På steroider i Goa

Vägen Österut 13

26.12 – 2.1 2023. Dag 86-93

Jag skulle träffa de tidigare reseledarna Rajiv och Meyappan. Min plan var att resa ner till Rajiv i sydligaste Indien. Han äger ett fantastiskt trevligt ställe vid kusten. En resa på minst tre dagar. Därefter upp till Meyappan i Chennai. Så blev det emellertid icke. Rajiv tog initiativet till att vi alla skulle samlas på ett litet hotell vid stranden i Goa. Det lät ju mysigt. Samtidigt visste jag att Goa är den största turistorten i den här delen av världen, troligen världens största när indisk medelklass väller in från Bombay, Delhi och andra jättestäder.

Tågen var som sagt hopplöst fullbokade. Det blev åtta timmar buss till Ahmedabad, en annan av Indiens megastäder. Åkte på motorvägar, förbi nybyggda järnvägar och genom industrirök. Indien växer till priset av allt värre föroreningar. Miljöorganisationerna protesterar, men folk på gatan tycks inte bry sig eller har givit upp.

Motvilligt flög vi från Ahmedabad med Spicejet till Darbolim i delstaten Goa. Rajiv hade ordnat en taxi som mitt i natten hittade till ett hotell inklämt bland andra hotell. Vårt hotell hade två rum och saknade namn, så det var knepigt att hitta.

Det är jul-nyårshelg, den indiska medelklassen har ledigt och alla tycks nu vara i Goa. Här lockar långa stränder, lättsinnigt levene och inte minst billig alkohol.

Indier badar aldrig, de står i på stranden och låter vågorna nå upp till anklarna, går det upp till knäna skriker de högt. Några få modiga tar sig ut i vågorna, men alltid med alla kläder på. I stället ägnar man sig åt ”watersports”; hängflyg, motorbåtsåkning och överallt rusar vattenskotrar.

Boel och jag är de enda som vågar simma ut i vågorna. Inte för långt, där möttes jag av vattenskotrar i full fart. Och att simma fram och tillbaka strax utanför vågornas brytning blev lite enahanda. Det var 35 grader och sanden så het att mina ovana fötter brändes. Så tro inte att du kan åka till Goa för att bada.

Vid solnedgången är stranden packad med människor som ligger i solstolar eller vandrar längs vågskvalpet. Nästan enbart unga inhemska turister. Jag ser ett fåtal västerlänningar, alla äldre, en del ser ut som kvarblivna hippies. Äldre välnärda herrar med bar överkropp, alltid tatuerade och det långa håret i hästsvans. Ovanför strandlinjen räknar jag till över 200 ”beachshacks”, tillfälliga restauranger och barer. I skymningen slås ljusen på: det blinkar och hoppar i takt med technopop på en volym som är klart hälsovådlig. Starka strålkastare i olika färger spelar över stranden och barnen har pennor med grön laser som de  leker med. – ”Tylösand på steroider”, sa Boel. Har svårt hålla tillbaka en bubblande rasism. Fula och feta är de också.

Nästa morgon är stranden täckt av flaskor, plastpåsar och aluminiumförpackningar. Indier plockar sällan upp efter sig. Kajor och hundar nafsar i sig matresterna. Senare kommer sopplockerskorna och tar det som inte gömts i sanden eller flutit ut i havet. Harmagedon, tänkte jag.

Kanske är det här världens största massturism med åtta miljoner besökare år 2019  (varav 0,9% är utlänningar) på en yta begränsad till några stränder. I år är det många fler, säger Teresa, vår charmiga hotellvärdinna. Här måste vi stå ut några dagar.

De underbara stränderna och den tillåtande kristna kulturen i denna forna portugisiska koloni upptäcktes av hippies redan på 1960-talet. Solen, stränderna, billig alkohol och marijuana lockade. Här dansade de nakna i solnedgången och festade natten igenom höga på kokain och LSD. En del blev rika på att smuggla knark till USA och Europa, andra gick under. Boken Goan Freaks av Cleo Odzer berättar om ett liv där planeringen inte sträckte sig längre än till nästa fest. Ryktet om det glada livet banade väg för chartern, men nu har den inhemska turismen som helt tagit över. Just nu är det påfallande många ryssar här. De syns, men ville inte prata med mig!

Rajiv Udayabhanu. Reseledare nr 9

Det var Rajivs idé att vi skulle ses här. Han kom hit med tåg i 20 timmar och en sömnlös natt från Thiruvananthapuram.

År 1989 fick jag ett samtal från Indiska Turistbyrån ni Stockholm.

• I have got one agent from Kerala here who is eager to see you.

Sådana samtal fick jag många. Sade konsekvent nej. Av någon anledning blev jag dock nyfiken på denne Rajiv, tog luren och vi bestämde att träffas. Han fick en vägbeskrivning till Saltsjöbaden. Trodde aldrig han skulle klara det, men han dök faktiskt upp på Solsidans station vid avtalad tid. I motsats till annat resebyråfolk så kom vi bra överens, han fattade snabbt hur jag vill ha mina resor och vi drog upp en preliminär resrutt. Beslöts att tillsammans göra en rekognoseringsresa i södra Indien nästa höst.

Nu ses vi 32 år senare och Rajiv berättar förtjust om det här första mötet när han varit så nervös. Han berättar om hur han tog tunnelbanan till Slussen, bytet till Saltsjöbanan, nämner några stationsnamn på vägen och tågbytet i Igelboda…! Hur kan en människa komma ihåg ett tågbyte i Igelboda efter 32 år? Detta faktum stärker min uppfattning att indierna är en överlägsen ras.

Rajiv jobbar fortfarande med sin resebyrå. Hans specialitet är att ordna resor till Maldiverna. Höjdpunkten kom under Covid. Då krävde arabländerna att alla indiska gästarbetare måste sitta 14 dagar i karantän. Detta ordnade Rajiv finurligt på Maldiverna för tusentals migrantarbetare.

Resebranschen svår. Konkurrensen mördande. Folk beställer resepaket, kanske från många arrangörer. Kan ta en dag att kolla upp tider och priser, beklagar sig Rajiv. Svaret blir ofta, – ”jag hör av mig”. Själv åtog jag mig sällan sådana uppdrag.

• Personally I like Goa. It is a partydestination, of course.  But it still has some laidback charm.
• Now Goa does not need foreign tourists. Today it is invaded by millions of Indian tourists who demand comforts, AC, hot water, and TV so that they can watch their favorite serials. They ask for luxury and have no problem to pay for it.

Tidigare hyrde goaneserna ut några rum. När turismen ökade våldsamt, så köptes marken upp av investerare från Bombay och Delhi. De gamla vackra husen revs och ersattes av flotta hotell.

Era Meyappan. Reseledare nr 10

Året var 1989. Jag ville ha en resa till Sydindien. I Chennai var en svensk biståndsorganisation, Svalorna, verksam. Tog kontakt med dem och förklarade mitt ärende. Jo, deras advokat trodde de kunde vara intresserad. Han var entusiastisk! På sommaren tog jag med mig Ville (6 år) och Kotte (4 år) och gjorde en upptäcktsresa tillsammans med Meyappan: Hoppade i vågorna i Mahabalipuram, såg djurlivet i Periyar, där Ville fick gömma sig för anstormande elefanter, provade på gummitappning och badade ännu mer på öde stränder i Kerala. Detta blev senare resan ”Kardemummaberget”. En populär familjeresa.

Friends tourism

Meyappan var populär, inte minst bland barnen. År 1997 bjöd jag in Meyappan med fru och två söner tre och sex år gamla till Sverige. Inledningen blev en stor fest i min trädgård med nära 100 gäster, flertalet hade varit med på någon av hans resor. Därefter var familjen Meyappan inbjudna till resenärer spridda över landet.  –”Luleå, Kramfors, Göteborg and midsummer Dalarna”, berättar han nu entusiastiskt. Jag kallade det här för ”Friends Tourism”. De träffade många svenskar vilket även medförde att fler anmälde sig till resorna. Inte var det någon smart affärsstrategi, men kanske oavsiktligt blev så. Varje år bjöd jag in någon välförtjänt reseledare. Oftast vid midsommartid. För mig var det en förmån att kunna visa upp duktiga reseledare och för dem Sverige när det är som vackrast. ”Friends Tourism” innebar att jag kunde erbjuda en månads rundresa i Sverige utan att egentligen behöva betala mer än flygbiljetterna.

Familjen besökte Tekniska Muséet. Lille Cidambaram tre år älskade flygsimulatorn. –”Jag vill bli pilot”, lär han ha sagt. I dag flyger han internationellt för Indigo Airlines.

Reseledare, ungdomsledare, naturskyddare, advokat och politiker

Jag har alltid beundrat människor som är framgångsrika inom helt olika oråden. Meyappan är en sådan person. Och hur hinner han?

Han basar för organisationen Trek India. Varje dag under sommaren skickas 30 barn med tåg till Himachal Pradesh i norr. Där gör de en veckas vandring i bergen och reser sedan tillbaka till Chennai. Sammanlagt sex dagar på tåg. Ett löpande band med en stark organisation. Barnen betalar en nominell avgift. Här blandas rika och fattiga, braminer och harijans. Sedan 80-talet har han hållit på med det här.

Meyappan är en välkänd figur i de näraliggande nationalparkerna uppe i Västra Ghats. Här har han drivit igenom ”No plastic zon”, utrustning för parkvakter, skola för den stambefolkning som bor i nationalparkernas utkanter. Säkert mycket mer.

Hemma i Chennai är han aktiv i ”Swatch Bharat” – Cleen India, zero garbage. Han påstår att det nu står sopsorteringstunnor utanför varje bostadshus i Chennai. Sakta blir det bättre, säger Meyappan som gärna vill bli sedd som en glad optimist. Han hävdar också att premiärminister Modi själv är ute och städar på gatorna en gång i månaden. Han känner Modi, så han bör veta.

Meyappan är advokat vid högsta domstolen i Tamil Nadu, en delstat med 72 miljoner invånare. Framgångsrikt har han drivit flera mycket stora miljömål med masstalan mot industrier och staten. Bara ett ett exempel:

3000 risbönder hade fått sin åkermark förgiftad i floden Nayyals avvattningsområde. Bönderna krävde en rejäl kompensation med 750 miljoner rupees från 700 garverier och färgfabriker.  Meyappan åtog sig att driva detta enorma mål. Betalt skulle han få om den klagande parten vann. De förlorade i distriktsdomstolen, de förlorade i Tamil Nadus högsta domstol, men han lyckades ta det till högsta domstolen i Delhi. Efter 12 års processande vann han.

Meyappan är en man med låg profil som inte skryter om sina bedrifter, jag får dra det ur honom. Ovanstående ger kanske intryck av att han är en ytterst välbärgad person. F ö är även hans fru advokat vid delstatens högsta domstol. Men så är det inte alls. Han och hans fru lever i en enkel lägenhet med några få rum och ganska normal standard. Däremot har han två gånger fått utmärkelser ur presidentens hand.

Jag visste att Meyppan var politiskt aktiv och stöder BJP och premiärminister Modi. Han har ingen officiell post, men är känd talare och mötesledare i sin hemstad. Han har faktiskt varit bekant med Modi sedan 1980-talet då de reste med samma kampanjbuss från Indiens sydspets så långt norrut som var möjligt. Nu berättar han anekdoter om Modi. Bl a att han började som te-försäljare på en järnvägsstation, han tillhör en kast som traditionellt arbetade med gatuhandel. – ”Men kritiken att han är hindunationalist och populist”, försöker jag. Lugnt avvisar Meyappan den kritiken och påpekar Modis kamp mot korruption och skattesmitning. Det var han som med några timmars varsel ogiltigförklarade alla 1000 rupee sedlar som tänktes gömmas av skatteskäl. – ”Now many muslims vote BJP, muslim women are going withe lotus symbol (BJPs symbol).

Nobels fredspris

Meyappan jobbade med mig, inte för den ganska ynkliga lönen, utan för att han tyckte det dels var kul, men också för att han fick möjlighet att skapa kulturell förståelse.

Det var just detta som var bakgrunden till att han ville föreslå mig som kandidat till Nobels fredspris. Rappakalja förstås, men han menade allvar och lämnade ett motiverat förslag till fredspriskommittén i Oslo. Dock fick han inget svar, så vi får väl se saken som ”pending”.

Närmare till hands låg att Meyappan hade blivit premiärminister. Och visst är det kul att låta fantasin fladdra.

Sjuk

Det finns flera uppenbara hot mot att vi inte kommer kunna genomföra den här resan. Ända sedan vi lämnade Saltsjöbaden har jag hostat och spottat slem. De senaste veckorna har det blivit sämre och förra natten hostade jag så det gjorde utslag på seismologen i Uppsala. Tog mig samman och uppsökte Dr Jayaprashan som konstaterade något allvarligt och förskrev penicillin.  Nu, dagen efteråt har hostan dämpats och jag känner mig bättre.

Ett annat hot är den elaka bacillen hemlängtan, som nu har drabbat Boel. Hon talar allt oftare om den lilla stugan i Halmstad och allt hon vill göra där. Jag är inte så orolig, svackor under en lång resa känns rätt normalt. Själv har jag också svackor, skillnaden är att jag aldrig skulle säga det.

Varför byta kläder?

Det är min bestämda uppfattningen att ingen av oss mer eller mindre välbeställda svenskar behöver köpa några nya kläder efter 60 års ålder. Det vi redan hunnit samla på oss räcker mer än väl för alla de år vi förhoppningsvis har kvar. Eller hur? Kolla Boel!

Vart ska vi nu då?

Snart ska vi lämna Indien. Flyga måste vi. Helst ville jag flyga till Myanmar, både för att få se landet under generalernas terrorstyre, men framför allt för att träffa min reseledare Myo i Mandalay. Det gick faktiskt att få kontakt med honom på mejl. Han skrev:

• It is not safe for you two to visit here. There is no security and many checkposts. After dark you may be robbed. No good time to come here. And things are going to get worse.

Boel vill inte pröva , så jag fick ge upp den här intressanta idén.

I stället skulle vi nu flyga till Kuala Lumpur och hälsa på Ruslan Bin Udjang, min reseledare i Malaysia. Han som har tjatat så om att jag ska komma. Men, stor otur, just under den tid som var aktuell var han bokad för en grupp ute i regnskogen någonstans. Så det gick inte.

Återstod att lägga om siktet rakt österut, och då måste det bli Bangkok. I kväll flyger vi med IndiGo Airlines. Vad vi ska göra där vet vi inte. Kanske söka visum  till Kina. Därefter tar vi tåget mot den uppåtgående solen, Kambodja.

Indien är en mjuk stat. Ingen hade hört talas om att böter utdömts.