Vi ska till Bhuj, som ligger i Kutch, som ligger i Gujarat, i Indien.

Vägen Österut 12

18-25.12 – Dag 78-85

Äntligen tåg ner genom Indien!

Nu har det gått 80 dagar och vi har bara hunnit ett kvarts varv runt jorden.

Det finns två vägar att ta sig från Kathmandu till Indien. Om man inte vill flyga, alltså. Från någon av dessa skulle vi hitta ett tåg från en järnvägsknut i norra Indien. Ett tåg som skulle ta oss mot sydväst, mot staden Bhuj i delstaten Gujarat, nära gränsen mot Pakistan. Där skulle vi träffa reseledaren Hasmukh Gor. Vi sökte på ett 20-tal olika alternativ. Allt var fullbokat! Allt, även första klass. Det är Jul-rusch även i Indien. Fick förslag om sovbuss i två nätter direkt till Delhi, men hu så hemskt, lite ociviliserat. Förtvivlad tog jag mig in till Katmandu och en resebyrå som faktisk bokade tåg. Numera flyger ju alla. Indiska tåg har en mängd olika klasser: 1A, 2A, 3A, 2S, CC, EC och RAC. Dessutom finns platser avsatta för vissa grupper, t ex ”senior citizens”. Där fick vi platser! På ett tåg till Delhi, dit vi absolut inte skulle, men som låg i rätt riktning. Där fick vi vänta i 18 timmar på ett tåg till Vadodara. Därifrån hade vi väntelista på nattåget till Bhuj.

Helt ointressant läsning förstås, om du inte kan känna förtjusningen i att ta del av andras olycka. Dock, inte utan ljuspunkter.

Bussen till Sonauli vid indiska gränsen tog tio timmar. AC buss med video som visade indisk film på hög volym. Tog in på ett bekvämt hotell, slog på teven och såg VM-finalen till full tid. Medan jag försökte somna hördes två glädjevrål. Förstod att Argentina vunnit.

Nepal immigration på morgonen. – ”Taxi Ghorakpur, Ricksha to Indian immigration, two kilometers only!” Män störtade fram, skrek och drog i oss. – ”No, thank you!” Vi drog våra väskor i 400 meter till indiska passkontrollen och tog senare lokalbussen till Gorakhpur. Lugn och fint, som resenär i Indien skall man inte bry sig så mycket om alla erbjudanden.

Bussen stannar 10.30 för mat vid Makwane Jungle Restaurant. Mat och pisspaus. En man i min ålder går omkring på parkeringen iklädd en uniformsjacka som det står ”Security” på. Bambukäpp i handen. Driver bort en apa som trakasserar en hundvalp. Motar bort en ko som äter i en skräphög. En man slänger upp ett oöppnat kexpaket till en apa på restaurangens tak. Den slitsar vant upp aluminiumfolien och tömmer innehållet. Önskar jag haft bilder för att bevara de här ögonblicken.

Ghorakpur har ett världsrekord; världens längsta järnvägsperrong, 1366 meter. På tåget fick vi bäddarna längst ner. Bra när man inte längre klättrar som en apa. Minus att vi måste vänta med att lägga oss tills de som ligger på bädden över också tycker det är dags att sova. Vi reser i AC 3, sex-bäddars öppna kupéer. Endast de som har sovplatsbiljett får komma in i vagnen. Undantaget är om man bokat den nya klassen RAC, ”reserved after cancellation”. Där får två personer på väntelista sovplatsen. Två okända personer kan alltså sova skavfötters med varandra. En av männen som ”bokat skavfötters” har med sig två söner. Barn reser gratis. På britsen skulle de nu alltså sova fyra personer. Det gjorde de emellertid inte. Pappan la sig på golvet vid min brits och min packning som huvudkudde. Så går det till i Indien! Vänlighet, hänsyn och stort tålamod präglar atmosfären på indiska tåg. Om indierna blev irriterade på allt sådant som svenskar skriker och slåss för, så skulle här råda ett ständigt krig.

Det långa tåget susar fram genom ett dimmigt och trist jordbrukslandskap. Stora industrier där röken bolmar ur höga skorstenar. Banvallen är täckt av skräp som kastats från tåget. Atomvinter, tänker jag.

Allt skräp slängdes direkt på golvet. Och det blir mycket sådant på ett indiskt tåg. Vagnen sopades och våttorkades flera gånger. Därefter trycktes skräpet ut genom en springa mellan vagnarna.

Pratade länge om mycket med en ung man, Sayyed. Det är sådana möten och samtal som jag får bäst på tåg, bl a därför jag måste älska en tågresa.

– Cast is still the dominant factor outside the big cities, säger han.

– First you ask the surname, then you know the cast. High casts even put their names on the car.

– Yes, but is it visible also in this compartment? Something that I cannot see?, frågar jag nyfiket.

– Chris, you moved a waterbottle belonging to that man. You put it beside another waterbottle belonging to the other man sitting there. The first man is high cast and did not want is water to be contaminated by a low cast.

Själv tycker jag mig ungefärligt kunna se kasttillhörighet. Det syns på kroppen och i ansiktsuttrycket.  Lågkastiga är kortare, tunnare, mörkare och med lägre självförtroende. Undantagen är många och både i utbildningssystemet och vid offentlig rekrytering finns höga kvoter för ”harijans och tribals”. Något som inte alls gillas av högkastiga.

Sex på morgonen rullade tåget oändligt sakta in på Delhis enorma järnvägsstation, 2,5 timmar försenat. Ändå hade jag sovit dåligt, kände mig ganska ämlig. Först om 16 timmar skulle vårt tåg till Vadodra i Gujarat avgå. Tanken på sightseeing i Delhi kom aldrig upp. Gamla, nästan kära Hotel Tourist låg bara 20 minuter bort om man vågade kryssa genom motorcykelsvärmarna. Där la vi oss ner.

Vi gick på snabbtåget till Mumbai, men skulle av i Vadodra och byta till ett nattåg mot slutdestinationen Bhuj. Stod på väntelista för platser i sovvagn. Men sådant brukar ordna sig.

Tåget ankom Vadodara på minuten rätt tid efter 970 km resa från Delhi. Vi hade båda sovit utmärkt i AC3, dvs aircondition, 3-bäddars på understa britsen. Snart serverades frukost. Omelett, rostat bröd och en termos med te, precis vad vi hade beställt kvällen innan. Tåget till Bhuj skulle gå först om 10 timmar. Konstigt nog fanns det inget dagtåg. Vi letade upp ”retiring rooms”, en institution som finns på alla större stationer. Kunde välja mellan dormitory, de luxe och Maharaja. Vi valde mellanklassen och fick ett rum som Boel förtjust utsåg till bästa hotellrummet hittills under vår resa.

Hela dagen väntade vi på digitalt besked om att vår väntelista förvandlats till bekräftade platser. Men inget sådant besked kom. Till sist letade jag upp den chefsperson som var ansvarig för platstilldelningen. –  ”Sorry the chart has come and your names are not there”. Och det här tåget hade inga kvoter för ”senior citizens” eller ”tourists”.

Ringer Hasmukh. Han bokar de sista två platserna på en sovbuss till Bhuj som skulle gå från någon busstation om två timmar. Långfärdsbussar med bäddar i två plan tycks nu vara standard här. Vi fick en dubbelbädd längst bak, underbädden. Lite skakigt men vi sov hyggligt.

Hasmukh Gor. Reseledare nr 8

Vi gick av bussen och möttes av Hasmukh. I sin lilla bil tog han oss hem. Ett fint hus i stadens utkant. Perfekt rent inne och trädgården sopad. Indiska hem sopas varje dag. Gärna flera gånger om dagen. l de stora träden höll fåglarna konsert på morgonen. Olika arter vid olika tid på dagen. På eftermiddagen kom gökar för att äta vid hans finurligt konstruerade kattsäkra matningsplats.

There is only one man

Av någon anledning kom jag till den här avlägsna staden i Indien år 1990. Ville ordna ny resa. Få talade någon begriplig engelska och hur skulle jag kunna hitta en tolk och senare en person som kunde leda de eventuella resorna? Gick till Tourist Information. Förklarade min upphöjda status som ”Tour operator from Sweden” och mina önskemål om kontakt med en liberalt sinnad person som talade bra engelska och som dessutom kände till de olika etniska grupper som levde norrut, på gränsen till öknen Runn of Kutch. Hur många sådana personer kunde det finnas I den här avkroken, kan man tycka. – ”There is only one man, I´ll call him”, sa chefen Mr Jethi. Minns repliken eftersom jag berättat historien många gånger. Så träffade jag Hasmukh. Han var lärare och senare lärarutbildare. Och amatörantropolog!

Nu gick vi in på samma Tourist Information 31 år senare. Där satt samme Mr Jethi, som for upp ur stolen och förtjust tryckte min hand. Märklig känsla när olika tider vävs samman. En känsla av välsignad högtidlighet och stor tacksamhet.

Svenskarna städade

Delstaten Gujarat är kanske den mest utvecklade delen av Indien. Stora industrikomplex, motorvägar och nybyggda järnvägar i den östra delen imponerar och skrämmer. Samtidigt är Gujarat traditionellt hinduiskt; man äter vegetariskt och alkohol är förbjuden.

På gatan utanför Hasmukhs hus ligger sopor i drivor. Han har givit upp – ”Neigbours don´t care”. Men nog har han försökt: På en av mina sista resor ”Västra Indien” år 2015, så engagerade han svenskarna att plocka sopor och bjöd in den lokala pressen att dokumentera evenemanget. ”Svenska turister städar Bhujs gator”, var rubriken i en av de tre tidningar som slog upp händelsen stort.

Stora kamelresan

Hasmukh blev mycket omtyckt, ryktet spreds av de som rest med honom och det blev två till tre resor om året från 1991. Hans favorit var ”Stora Kamelresan” för familjer med barn från fyra år. På första resan var jag själv med tillsammans med Kotte, min yngste son. Jag minns bilderna på  familjerna uppsuttna i kamelkärror och Kotte högst upp på den stora kameltjuren. Strax ramlade han av men fångades i fallet av en gammal farbror.

De allra flesta av mina resenärer uppträdde utmärkt och omfamnade den nya kulturen. Här är två undantag. Hasmukh berättade med förtjusning.

1. Hon deltog nog inte på seminariet före resan

A woman sat in a camel cart. Probably did she not attend the seminar before the tour, berättade Hasmukh.

– Oooh, I have forgotten my toilet paper!

Hasmukh skickade en man på cykel för att köpa toalettpapper i staden sju kilometer bort. Efter ett par timmar var han tillbaka och gav det papper han hittat till den oroliga kvinnan. Dock hade han inte riktigt förstått vilken sorts papper som efterfrågats. Damen blev rasande.

– I asked for toilet paper and he came with sandpaper! Sandpapper, alltså

Till saken kan nog läggas att det vid den tiden knappast fanns något toalettpapper alls att köpa någonstans.

• En knivskarp kommentar

Hon köpte ett vackert broderat sängöverkast för X rupees.

Lite senare såg hon ett liknande i en annan butik. Frågade om priset. Det var lägre än vad hon nyligen betalat. Hon blir upprörd och skriker högt:

• You Indians are cheaters and thieves!

Ett uppträdande som måste ha gjort Hasmukh mållös. Samtidigt upptäckte hon att hennes pengabälte var borta. Något som sannolikt skrämde upp Hasmukh rejält. Då kommer mannen från den första butiken springande med pengabältet i handen.

• What type of people you are! In one way you are stealing money by selling the stuff at a high price to tourists.
• Why did you take more money from me? And why did you return my moneybag with much more money?
• Madam, it is our business policy to get a little more money from tourists. To return what not belong to us is our moral policy.

Jordbävningen 2001

År 2001 förstördes Bhuj i en våldsam jordbävning med magnituden 7,9. Hasmukh var i skolan och hade lektion för blivande lärare. Skolan hade tre våningar och rasade helt samman. Han levde, men satt fast med bruten axel. Snart kunde han se ljus och få luft. Armén arbetade utanför med att lyfta bort betongblock. Skrek högt, livrädd för att grävskopan skulle ta honom. Efter sex timmar kunde han lyftas ut ur rasmassorna. Nu har han en metallplatta inopererad i axeln. Fru och son befann sig utomhus när skalvet kom och klarade sig. Deras hus var helt förstört.

Genom Läs och Res kunde jag samla ihop pengar bland hans tidigare resenärer för att bygga ett nytt hus. Minns inte hur mycket det blev, men det räckte uppenbarligen. Han kunde också skicka sonen till Flying school. Nu pilot hos Qatar Airlines.

Vandrade runt i den till stor del uppbyggda staden. Det väldiga templet Swaminarayan är i klass med Taj Mahal, finare tycker Hasmukh. Inläggningarna med halvädelstenar i marmorgolvet är ett under i skönhet. Maharajan Pragmalji den tredje av Bhuj är död. Han efterlämnade ingen son och förklarade själv att kungadömet skulle upphöra vid hans bortgång. Som för alla furstar var jakt en favoritsysselsättning. År 1991 träffade jag honom och fick se hans samling av dammiga, insektsätna troféer. Folkliga protester mot han jakterna fick honom senare att ägna sig åt annat. Bilden nedan på en nyskjuten leopard är från 40-talet.

En minnesplats för jordbävningen, eller högteknologiskt muséum, har byggts på sluttningen upp mot den gamla fortet i fem nivåer. Aldrig sett något så märkvärdigt! Det byggdes när nuvarande premiärministern Modi var ledare i Gujarat och han sparade verkligen inte på kostnaderna. Omkring 450 miljarder kronor, viskade en besökare som föreföll initierad.

Högst upp gavs en formidabel avslutning. Surround film och ljud. Vi 25 personer stod på en plattform omgivna av bild och ljud. Jordbävningen! Plattformen började skaka våldsamt. Otäckt! Måste hålla i mig för att inte ramla omkull.

Intresserad av Gujarat, Bhuj? hasmukhgor@rediffmail.com

Den besvärliga kungskobran

På senare år har Hasmukh köpt lite mark och byggt ett hus på landet, känns som ett mindre palats med underfundiga lösningar för att samla och rena vatten i det torra landskapet. Nu odlar han själv mango, dadlar, grönsaker.

Orm finns det gott om, men det är oftast under monsunen, på sommaren, som man ser dem. Det kan bli otrevligt, även om det numera finns bra serum på den lokala kliniken. Så, vad göra om man har en orm i trädgården, en sak du kanske haft anledning att fundera på någon gång. Själv skulle jag bli lite handfallen. I synnerhet om det gäller en tre meters kungskobra. Att döda en orm är förstås otänkbart, men faktiskt förbjudet även hemma i Sverige. Nåväl, när man väl lyckat fånga ormen återstår problemet att placera den någon annanstans, utanför sin egen trädgård. I en tre-minuters film visar Hasmukh hur man kan gå till väga.

På 30 år har allt förändrats

Vi åkte ut på landet på landet. Då var byarna vackert dekorerade runda lerhyddor, nu skjul med presenningar som tak. Då räckte betet för djuren vid byn, nu måste man flytta sig dit man hittar bete. Torkan har förvärrats och kanske är djuren fler. De unga flyttar till stán för det bättre livet. Rabaris är fortfarande nomader, men det är bara med tur man träffar på dem. För en utländsk besökare som längtar efter de exotiska bilderna av ursprungligt mänskligt liv har det blivit svårare. Kvinnornas underbara dräkter hade bytts till någon mer praktiskt och kamelerna hade ersatts av traktorer och motorcyklar. Så är det överallt.

I Hasmukhs bil åkte vi på sandiga vägar till byar i det odlade landskapet och ett överraskande fågelliv med biätare, blåkråkor, härfågel, durongo och svärmar med parakeeter. Vi kom till halvöken med den invasiva akacian inplanterad från Tanzania som trängt bort det naturliga gräset. Här var de tillfälliga husen omgärdade av murar med taggiga buskar för att skydda mot vargar. Ingen fara för människor, men de tar getter och får. År 1992 reste jag med kamelkärra. Bilden på den man som körde skickade jag till honom. Nu träffades vi igen. Han såg förvånad ut. Vi kände igen varandra.

Min vän kamelföraren hade nu en giftasvuxen dotter. Hon var 16 år och det fanns en passande pojke i grannbyn. Han krävde 20 vattenbufflar för sin dotter, men pojkens farmor ville bara ge fem. Men han oroade sig inte. – ”She has many, she can pay”, sa han med ett nöjt leende. De kommer att enas om kompromiss, förklarade Hasmukh.

Jag frågade två pojkar på ca 10 år varför de inte var i skolan. Varför då? Jo, helt enkelt för att de inte förstod vad läraren sa. Läraren var visserligen utbildad och behörig, men han talade Gujarati, inte Kutcchi. Pojkarna förstod ingenting och tyckte därför det var meningslöst att gå dit. Det är knepigt för ett land för ett land med 360 helt olika språk.

I staden har nog livet förändrats än mer. Skönhets- och hårsalonger ligger tätt.

Ingen alkohol, bara spenat

Lagstiftningen i delstaten Gujarat är grundad på traditionella hinduiska värderingar. Därför är all försäljning av alkohol förbjuden. Konsekvensen är att spritturismen till angränsande delstater är omfattande. Själva klarade vi oss på de droppar nepalesisk rakshi som slunkit med i resväskan, något jag inte vågade berätta för Hasmukh. I butiker och restauranger såg jag aldrig kött och det har heller aldrig förekommit på tallrikarna hemma hos Hasmukh. Boel och jag trivdes med det här, glada att slippa den beniga kycklingen och njuta av olika vegetariska varianter. Och all färsk frukt. Men alla hundar och katter, hur överlevde dessa köttätare? I Sverige är det ju OK att öka på koldioxidutsläppen med att servera en miljon hundar och säkert lika många katter kycklinglever, biffar och diverse annat.

Tågen fullbokade!

Minimal planering och stor flexibilitet, det är så vi reser. Dvs, först plats bestämmer vi när vi vill resa vidare. Detta låter nog vettigt, men är inte oproblematiskt. Det är Jul och snart Nyår och då reser den indiska medelklassen. Gärna till Goa och där måste vi vara den 28 december. Kollade tågförbindelserna. Allt fullbokat!