Iran nästa

Bilden: Först 2005 återkom jag till Iran. Här poserar jag vid den avbrutna statyn av Shahen. Endast stövlarna är kvar.

Året var ju 1969 och Shah Reza satt säkert på sin påfågelstron. Bilarna var få, men långtradarna stannade gärna. Många körde mellan Teheran och Europa och min inte helt eminenta skoltyska kom till användning. Inte långt från Teheran hände något som kom att påverka mig starkt. En tung hand lades mellan mina ben och hans ansikte flinade. Farten minskade, upp med dörren, ut med ryggsäcken och jag hoppade av i låg fart. Därefter har jag med stor tydlighet undvikit den typen av kontakter. Homofob har jag kallats av min yngste son. Fördomar anses fult, och så är det nog ibland, men när de bygger på egna upplevelser då är de användbara.

Jag läste sociologi. Efter bara två terminers studier, fick jag börja undervisa 1-betygsstudenter. Ämnet älskade jag och tyckte mig ha fått verktyg för att analysera och förstå både mindre grupper och hela samhällen. Fördomar, sade många (för det skall man tycka), när jag gav uttryck för mina uppfattningar om stort och smått. Lärdomar vill jag kalla det – när uppfattningarna verkligen bygger på erfarenheter eller bokliga studier. Att jag fick ett par negativa erfarenheter av en iranier, men säkert 100 positiva möten, innebär att jag gillar dem. Hade jag vetat vad som senare skulle inträffa, skulle jag kedjat fast mig på svenska ambassaden. Alltid, fördelar sig mänskligt beteende enligt en normalkurva (kurvans form varierar förstås). Mina erfarenheter eller så kallade fördomar, är i alla fall mer sanna är falska.

Svenska ambassaden var mitt Poste Restante i Teheran. I den hårt luftkonditionerade foajén läste jag breven från min mamma. Svarade med vykort och påpekade att jag visst levde och dessutom mådde utmärkt. Förste ambassadsekreteraren tyckte nog jag såg lite kul ut och gillade mina historier. Bjöd hem mig på dusch (begripligt), mat (också begripligt) och bad i poolen (efter duschen). Befriande att äntligen få tala ut på svenska. Efter en drömlös natt började nästa dag.

Lokaltrafiken i jättestaden förvirrade mig och jag valde det enkla, men tidsödande alternativet, att gå ut ur staden – mot öster! Ungefär som att börja på Södermalm och börja lifta i Sollentuna. Överdrivet förstås, men överdrifter kan vara OK när man vill beskriva något som mer är en känsla än rena fakta, tycker jag. Och fler överdrifter kommer nog.

Jag hade valt vägen över Elbrusbergen, vidare längs södra stranden av Kaspiska Havet och genom torra områden mot Afghanistan. Fick flera korta lifter, men oftast stannade nästa bil när jag stod vid vägkanten med INDIEN skrivet med stora bokstäver och mitt allra mest oskuldsfulla leende. Mot kvällningen upphörde trafiken. Pigg och fräsch fortsatte jag längs landsvägen till fots. Det blev mörkt. Efter en kort stunds vandring mötte jag en bom som spärrade vägen. Men humöret var på topp och jag fortsatte gå.

• Röster i mörkret
• Ficklampsljus som spelade mot buskarna vid vägkanten
• Gömde mig för att se vilka som letade efter mig
• Soldater! Inte så bra, nu blev jag lite tveksam
• Men, jag hade väl rätt att gå vart jag ville! Ung, dum och svensk!
• Till sist visade jag mig på vägen och fick en skur av persiska över mig. Männen tecknade åt mig att följa med. Något jag förstås visade mig helt oförstående till.

Så var det slut på leken. Lyftes upp med ryggsäcken på och forslades till en strålkastarupplyst militärförläggning. Att iranier ofta är både stora och starka tvingades jag återigen konstatera. Fördes inför en man med många streck på axelklaffarna som på god engelska hälsade mig välkommen. Nu skrattade vi bägge två gott åt den dråpliga situationen. Efter att även han fått höra om min tidigare färd, förklarade han att jag nu var omhändertagen och deras gäst över natten. Skälen var flera och fullt begripliga även för en ung, kaxig svensk.

• Vägen är stängd nattetid på grund av risken för stenras.
• Den kaspiska tigern var farlig (den utrotades senare).
• Buskskogarna var tillhåll för rövare.

Allt detta skulle senare visa sig vara helt korrekt information. En bäddad säng på ett av logementen erbjöds efter en upplivande middag på officersmässen. Ofrånkomligen tvingades jag åter igen berätta hur klantigt jag betett mig. Högste chefen översatte. Jag skämdes förstås, men min publik hade roligt.

Sov inte mer än fyra timmar, men var ändå på gott humör inför uppgiften att ta mig över Elbrusbergen på 3000 meter och ner till Kaspiska Havet på minus 96 meter. Fick napp direkt med en äldre herre som talade flytande – franska! I baksätet på hans gamla Ford Taunus satt hans fyra år gamla dotter som jag hade lättare att tala med. Färden under 5600 meter höga Damavand motsvarade mina vilda förväntningar. Vägen gick fram genom trånga pass. Risken för ras kändes bokstavligt överhängande och vägen blockerades ibland av sten och klippblock som ännu inte röjts från vägen.

Min chaufför sade sig ha varit professor i juridik vid fem olika universitet i Västeuropa. Så bra, nu fick jag tillfälle att framföra mina synpunkter på Shahens diktatur. Jag sade nog allt som ingick i den vedertagna svenska uppfattningen. Alltså synnerligen kritiskt. Vänligt, med en pedagogisk ton, försökte han förklara att vad jag sagt inte var riktigt rätt. Framför allt innebar Shah Rezas reformer stora förbättringar jämfört med sakernas tidigare tillstånd. Minns inte huruvida jag accepterade, men med tanke på att hans genomgång gjordes på franska, så tror jag det ämnet snabbt blev utagerat för min del. En av mina standardfrågor var ”vad jobbar du med”, ett utförligt svar på den frågan gör det lätt att ringa in personen både socialt och ekonomiskt. ”Jag är guvernör i distriktet Gorgan”. Gissningsvis en av Shahs närmaste underhuggare. Det trodde jag givetvis inte på. En sådan person skulle knappast köra en gammal Ford Taunus, om ens köra själv. Skulle det vara sant, så kunde jag ju börja fundera på vilken tortyrmetod jag skulle utsättas för.

Vid framkosten till Gorgan svängdes tunga palatsgrindar upp och vakter gjorde honnör.

Jag bjöds in till middag. I knarriga kängor traskade jag över synnerligen äkta persiska mattor. Bugade åt både höger och vänster åt tjänare som bugade för mig. Att alltid ofta buga tillbaka har nog gett mig viss framgång. Eller bättre: Att försöka vara artig. I dagboken står inget om vilken mat som serverades. Jag är ju inte särskilt intresserad av mat, mest angelägen om att den skall vara rikligt. Rummet där vi tre åt, var däremot svårt att glömma. Bordet minns jag som oändligt långt, bortre kanten kunde bara anas. Där satt vi; guvernören, hans lilla dotter och jag alldeles nyss fyllda 22 år svettig, smutsig, ganska orakad och i inte så rena kläder.

Inbjöds att både stanna över natt och därefter åka till ”havet” (det Kaspiska) och bada. Hur jag tackade minns jag inte, men farväl måste jag ta, vägen österut lockade för starkt.

Ryggsäcken med pass och pengar borta!

……..är rubriken på nästa avsnitt. Läs det! Det blev en av mina starkaste upplevelser i livet.