Om tidvatten och tigrar

Vägen Österut 10

24.11 – Dag 54. Inga problem komma över gränsen. Avkrävdes Covidintyg vid gränsen. Sådana hade vi alla fyra, jag, Boel, dotter Anna och hennes man Henrik. Men det hade nog gått bra utan också. Överallt skyltar om mask-krav – ”No mask , no ticket”. Samtidigt såg jag nästan ingen som bar mask. Likadant i Indien.

Efter gränsen var det min gamle vän Hasans planering som tog vid. Snabbt vinkades vi in i en stor vit bil. Nu skulle vi åka till en flod där hans båt låg ankrad. På håll såg jag min gamle vän och hans fru Topo sitta på båten. Mötet med de båda var en av mina utgångspunkter när tanken på att en andra gång resa till Indien landvägen dök upp i mitt huvud för ett par år sedan. Hasan och Topu blev mina närmaste vänner under de två år jag arbetade för Sida i Dhaka 1976-1979. Det var jag och Hasan som tog de första utländska besökarna till Sundarbans. Jag arbetade på ambassaden och blev inbjuden av Forest Department att följa med på en inspektionsresa. Nu är turismen i Sundarbans en omfattande industri. Ville skynda mig att träffa mina gamla vänner medan tid var.

Båten vi stiger ombord på är egentligen en pråm ursprungligen byggd för att transportera timmer och palmblad för taktäckning. Den saknar alltså motor och knuffas av en nästan lika stor motorbåt. Längst bak hänger en liten motorbåt som används för att utflykter in i de smalaste flodarmarna.

Vi träffade på fiskare som bedrev sitt fiske med tama uttrar. Sedan generationer uppfödda i fångenskap. Ett yrke som går från far till son.

En av mina ovanor är att pröva på ett bad när så är tänkbart. MEN att bada när högvattnet är på väg ut är inte så bra. Jag kunde hamnat på Antarktis!

Hasan Mansur. Reseledare nr 5

Läs och Res registrerades i juli 1979. Första resan gick till Nepal i oktober 1980. Nästa resa var ”Natur i Sydasien” i december samma år med Hasan som ledare. Ett sådant förtroende vågade jag endast ge till vänner jag kunde helt lita på. Nya reseledare rekryterade jag under alla rekognoseringsresor på företagets bekostnad. Under alla år och i alla länder använde jag kanske sammanlagt ett 50-tal reseledare. Endast ett fåtal var professionella guider. Den professionelle guidens kravlöshet och romantiserande pladder skulle inte finnas på mina resor! Stolthet och självförtroende blev en av mina urvalskriterier.

Hasan var med mig under tio år innan han startade ett eget företag, The Guide. Hans företag växte snabbt med resorna i Ganges delta, Sundarbans, som grund. Alla diplomater och biståndsarbetare i Dhaka reste dit under hans ledning. Snart hade företaget blivit landets största arrangör för utländska turister. Tre stora båtar, bussar och bilar administrerades från kontoret i Dhaka. När äldste sonen tog över sjönk verksamheten snabbt ihop och är nu nedlagd.

Yngste sonen Rubai äger i dag båten Kisti som jag nu sitter på. I motsats till sin fars större ambitioner nöjer han sig med de små inkomster turerna med den båten ger honom. I stället har han gjort en annorlunda karriär. Han är den som känner skogen och allt som växer och kryper där, kanske bättre än någon annan. När de stora filmbolagen gör dokumentärer från Sundarbans, (och det har gjorts många), då är det Rubai som står för logistiken och informationen. Hans namn står alltid med i filmernas eftertexter.

Annons

Ordna ditt eget äventyr och ditt livs stora naturupplevelse. I Sundarbans, världens största område täckt av mangrove.
Kontakta Rubai Mansur
Mail: mowgliz@gmail.com
Kostnaden blir väsentligt lägre än om du gör något liknande genom en europeisk resebyrå. Lägre än halva kostnaden!
Mer information får du gärna av mig.

25.11 – Dag 55. Sakta går vi rakt mot söder. Genom storstaden Khulna och snart genom landets näst största hamn Chalna Port. Väldiga broar rör sig över oss. Oceangående fartyg ligger ankrade i floden.  Vi åker genom industrirök. Jag kan identifiera en cementfabrik och det i dagarna öppnade Rapiol coal powerplant. Det sticker i näsan. Den andra sidan av verkligheten är att levnadsstandarden har ökat väsentligt. Här ser jag inte den smuts, nedskräpning och elände som inte går att komma undan i de indiska storstäderna. Befolkningsmängden har ökat kraftigt, men samtidigt har levnadsstandarden i Bangladesh ökat ännu snabbare. På 70-talet, – Vem hade trott något sådant var möjligt? Men fler människor som kräver bättre liv leder till förorenad mark, vatten och luft. Så har det också gått till i Sverige. Men hur ska vi tänka inför framtiden? Frågan har flera svar. Ett är att befolkningsmängden måste ner drastiskt. Luftföroreningarna må vara västvärldens ansvar, men befolkningsexplosionen har fr a skett i utvecklingsländerna. På 120 år har jordens befolkning femfaldigats!

Så övergår stränderna i landsbygd. Höga vallar mot den förrädiska floden med enkla byar på upphöjda kullar ovanför risfälten. Till sist når vi fram till Kalabogi Forest Station.

En kompakt grönska

Här tar skogen över utan kompromisser eller undantag. Jag och Henrik går av båten, hälsar på stationens personal och går en sväng på den tre meter upphöjda gångväg i betong som byggts genom mangroven. En skylt förklarar detta som  ”eco-tourism”. Pompöst, fult och till hög kostnad, men en möjlighet att komma in i mangroven som annars är fullständigt ogenomtränglig. Här hämtar vi också upp de två obligatoriska beväpnade vakterna som skall med oss under ytterligare fyra dagar.

Vi svänger in på en smalare flodarm och kommer närmare lerbankarna som nu är höga. Det är lågvatten. Vid högvatten släpar trädens grenar i vattnet. Allt här handlar om månens dragningskraft och när havet rusar in mot land och ut igen. Även vår båt måste följa vattnets kraft. Att köra emot tidvattnet går långsamt och kostar mycket diesel. Skillnaderna är oftast kring två meter, men kan vara upp till fem meter. Här finns två olika kartor och vegetationen och djurlivet har anpassat sig till detta.

Kungsfiskare skräms upp av båten, men sätter sig snart på en annan torr gren lite längre fram i båtens färdriktning. Då kommer ett nytt fototillfälle. Missar man också detta, så kommer strax ett nytt, osv. Synnerligen tillrättalagt för alla oss nyblivna fågelfotografer. Så under några blad av nipah-palmen ser vi en krokodil. Båten stannar och kamerorna klickar. Det här är deltakrokodilen, en art som klarar både bräckt och salt vatten. Den kan bli ruskigt stor och påstås vara världens största. Så farlig att jag gärna avstår från att bada. Snart kommer nästa krokodil som poserar fritt på leran. Den här är betydligt större. Gissar på fem meter. Medan vi sitter bekvämt på båten och stoppar i oss frukt och nyfriterade pakoras, så rullas naturen fram längs vår väg. Bekvämt i en behaglig lyx.

På båten finns tre dubbelhytter, toalett och dusch om man oroar sig för krokodiler. Besättningen består av fem män, två vakter och Farzana som blev vår guide när Rubai måste vara hemma och ta hand om Dillon och Amaya som skulle ha sina årliga prov i skolan.

Det är nu länge sedan det blev mörkt och på natten ligger båten still. Vi somnar till ljudet av cikador och brusande vatten. Om vattnet går in eller ut, vet jag inte och det spelar heller ingen roll.

26.11 – Dag 56. Till frukost serveras chapati, stekt ägg, stekta grönsaker, två sorters honung och yoghurt. Hasan sitter tyst. För länge sedan hörde jag historien om hur han och Topu träffades. Den är härligt häftig och utspelades i inbördeskrigets slutskede. Nu berättar han historien för Boel, Anna och Henrik.  Hasan berättade i närmare två timmar. Exakta datum, namn på alla inblandade och personbeskrivningar. Här en kort och färglös redogörelse;

Den 29 mars 1971 startade upproret i Östpakistan mot förtryckarna från Västpakistan. Som alla inbördeskrig blev det här kriget särskilt grymt. Två av Hasans bröder kämpade i guerillarörelsen Mukthi Bahini och en av dem dödades. Tio miljoner flydde över gränsen till Indien. Hasan var en av dem. Tog sig till Calcutta där han hade vänner. Han är välutbildad, fick snabbt nya vänner och blev ofta hembjuden för att berätta de senaste nyheterna från Dacca. Bl a till en brahminfamilj där det uppenbarligen fanns en söt flicka. Topu arbetade då som lärare i en flickskola och bodde i sin äldre systers familj. Här hände det något.

Högkastiga hinduer och muslimer är knappast grupper som normalt umgås. Och Hasan är förstås muslim, inte som troende, men en identitet man inte kan komma undan, åtminstone inte i Indien. Motståndsrörelsen började få övertaget och kriget avslutades snabbt när Indiska armén gick in i det som dittills kallats Östpakistan. Den 16 december 1971 utropades det självständiga Bangladesh – Bengalernas land.

Strax efteråt, på julafton, lämnade Topu ensam Calcutta. I handen hade hon en biljett till New Jaipalguri i norra Bengalen där hennes far var lärare. Systern och svågern vinkade adjö när tåget ångade ut från Shielda station. Vad de inte visste var att hon inte skulle utnyttja hela biljetten. Istället steg hon av tåget nära Dinajpur, där Hasan väntade på andra sidan gränsen. Nu berättar hon för mig om hur rädd hon var. – Om du inte kommer nu ser du mig aldrig mer, hade Hasan sagt innan de skildes. På perrongen dröjde det innan hon hörde någon ropa hennes namn. En månad senare gifte de sig helt utan ceremonier.

Hasan visste att familjens plan var att han skulle giftas bort så snart han kommit hem. Han lämnade sin nyblivna fru och reste till Dacca och för att förklara situationen för sina föräldrar. Tre dagar tog det. Vägar och broar var förstörda och landet i kaos.

Ryktet hade spritt sig och familjen i Dacca accepterade hans val av kvinna. För att fira tog den yngre brodern tog fram sitt automatgevär och sköt hål på grannens vattentank uppe på taket så vattnet sprutade. Ett dubbelt firande; grannen var känd som Pakistan-vänlig. Modern gav Hasan de kläder och smycken en gift kvinna förväntas bära och han återvände för att hämta hem sin Topu.

• Du är välkommen till oss, men du måste bli muslim, så sa fadern. Om du inte accepterar kan ni resa någon annanstans.

Hårda ord kan tyckas, men något annat hade de knappast kunnat vänta sig. Inte på den tiden och ännu mindre i dagens Bangladesh där islamifieringen tagit ny fart. Topo minns att hon skrev sin namnteckning på ett papper med flera stämplar, vips blev hon muslim. Då brydde hon sig inte, senare har det gjort ont, sa hon till mig. Lite som en kulturell våldtäkt. Hasan visade styrka och viljekraft, Topu ett oerhört mod. Senare fick de två söner och på flera sätt ett bra liv. I dag är de båda 77 år.

27-30.11 – Dag 57-60. Under två dagar reser vi söderut längs smala flodarmar och havsbreda floder till Bengaliska viken. Underbara scenerier när solen står lågt. Insåg dock att jag själv sett allt tidigare och att äventyren var större förr. Inga av de nya bilderna kan matcha de jag redan tagit med en stor kamera. Inte ens de tre uttrarna med fisk i munnen. Och tigern visade sig inte, fast den hade jag ju redan en bra bild på. På dagarna och vilade jag länge i den varma solen och sov gudomligt under stjärnorna på båtens tak. Det här är min sista resa i Sundarbans. Är mätt på intryck och framgång, nu vill jag bara fortsätta ett tag till för att göra fler avslut.

Dhaka

1.12 – Dag 61. Vid tolvtiden går bussen till Dhaka. Det tar bara fyra timmar. På 70-talet fick man räkna med 15 timmar. En enorm bro har byggts över Brahmaputra, som tillsammans med ett otal mindre broar har gjort den här resan möjlig. Vägarna kantas av grova träd (plus valaffischer) och eftermiddagssolen silar genom grenverket. Med bussens fart blir intrycket ett blinkande ljus. Nedanför vägbanken syns Bengalens intensiva grönska och dammarnas vattenspeglar. Det här blev den vackraste delen av vår resa som nu varat i två månader.

2.12 – Dag 62. Hasan hade inkvarterat oss på ett 4-sjärnigt lyxhotell. Om detta finns inget annat att säga än det som kan sägas om alla andra lyxhotell. Dessutom var sängen så mjuk att jag omöjligen kunde somna. I morgon flyger vi till Kathmandu. Nog kunde vi ta landvägen, men det skulle kräva ytterligare en visering för Indien. Och just sådant krångel orkar jag inte med. Skall faktiskt bli lite spännande att komma till Kathmandudalen igen!