2 böcker blir det

För två år sedan trodde jag det skulle bli EN bok, i stället blir det TVÅ! Förlaget ville ha det så.

 

Vuxna frågar det lilla barnet och ler glatt när de får svaret.

  • Vad skall du bli när du blir stor?”

När jag var 10 år och gick i fjärde klass, svarade jag:

  • Forskningsresande!

Så blev det väl inte, men, ändå.

Vägen till Indien   

—   om den sköna konsten att lifta

CJ 1

Kommer i början av hösten och handlar i första hand om när jag liftade till Indien 1969. Och kom tillbaka. Resan blev starten till ett livslångt engagemang för världen och för resande. Inte så mycket om platserna jag kom till, mer om tankar och erfarenheter under resan, men också om slutsatser jag kunnat göra först nu. En måste-bok för dig som är intresserad av resande och turism eller som rest med Läs och Res.

 

The Läs och Res story

—   hur jag missade tåget, men ändå hann med

Den andra boken bör vara klar vid tiden för julklappsinköp.

Under 37 år drev jag Läs och Res och ordnade där resor som hade ett inslag av ”forskningsresor”, eller resor där syftet var att lära sig något – och att upptäcka! I den här boken berättar jag om företagets och resandets förändring och allt jag fått lära mig.

Du får Läs och Res märkliga historia, hur allt började med studiecirklar och föredrag med dia-bildsvisning i mitten av 70-talet . Nu har jag snart skrivit färdigt och häpnar själv över vad jag skrivit

Du får också mina resenärers berättelser. Och reseledarnas berättelser. Tokroliga berättelser varvat med djupa existentiella funderingar och när resan gick helt fel. Garanterat läsvärt.

 

Our great wall

Av en kinesisk reseledare.

Being a tour guide for Las och Res for many years was a very special experience in my last 20 years of living. When I took the offer to act as a guide, my feeling was like a boy inside a kaleidoscope. Fascinated, dazzled and bewildered with flashing and alternating changes pouring into my senses every day when on tours, my brain was pounded by constant novelty events and sandwiched between the entirely different cultures, mine and that of the Swedish travelers. Just before next seizure of the travel schizophrenia, a by-product for the brain that has been impacted by countless new impressions and endless comparisons between cultures, I’d like to attribute my gratitude to Chris and his Las och Res. It was they who projected my life to a very different orbit and thus enabled me to see lots of things at a very different angle, and from above. Today, I feel as if I am flying. As me recalling the old travels days, I feel my soul is a bit lighter, which must have been skimmed somehow from the travelling?

Here you see some debris of the Great Wall, which are the remains of the wings of a domestic traveler, when the wings were scratched on the wall, to add into your kaleidoscope. Would the debris enrich the pattern then, or stagnate the pattern shift, or just simply tarnish the view?

Facebook, YouTube and Twitter are not available in China – they are simply forbidden to operate. Great Fire Wall is doing a desperate job to strangle the information that contains different opinions from the big brother’s, or anything that has the implicit messages reflecting the changes beyond the China Walls.

It’s quite ironic that while the authorities is spending lavishly to buy recognition and vanity worldwide, yet the denial for using the Facebook just made them lose the face in front of the whole world. Nowhere from the world history I could find the scale of the obscurantism like in this country, which has been prevailing since the last six decades, out of a two thousand year tradition.

Namn på reseledare som lever bakom murar skall man vara försiktig med, särskilt när det är en intelligent och förvånansvärt orädd observatör av det politiska skeendet. 

Om fartens betydelse

Bild: Läs och Res tar paus i Madagaskar 2013. Foto CJ

Att resa är som att läsa en bok. En tjock bok. Egentligen en encyklopedi eftersom resa innehåller så många ämnen: Historia, samhällskunskap, natur – ja, en bra resa täcker in både egna specialintressen och annat som är lätt att skärma av sig från hemma i vardagen. Själv är jag måttligt intresserad av ornitologi, fåglar alltså. Men när jag kom till Keoladeo Ghana i norra Indien så blev jag snabbt en ambitiös ”skådare”. Med hjälp av en duktig guide kunde jag under två dagar dokumentera nästan 100 arter och lärde mig mer om den flygande faunan än jag kunde tidigare. Under resor har jag också plötsligt blivit konstintresserad i Indien och intresserad av äldrefrågor i Nepal, antropologi på Salomonöarna och nästan religiös i Ryssland.

Under en resa befinner du dig i främmande landskap och möter nya människor.  Allt är nytt och du vet inte vad som väntar i nästa stund eller bakom nästa krök på stigen. Att ständigt upptäcka och förvånas – det är vad jag begär av en resa.

F1000088
Kvinnlig turist i egyptiska manskläder. Foto CJ

En fråga jag ofta ställt mig (och ibland sagt högt) är: Varför reser vi så ofta till platser vi redan känner till? Eftersom vi i allmänhet vet så lite om världen innebär det att de flesta av oss reser till samma platser. Vi reser till Venedig och till Indien för att se Taj Mahal. Där får vi de bilder och upplevelser vi förväntat oss. Inget mer och kanske är vi nöjda med det. Eller så blir resan en besvikelse när vi ser sådant som inte syntes i turistbroschyren: Att Venedig-borna protesterar mot turisthorderna som väller in eller den skyhöga avgiften för utlänningar som vill se Taj Mahal. Själv tyckte jag att Keopspyramiden i solnedgången var en vacker syn. Vackert, om jag kunnat begränsa synfältet till själva pyramiden. Men det var svårt när det intill stod 120 turistbussar parkerade. Alla med motorn på för att hålla igång luftkonditioneringen. Plus alla bilar.  Alltså hade jag sällskap av kanske 5000 andra turister.

Sightseeing – titta på sevärdheter; där man under en dag lyckats klämma in ett maximalt antal kända platser, är inget för mig. Sådant vill jag inte ens kalla att resa. Platserna är ju redan kända! Alla i bussen har redan sett bilder på den vackra kyrkan, templet eller det höga vattenfallet, eller vart bussen nu för mig. Naturligtvis ångrar jag inte att jag har sett Taj Mahal och besökt Maccu Piccu. Men dagar i en indisk by eller hos quechua-indianer på höglandet i Peru, sådana dagar minns jag bättre. Mina egna minnen av sevärdheterna är suddiga och har nog glidit över i de bilder jag ser i reklam och resetidningar.

Nej, låt oss resa för att upptäcka, fascineras och få nya tankar i huvudet! Om vi är överens om att en resa måste innehålla krökar på vägen bakom vilka vi inte vet vad som väntar, då måste jag ställa en annan fråga: Vad betyder farten?

Om ett cykelhjul snurrar riktigt långsamt, då syns varje eker tydligt och vi förstår lätt hur hela hjulet är konstruerat. Snurrar det fortare kan man se att hjul och nav har någon slags förbindelse. I full fart blir ekrarna en nyans av vitt och hjulets konstruktion blir obegriplig. På samma sätt avgör farten hur mycket vi ser på resan.

Borneo 2004 085
Flodens meandersvängar ser man bara uppifrån. Södra Borneo. Foto CJ

Vem bedåras av en flygresa? Många drar för gardinen för fönstret och ägnar sig åt att stirra i ett fånigt flygmagasin. Titta ut i stället! Är det molnfritt och bra ljus så får du den bästa tänkbara geografilektionen. Själv kan jag minnas de oändliga bergen i Afghanistan, det rätlinjigt konstruerade Holland och de fula oljepalmsplantagerna i Malaysia. Från planet får man en överblick som är omöjlig på marknivå. Tänk på det här när du bokar flyg nästa gång: Boka dagflyg! I övrigt är väl flygresan ett nödvändigt ont och kanske ett dåligt samvete.

Själv pratar jag sällan med den som sitter i stolen bredvid mig på flyget.  Kanske för att jag sitter fastspänd och undrar när serveringsvagnen skall komma till min stolsrad. Kanske för att prat inte tillhör flygkulturen. På tåg däremot pratas det.

Under långa tågresor i Indien och Ryssland har jag knappt kunnat öppna medhavd bok. Ofta har folk kommit genom vagnen, slagit sig ner vid min plats och… pratat: Varifrån, vart, varför? Från tågfönstret kan jag gissa vad som odlas på fälten, jag ser människor som arbetar med allt upptänkligt och skogar med lockande berg i fjärran. För egen del blir det inte mycket läst på tåget. Att prata med medpassagerare och titta ut genom fönstret gör att tiden går fort. Transsibiriska är kanske ett undantag: Där behövs både ett mindre bibliotek och flera flaskor vodka för att orka med en veckas kontinuerlig resa.

Intrycken från tåget svischar förbi och medresenärer stiger på och stiger av. När tåget kommer fram stiger jag av. Då är jag framme. Framme där jag skall göra något, där jag stannar upp. På något sätt är det där resan börjar.

Iran 2005 416
Helkokt får i Yazd. Foto CJ

Väl framme så vill jag gå. Att lite planlöst gå omkring i en stad brukar vara givande. Den gamla staden med krokiga gator är förstås särskilt spännande. Att gå vilse är kanske inte min målsättning, men ofta en konsekvens av mitt planlösa irrande. Vilse på slingriga gator i den urgamla staden Yazd i Iran, är den roligaste stadsvandring jag gjort. Där bekantade jag mig med afghanen som jobbade med att förtenna köksredskap, med kopparslagaren och blev bjuden på det underbara persiska brödet i bageriet. Hela tiden kom inbjudningar till att dricka te. Dessutom fick jag smaka på helkokt får (grytan var en meter i diameter). Eller kanske var det i gamla Delhi där massan av människor var så tät att jag bara fördes fram som om jag hamnat i älvens strömfåra.

 

Själv hatar jag storstäder. Delhi, Paris, New York och Stockholm – hemska platser! Trafikens larm, den fullständiga anonymiteten och alla reklambudskap som effektivt dödar försök till självständigt tänkande. När jag går på trottoarer försöker jag titta ner, bara för att slippa ta in allt jag inte vill att min hjärna ska notera. Egentligen är nog Säffle för stort för mig.

Jag vill vandra på små vägar, gärna stigar, i skogar och över berg eller genom sparsamt befolkade landskap. Gå långsamt, då hinner jag både tänka och ta in nya intryck. Pendelrörelsen mellan vänster och höger ben är kanske det sista jag skulle vilja vara utan och är det naturliga, det ursprungliga sättet för människan att förflytta sig. Det sägs att 3,5 km i timmen är ett normalt tempo.

”En tanke som inte är tänkt under vandring är inte värd att tänka”. Säkert överdrivet, men Friedrich Nietzsche lär ha sagt så.

Det är enbart när du går som du får friheten att själv bestämma vad du vill göra och titta på, och vilka vägar du vill välja. Visst är det också bra med frisk luft och fysisk träning är nyttigt, men det är enbart under en vandring som man har full frihet att ta till sig allt det nya som resandet erbjuder.

Kortare eller längre vandringar har varit en del av alla resor jag arrangerade i Läs och Res namn. Ofta var en längre vandring det huvudsakliga målet för resan.

0555
Boel kommer in i byn Chepga i nordvästra Nepal. Foto CJ

Du som orkat läsa så här långt har säkert hållit med mig i stora delar. De som har andra uppfattningar har troligen inte kommit ända hit. Synd, för jag har ytterligare ett förslag för vettigt resande. Att sitta stilla!

Kanske är det min egen ålder och därmed upplevda fysiska begränsningar som gett mig nya idéer. Att sitta stilla på en plats kan vara ett nog så givande sätt att resa. Du reser alltså någonstans och placerar dig där på en spännande plats under en tid. Du stannar där, men människor passerar och du får gott om tid att se allt som händer på platsen samtidigt som du får den tid som är nödvändig för att skapa relationer till de människor som bor på den plats du valt. Halleluja! Kanske är det här bästa resan? Så enkelt, så billigt och du behöver ingen arrangör för en sådan resa. Du stannar helt enkelt på en plats du gillar och där du känner dig väl mottagen. Kan inte språket? Säkert finns det någon på platsen som talar engelska. Betala honom eller henne och du får hjälp med praktiska arrangemang och kontakt med folk på platsen.

Det är en sådan resa jag planerar för mig själv eller åtminstone fantiserar om just nu. Jag tänker bosätta mig i en by i Nepal under ett år. Riktigt var och vilken by, vet jag inte, men tanken är att det skall vara riktigt, riktigt långt bort. En plats där de gamla sätten att kommunicera fortfarande gäller. En by som fortfarande inte har mobiltäckning, där man inte kan kolla Facebook, inte vet hur vädret skall bli under de närmaste tio dagarna och där det fortfarande är långt till närmaste väg. En by som ännu inte nåtts av världens brus. Där vill jag sitta still medan människor och årstider rör sig.

IMG_5353
Bara att sitta och titta ut

 

Min vän Torbjörn

– Va i helvete Christian!

Torbjörn är ovanligt kraftigt byggd utan att alls vara tjock. Trots att han är betydligt kortare än jag, så väger han nog mer. Normalt är Torbjörn en lugn och lågmäld man.

Vi ska äta lunch hemma hos mig och gå en riktigt lång promenad i skogen. Ungefär det vanliga när jag bjuder hem vänner mitt på dagen. Torbjörn bor på andra sidan sta´n och det är en lång resa till Saltsjöbaden.

Han har precis kommit in genom dörren och hejdat sig när han får syn på ödlan som står på en fönsterbänk i mitt vardagsrum. För Torbjörn är det inte bara en ödla. Snabbt gör han en artbestämning: En Komodovaran! Torbjörn är herpetolog (herpetologi = läran om kräldjur) och ordförande i Herpetologiska Föreningen. Han vet.

Komodovaranen är inte bara världens i särklass största ödla. Kan bli närmare fyra meter. Jag har själv sett den. Utbredningen är begränsad till två små öar belägna mellan de stora öarna Sumbawa och Flores och en nationell symbol för Indonesien. Som tigern för Indien.

Torbjörn Peterson Calumma parsoni
Torbjörn på Madagaskar 2015

Torbjörn sänker kroppen och fäster blicken stenhårt på mig. Som när noshörningen sänker huvudet, skrapar med framfötterna och laddar för en attack. Hans ögon glöder och munnen smalnar. Jag backar och höjer avvärjande händerna:

– Lugn, gå nära! Titta!

Han tar han några snabba steg fram. Tittar på den meterlånga ödlan, låter fingrarna försiktigt glida över den fjälliga ryggen och vänder sig snabbt mot mig. Fortfarande är ryggen böjd och ögonen stirrar underifrån på mig.

– Vad har du gjort?

– Lyft på den, Torbjörn. Titta på undersidan.

Han gör som jag säger. Känner antagligen en oväntad tyngd när han försiktigt lyfter upp den, ser att djuret saknar fjäll på magen och den långa svansen. Långsamt rätar han på kroppen. Ansiktet utstrålar nu bara en stor osäkerhet.

  • Den är inte riktig…?
  • Kör in nageln på undersidan!

Någon riktig rispa blir det tydligen inte, men han ser att ödlan inte är verklig, aldrig varit verklig, att den alls inte är uppstoppad. Han känner på den ordentligt och tittar noga. Ansiktet lyser upp och munnen rätas sakta ut.

  • Förlåt, men jag trodde…, trodde den var uppstoppad.
  • Den kunde varit levande!

Nej, den är skuren i trä och perfekt målad. Så naturtroget gjord att till och med Torbjörn blev lurad. Det gick inte att rispa den eftersom materialet är ett mycket hårt träslag.

Torbjörn ställer tillbaka den 1,20 meter långa ödlan på fönsterbrädan. Han står och tittar på den, uppenbart förvånad över träsnidarens osannolika skicklighet och vi är tydligen vänner igen.

På samma fönsterbräda har ödlan stått sedan 1987 då jag handlade den på Sarinah, det berömda varuhuset i Jakarta på avdelningen för turistsouvenirer. Där fanns bara denna Komodovaran bland hundratals grodor, ankor m m. Jag såg mästerverket mitt i det vanliga utbudet av sniderier i mjukt trä gjorda på Bali. Min gissning är att den för länge sedan tillverkats på uppdrag av någon som kunde betala minst en årslön till den allra skickligaste träsnidaren.

På flyget hem tog jag min ödla som handbagage och placerade den på hatthyllan. Undrande medpassagerare fick känna på den och konstatera att den faktiskt inte var det levande vidunder den tycktes vara.