Inshallah – Om Gud vill

Khomeini, som kom med revolutionen 1979. Khamenei, som nu låter skjuta ungdomar för att de vill ha en ny revolution.

Framför oss ligger nu ett antal dagar av ovisshet och plågsamma bussresor. Ingen plats som kan kännas som ett mål, något att se fram emot och erbjuda en väl behövd paus. Tvärtom, resa så snabbt som möjligt för att minimera risker och obehag. Cirka 150 mil i bussar och två dygn på tåg, kanske en veckas resande genom områden som alla resenärer bara vill ta sig helskinnade igenom.

30-31.10 – dag 30-31. Mycket bekväm buss till Kerman som är en av landets större städer. Nätverket av långdistansbussar och bussterminaler är helt modernt och fungerar utmärkt för oss. Vi reser VIP Class och några andra klass bussar har vi inte ännu sett. Hamnade på ett utsökt hotell för 172 kr natten. Med frukost. Vi passade på att ta paus och stannade två nätter.

Som turist lade jag redan i Teheran märke till ett nog så irriterande problem. Det finns nästan inga restauranger! Skyltar ”Coffee shop, Pizza, Hamburger”, gata upp och gata ner, men ingen riktig mat. Varför, så har det inte sett ut tidigare? – We prefer to make food at home, förklarade en kvinna. Nu råder emellertid modernare tider och medelklasskvinnan har inte längre tid. Så hämtmat blir lösningen. Och överallt skyltar på både farsi  och engelska och latinska alfabetet? Ytterst få kan mer än någon fras på engelska, men både språket och matvanor är uppenbarligen något eftersträvansvärt. Något man vill känna samhörighet med och vill vara en del av. Och visst, deras civilisation är så mycket äldre än vår är. De kunde kalla sig indoeuropéer för 4000 år sedan.

1.11 dag 32. Vi tar VIP-bussen till Zahedan kl 10.30, vilket vi kom att ångra senare. Efter en timme kom en ny buss, ”en Classic” med snålare utrymme, som i Sverige. Ny biljett med bilagd återbetalning.

Granatäpplen och hägrande sjöar

I väg åker vi.

200 meter. Bussen stannar i kön till bensinmacken. Till sist får vi tankat.

300 meter. Bussen stannar för att ta upp fler passagerare. Två underbart vackra baluchiska unga kvinnor klädda i traditionella färgsprakande kläder hjälpligt dolda under det obligatoriska svarta skynket som regimen påtvingat den iranska kvinnan.

50 meter. Bussen bromsar tvärt in, stannar. Alla passagerare rusar ut för att köpa granatäpplen i storpack. Inte vi.

Varsågod, de balutchiska kvinnorna bjöd på nyinköpta frukterna. Men nej tack, vi ville inte fläcka ner våra relativt rena kläder.

Strax bjöd även mannen i sätet framför. OK, ja tack, efter sedvanligt trugande. Granatäpple är en perfekt frukt för iranska långfärdsbussar: Ett bär isänder, som vi såg medpassagerarna göra. Ätandet kräver både koncentration och lång tid. Jag åt frenetiskt under 16 mil. Orkade inte räkna bären, men enligt Google kan en frukt innehålla 1400 små röda syrliga bär. Min irritation var dessutom borta.

Många mil genom Lut-öknen. Rak väg och raka horisonter. På håll syns vatten, stora sjöar, eller… Nej, det kan ju inte finnas en droppe här. Ändå tycker jag mig tydligt se sjöarna. Varningsskyltar med en bild på en dromedar. I kvällsljuset är öknen vacker. Sommartid har man uppmätt 56 grader här.

Det hade blivit mörkt och vi såg ljusen från Zahedan uppifrån bergen. Ny poliskontroll. Nu var det jag och Boel som var i fokus för intresset. Pass, visum, kände vi någon i Iran, hade vi FB, Instagram, What´s Up..? Boel ljög för första gången och jag slingrade mig. Hade de hittat Yas namn i telefonen så hade hon kanske fått problem. Och inte bara hon.

Under en timme kontrollerades och förhördes vi. Väl i bussen gjorde jag stora segergesten och fick ett jubel till svar. Vi hade ju rejält sinkat deras resa.

Staden Zahedan stod i medias rubriker världen över för tre veckor sedan. 90 människor sköts under protesterna mot ayatollornas förtryck. Nu ännu fler, sa någon jag kollade med. Vi gick omkring på gatorna, men såg inget annat än överstruket klotter. Senare fick vi höra att ytterligare ett tiotal skjutits till döds.

Över gränsen. Från en islamisk republik till nästa

2.11 – dag 33. Taxi tio mil mot gränsen. På vägen tog vi upp en familj med tre barn. Jag bekvämt i framsätet och sex personer där bak.

En stor hall. Folk passerar åt båda hållen. Ut från Iran och in från Pakistan. Inte en enda västerlänning sedan Shriaz. Fullt begripligt eftersom här inte finns någonting och vägen är lång och svår. Fick stora röda stämplar på våra visumpapper och våra bilder tagna, liksom vid alla gränsövergångar. Här togs även digitala avtryck av samtliga 10 fingrar.

Bad om tillstånd att ta en bild. Hade vi tillräckligt med pakistanska kontanter för att ta oss genom Baluchestan? Jag la upp sedelbunten på skrivbordet och de såg nöjda ut. Vidare till Immigration där formulären skulle fyllas i. Problemet var nu att just detta formulär kunde de inte hitta. De hade tagit slut och det tog tid att trycka nya. Efter någon timme kom en bunt nytryckta formulär. Så var vi strax inne och kunde fortsätta resan. Trodde vi!

Utanför mötte polisen. – Follow me! Så gjorde vi, han på motorcykel och vi med rullväskor. Han bankade på en järnport, nycklar rasslade och porten öppnades. Vi visades glatt in och porten stängdes. Här mötte oss två glada spanska ungdomar, Elena och Adrian, som huvudsakligen tagit sig hit på cykel. Det hade blivit omhändertagna dagen innan. Först i morgon skulle vi tillsammans åka vidare med beväpnad eskort.

För natten var vi alltså instängda på polisstationen. – Welcome to Pakistan!, sa någon av poliserna med glad sarkasm. Vi var väl inte så överraskade, eftersom vi läst en hel del på nätet om strikt polisövervakning av utlänningar i provinsen Baluchestan. Orsakerna till den strikta bevakningen av oss och den påtagliga militariseringen i hela provinsen kan nog sökas ända bort till den Brittiska tiden. Redan då var de västra provinserna i Indien oroliga och svåra att bemästra. Balutcherna är en etnisk grupp med eget språk och en kultur som hyllar männens styrka och en våldskultur. En av poliserna berättade att en Kalasjnikov är vanlig doppresent till en son.

Vi fyra gäster fick ett rum med en matta på golvet att sova på. Toaletten såg ut som de brukar på landsbygden. Detaljerna vill jag inte störa din läsning med. Du kan hoppa över nästa stycke om du inte planerar en att resa till den här delen av världen. Fast det är ju bra att veta hur en stor del av världens befolkning sköter sina toalettbestyr.

Man sitter alltså på huk på två upphöjda fotsteg. Bilden ovan illustrerar detta.

Allt hamnar i en stor skål, som kan vara mer eller mindre ren. På mer offentliga toaletter och på balutchiska polisstationer, rejält snuskiga.

När detta är avklarat, tvättar man sig ren i stjärten med vänster hand (den högra äter man med). Vatten finns alltid intill.

När detta är gjort är man verkligen ren. Detta i motsats till det hos oss allmänna bruket av papper. Det är vetenskapligt bevisat att bakterieförekomsten i stjärten är lägre när man gör sig ren med vatten.

Jobbigt för en svensk att sitta på huk, men stärkande för lårmuskulaturen.

Lämpligen avslutas det hela med att man tvättar sig om händerna.

Ris, kyckling och det underbara brödet serverades, så det gick verkligen ingen nöd på oss. Dessutom var det inte läge att klaga.

Det fanns fler rum runt polisstationens gård. Där vistades lokala gäster bakom rejäla järngaller.

Sov alldeles utmärkt på cementgolvet. Så har jag sovit många gånger, men det var åtskilliga decennier sedan, och nu är jag 75 år. Boel värmdes av en liten katt på magen.

Thieves, smugglers, terrorists… and foreign tourists

3.11 – dag 34. Vi lastar in oss i en täckt pickup med fyra säten, två isärtagna cyklar, spanjorerna och deras ca dussinet kolli, vi två, våra rullväskor och två poliser med Kalasjnikov. Full fart mot Quetta! Trodde vi!

Efter 12 mil stannar vi vid en polispostering och bilen stannar.

– Passport, visa! Noggrant skrivs alla uppgifter ner.

– Change car! Vi hade kommit till ett nytt polisdistrikt och lämnades nu över till nya poliser och deras bil. Nu en personbil.

Två cyklar och bagage stod upp ur bakluckan. Två damer i framsätet och tre män, en Kalasjnikov och mer bagage baksätet. Ska vi åka så här i 40 mil ytterligare så dör jag, tänkte jag. Jag dog inte, vilket nog berodde på att det snart var byte av bil och vakter igen, med samma formaliteter. Så kom ett tredje byte och jag anade att vi inte skulle nå Quetta den dagen.

Bilen stannade i en by vid polisstationen. En liten lucka öppnas i den kraftiga järnporten. Någon kikar ut, tittar åt alla håll för att se om vi är vän eller fiende. Portarna öppnas och stängs snabbt bakom oss.

Polischefen talade lite engelska och jag fick några förklaringar till det i min uppfattning opåkallade, t o m galna säkerhetspådraget.

• Thieves, smugglers, murderers, they are all criminals, sa han och pekade på den stora buren med män som satt, stod och låg därinne.  
• They are waiting to face the Court.

Men så farliga var de nog inte och jag kunde växla några ord med en äldre stilig man, prydlig klädd i vit ”kurta” och pösbyxor. Han hade olagligt tagit sig över gränsen, dvs sannolikt även haft en del varor med sig. Kanske opium från Afghanistan, gränsen låg bara någon mil åt norr.

Klockan är sex och kvällsbönen annonseras i kanon över hela den lilla staden Dalbandin. Som extra service har en högtalare installerats i arresten och ropen kommer nu även oss tillgodo.

Polischefen erbjöd oss generöst golvet i sitt tjänsterum för natten och bjöd på hämtmat. Passade på att ta en dusch på hans rena tjänstetoalett.

4.11 – dag 35. Vi har 32 mil till Quetta och måste hinna dit före 15.00 för att få ett intyg ”No-objection-certificate”, vad det nu kan betyda. Innebörden är i alla fall att utan detta papper kan vi inte lämna Quetta. Men vi har gott om tid och bilen kör fort. Tänker att den här färden är betydligt riskablare än tänkbara terrorister och kidnappare. Tror faktiskt att det finns starka krafter i det här landet som har intresse av att upprätthålla hotbilden. Pakistan lägger över fyra procent på försvaret. Officiellt, alltså. Behövs kanske när de samtidigt för krig både i väster och i öster.

Trist nog var det snart dags för ett nytt polisdistrikt och nytt byte av bil. Och ytterligare en gång. Drömmen om Quetta tynade bort. Du tror mig förstås inte när jag nu skriver att det blev sammanlagt 15 byten av bil innan vi på kvällen kom fram till kontoret i Quetta, som då varit stängt länge. Det var fredag, och lördag – söndag är helgstängt. Vi måste vänta till måndag för att få vårt NOC. Sista polispickupen lämnade oss på illa beryktade Hotel Bloomstar där vi äntligen fick något att äta. Beväpnad vakt vid entrén.

De här dagarna blev även en mental resa för mig. Jag har rest i de här länderna under alla år sedan jag var mycket ung, som liftare, backpacker och senare som VIP. Sammantaget har jag alltid blivit väl mottagen och behandlad med respekt. Undantagen är så obetydliga att de hamnat i glömskans papperskorg.

Nu blev jag förbannad, visade det och sa det tydligt. Irritationen var inte mot enskilda konstaplar utan mot ett idiotiska urtida system och mot det uppenbart överdrivna, t o m falska säkerhetshotet. Med alla byten blev det många irriterade diskussioner, vilket förstås även påverkade mina medresenärer. Spanjorerna drog sig undan och Boel tröttnade på att höra mig: – Din grinighet gjorde resan ännu svårare och tjänade ingenting till.

Måste erkänna att hon har rätt. Förstår att det, men har alltid haft ett behov att tala om vad jag anser oavsett omgivningens inställning. Vill t o m hävda att det är en rättighet som rätt utnyttjad kan vara något positivt. Min åsikt kan påverka. Det gjorde den även nu, om endast marginellt. Senare blev den avgörande.

En av de yngsta poliserna talade lite engelska.

• You are going to India, will you get an escort there?

När jag rest under senare år har det varit som resebyråägaren som erbjuder pengar och jobb. Alla dörrar har öppnats. Oftast har jag rest i sällskap med en av mina suveräna reseledare och har själv inte behövt, eller ens tillåtits, befatta mig med resandets små praktikaliteter. Jag var ju chefen!

Vi västerlänningar är rika. Rika, relativt de människor vi möter i den här delen av världen. Det är bara därför vi kan resa runt halva jordklotet för ett par veckor av förlustelser. Med pengar kan du och jag köpa oss en behaglig tillvaro under en resa och de flesta små problem och olägenheter löser vi med plånbokens hjälp. I Balutchestan erbjuds inte den möjligheten.

Bloom Star Hotel

 5-6.11 – dag 36-37. Det är lördag, söndag och helg. Bloom Star är det enda hotellet i Quetta med tillstånd att ta emot utlänningar och upprätthåller därför principen om beväpnad vakt utanför porten. Inte heller här får vi gå ut utan vakter. Jag beställer en tur till basaren för att handla lite frukt och annat för att pigga upp tillvaron. Vakter anländer med pickup. Efter 400 meter stannar bilen. Nytt polisdistrikt, men ingen ny bil. Vänta igen och jag blir argare och argare. Ser en butik med bl a bananer. Några snabba steg åtföljd av osäkra vakter. Med en kasse bananer, söta russin och en liten förpackning som såg ut som den lokala varianten av snus, var jag tillbaka. Pekade på en polis och hans motorcykel. – Back to Bloom Star! Nu funkade det och snabbt susade vi tillbaka till hotellet. Tyckte mig se att även poliserna såg lättade ut av att bli av med den besvärlige gästen.

Under söndagen hände ingenting.

Må 7.11 – dag 38. Under måndagen hände allt. Glädje och tårar. Iväg till polishögkvarteret för att få våra efterlängtade NOC. Processen tog ett par timmar och vi bokades på en buss kl 17 till Lahore. Dagen på polisstationen. Fångar i kedjor fördes in och ut i glatt samspråk med sina väktare. Själv skrev jag på den här texten.

Efter några bilbyten var vi på busstationen. Några snabba inköp och vi satt lättade i bekväma VIP-säten på bussen. Äntligen andades vi ut. Lånade en mössa med sällsynt bra text av en medpassagerare.

Motorn startade och bussen började rulla, men stannade tvärt.

• Out! Security issue!

Vårt bagage lastades ur och vi ombads strängt att lämna bussen. Förvånad och förbannad lutade jag mig mot bussen. Vägrade flytta mig. Ofrånkomligen tillbaka till någon polisstation. I väntan vid andra bytet av eskort, tog det stopp igen. – I am not going back to Bloom Star, och gick inte på bilen. Stor palaver uppstod. Folk samlades och poliserna ringde i sina telefoner. Nu brast det för Boel. Hon började storgråta (mycket lägligt) och ännu mer folk strömmade till, däribland välklädda herrar som tycktes ta vårt parti. Order kom att vi skulle till chefen för säkerhetspolisen och vi fick nöja oss med det.

Denne chef bad vänligt om ursäkt och förklarade den senaste ”security issue” med att den väg bussen skulle gå inte var möjlig för oss. I stället bokades en buss kl 20 till Islamabad. Därifrån var det bara två timmar till Lahore, hävdade han. Eftersom alternativet var Bloom Star Hotel, så accepterade vi. Som att få skjuss till Jönköping när vi skulle till Stockholm.

Sleeper-bus till fel stad

Det visade sig vara en sovbuss där jag och Boel tilldelades varsin översäng. Där låg jag hela natten och kämpade för att inte ramla ur sovrummet när bussen gjorde tvära svängar i skarpa kurvor och vid hål i vägen. Vid enstaka ljus kunde jag se spår av översvämningarna. Trötta kom vi till Islamabad och åt en alldeles utmärkt frukost med chai, parata och masala omelett.

8.11 – dag 39. Bussen till Lahore tog fem timmar. Hittade hotell efter diverse trassel.

9.11 – dag 40. Den förbeställda taxin till Waggha border kom inte. Tröttnade på att vänta och tog en motorrickshaw för halva priset.

På avstånd kunde vi skymta den indiska flaggan. Nu fick inget gå fel, och det gjorde det inte heller, även om de två gränspassagerna tog lång tid. På pakistanska sidan stora bilder med soldater i heroiska positioner. Här är det militären som styr och resultatet har blivit fattigdom. Landet har nu halkat långt efter både Bangladesh och Indien mätt i bnp/capita. En förklaring är att Pakistan är hårt militariserat och de som i praktiken styr landet. I går utsattes den populäre förre premiäministern Imran Khan för ett attentat. Han klarade sig med lättare skador, men alla jag frågade ansåg att det var militären som låg bakom. Tror inte Pakistans landsfader Ali Jinnah skulle gilla resultatet av den delning av Brittiska Indien på religiös grundval som han drev fram.

Äntligen innanför den höga järnporten, äntligen Indien! Vi sa vi skulle resa till Indien landvägen. Nu hade vi faktiskt gjort det.

Vägen Österut 6

Lång natts färd mot Iran

Teheran var bussens destination, en minst 25 timmars resa. Det orkar vi bara inte och det får vara måtta på stress och självspäkning. Vi skulle hoppa av i Tabriz, stanna över natten och nästa dag ta tåget.

– When arrival in Tabriz?

– One O´clock.

– Nej, det går inte!

– Leta hotell mit i natten i en totalt främmande jättestad? Nej, inte igen.

Tillbaka till biljettkontoret

• Is it possible to change the tickets for Teheran? Frågade jag oroligt
• No problem!

Med lite Tippex och 4000 Dram ytterligare så var saken fixad. Sprang ut igen till den lyxiga iranska Scania-bussen i VIP-klass med breda liggfotöljer och benstöd. Vi kan nog stå ut under den här resan.

I lugn takt rullar vi genom ett torrgult, vidunderligt bergslandskap. Högre och högre på smala serpentinvägar. Snart låg det snö på bägge sidor vägen. Sen kom dimman. Chauffören hade kanske fem meters sikt och vi kröp fram i 25 km/tim. Sen gick bussen sönder. Chaufför, hjälpchaufför och mekaniker jobbade intensivt i en timme, medan jag passade på att gångträna i det lätta regnet.

Så gick bussen igång igen och klockan hade blivit midnatt när en skylt förkunnade ”Welcome to the Islamic Republic of Iran”. Boel var spänd och satte på sig en från Sverige medförd roströd sidensjal. Hur skulle vi tas emot? Vi var ju förvarnade.

Söndag 23.10 – dag 23. De stämplade inte i passet utan i det separata visumpappret, log och hälsade välkommen till Iran. Inga problem, inga fåniga frågor civilstånd, men för bussen blev det värre. I tre timmar kontrollerades den medan vi passagerare snällt fick vänta. Vet inte om och när bussen stannade i Tabriz. Vaknade när solen stod högt och vi rullade på motorvägen mot Teheran.

Ideal hotell: Den blonderade receptionisten saknade hijab och talade svenska

Efter lite fotarbete hamnade vi på Ideal Hotel. Den blonderade receptionisten utan hijab pratade svenska. Hade varit i Sverige och bott hos en kusin i Göteborg. Fick en elegant lägenhet med två rum och kök för 15 miljoner Real. Ett specialpris motsvarande 395 kronor. Till vardags räknar man emellertid i Toman, även om det står annorlunda på sedlarna, vilket blev synnerligen förvirrande för två nykomlingar. Ännu mer så när min digitala valutaväxlare säger något helt annat.

Boel låg kvar på rummet medan jag gick ut för att växla mer pengar och hitta en restaurang. Hittade varken restaurang eller växlingskontor, men träffade en ung kvinna utan slöja. Mariam var journalist och vägrade bära hijab, liksom många andra yngre kvinnor på gatan. Hon berättade att demonstrationerna hölls på onsdagar och lördagar och att hon alltid deltog samtidigt som hon demonstrativt tände en cigarett. – Ja, det här är en ny revolution, men vi har inga ledare. Den tidigare kungens son Cyrus Reza Palavi, som bor i USA, vill återvända för att leda landet mot demokrati. Men honom vill vi inte ha! I närheten stod militärfordon med kulspruta monterad på taket. Pengarna räckte till varsin hamburgare.

Måndag 24.10 – dag 24. Vaknade upp i en 15-miljonersstad. Inget bra läge för en nykomling att ge sig ut på sightseeing i. För mig var det biltrafiken som dominerade och avgaserna kliade i strupen. Det fanns inget alternativ till att fortsätta, ville bara fly till nästa delmål, till Esfahan, staden med världens vackraste moskéer. Bredvid mig i bussen satt Dr Ebrahim, specialist på lungsjukdomar. Inte helt oväntat kom snart en inbjudan till att visa oss runt och middag med familjen. Tackade naturligtvis ja.

Delar av Internet är nerstängt över hela landet. Jag kan se demonstrationerna i Iran på SVT och skicka mejl, men inte använda What´s app, FB, inte BBC eller CNN. Ofta är nätet svajigt och jag tröttnar på att försöka. Framför allt irriteras jag mycket av att inte kunna lägga ut min blogg.

Österländska prakten

Tisdag 25.10 – dag 25. Khomeini och Khameiny. Revolutionsledaren och hans arvtagare. Överallt vakar deras långa skägg över medborgarna. Den förstnämnde ser riktigt elak ut, den andre ser ut som en mild man. – Det är han inte, sa en ung kvinna, när jag frågade om saken.

Imam-moskén är en egen värld. Själva staden Esfahan sägs av invånarna vara ”halva världen”. Kanske var det så en gång i tiden innan befolkningen exploderade och torkan kom. Nu är det flera år sedan det rann vatten under de vackra broarna. Moskéns innergård är enorm. Näst största torg i världen, efter Himmelska Friden i Beijing, påstås det. Basaren är en saga. Att utforska den skulle ta 1000 och en dag. Undersköna moskéer i blått kakel utgör delar av torget. Jag får vrida nacken maximalt för att se kupolen högt däruppe. Inne på torget sprutar fontäner och här växer det friska gröna gräset, en lockelse i detta torra land. Inte undra på att här är fullt med folk även på en tisdag. Det finns ett flertal anledningar till att komma hit.

Den öppna platsen kantas av hundratals små butiker. Här säljs varken kinesiska varor i plast eller solglasögon. Här säljs undersköna handknutna mattor. En av dem kunde faktiskt flyga och är nu på väg hem till Saltsjöbaden. Enligt det bifogade kvittot var mattan ganska billig, detta för att minska svensk import-moms. Något jag inte själv behövde påpeka. Här säljs också finaste hantverk i olika metaller och i sten, miniatyrmålerier i klassisk persisk tradition. Försäljarna är inte buffligt påträngande, men synnerligen skickliga att väcka intresse och snabbt skapa en behaglig relation till en möjlig köpare. Jag häpnar och stortrivs, även om jag sett allt detta tidigare. Köpbegäret väcks av alla märkvärdiga fynd, men den här gången lyckas jag disciplinera mig.

Boel bjuds på te av matthandlaren

Basaren är en mötesplats, där sprids rykten och information, där talas alla språk. – Hej, är du från Sverige, sa någon som aldrig varit i Sverige. En annan man misstog oss för danskar, men växlade till svenska när jag påpekade hans misstag. Berouz var en äldre lågmäld man som talade bra svenska efter fyra år i Sverige. Nu sålde han tygtryck i basaren. Skrev ner några av hans synpunkter.

• 70% är aktivt emot regimen, men få vågar säga det högt. Andra säger 80%.
• Skriv inget, lägg det i ditt minne och skriv när du kommit till Pakistan.
• Om de tar dig, så hittar de lätt allt du skrivit – då har du problem!
• Nu demonstrerar de unga. De var inte med 1979. De vet inte vad en revolution kostar.

Armén, Revolutionsgardet, Basiji, moralpolisen och de som inte har något namn, civilklädda som pratar med folk på gatan. Har man då uttryckt fel åsikter kan man senare hämtas på natten. Uppmaningen att vara försiktig fick jag hela tiden: i hissen, i taxin, av folk jag pratade på gatan och framförallt i basaren.

Hotellet låg i Julfa. I de gamla armeniska kvarteren. Esfahan kallades tidigare Julfa och var en armenisk bosättning.

På 1600-talet bodde här en miljon armenier. Men staden härjades och brändes ner och de som överlevt blev anvisade en ny plats att bygga upp sin stad. Det blev Nya Julfa. Nu finns det endast 5000 armenier kvar. De flesta har utvandrat till USA. Vi bodde invid den vackra och väl bevarade kyrkan med tillhörande muséum. En synnerligen behaglig plats. Vad jag skriver är anteckningar från samtal med den entusiastiske museichefen. Kolla fakta på Google går inte.

Så händer det igen

Doktor Ebrahim hämtade oss tillsammans med fru, också läkare, och äldre dotter Nazanin vid hotellet. Nu ville han visa oss staden, men klockan var snart fem och jag trött efter moskéer och basaren. Ändå kunde han inte låta bli att stanna vid den berömda 33-valvsbron. Vandrade över den långa bron som inte längre hade något vatten att välva. Längre bort stod paddelbåtarna som ett minne från en tid när regnen fortfarande föll.

Hemma bjöds vi på nötter, mandel, äpplen, torkade aprikoser, apelsiner och granatäpplen. Åt glupskt av de senare. Fru Zhila skulle delta i ett utbyte med en medicinsk institution i Borås (av alla platser) och förberett sig väl med att intensivt plugga svenska i åtta månader. Några dagar innan det slutgiltiga beskedet skulle komma fattade svenska regeringen beslut om någon form av ny policy: Stopp, och resan ställdes in! Sa, hon grät i två dagar.

Vi satt i köket som var modernt placerat öppet mot vardagsrummet. Lägenheten hade ytterligare tre rum där de två tonårsdöttrarna hade varsitt. Prydligt och skinande rent, med undantag för yngsta dottern Nobahars (betyder ”ny vår”) 16 år, tonårsstökiga rum. ”Hijab-revolutionen” är droppen som fick ett jäsande missnöje att visa sig i öppen protest. Inflationen, västs sanktioner, Covid och en regim med andra prioriteringar än de världsliga, allt detta som gjort livet svårare, har lagt grunden till protesterna som fortfarande växer. Alla delar av livet skall styras av religionen. Yngsta dottern berättade om matematikundervisningen i skolan – Pojkarna i bakersta raden gjorde ”fula kommentarer” och grimaser när Mohammed kom in mitt i trigometrin.

Tror nog familjen är ovanligt frigjord för iranska förhållanden. Pappa Ebrabim bad flickorna att inte gå till demonstrationerna, men inte förbjudit. Döttrarna talar öppet om framtidsplaner och drömmar. De tycker pappa är lite sträng och gammaldags. Så är han också Bachtihari, en högt respekterad stam, förklarar en av döttrarna.

När pappan lämnar köket passar jag på att ställa mer närgångna frågor. Jo, Nazanin har en pojkvän. Det var nog acceptabelt, men han är afghan och detta törs hon inte berätta för pappa. Snabbt fick jag se pojkvännens bild i mobilen. Om några dagar hoppas hon klara språktestet IS och hoppas därefter få en plats på ett universitetet i Nederländerna. Att få komma dit och få komma bort från alla problem tycks uppta hennes drömmar.

Oaser och plastpåsar i motljus

Onsdag 26.10 – dag 26. Sex timmar på ännu en Scania buss. Första timmarna syns inget grönt. Höga berg bildar en taggig horisont i soldiset. Över den platta stäppen växer bara torra buskar. Alla gardiner bussen är fördragna förutom vid vårt fönster och solen lyser oss i ögonen. Plastpåsarna som fastnat i de taggiga buskarna påminner om seglen vid starten på en större regatta. Förstås inget nytt för Iran. Så har det sett ut hela vägen från Turkiet. Pakistan översvämmat och här råder svår torka sedan många år. Floden genom Esfahan finns inte längre och de vackra broarna saknar praktisk mening. Här nog marken billig, tänker jag. Därför har man kostat på sig en mittremsa på motorvägen som ibland är ett par hundra meter. Tänkvärt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Full fart mot Shiraz i ytterfil med kvinnlig chaufför. När såg jag en sådan senast? Hotellet var för första gången bokat och i morgon skulle vi träffa den första reseledaren. Yas blir den första av ca dussinet som vi räknar med att kunna träffa. Och den enda kvinnan.

Samtidigt som vi rullar in på busstationen detonerar en bomb vid en helig plats nära vårt hotell. 15 döda och många förstås skadade. Media går genast ut med att det var ett dåd av IS, något ingen trodde på. Kanske ville regimen få de protesterande ungdomarna att tänka på något annat, att hitta en annan fiende.

Farakonde Yas Zareie. Reseledare

Torsdag-lördag 27-29.10 – dag 27-29. Stor känsla möta Yas i Hotel Args reception. Vi hade nog ett dussintal resor tillsammans. År 2006 reste jag med gruppen, styrde om lite och fick henne förstå mina tankar om hur jag ville ha resan. Hon gillade det annorlunda konceptet och vi blev nära vänner.

Tillsammans gick vi runt i den gamla täckta basaren med 1000-tals butiker och gångar hit och dit. Så här såg det nog ut även för ett par hundra år sedan. Vill påstå att ingen utländsk besökare som går in i basaren på egen hand kan hitta tillbaka till samma ingång. Vi tycktes vara de enda utlänningarna, men kommersen är livlig med de varor som folk behöver i vardagen. Inga mattor, dyrbara stenar eller märkliga konstföremål.

Som väntat hade Yas mycket att bjuda på. Första kvällen fick vi träffa hennes närmaste vänner, en kulturell elit. En snabb genomgång visade att samtliga var skilda eller på väg dit. Några hade med sig nya pojkvänner. – Det är svårt att skilja sig för en kvinna, sa Yas. För henne hade det tagit tio år. Värdinnan var utbildad ekonom, men ägnade sig helt åt att hästar. Hon målade dem. Otroligt skicklig, tavlor som en dröm för varje hästälskare. Tavlor med sköna hästar täckte väggarna. Problemet var att den konstköpande allmänheten inte ville ha hästar på väggen. I Sverige kan vi med offentliga medel försörja konstnärer som valt att arbeta med sådant som ingen vill ha, här var det en rik pappa som stod för försörjningen. En av de nya pojkvännerna drev en hemlig biograf som visade förbjuden iransk film och utländsk konstfilm. Dessutom höll han på att skriva en bok om de verk i världslitteraturen som senare filmatiserats. Två gånger hade han blivit arresterad p g a av den illegala biografen och jag frågade hur han kunde försörja sig, men svaret förstod jag inte riktigt.

Alla tiotalet vänner denna exklusiva krets talade utmärkt engelska. Inställningen till regimen behövde jag inte fråga om, däremot vågade de inte delta i demonstrationerna. Flera av dem uttalade även kritik mot Väst:

• Varför hjälper de oss inte?
• Varför stänger de gränserna?
• Vi vill ju bort från allt elände.

Några av dem menade att Västs sanktioner mot landet enbart drabbade befolkningen medan de rika och ledarna kunde resa som de ville och skicka sina barn till universiteten och tryggheten i Väst.

• Utvisa elitens barn! Beslagta deras tillgångar!

Fredag och därmed helgdag. Bjudning till sommarhuset hos en rik familj tillsammans med ett tjugotal gäster. Alla uppenbart mycket välbärgade. Männen spelade kort och drack hemgjord sprit. Kvinnorna dukade fram snacks, frukt och hämtmat. Dessutom fick vi smaka den berömda druvan från Shiraz som frälst världen, men förbjuden här sedan revolutionen 1979. Samtidig sprutade fontänerna och poolen fylldes. Frestelsen att ta mig ett dopp fanns där, men jag föreslog inte ens på skämt att vi skulle ta ett dopp. – Vattnet är för kallt, förklarade någon när jag försiktigt penetrerade saken.

Lördagen med Yas och hennes väninna Samoneh, som också ordnade den obligatoriska inbjudan när vi sökte visum. Det blev kväll och månen en smal skära.  På vägen hem ville hon ville visa väggmålningarna i Shiraz äldsta delar. Märkvärdigt och suggestivt i den svaga gatubelysningen med månskäran ovanför. Bilderna var filosofiska fantasier kring historia, sagor och den älskade poeten Hafes dikter. Som i en saga öppnades en port och ut steg den märklige konstnären själv, herr Abdel Yazdi med långt skägg och pigga ögon. Vi bjöds in till hans galleri, museum, konstnärens eget tempel. Små rum med utstuderad svag belysning i olika färger och musik med tonsatta dikter av gamla poeter. Det översta rummet hade ett trappsteg som lutade fel i två dimensioner. Konstruktionen var avsiktlig med tanken att rummet endast skulle kunna nås av ett fåtal. Allt tillsammans en andlig och tankeväckande upplevelse.

Söndag 30.10 – Dag 30. Nu börjar den långa färden rakt österut som kommer att vara i 4-5 dagar, En dag till Kerman, en till Zahedan (där sköts 90 människor ihjäl för tre  veckor sedan, i går ytterligare några), en dag över gränsen till Pakistan (får vi beväpnad eskort?), därefter 50 mil buss till den inte så väl beryktade staden Quetta i Baluchistan. Väl på ett tåg därifrån tror jag vi kan pusta ut.

Ingenting av detta skulle visa sig vara riktigt.

Vägen Österut 5

Vi måste vidare. Till Jerevan, Armeniens huvudstad. Det fanns tre alternativ;

• flyg tar 30 minuter. Sträckan är inte lång, men branta berg och djupa dalar.
• Tåg tar 10 timmar, men går bara på natten. Men varför tåg om man inte kan titta ut?
• Minibuss går varje timme och tar 6 timmar.

Vi tog bussen. Ångar vi inte tog tåget. Tåg är ju så mycket roligare, mer äventyr och inte enbart en transport. Killen i sätet bredvid skulle till Jerevan för att hämta sin flickvän och resa tillbaka med henne samma dag. Ville vara ”gentleman”, att hon inte skulle resa ensam. Han var advokat och läste till en master i Kapstaden. Rubriken var hans syn på Jerevan, eller Yerevan som är den gängse stavningen här.

Vägen blev smal och kurvig efter gränsen. Underbara lövskogar i färger som antydde en kommande höst. Längre in i landet kom de första små samhällena. Husen är slitna, förfallna eller byggda till hälften som om de bättre tiderna stoppats upp. Rostiga industriskelett från Sovjet-tiden. Överallt, i varje by och liten stad låg övergivna fabriker av olika slag, en deprimerande syn i kontrast till de vackra skogarna.

Väl i Yerevan kom det vanliga stöket med att hitta hotell med den optimala kombinationen av lågt pris och läge. Samt att dribbla med taxichaufförer som omedelbart noterat vår belägenhet och gärna ville utnyttja detta. Första pris på 20 $ slutade på 1000 Dram (30 kr). Hotellet var fullt, för första gången under resan. Bara att gå till nästa nerför gatan, sa jag lugnande till Boel, men även detta fullt, och nästa… På sjunde hotellet erbjöds vi en ”executive suite”. Boel var på gränsen att få spel och det var inte lägre läge för min tvärsäkra optimism. – Ja tack, vi tar det!

Staden är full med ryssar. Unga män och familjer med småbarn. Överallt på gatorna hördes ryska och på vårt hotells parkering stod suvar med ryska registreringsskyltar. Ingen ville tala med mig, vilket delvis kan ha berott på att jag hade ukrainska flaggan på jackan.

För mig var inte Yerevan en cool place att chilla ut på. Trafiken var grotesk. Vansinnighetskörningar med vrålande motorer. Handen på tutan när det slog om från gult till rött. Även när det var grön gubbe tog jag det väldigt försiktigt. Annars en förvånande modern stad som kunnat ligga i Västeuropa. Millionstaden ligger lågt på 900 meter över havet omgiven av höjder. Själv är jag utrustad med en känslig näsa så, avgaserna irriterade mig mycket. Egentligen hade jag nog irriterat mig på biltrafiken i städerna hela tiden sedan Budapest.

Efter en utmärkt middag på en restaurant där folk köade för en sittplats så ville jag absolut ha en konjak. Armenien påstås göra världens bästa konjak. Köpte en liten flaska av märket Ararat med en stjärna. Det finns flaskor med upp till fem stjärnor. Smakade utsökt och tänkte något sådant skulle underlätta insomningen i min ”executive suite”.

Det gjorde det inte, tvärtom.

Tisdag 18.10 – dag 18

Trötta vaknade vi upp i vår ”suite”, orken var slut, både mentalt och fysiskt. Hela dagen satt jag på det luftkonditionerade rummet och betalade räkningar, pratade i telefon, skrev mejl, FB och på den här texten.

Jag skriver bloggen för att jag trivs med att skriva. Skriver gör jag på en liten 10,5” dator som jag köpte för den här resan. Den väger inte mycket och ligger i en minimal axelväska tillsammans med värdesaker som jag alltid har på mig. Dessutom vill jag göra något av mina bilder. Min stora kamera med tungt och långt tele har jag lämnat hemma. Bytt till en begagnad pytteliten Sony som jag fått av vännen Dag. Om några vill läsa och titta, följa med på resan alltså,  så är det absolut jättekul, men i första hand skriver jag för min egen skull. Dagbok, om man vill, kanske något mer. Enda sättet för mig att behålla mitt livs äventyr i ett sviktande minne. Jag har gjort många fantastiska resor, varav en hel del rejält äventyrliga, tidigare under en över 50 år lång resekarriär, men den här resan borde bli den största i flera avseenden. Ingen konjak den här kvällen.

Badsemester i Armenien

Onsdag 19.10 – dag 19

Nu ville vi bort från den här staden! Men vart då? Vi erbjöds utflykter i grupp; kloster och kyrkor på olika platser. Är man inte intresserad av kyrklig historia finns inget att se i Armenien, sa någon innan jag reste. Inte så konstigt egentligen, hit (och till Georgien) kom kristendomen redan på 300-talet. Ett alternativ var ett dagsbesök vid sjön Sevan. Men vi ville göra det på vårt sätt och kanske stanna över natten. Taxi till busstationen där det skulle gå en buss varje hel timme. Men nej, det gick ingen buss alls, vilket gladde den ende taxichaufför som fanns tillgänglig.

Sevan är en stor sjö, 2/3 av Vätterns storlek. Taxin stannade vid turistinformationen i Sevan City. Den var emellertid nedlagd. Dagens turister behöver kanske inte information efter som de flesta kommer i grupper med förutbestämd resplan. Försökte fråga mig fram, på gatan i centrum och på fina hotellet. Vänliga leenden, men ingen som kunde någon engelska. Med hjälp av Google Translates röstinmatning hittade vi ett hotell vid stranden. Det var lågsäsong och vi de enda gästerna. Tur var det, för vi hade hamnat i landets största turistområde. Solparasoller på stranden och båtar som tog vattenälskande armenier ut på vatten. Inte konstigt, Armenien har ju ingen kontakt med havet och det här enda badstranden.

Vår taxichaufför, en liten tunn man med en stor skrattande mun lät förstå att han ville visa oss traktens mest sevärda kloster. Sevanhank kloster låg strax ovanför vårt hotell, så det såg vi själva nästa dag. Hagharsin och Goshavank körde oss taxin till. När man som taxipassagerare vill göra avvikelser från ett avtalat mål och avtalat pris, då blir det ofrånkomligen dyrt. Så även denna gång, men vi var helt nöjda.

Så händer det som inte får hända

På kvällen blev det kallt ute och även på rummet. Sevan ligger på 1900 meters höjd. Vi gick för att titta i några av de souvenirbutiker som fortfarande hade öppet. Boel snubblar på ett rör där det skulle stått ett parasoll. Faller och ligger på marken, blod om munnen och smärtor i ett av benen. Jag får upp henne, torkar av blodet som enbart var ytliga sår. Vänster ben kan hon inte stödja på. Stödd på mig linkar hon upp på rummet. Låret är svullet ovanför knät och det ser ganska illa ut. – Hur kunde jag vara så klantig, upprepade gång på gång. Hon somnade snabbt medan jag låg och funderade på olika konsekvenser av det som skett; ordna med läkare, sjukhus i huvudstaden, resa hem osv, innan jag själv somnade ifrån eländet.

Javisst det är alltid klantigt att ramla, och sådant kan få allvarliga konsekvenser. Slå sig gör vi hemma också, men det hela blir svårare när vi är långt borta. Hur gör man, vart ringer man, får man tag på läkare, sjukhus? Ännu värre är det om ingen begriper vad man säger. Är det en allvarlig olycka så tror jag räddningstjänsten fungerar utan att man behöver förklara problemet med ord. Snabb och bra läkarvård tror jag att den som kan betala får överallt. Själv minns jag den fantastiska hjälpen jag fick när jag 2004 en kväll kraschade menisken i en by högt upp i iranska Zagrozbergen. Bättre än i Sverige! I byns enda bil kördes jag till sjukhus i Tehran. Han som körde vägrade ta betalt. Jag fick tvinga honom genom att lägga pengarna på förarsätet.

Vi övervägde att konsultera sjukstugan i Sevan. Avvaktar dock efter att ha konsulterat vår privata internetdoktor Cajsa. Nu tvingas vi stanna upp på vår resa några dagar tills Boel kan gå hyfsat igen.

Torsdag 20.10 – dag 20

Boel tränar benet genom att gå till restaurangen och kaffeautomaten. Själv sitter jag just nu och skriver det som du just nu läser. Utanför hotellet spelar en musikgrupp traditionell musik med flöjter och trummor. Jag älskar den musiken och önskar jag kunde bli inbjuden till dansen. Kunde jag antagligen, men saknar initiativkraften att gå dit och presentera mig. Bristen på språk gör mig också allmänt osäker.

Snart kommer presidenten hit till sitt ”resthouse” och polisnärvaron är stor. Parkeringen rensas på bilar och Boel lär inte kunna gå till kaffeautomaten.

Plötsligt händer det

Det är kväll och mörkt i alla fönster. Utom vid en av uthyrningsstugorna vid stranden där musiken blir än mer högljudd. Så brakar det loss. Ljuvlig armenisk musik som domineras av flöjten. Där är det fest, men jag låter mig inte störas eftersom jag verkligen gillar den här musiken. Förresten var jag på Pråmen, en musiklokal i Stockholm, med en god vän och lyssnade just till armenisk musik. Trodde aldrig jag skulle få höra det här! Tyvärr går det ju inte att störa i en privat fest. Jag skulle naturligtvis hålla mig på rummet!

Till sist blev locktonerna för starka. Vi gick ner till stranden och ställde oss att lyssna. Så kom en ung man ut, såg oss, och vi blev omgående inmotade.

• Vi är ett kompisgäng från Armenien, Ryssland och en av oss från Ukraina. Men alla är vi Armenier!
• Sitt ner, ät och drick; fisk i många former, dolmar, ostar, kräftor. Drick vin, Coca Cola, kompott, konjak, drick vodka! Och vi tog minsann för oss.

Vi fick presentera oss, senare hålla tal, vilket jag tror gick galant efter flera glas vodka. Musiken dånade och alla sjöng med i tydligen bekanta texter. Och vilka personligheter! Där berättar bilderna bättre. Dansen blev vild och medryckande. Till sist kunde jag inte hålla mig, upp och stampade med fötterna och härmade deras armrörelser. Det gick hem och jag pussade sötaste flickan när vi lämnade efter ett par timmar.

Fredag 21.10 – dag 21

Dagen efter. Kallare och regn. Träffade Johannes i en liten ynklig liten bod som försökte sälja antikviteter i regnet till turister som naturligtvis stannade hemma en sån här dag. Han hade studerat fysik vid universitetet, fått jobb som lärare, men månadslönen på 150€ räckte inte långt. Äntligen en som talade engelska. Nu kombinerade han antikviteterna med att köra turister. Vi hade nu helt slut på kontanter och behövde en bankomat. Tillsammans åkte vi i väg i snöblandat regn till en sådan och vi fick bjuda på lunch. Nu kunde jag få svar på frågor som plågat mig alltsedan jag kom till det här mycket speciella landet;

• Vi har inte mycket att sälja till utlandet. Ost, sten och fisk… Vi är fattiga och behöver er hjälp.
• Vi är omringade av muslimer. Alla vill döda oss. Så har det varit i över tusen år. Azerer, turkar, perser…
• Vi tillhör de kristna i Europa. Det var ju här som kristendomen började på 300-talet.
• Det finns Öst, det finns Väst, och så finns det Armenien.

Lördag 22.10 och dag 22.

I morgon åker vi med Johannes hjälp till busstationen i Yerevan för att ta bussen 14 timmar till Tabriz i Iran. Där lär internet vara nedstängt av kända skäl och den här bloggen tystnar nog tills vi kommit en bra bit in i Pakistan. Talibanerna i Pakistan känns faktiskt mer problematiskt än revolutionen i Iran – för ett äldre par med rullväskor.

Onsdag 12.10. Dag 12

Dogu Expresi rullar lugnt ut genom Ankaras förstäder. Inte en skakning märks. När jag för 53 år sedan åkte nattåg genom Turkiet minns jag smutsen, översvämmade toaletter och tjock cigarettrök i vagnen. Så inte längre. Vi reser 2:a kl och fåtöljerna är stora och bekväma med sittning som i svensk 1:a klass. Toaletternas städas och det tuggas en del nikotintuggummi. Jag hade förberett Boel med mina gamla fördomar, och fördomar måste man ha. Samtidigt är det en skön känsla att ha fel och tvingas inta en ny uppfattning.

Först nu upptäckte vi att sovkupéerna är könssegregerade. Inte är så konstigt. Det är ju likadant i Sverige, även om vi mixar i liggvagnarna. Vi kunde alltså av okunnighet ha hamnat på olika platser, i olika vagnar under 25 timmar. Lite trist när det inte tycktes finnas någon som talade engelska. Förvånande att det inte heller gick att få kontakt med unga människor som föreföll välutbildade. Så; tur att sovvagnarna var fullbokade!

Natten kom snabbt och vi kunde sova någorlunda. På morgonen kom två äldre män med slokande mustascher och dukade upp sin frukost på sätena intill. Vi bjöds omedelbart på te, bröd, ost, valnötter, sylt gjord på kvitten. Te gjordes på medhavd vattenkokare och kraftig rök steg upp från ett av sätena i vagnen. Ingen reagerade på detta och det verkade vara normalt beteende. Männen skulle också till Kars där de växt upp, berättade de på stapplig tyska. Senare under denna ovanligt långa dag blev det mer te med tillbehör och de föreslog att vi skulle följa med till deras väns, väns, hotell och att vi skulle se staden tillsammans under två dagar.

Där stämde mina fördom – att vänligheten och gästfriheten är översvallande. Så var det även den gång för länge sedan när jag reste genom landet.

Expresståget gick i långsamma slingor kring böljande gulbruna kullar och högre berg där det fortfarande låg snö. Ibland en dunge med högresta popplar. Han, Ulf Lundell, som gillade öppna landskap, skulle ha trivts här. Efter några timmar gick tåget genom en djup klippskreva där ingen människa kan ha färdats innan järnvägen byggdes. Nog den märkligaste resa jag gjort med tåg. Rekommenderas alltså.

Nu kändes resan längre och längre. Genomtrött och rastlös stirrade jag ut i mörkret. Och vi var två timmar försenade.

Utanför järnvägsstationen i Kars väntade våra vänners, vän med bil. Iväg till vännens hotell.

• Går det att få tag i en öl, frågade jag försiktigt.
• Varför sa du inte att du drack, sa vår turkiske vän.
• Varför sa du inte själv att du drack, klämde jag ur mig.

Så vid elvatiden på kvällen iväg till en liten butik på en bakgata fylld med flaskor av allehanda slag. Ägaren förklarade inriktningen av sitt sortiment med att han var grekiskt ortodox kristen. Här är det viktigt vilken kristen kyrka man tillhör, och det finns ett otal.

• Här finns inga talibaner och själv går jag aldrig till moskén, förklarade en av de turkiska vännerna. Underförstått att vi skulle känna oss trygga.

På hotellet kunde vi inte dricka. Ett kontor tillhörigt ett charkuteri blev platsen för vårt dryckesslag. Dock visade det sig att vännerna föredrog en medhavd flaska Jimmy Bean whiskey. Den natten sov vi gott.

Torsdag 13.10 . Väcktes inte ens av böneutroparen som höll till strax intill hotellet. Våra vänner från igår dök inte upp, så vi gav oss själva ut på stan. Passerade stånd med allehanda frukter och påtagligt många ostbutiker. Ost verkade vara den lokala specialiteten. Ute på gatorna fanns nästan enbart unga män som inte verkade ha något särskilt för sig. Äldre män satt i små grupper på låga stolar och sippade på te.

Sögs in i ett bageri av underbara dofter. I en enorm vedugn gräddades stora vackra bröd, en fägnad för ögonen, vardagens konstverk. När jag tagit några bilder räcktes jag ett bröd som skulle kunna mätta tio man.

Chai? Så satt vi mitt i bageriet, drack te i de nätta små glasen och mumsade på det fortfarande heta brödet. Sedan tittade vi in i ostbutiken. Ost av olika slag från golv till tak. Skulle inte kunna lyfta den största.

Chai? Jag har lärt mig att inte tacka nej, som en väl uppfostrad svensk förväntas göra. Så, ja tack! Och naturligtvis bjöds vi rikligt med ost till vårt medhavda bröd. Med te förstås.

Kars var tidigare en armenisk stad. Nu återstod endast 3%. Detta efter folkmordet som turkarna genomförde med början 1915. På vägen upp mot borgen såg vi de raserade husen byggda i en stil som avvek från turkarnas. Borgen låg högt upp på en bergskam och byggdes ursprungligen på 1100-talet av en lokal härskare för att senare rivas ner av en annan och senare åter uppbyggas av en ny sultan. Bl a var Timur Lenk här och rev murarna. Nu är borgen hjälpligt renoverad och stadens turistattraktion. Just den här dagen representerades turisterna av jag, Boel och en tysk. Alla turister som skall till Georgien tar en annan väg. En längre men, säkert bekvämare väg.

Middag på rummet. Godsaker vi inhandlat under dagen och rester av sådant vi inte orkat äta upp tidigare under resan. Något t o m medsläpat från Sverige. Och naturligtvis öl från gårdagens fest.

Gordjistan

Fredag 14.10 och dag14

Så kallade turkarna det lilla landet som bestod av några floddalar i öster. Boel hade satt klockan. Frukost på busstationen. Buss till Ardahan och där fyra koppar te som vi inte fick betala för. Buss till Posof och en kort taxifärd för att nå gränsen till Georgien. Nästan enbart män i bussarna. Det var enbart vi två och en mängd långtradare som skulle passera. Vi var de enda personerna utan lastbil som passerat under veckan. En ung kvinna i passkontrollen på turkiska sidan bad oss ta med en kattunge som bodde i hennes glaskur.

• Please take her. Here are four dogs outside. Please take her to Georgia!

På andra sidan gränsen stod av en händelse en taxi som körde oss till första staden. På vägen passade han på att visa oss borgen uppe på ett berg. Buss till Tbilisi. Gränsen var tydlig. Den här dalen grönskade i motsats till det torra, folk bodde i hus i motsats till större lägenhetskomplex, mycket färger i motsats till det grå och det var minst hälften kvinnor på bussen. Skillnaden mellan det Turkiet vi lämnade och Georgien var tydlig. Muslimskt och kristet.

Kaos på busstationen vid tunnelbanestationen och rusningstid. Ingenstans kunde vi sitta ner och inget hotell var bokat. Boel googlade mitt i strömmarna av människor. Hittade ett billigt hotell någonstans i centrum. I receptionen stod en dvärg som knappt nådde upp till receptionsdisken. Lazarus var namnet och ingav strax respekt med god engelska och svar på alla frågor. Sitt handikapp kompenserade han med god marginal.

Tbilisi en turistort

Lördag 15.10 och dag 15

Jag var i Tbilisi någon gång i mitten av 90-talet. Trodde det fortfarande var en stad i Europas utkant med få besökare. Förvånat gick jag ut på gatan och såg myllret av turister från Västeuropa, helt beslöjade arabiska kvinnor och kineser med  blommiga hattar och selfiepinnar. Och så alla ryssar förstås, som hade sina speciella skäl till att befinna sig här. Alla unga och rimligen välbeställda. Lite överallt satt ukrainska flaggor och slagord mot kriget. Ryssarna tog ju 2008 20% av Georgien.

Butikerna sålde de vanliga souvenirerna plus lokala specialiteter som väldiga kohorn avsedda för att fyllas med vin och sedan tömmas innan det kunde läggas ner. Dryckeskulturen var högst närvarande. Det var kort mellan vinbutikerna som också erbjöd avsmakning, s k kallad vinprovning.

Vi gick upp mot TV-tornet som reste sig dominerande över staden på en brant bergskam. Vi gick uppåt men hittade ingen väg eller trappor utan tvingades fuska genom att ta bergbanan upp. Träffade ett svenskt par som bodde i Tbilisi och jobbade för EU-kommissionen med att bevaka situationen i regionerna Abchazien och Sydossetien som år 2008 i praktiken erövrades av Ryssland. Intressant samtal i väntan på nästa kabin. De kände Jonas Sjöstedt som också skulle ta sig landvägen till Vietnam, fast norra vägen genom ”stan-länderna”, men misslyckades då han inte fick visum till Uzbekistan.

Ovanför bergbanan såg vi hela staden om än nerdimmad av regn. Fram med regnkläderna. En stor park som var en blandning av Gröna Lund och botanisk trädgård. Under hela resan har vi tagit alla tillfällen att gå, som en motvikt mot allt sittande. Och nu utan rullväskor. Vi måste varje dag aktivt söka alla möjligheter att röra på oss. Tbilisi ligger vackert i en djup dal med branta sluttningar på bägge sidor. Vi gick över älven på ”Glasbron”, upp till en av de många fina kyrkorna. Kören sjöng och kyrkan var fylld av människor som tände ljus och kysste ikoner. Själv fylls jag alltid av andakt inför den religiösa hängivenheten och stämningen av stor frid.

Tbilisi tycktes mig vara en plats för arkitektoniska fantasier. Futuristiska byggnader med tveksam användbarhet. Några stod också tomma, helt oanvändbara förstås. Jag stannade upp inför en av dem och frågade en välklädd man på väg in i en märklig konstruktion. Vad är detta?

• Här bor managern för Dynamo Tbilisi.
• Vad kan det ha kostat att bygga det här huset som ligger så fint ovanför älven?

Han log lite snett och skyndade vidare. Uppenbarligen var det managern själv jag talat med. Då intresserar mig gatukonsten mer. Lite överallt passerade vi underbara konstverk. Små finurliga bilder på ett elskåp och målningar som täcker en husgavel.

Middagen blev en jättelik ”hachapuri”, ostfyllt bröd som Boel och jag delade till några glas rött vin. Bredvid oss i restaurangen satt ett pratglatt ryskt par från Moskva som nyligen lyckats lämna. Det var första gången jag fick kontakt. Tidigare har ingen ryss velat prata med mig.

Boel gillar stegräknaren och sa förtjust på kvällen att det blev 19 000 steg i dag.

Någon att tala med

Söndag 16.10 – dag 16

Jag var nu trött på att titta på kyrkor, statyer och graffiti. Jag ville ha någon att tala med och få svar på alla frågor och få en bild av vad som rör sig i det här landet. Lazarus i receptionen ringde några samtal och strax dök Irakli upp. En storvuxen skäggig man som lågmält presenterade sig på perfekt engelska.

Redan från bussen till Tbilisi hade jag försökt boka en guide på siten ”tours by locals”. Försökte boka tre stycken. Så gjorde jag i Moldavien med bra resultat. Nu svarade ingen.

Irakli gjorde snabbt klart för mig att min önskan om att besöka en traditionell by där kvinnorna trampade sina druvor hemma i badkaret numera var en romantisk dröm. Georgien har snabbt moderniserats och även om sådana platser fortfarande finns, så låg de långt bort i östra delen av landet.

Snabbt bestämdes att vi skulle åka till Mtskheta, landets gamla huvudstad och en kulturell samlingsplats för georgierna. Så åkte vi iväg i en ny hybridbil. På väg dit körde Irakli upp i bergen och stannade vid olika borgar. Praktfulla och imponerande. I Sverige har vi få byggnader som är 1000 år gamla. Som jag nu minns det var de alla byggda för länge, länge sedan, därefter raserade och åter uppbyggda av en ny härskare. Här liksom i Turkiet. Georgien som land och georgierna som ett folk är en relativt nutida konstruktion. Därför var inte heller Abchazierna så förtjusta i att bli en del av georgiernas rike.

På parkeringsplatsen när vi skulle sätta oss i bilen för att åka tillbaka till Tbilisi stod en äldre farbror vid en bil med en skylt och bakluckan öppen. Han sålde blå druvor och glasburkar med okänt innehåll. Vi stoppades upp av ett georgiskt ordflöde och ett varmt leende. Irakli blev nyfiken. Vi provsmakade. Valnötter dränkta i honung med tillsats av bimjölk (va´då?) och bigaddar . En riktig häxbrygd som skulle hålla oss friska och starka. Men enbart en tesked om dagen! Tar man mer så blir den här brygden starkt giftig. Mycket farligt! Just vad vi behövde, och vi köpte en burk.

Vem var Irakli?

Vår utflykt varade hela dagen. För detta betalade vi 850 kr till hotellet när vi var tillbaka. Redan tidigare hade jag frågat Irakli om hans jobb, familj och andra standardfrågor. Och när vi skulle skiljas på kvällen skulle han inte ha betalt. Han gjorde det här på en söndag för skojs skull, sa han.

• Jag äger hotellet. Men lagar också toaletterna.
• Jag har fem bilar
• Jag har ytterligare fyra hotell, ett på Cypern. Kom därifrån nyligen.
• Äger även en lyxrestaurang på Cypern

Självklart avfärdade jag hans prat och sa att jag inte trodde på ett dugg. Trodde den store mannen skulle ta illa vid sig eller reagera irriterat. Så icke. Utan att säga något visade han några bilder i sin telefon. Bilder på handskakning med olika presidenter och ministrar, när han höll tal i en lyxig restaurang och annat. Så vad var det här för människa? Så fullständigt prestigelös.

• Jag är georgier, blev hans eget svar.

Vår utflykt varade hela dagen. För detta betalade vi 850 kr till hotellet när vi var tillbaka. Redan tidigare hade jag frågat Irakli om hans jobb, familj och andra standardfrågor. Och när vi skulle skiljas på kvällen skulle han inte ha betalt. Han gjorde det här på en söndag för skojs skull, sa han.

• Jag äger hotellet. Men lagar också toaletterna.
• Jag har fem bilar
• Jag har ytterligare fyra hotell, ett på Cypern. Kom därifrån nyligen.
• Äger även en lyxrestaurang på Cypern

Självklart avfärdade jag hans prat och sa att jag inte trodde på ett dugg. Trodde den store mannen skulle ta illa vid sig eller reagera irriterat. Så icke. Utan att säga något visade han några bilder i sin telefon. Bilder på handskakning med olika presidenter och ministrar, när han höll tal i en lyxig restaurang och annat. Så vad var det här för människa? Så fullständigt prestigelös.

Jag är georgier, blev hans svar

6-7.10

Transnistrien ligger bara en dryg timme bort. Enbart namnet plus det lilla jag tror mig veta, lockar. Lockar mig och ett fåtal andra som delar min nyfikenhet för det okända och avvikande.

Vid Sovjets sammanbrott fanns det en oenighet kring den nya staten Moldavien. Ett blodigt inbördeskrig utkämpades. Nu råder vapenstillestånd och Transnistrien skyddas av ryska fredsbevarande styrkor. Jo, just det, ryssarna övervakar freden. Nu spekuleras det om Ryssland skulle vilja använda området som en avstamp för ett anfall mot Ukraina fån väster.

Vi kom till Bender där vår hjältekonung Carl XII ställde till med den berömda kalabaliken. Han krävde stöd från den turkiske sultanen för sitt krig mot Ryssland. Ungefär samma problematik som Magdalena Andersson har just nu har med en ny sultan.

Museet ”Weapons of the world” visade upp föremål som skulle gillas av nostalgiska vapenälskare och besökare med en mer fascistisk läggning än jag kunde frammana.

Gick omkring i den nyligen uppbyggda borgen vid floden Djnester. Carl XII var högst närvarande på bra informationstavlor och två stora väggmålningar.

”Museum of torture” var än annan godbit som jag valde bort eftersom jag redan har problem med nattsömnen. Boel hade inga invändningar.

I människornas ansikten tyckte jag mig se något. I detta landets största turistattraktion satt unga kvinnor i biljettkassor och i souvenirbutiken. Unga män stod som vakter. De skötte nog sina uppgifter, men inte mer. Aldrig var det någon som mötte min blick, aldrig ett leende, vilket notmalt är en beordrad plikt inom turistindustrin. Ingen kunde svara på engelska. Även på sta´n  vek folk undan när jag försökte fråga om vägen. Undantaget var en ung kille som glatt talade engelska, men tackade nej till min inbjudan till lunch och efterlängtad kontakt.

Invånarna i Pridnestrovie, som medborgarna kallar sitt land, är antagligen högst medvetna om hur vi européer betraktar utbrytarstaten. De vet att vi har en kritisk, kanske föraktfull inställning till regimen och ett okänt antal delar antagligen vår muppfattning. Obekväma frågor och politisk opposition tillåts inte. Endast den spänningsladdade nyfikenheten får turister att göra sig omaket att besöka denna sovjetiska relik Pridnestrovie, isolerat i Europas utkant. Tänkte att det var därför de inte ville se mig i ögonen.

Svårt hitta en restaurant, något att äta. Däremot fanns det märkligt nog minst ett apotek i varje kvarter. Till sist hittade vi mat på ett ganska flott ställe. Själv fick jag in en tallrik med enbart kött plus en halv paprika. Boel var smartare och valde rysk borscht.

I morse var vår plan att stanna till i Bender, därefter göra huvudstaden för att beskåda den leninstaty som flyttats från Östberlin, stanna till i en by på hemvägen och låta oss bjudas på det lokala vinet och vara tillbaka på hotellet före kvällningen. Ännu har jag alltså lärt mig hur lång tid allting tar, skaffa information, hitta transport och sedan traska runt på resmålet. Ska man dessutom hitta något som kan tjäna som toalett och något att äta, då går tiden snabbt.

Jag tänker det, men Boel säger det

• Vi skulle stannat här en natt!
• Varför så bråttom?

Nu förstår jag idén med gruppresan och bussutflykterna. Med ett sådant arrangemang hade vi hunnit med allt vi tänkt oss. Säkert också fler Lenin statyer, och garanterat shopping i ”Sheriff”.

Namnet Sheriff återkommer på många större butiker i olika branscher. Tillbaka på hotellet Circenau kollade jag upp bakgrunden till Sheriff. Det visade sig vara ett företagskonglomerat ägt av en ekonomisk politisk elit och den gruppering som i praktiken styr landet. Ja, vi skulle naturligtvis släpat med våra rullväskor och stannat i huvudstaden Tiraspol ett par nätter. Det ångrade jag redan på bussen tillbaka. Det kommer bli mer att ångra som vi borde gjort.

Korta och långa perspektivet

Vi hade 45 dagar på att ta oss till Delhi. Och det här är bara dag 6 och vi rusar genom de här spännande länderna där ingen av oss tidigare varit och knappast kommer tillbaka till. Eller är det intressantare längre bort? Springer vi mot horisonten?

Vi måste lära oss att både ha det korta perspektivet på 1-2 dagar och det lite längre på ett par veckor. Men vi har ju tid på oss att bli bättre resenärer.

Lördag 8.10. Frukost på busstationen. Inte förtjust i bussåkning när tåg är ett alternativ. Nu hade vi siktet inställt på Bukarest och dit tog tågen en förskräcklig tid. Hotel Viilar hade ingen skylt och sannolikt inga gäster, så vi fick ett fint rum för 330 kronor kontant och utan kvitto.

Nästa dag skulle vi alltså ta det lite lugnare, ta lite semester. Svarta Havet låg bara två timmar bort och Boel har sin badklubb på söndagar. Alltså iväg till Constanta och taxi till Mamaia Beach, den nu något bedagade partystranden dit svensk charter gick under kommunisttiden. Det var billigt, party och avstängt för rumäner.

Fullt med folk på restaurangerna vid stranden, ett mindre antal som låg på stranden och solade, Två som badade.

Buss på Turkiet

Tåg till Istanbul går via Bukarest och det vore ju knasigt att resa tillbaka till Hotel Viilar. Återstod nattbussen. Inte kul med skrålande turkisk pop, men vi sov nog lite grann. Resan gick genom Bulgarien som vi nu missade helt. Vägen slingrade över branta skogsklädda berg längs kusten. Kändes fel, nästan oförskämt, inte stiga av och se lite av landet som gav mersmak. Kanske flyga dit någon gång!

Genomtrötta på vingliga ben stiger vi av bussen kvart i fyra på morgonen i Istanbul. Skall vi nu göra något seriöst av det här besöket i 15-miljonersstaden? Då måste vi först hitta hotell, sedan sova, sedan skaffa information och därefter planera. Sådant kräver några dagar. Nä, den motivationen finns bara inte. I stället tar vi några koppar starkt kaffe, yoghurt och burek på ett nattöppet ställe. Det är inget svårt beslut att ta snabbtåget till Ankara. Tunnelbanan öppnar kvart i sex och snart sitter vi på det supersnabba tåget som påminner om franska TGV.

Tåget kryper långsamt på kurviga räls genom tätbebyggda områden längs Marmarasjön. Så vinklar järnvägen upp genom en dalgång och strax in i en tunnel som följs av flera. Farten har ökat, och ökar till 250 km i timmen när tåget går genom en antagligen flera mil lång tunnel. Inga ljus, så farten märks inte. Plötsligt slår solljuset till och vi är uppe på Anatoliska högslätten. Blinkar i det starka ljuset i ett vitt landskap av grus och torkad jord. Torra buskar men inget grönt. Knappast ackert, men fascinerande. Somnar strax in.

Det första vi gör vid ankomsten till Ankara, nu när vi ändå är på järnvägsstationen är att köpa biljetter till Kars nära gränsen mot Georgien.

Ankara

En underbar lyx att få sova ut. Frukost ingick i rumspriset och jag är som vanligt för snål för att låta den vara och i stället ta lokal frukost på gatan. Ångrar mig nu, liksom många gånger tidigare. Nu är vi i Turkiets huvudstad och har nästan en dag på oss att se något. Gick upp alla trappor till den vackra gamla borgen, som dock visade sig ha hänglås på grinden. Ner samma väg och hamnade då på en täckt marknad. Berg av grönsaker, nötter, metallvaror. Vitkålshuvudena var 50 cm i diameter. Köpte ett halvt kilo torkade aprikoser, satte oss ner och drack några koppar te med en underbar lokal yoghurt serverad i lerkruka.

Det var fortfarande förmiddag så vi bestämde oss för Atatürks mausoleum. Storslaget och värdigt med soldater i perfekt exercis. Trodde soldaten på post var en docka, så blinkade han till när jag gick nära för att ta en bild. Boel påminde att jag borde skrivit ”Vita arkivet”. Fast det här verkade lite pretentiöst.

Kom i god tid för tåget mot Kars. 25 timmarenligt tidtabellen och sovplatserna var slutsålda, vilket skulle visa sig vara ett lyckokast.