Bilden: Folk är inte alltid som man tror. Den här killen på Salomonöarna var både blyg och snäll

Det roar mig att skriva om lärdomar jag fått, och alla hiskliga och härliga äventyr jag fått vara med om. Dessutom vill jag berätta några av de roligaste historierna. Många har uppmuntrat, uppmanat mig att skriva – bekanta och resenärer som flimrat förbi under åren.

Jag skriver för att få ihop minnen som redan tunnats ut och en sista chans att förklara mina tankar kring ett bättre resande. Jag skriver inte av omtanke om resenärer (tidigare och framtida), inte heller för lokalbefolkningen som möter oss på resmålet – jag skriver i första hand för att jag tycker det är så roligt. Och jag skriver så länge det roar mig, inte om det börjar ta emot. I grunden är jag en pinsamt självupptagen person. Inget bra karaktärsdrag, och de som känner mig kan nog instämma. Så här är det: Det finns inget som tillfredsställer mitt ego så mycket som att ständigt bli påhejad av resenärer och de många reseledare över hela jorden som kunnat bygga sina liv parallellt med Läs och Res. Pengar var däremot aldrig min drivkraft.

Sedan känns det som en plikt att rapportera av till alla fantastiska människor jag stött på under åren och som ännu inte försvunnit in i glömskans dimma. Jag tänker på alla de resenärer (kallade dem aldrig kunder) som jag fått närmare kontakt med. Ännu starkare känns plikten att rapportera till alla de reseledare som var den viktigaste delen i mitt sätt att arrangera resorna. Meningen är att den här texten också skall komma på engelska.

För mig har det varit en härlig resa under hela 46 år. Det har varit ett privilegium att själv få resa och bokstavligen utforska nya okända miljöer (för mig) med syftet att kanske ordna resor dit. Att få resa med ett ärende har varit mitt privilegium. ”Why do you come here”, att ha ett bra svar på den frågan, har varit ett privilegium. Viktigaste har ändå varit, och det som drivit mig under alla år, var att jag hade förmånen att ge mina resenärer upplevelser och insikter som kom att påverka även deras liv. Inte alla förstås, och mer eller mindre, men nästan varje dag har jag fått tack, beröm och högt betyg i utvärderingarna av resorna. Det var detta som drev mig att fortsätta när motgångarna kom med miljonförluster och svinn i kassaapparaten.

För att skriva tar jag hjälp av mina resenärer som rest med Läs och Res genom åren. Deras berättelser och tankar om resan blir det centrala i min berättelse. Några får stor plats att berätta, andras är korta svar på preciserade frågor. Reseledarnas berättelser är särskilt betydelsefulla för mig, säkert också för dig som lärt känna dem under en resa. Mycket är beröm, men jag har också bemödat mig om att få fram kritiken. Misslyckandena alltså.

Längre ner (tidigare) i den här bloggen har jag lagt ut första sidan i berättelsen om när jag liftade till Indien 1969. Snart kommer berättelsen om hur det gick till när jag tog mig genom Bulgarien och Turkiet. 

20.2 Nu har jag fått texter från några reseledare och en del resenärer. Senare skall jag lägga ut några av de texterna. Nu har jag dock valt att lägga ut den första sidan av min berättelse om när jag liftade till Indien 1969.

Är det bra, intressant? Eller motsatsen? Saknas något? Jag är tacksam för alla typer av kommentarer. Det gäller den här texten och allt annat som jag senare kommer att lägga ut. Eller har du synpunkter på den här sidan? /Christian

—————————–

En solig dag i maj

Den 23:e maj 1969 minns jag mycket väl. Det var varmt och asfalten brände där jag stod på Riksettan utanför Skärholmen iförd kortbyxa, ryggsäck och en skylt prydligt textad INDIEN. Min far hade kört mig dit och släppt av mig vid vägkanten. Han satt kvar i bilen tills jag försvann med första bilen. Min mor grät och sörjde mig som redan död. Tre dagar senare skulle jag skrivit sista tentan i statistik. Den tog jag tre år senare med stor möda med helt ny litteratur. Och jag ångrade mig aldrig.

Drömmen om Indien hade förhäxat mig, kunde inte ens vänta dessa tre kritiska dagar och jag var 21 år. En välkammad ung pojke med ett så spännande resmål hade förstås inte svårt att få stopp på bilarna och jag insåg snabbt att jag var en synnerligen skicklig liftare.

Jag var inte ensam. Vid den här tiden var det ganska många som på olika sätt tog sig till Indien landvägen. Flertalet reste i grupper med mycket begagnade folkabussar mot den förlovade staden Kathmandu där marijuanan såldes billigt på gatorna. Den så kallade hippie-traden. Men jag var inte hippie och, tro mig om du vill, och jag prövade aldrig hasch eller liknande.

Redan samma dag, sent på kvällen, satte jag upp mitt lilla Fjällräven tält i mörkret under några buskar i Puttgarten efter att gått av färjan från Danmark.

Tror att många minns sin första resa. Faktiskt minns jag den här resan bättre än de många som senare följde. Kanske för att jag återberättat de mer dramatiska bitarna ett antal gånger, medan detaljerna för länge sedan är borta. När jag flyttade Läs och Res kontor från Högbergsgatan så fanns det i en bokhylla en trave med gamla anteckningsböcker. Bland dem också två dagböcker från denna första resa. Det hade jag glömt. Vilket fynd! Upphetsat bläddrade jag i dem och läste den ganska prydliga handstilen. Nu kunde jag skriva den här historien.

Väcktes av solen nästa morgon under stora vinbärsbuskar i en trädgård. Snabb evakuering alltså. Snart hade jag nått Österrike. Tjeckiska turister i en buss plockade upp mig. All mat för en hel vecka hade de med sig i bussen eftersom de inte fick ta med någon västvaluta. Mitt första möte med kommunismen och maktens förnedring av människan. Snart skulle jag själv få känna på det. Nu bjöds jag frikostigt på mackor med stark tjeckisk korv.

I Titos Jugoslavien mötte jag fattigdom för första gången. Vägen var gropig och asfalten trasig, bilarna var ryska av märket Lada och avgaser och rök hängde över vägen. På åkrarna plöjde oxspann. Kanske var det då jag upptäckte det som blev mitt favoritmotiv: Oxar eller bufflar som plöjer eller drar. Tror jag har sådana bilder från alla länder jag senare besökt. Sävligt stretade de i jämn takt som landsbygdens tunga maskineri över hela den fattiga världen. I dag är de nästa helt borta, ersatta av traktorer och lastbilar. För mig blev oxspannet en romantisk bild av fattigdom och svunna tider. I Sverige var oxar det vanligaste dragdjuret fram till slutet 1800-talet. Kanske var det här i Jugoslavien som min nyfikenhet för andra kulturer, andra sätt att leva, vaknade. Oj så spännande! Att lifta var lätt, alla stannade. Jag fick skjuts med traktorer, lastbilar och faktiskt, en vagn dragen av oxar. Fullastade bilar var de enda som inte stannade.

Kommunismen!

Vid gränsen till Bulgarien var det stopp. Förbjudet; allt verkade vara förbjudet, att lifta t ex. Överallt beväpnade soldater. Klev därför på nattåget mot Sofia och slumrade till efter att ha passerat gränsen.

– Visa! Vrålade konduktören.

– Sorry, but Swedes need no visa…

– Visa!

På det sättet argumenterade vi fram och tillbaka ända tills ett maskingevär petades in i min sida.

– Go!

Jag fördes iväg till en särskild polisvagn för förhör med ett starkt ljus i ögonen.

– Visa!

Återigen försökte jag hävda att visumtvånget för svenskar upphört tre månader tidigare. Efter en timmes dribblande med ungefär samma argumentation och med män med olika gradbeteckningar och ett gevär pekande mot mig, kom till sist den befriande ordern: You go! Lugnt lunkade jag tillbaka till min plats – Jag hade vunnit!

I Sofia träffade jag engelsktalande ungdomar som hade sommarledigt från universitetet. Jag inkvarterades lite informellt och säkert inte helt legalt i ett studentrum. Ungdomarna var vänliga men lite formella. Det var under vandringar i parkerna som talet flödade. Inomhus skulle jag hålla tyst. Inga frågor, inga svar. Särskilt de kvinnliga studenterna var ivriga, både att berätta om sakernas verkliga tillstånd, och att vinna min vänskap. Tackade nej både till erbjudande om att stanna och giftermål.

Turkiet

Turkiet lockade mer. I gränsstaden Erdine kunde jag börja lifta igen. Istanbul – här började Asien för mig:……………