ett halvt kilo torkade aprikoser, satte oss ner och drack några koppar te med en underbar lokal yoghurt serverad i lerkruka.

Det var fortfarande förmiddag så vi bestämde oss för Atatürks mausoleum. Storslaget och värdigt med soldater i perfekt exercis. Trodde soldaten på post var en docka, så blinkade han till när jag gick nära för att ta en bild. Boel påminde att jag borde skrivit ”Vita arkivet”. Fast det här verkade lite pretentiöst.

Kom i god tid för tåget mot Kars. 25 timmarenligt tidtabellen och sovplatserna var slutsålda, vilket skulle visa sig vara ett lyckokast.