Dalen Kathmandou

Vägen Österut 11

Flyovers, vita bilar och medpassagerare

3.12 – Dag 63. Bangladesh Biman skulle ha lyft för 15 minuter sedan. Återstår bara några ”technical issues”. Vi ska flyga från Dhaka till Kathmandu, ett undantag från principen att hålla oss till marktransporter. Detta för att senare slippa söka ytterligare visum till Indien.

Breda vägar av gedigen betong på pyloner överdäckar många av Dhakas gator. Däruppe flyger de vita bilarna fram. Nedanför på gatorna syns få vita personbilar, här dominerar cykelrickshorna och gamla buckliga stadsbussar. Däruppe lyser solen, därnere skugga och människor som sakta tränger sig fram i larmet och avgaserna.

På morgonen åker vi med Hasan i hans vita bil på motorvägarna under himlen. Till sist når vi verkligheten på marken. Med små snabba glidande rörelser knixar chauffören vår bil mot avtagsvägen till flygplatsen. Här finns enbart vita bilar, flertalet med en man i baksätet. När kön stått still i 20 minuter ger jag upp. Säger farväl till Hasan och stiger ur. Det är bara ett par kilometer till flygplatsen.

Father of the nation. Sheikh Mujibur Rahman

Inne i flygplatsen köar nu de människor som tidigare satt i de vita bilarna. På planet syns inga män med kalotter på huvudet, inga kvinnor i täckande svarta slöjor. De finns kvar där nere under ”flyovers”.

Efter ytterligare två timmar rullar planet ut på startbanan. Inte samma plan som vi tidigare satt i, utan ett nytt med plats för båda mina ben samtidigt. Skälet till att lasta om passagerare och bagage var att kabintrycket inte fugerade. Vi ska ju flyga högt.

Jag – en hållbar gräsrot?

Fågelvägen är det 670 km till Kathmandu. Med flyg tog det åtta timmar från hotellet i Dhaka till Shiva Guest House. Grämer mig nu att vi inte gjorde oss besväret att resa upp genom Bengalen, in i Assam och sedan bussen från sydöstra hörnet av Nepal. På tre dagar hade vi gjort det bekvämt. En plump i vårt protokoll!

Annars tycker jag om att leva ett enkelt liv, vilket är exakt samma sak som att leva ”hållbart”, som man numera säger. Jag äter helst vegetariskt, men försmår inte en nyss nackad höna. Vegetariskt är normalt godare, mer hälsosamt, billigare och kostar bara en tiondel av kons CO2 utsläpp. Jag är noga med var jag lägger mina pengar, dvs jag handlar hellre i den lilla boden än i köpcentrumet. På ICA stormarknad i Nacka har jag aldrig varit, inte heller på HM. Trivs där inte, helt enkelt. Kanske råkar det också vara mer hållbart.

Vi var tidigt på Dhakas flygplats. Frukost hade vi inte hunnit med och var därför lite hungriga. Tyvärr hade jag redan hunnit växlat mina thaka och restauranten tog inte kort. Spritaffären tog däremot gärna kort. Taxfree erbjöd allt det vanliga, men de hade även en hylla med skylten SALE. Där såldes spritflaskor som tidigare beslagtagits av smugglande inkommande resenärer. Lägg särskilt märke till flaskan invirad i aluminiumfolie som skulle skydda från upptäckt i röntgen. Ett cirkulärt ekonomiskt tänkande som jag absolut ville stödja. Dessutom är jag snål.

Hållbart i taxfree

Från paradis till megapolis – Kathmandudalen

4-17.12. Dag 64-77. Dalen hette Kathmandou och fick senare ge namn åt hela det område söder om höga Himalaya som år 1758 ”enades” av Pritvih Narayan Shah. Han var kung i bergsriket Ghorka och lyckades besegra kringliggande små kungariken och slå ihjäl deras härskare med stor grymhet. Först senare talade man om Nepal. År 1767 anfölls Nepal av Brittiska Ostindiska kompaniet försett med moderna vapen och kanoner. Alla européer utvisades och landet förblev stängt för västerlänningar fram till år 1951 när kungen gjorde revolution. En dramatisk historia som är för lång för att berättas här. Googla gärna på saken. Även senare försökte britterna erövra Kathmandudalen för att öppna handelsvägarna till Tibet och införliva området norr om Hindustan med ”the Jewel in the Crown”, det  dyrbaraste landet i det brittiska kolonialväldet. Nepal förblev oberoende och ett av få områden som aldrig koloniserats av européer.

År 1969 kom jag första gången till Kathmandu. I dalen låg några små traditionellt byggda städer med var sitt kungapalats och tempelområden. Däremellan ett intensivt odlat landskap. I morgondimman balanserade män varor på bärstång in till stadens marknad. Då fanns fler cykelrickshor än bilar. Kanske någon enstaka motorcykel. För en ung svensk var detta paradiset.

”the wildest dreams of Kew are the facts of Kathmandu”

Rudyard Kipling (inte förstått om han faktiskt lyckades ta sig hit). ”Kew” syftar på Kew Gardens i London, berömt för sin skönhet.

Jag återkom nästan varje år under 70-talet Sammanlagt har jag varit i Nepal mer än 20 gånger, alltid med något ärende. Någon bok blev det emellertid inte. Kanske var kunskaperna för dåliga, tankarna för ytliga och tiden räckte definitivt inte till.

Städerna i Kathmandudalen har nu brett ut sig och växt ihop till en jättestad med en vildvuxen stadsplanering. Ett paradis för arkitekter som kan förverkliga sina vildaste drömmar, men en mardröm för en stadsplanerare. Här lever nu 7-8 miljoner människor, säger folk jag frågat. Den gröna dalen är nästan helt borta. Trafiken står ofta stilla och gör att all förflyttning måste övervägas noga. I de smala gränderna i världsarvsstaden Bhaktapur kommer motorcyklar rusande både framifrån och bakifrån. Kathmandudalen är omgiven av höga berg och när det inte blåser, har den i dag en av de värsta luftföroreningarna i världen. För en äldre svensk är detta inte längre ett paradis. Jag vill bort, kanske till ett avlägset hörn uppe i de små byarna i bergen eller till den tid som varit.

På morgonen förrättar hon puja vid dörren

Usch, så negativt jag skriver. Samtidigt finns fascinationen för de olika kulturerna kvar. Ingen annanstans har jag fått vara med om så spektakulära festivaler och ett vardagsliv där religion och traditioner är så självklara. I det avseendet har inte mycket förändrats. Nu kunde vi deltaga i byn Satungals årliga Jatra. Se och lyssna! Med ord är det svårt att beskriva. Och vrid upp volymen på din apparat! Ljudnivån är högre än vad mikrofonen i kameran klarar.

I nio byar turas man om med den här festivalen

Shiva Guest House och Suresh Daubanjar

Shiva Guest House är min plats i Bhaktapur, utanför det gamla kungapalatset och vid det torg som omgärdas av tempel. Flera av templen skadades eller rasade helt vid jordbävningen år 2015. Fortfarande pågår ett minutiöst restaureringsarbete.  Bhaktapur är en av de fyra ursprungliga kungarikena i Kathmandudalen och den i särklass bäst bevarade. Hela staden är världsarvsskyddad och lokala byggnadsnämnden har strikta regler för all byggnation. Synlig betong är förbjuden, enbart handgjort tegel.

Här har jag alltid bott sedan 70-talet. Då träffade jag Suresh Daubanjar som behövde pengar för att renovera det gamla hus han köpt. Jag kunde låna honom vad han behövde och han kunde skapa det jag kallar ”Världens bäst belägna hotell”. I dag drivs det av yngste sonen Kailash, medan den äldre Naresh driver ett annat närbeläget hotell som är lite modernare. De är newarer, den folkgrupp som ursprungligen befolkade Kathmandudalen. Efternamnet anger kasten, eller deras traditionella sysselsättning. Daubanjar betyder yoghurtförsäljare. Uppenbarligen en viktig kast eftersom lerkrukor med yoghurt säljs lite överallt. I backen upp på en smal sidogata säljs enbart yoghurt. Världens godaste, vill jag tro.

Annons

Bhaktapur är en plats alla någon gång i sitt liv borde besöka. En besökare kan enbart sakna turismens lyxliv. I stället får du vandra i ett virrvarr av smala gränder och inandas atmosfären av det religiösa livet. Nästan dagligen är det någon festival med orkestrar som går genom gatorna.

Du ska bo på Shiva G H! Hälsa från mig. På torget utanför hotellet finns ingen trafik alls. På natten helt tyst, förutom hundarna som ibland skäller på varandra. I gryningen vaknar du av att små klockor ringer i templet utanför ditt fönster. Det är kvinnorna som förrättar morgonandakt och den finaste tiden att strosa runt i staden. Klockan åtta slår en soldat på stora klockan utanför och du är garanterat vaken.

Under damm och spindelväv samt handgjort papper

Svårt hitta dit. En smal sidogata bakom Dattaraya Temple. Mittemot påfågelsfönstret. En liten smutsig skylt ”Paper factory” ovanför en mörk gång, som man hukande tar sig igenom. I första rummet ligger papperstryck på hyllor från golvet till det låga taket. På golvet två jättelika elefanter skurna i hårt trä. Väger hundratals kilo. – Not for sale!, svarar Ram Narayan Pratapaty. (alltså krukmakarkasten). Det är han och hans fru har byggt upp tillverkningen av det traditionella nepalesiska pappret som görs av barken av lokta-trädet. Ett hållbart papper med vacker struktur. Skrivbordet är belamrat med handtryckta boken ”Nepali and Tibetan iconography”. Den är skriven av sonen som fick ett Fulbright stipendium och nu doktorerat i USA. Ett konstverk på 500 sidor med ett pris motsvarande en halv månadslön, men vem läser något sådant? Jodå, den har tryckts i 15 000 ex på sju olika språk. Och nu måste de trycka fler.

Huset är gammalt och i rummen saknas räta vinklar. Jag visas uppför branta trappor, in i mörka rum. I ficklampans sken ser jag skulpturer, de klassiska handskurna fönstren längs alla väggar. Häpnar över vilka konstskatter som ställts längs väggarna. Flera trappor, små rum åt olika håll. Mörkt, dammigt och spindelväv. Ram Narayan berättar hur han hittade det ena och det andra, vem som sålde när ett gammalt hus revs, vad han fick betala och åldern. Här finns fönster från 1200-talet. – Och varför han samlade?, det var den enda frågan den tidigare universitetsprofessorn inte kunde svara på.

Mitt ärende den här gången är att träffa de vänner jag under åren lyckats behålla kontakten med.

Vän sedan 1969 och reseledare nr 6, Madhab Lal Maharjan

På min första resa 1969 kom jag till Nepal. Reste med buss upp över bergen från indiska gränsen och ned i Katmandudalen. Då den enda vägen i hela landet. Det var hippie-tiden, men jag var inte en av dem. Tvärtom gjorde jag allt för att markera distans. Lite för mycket någon gång när jag klippte till en fransman som satt och tiggde. Åskådarna jublade och polisen log gillande.

Nära tempelområdet låg en bokhandel. Nyfiket tittade jag på allt som fanns skrivet om landet. Minns Toini Hagens mästerverk med fascinerande bilder från stigar i bergen och hisnande broar över skrämmande älvar. En ung kille plockade fram böckerna och efter flera besök blev vi vänner. Vänskapen har befästs under det 20-tal gånger jag varit här.

Madhab Lal Maharjan – Bokhandlaren i Kathmandu,72 år

Madhab bor i den lilla staden Panga i södra delen av dalen. En av de traditionella Newar-byarna som jag själv betraktar som städer. Traditionellt är Maharjans bönder. Madhab kom att skaffa sig ett CV som är längre än någon annans bland mina vänner. Under alla år har han varit drivande för Janasewa Secondary School, som utnämnts som nationell modellskola. I dag har skolan 1600 elever från både närområdet och avlägsna delar av landet. Många svenskar har lämnat bidrag till skolan. Jag lyckades samla in ett 50-tal begagnade laptops under 90-talet. De låg i lådor på kontoret. Alla som reste med Läs och Res ombads med viss skärpa, dvs beordrades, att ta med sig en i handbagaget. Utan en kronas kostnad kom de till skolan och förbi den nepalesiska tullen. Enkelt och fiffigt.

Även den här gången tog Madhab med oss till Janasewa. Vi fick titta in under lektioner, lyssnade på högstämda tal i det fina biblioteket och blev mottagna hos rektorn. Avslutningen blev magnifik. Framför 900 elever i skoluniformer stod vi uppe på podiet. Rektorn höll tal, Madhab talade om hur viktigt det var att tänka självständigt, ”outside the box”. Till sist stacks mikrofonen under min haka. Minns inte vad jag sa, men så stor publik har jag aldrig haft. Vilken final på den karriären!

Morgonsamlingen. Tal av rektor, bön, nationalsången och HÄR skolans egen sång

Vid jordbävningen våren 2015 rasade många gamla hus i Panga. Få hade råd att bygga upp och reparera. Genom mitt fantastiska nätverk av tidigare resenärer lyckades vi samla in drygt en kvarts miljon kronor. Madhab ledde återuppbyggnadsarbetet och för mig var han en pålitlig mottagare.

Sedan 80-talet driver han en egen bokhandel – Mandala Book Point. Böcker bokstavligt från golvet till taket. Lagret bakom är svårgenomträngligt. Här har han under åren skapat en samlingsplats för huvudstadens akademiker och intellektuella elit. En av dem är Karna Sakya (guldsmeds-kast). Honom lärde jag känna när jag under 70-talet använde Kathmandu Guest House som inkvartering för mina första grupper. Det var Karna som gjorde hotell av det tidigare Rana-palatset och där bodde flertalet utländska besökare. I dag är han mest känd som en produktiv författare och vass politisk kritiker. Nu skall han ge ut en reviderad utgåva av sin bok om Dolpo, Nepals mest svårtillgängliga dalar där byarna ligger på 4000 meter. Där har jag vandrat tre gånger och har många fantastiska bilder.

Madhab på sitt boklager år 2011

När jag nu träffade ” Sakya begärde han att få låna mina bilder. En ära för mig förstås. – ”and you shall write five pages as a preface!” Här sviktade nog omdömet hos den gamle mannen, men jag skall fundera på om jag kan bidraga på något sätt.

Karna Sakya, 83 år

Madhab var självskriven som reseledare från första början år 1981 och fortsatte ända till år 1999, då Shekar tog vid. Alla resenärer var inte så förtjusta i Madhab. Om någon klagade över att det inte fanns kniv och gaffel vid middagen eller varmvatten i duschen, så brydde han sig nog inte så mycket. Madhab såg oss svenskar som gäster i sitt land. Och en god gäst anpassar sig förstås till vad världen kan erbjuda. Själv tycker jag ungefär likadant.

Byar på över 4000 meter och möte med en superkändis

Att vandra genom övre Dolpo tar tre veckor för en svensk med något nedsatt fysisk förmåga. År 2014 fick vi tillkalla räddningshelikopter, en historia jag alls inte vill berätta. Ett fruktansvärt oväder med 40 döda omöjliggjorde vidare vandring och vi 13 svenskar blev fast i byn Komang under ett par dagar. Vi besökte skolan som hade fyra lärare och 35 barn i klasserna 1 -5. Regeringen betalade lönen för endast en lärarlön och vi svenskar bestämde att vi ville stödja skolan. Väl hemma i Sverige bildade vi en föreningen ”Tripoid of Koma” och har sedan dess kunnat följa verksamheten noga. Med vårt stöd fungerar den i dag utmärkt och den har även kunnat ta emot barn från närliggande byar. Vi behöver fler medlemmar som vill engagera sig i projektet. Mer information får du av Jerry Jansson tel +46 73 045 95 51.

Komang har även en skola med internat för äldre elever i Kathmandu. Även detta fungerar utmärkt, om än med små resurser. Nu träffade vi Nyima Bhuti som leder verksamheten och hennes far Thulku Rimproshe, en återfödd (reinkarnerad) lama med stort inflytande över hela Dolpo. Han blev förtjust när jag berättade om mitt engagemang mot dödandet av vilda djur i Sverige. Förbjudet och otänkbart i Nepal.

Alla människor jag träffar i Kathmandudalen känner till filmen Caravans (även lanserad som Himalaya) gjord av den kände franske filmaren Eric Valli. Filmen nominerades år 2000 till en Oskar som bästa utländska film. Alla i Kathmandu känner till namnet på huvudpersonen, den gamle mannen Thinley som bodde i byn Saldang på 4200 meter. Ett fantastiskt drama som utspelades med hisnande naturscenerier som bakgrund. Filmen finns på Youtube.

Jag träffade på Thinley under två olika vandringar. En vresig gubbe som jag på något sätt lyckades etablera en relation till. Att fotografera honom var inte lätt. Fick en örfil och därefter ett brett leende. Sån var han även i filmen. När jag satt i hans hus bad han mig stötta skolgången för hans barnbarn Nuryang, vilket jag då lovade. Thinley var gammal och såg döden närma sig. Den kom år 2015 när han hans häst snubblade och han föll utför en brant. Jag och Boel betalar fortfarande för Nuryangs skolgång.

Shekar Dangol. Meste reseledaren. Nr 7

Mina första resor gick alla till Nepal. Senare blev det tre olika resor om året under alla år, endast avbrutet av ”maoistupproret” i början 2000-talet. Av alla reseledare bör det vara Shekar som haft flest resor. Kanske kring 800 resenärer. Själv blir jag imponerad när jag nu sammanfattar 53 år med Läs och Res.

Fortfarande kommer grupper från nya Läs och Res om än inte i samma utsträckning. Alla gillar Shekar. En del tycker kanske han är väl pratsam, kanske inte orkar lyssna på allt han vill berätta, men hans researrangemang fungerar perfekt och han kan alltid justera planer så de passar besökarens intressen. På så sätt har han skapat ytterligare en källa för inkomster: Tidigare gruppresenärer återvänder på egen hand. Jag lämnade alltid ut mailadresserna till mina reseledare och uppmuntrade mina kunder att åka tillbaka på egen hand. Sådant är hemligheter i resebranschen!

Även Shekar bor i staden Panga. Dangols är också bönder. Ett stort fint hus, vacker fru och två mycket begåvade söner. Invid huset finns även en intensivt odlad trädgård med diverse köksväxter och avokadoträd. Tidigare var han lärare vid Janasewa School.

Förlänger resor livet?

Nej, det tror jag inte, men nyfikenhet och livslust lockar till resande. Förr var det kanske så, men i dag tar nog föroreningar bort den eventuella vinsten. Den 16.12 fyller min äldsta resenär 100 år. Jag ringer upp Mejt Ahlmark i Falun. Hon svarar säkert på What´s App och kommer då se en gammal man sjunga till sin sarangi i bakgrunden. Resorna till Nepal för många år sedan, blev en stor del i hennes liv.

Planlöst resande

Utan egentlig plan har vi hittills rest. Det har fungerat hyfsat och vi har kunnat ta tillvara flexibiliteten. Men nu är det slut på det lättsamma resandet. Vi måste tillbaka till Indien: till Gujarat längs i väster, till Kerala längst i söder och avsluta i Chennai för att ta flyget till Malaysia. Det blir många dagar och nätter på tåg, avstånden är enorma i ett land 7,5 gånger större än Sverige. Vi gillar tågresor, men nattågen är fullbokade minst ett par veckor framåt. Jo alla! På söndag reser vi till Saguali. Kanske kan vi få två avbokade sovplatser på ett tåg mot sydväst.

7 reaktioner till “Dalen Kathmandou

  1. Fullständigt överväldigad! Det ni gör är så fantastiskt och intressant! Men nu får ni komma hem snart. Saknar er så mycket! Lycka till med fortsatta resan! Hemåt får vi hoppas!

    Gilla

  2. Hej Boel och Christian!
    Va roligt att följa er resa. Jättespännande!
    Ni verkar klara er bra och man blir verkligen sugen på mer resande. Vi får se vad som blir.
    Önskar er en härlig fortsättning och självklart en fin jul och nyårshelg. Men det är ju inte så mycket prio på den när man är i Indien eller var ni ju är då.
    Vi har haft kallt i Saltis några dagar. Under -10.
    Erstaviken ryker på morgonen och innan fukten stiger blir det en regnbåge. Den lilla naturupplevelsen har vi här. Era är mycket större 😊
    Kramar från Kerstin och Peter

    Skickat från min iPhone

    Gilla

  3. Spännande läsning… Kontrast till det vi har här just nu: klapparna, maten, granen, tomten. Bara snön uppe på de höga höjderna är den samma… God Jul😊

    Gilla

  4. Trevlig läsning! Vi hittade din blogg i morse och har nu tagit oss hela vägen från Stockholm till Kathmandu, sittande framför vedspisen i köket i Östra Ämtervik. För precis tio år sedan deltog vi i Radjastanresan med reseledaren Surja över jul och nyår tillsammans med våra döttrar. En fantastisk upplevelse som vi nu återupplever när Google foto skickar minnesbilder ”för tio år sedan”. Tidigare än så, på sjuttio och åttiotalet, gjorde vi på egen hand och som volontär för Röda korset två resor till Indien och Nepal. Detta är resor som följt oss genom livet, som resor gör. Lycka till på resten av resan. Vi följer er i bloggen!
    Gott Nytt År önskar Elisabet Arnell och Bengt Malmqvist

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s