6-7.10

Transnistrien ligger bara en dryg timme bort. Enbart namnet plus det lilla jag tror mig veta, lockar. Lockar mig och ett fåtal andra som delar min nyfikenhet för det okända och avvikande.

Vid Sovjets sammanbrott fanns det en oenighet kring den nya staten Moldavien. Ett blodigt inbördeskrig utkämpades. Nu råder vapenstillestånd och Transnistrien skyddas av ryska fredsbevarande styrkor. Jo, just det, ryssarna övervakar freden. Nu spekuleras det om Ryssland skulle vilja använda området som en avstamp för ett anfall mot Ukraina fån väster.

Vi kom till Bender där vår hjältekonung Carl XII ställde till med den berömda kalabaliken. Han krävde stöd från den turkiske sultanen för sitt krig mot Ryssland. Ungefär samma problematik som Magdalena Andersson har just nu har med en ny sultan.

Museet ”Weapons of the world” visade upp föremål som skulle gillas av nostalgiska vapenälskare och besökare med en mer fascistisk läggning än jag kunde frammana.

Gick omkring i den nyligen uppbyggda borgen vid floden Djnester. Carl XII var högst närvarande på bra informationstavlor och två stora väggmålningar.

”Museum of torture” var än annan godbit som jag valde bort eftersom jag redan har problem med nattsömnen. Boel hade inga invändningar.

I människornas ansikten tyckte jag mig se något. I detta landets största turistattraktion satt unga kvinnor i biljettkassor och i souvenirbutiken. Unga män stod som vakter. De skötte nog sina uppgifter, men inte mer. Aldrig var det någon som mötte min blick, aldrig ett leende, vilket notmalt är en beordrad plikt inom turistindustrin. Ingen kunde svara på engelska. Även på sta´n  vek folk undan när jag försökte fråga om vägen. Undantaget var en ung kille som glatt talade engelska, men tackade nej till min inbjudan till lunch och efterlängtad kontakt.

Invånarna i Pridnestrovie, som medborgarna kallar sitt land, är antagligen högst medvetna om hur vi européer betraktar utbrytarstaten. De vet att vi har en kritisk, kanske föraktfull inställning till regimen och ett okänt antal delar antagligen vår muppfattning. Obekväma frågor och politisk opposition tillåts inte. Endast den spänningsladdade nyfikenheten får turister att göra sig omaket att besöka denna sovjetiska relik Pridnestrovie, isolerat i Europas utkant. Tänkte att det var därför de inte ville se mig i ögonen.

Svårt hitta en restaurant, något att äta. Däremot fanns det märkligt nog minst ett apotek i varje kvarter. Till sist hittade vi mat på ett ganska flott ställe. Själv fick jag in en tallrik med enbart kött plus en halv paprika. Boel var smartare och valde rysk borscht.

I morse var vår plan att stanna till i Bender, därefter göra huvudstaden för att beskåda den leninstaty som flyttats från Östberlin, stanna till i en by på hemvägen och låta oss bjudas på det lokala vinet och vara tillbaka på hotellet före kvällningen. Ännu har jag alltså lärt mig hur lång tid allting tar, skaffa information, hitta transport och sedan traska runt på resmålet. Ska man dessutom hitta något som kan tjäna som toalett och något att äta, då går tiden snabbt.

Jag tänker det, men Boel säger det

• Vi skulle stannat här en natt!
• Varför så bråttom?

Nu förstår jag idén med gruppresan och bussutflykterna. Med ett sådant arrangemang hade vi hunnit med allt vi tänkt oss. Säkert också fler Lenin statyer, och garanterat shopping i ”Sheriff”.

Namnet Sheriff återkommer på många större butiker i olika branscher. Tillbaka på hotellet Circenau kollade jag upp bakgrunden till Sheriff. Det visade sig vara ett företagskonglomerat ägt av en ekonomisk politisk elit och den gruppering som i praktiken styr landet. Ja, vi skulle naturligtvis släpat med våra rullväskor och stannat i huvudstaden Tiraspol ett par nätter. Det ångrade jag redan på bussen tillbaka. Det kommer bli mer att ångra som vi borde gjort.

Korta och långa perspektivet

Vi hade 45 dagar på att ta oss till Delhi. Och det här är bara dag 6 och vi rusar genom de här spännande länderna där ingen av oss tidigare varit och knappast kommer tillbaka till. Eller är det intressantare längre bort? Springer vi mot horisonten?

Vi måste lära oss att både ha det korta perspektivet på 1-2 dagar och det lite längre på ett par veckor. Men vi har ju tid på oss att bli bättre resenärer.

Lördag 8.10. Frukost på busstationen. Inte förtjust i bussåkning när tåg är ett alternativ. Nu hade vi siktet inställt på Bukarest och dit tog tågen en förskräcklig tid. Hotel Viilar hade ingen skylt och sannolikt inga gäster, så vi fick ett fint rum för 330 kronor kontant och utan kvitto.

Nästa dag skulle vi alltså ta det lite lugnare, ta lite semester. Svarta Havet låg bara två timmar bort och Boel har sin badklubb på söndagar. Alltså iväg till Constanta och taxi till Mamaia Beach, den nu något bedagade partystranden dit svensk charter gick under kommunisttiden. Det var billigt, party och avstängt för rumäner.

Fullt med folk på restaurangerna vid stranden, ett mindre antal som låg på stranden och solade, Två som badade.

Buss på Turkiet

Tåg till Istanbul går via Bukarest och det vore ju knasigt att resa tillbaka till Hotel Viilar. Återstod nattbussen. Inte kul med skrålande turkisk pop, men vi sov nog lite grann. Resan gick genom Bulgarien som vi nu missade helt. Vägen slingrade över branta skogsklädda berg längs kusten. Kändes fel, nästan oförskämt, inte stiga av och se lite av landet som gav mersmak. Kanske flyga dit någon gång!

Genomtrötta på vingliga ben stiger vi av bussen kvart i fyra på morgonen i Istanbul. Skall vi nu göra något seriöst av det här besöket i 15-miljonersstaden? Då måste vi först hitta hotell, sedan sova, sedan skaffa information och därefter planera. Sådant kräver några dagar. Nä, den motivationen finns bara inte. I stället tar vi några koppar starkt kaffe, yoghurt och burek på ett nattöppet ställe. Det är inget svårt beslut att ta snabbtåget till Ankara. Tunnelbanan öppnar kvart i sex och snart sitter vi på det supersnabba tåget som påminner om franska TGV.

Tåget kryper långsamt på kurviga räls genom tätbebyggda områden längs Marmarasjön. Så vinklar järnvägen upp genom en dalgång och strax in i en tunnel som följs av flera. Farten har ökat, och ökar till 250 km i timmen när tåget går genom en antagligen flera mil lång tunnel. Inga ljus, så farten märks inte. Plötsligt slår solljuset till och vi är uppe på Anatoliska högslätten. Blinkar i det starka ljuset i ett vitt landskap av grus och torkad jord. Torra buskar men inget grönt. Knappast ackert, men fascinerande. Somnar strax in.

Det första vi gör vid ankomsten till Ankara, nu när vi ändå är på järnvägsstationen är att köpa biljetter till Kars nära gränsen mot Georgien.

Ankara

En underbar lyx att få sova ut. Frukost ingick i rumspriset och jag är som vanligt för snål för att låta den vara och i stället ta lokal frukost på gatan. Ångrar mig nu, liksom många gånger tidigare. Nu är vi i Turkiets huvudstad och har nästan en dag på oss att se något. Gick upp alla trappor till den vackra gamla borgen, som dock visade sig ha hänglås på grinden. Ner samma väg och hamnade då på en täckt marknad. Berg av grönsaker, nötter, metallvaror. Vitkålshuvudena var 50 cm i diameter. Köpte ett halvt kilo torkade aprikoser, satte oss ner och drack några koppar te med en underbar lokal yoghurt serverad i lerkruka.

Det var fortfarande förmiddag så vi bestämde oss för Atatürks mausoleum. Storslaget och värdigt med soldater i perfekt exercis. Trodde soldaten på post var en docka, så blinkade han till när jag gick nära för att ta en bild. Boel påminde att jag borde skrivit ”Vita arkivet”. Fast det här verkade lite pretentiöst.

Kom i god tid för tåget mot Kars. 25 timmarenligt tidtabellen och sovplatserna var slutsålda, vilket skulle visa sig vara ett lyckokast.

2.10 09.15 lämnar Solsidan.

Neddragna gardiner på X2000. Lysrörsraden i taket dominerar mitt synfält där jag halvligger med huvudet bakåtlutat. Jag och sambo Boel har platserna längst bak i bakersta vagnen. Bagagehyllorna konvergerar och går nästan ihop med raden av lysrör. Trots att vagnen är i stort sett fullsatt så är det faktiskt alldeles tyst. Äntligen kopplar jag av. Nu finns inte längre något alls som måste eller bör göras. Åtminstone just nu. Alla arrangemang inför resan tror jag är gjorda, det nödvändigaste packat och har ännu inte kommit på något som glömts. Kan inte minnas den här känslan av total kravlöshet.

Vi klev på Saltsjöbanan 09.15. En och halv månad av stressande jobb med viseringar till diverse länder, kolla Covid-regler, avsluta åtagandet med föreningen Jaktkritikerna, skörda mangold, majs, tomaterna, plocka upp en häpnadsväckande potatisskörd, avsluta det illegala kompostprojektet och förstås att skriva och ringa alla som jag vill eller borde kontakta. Nu glömde jag de fem hinkar plommon som plockades från Birgittas träd och gjordes till sylt. För en vecka sedan kom en kille och tittade på förutsättningarna för att montera solceller på det södervända taket. Jo det skulle bli en optimal investering så jag skrev på kontraktet direkt. Därefter sökte jag bygglov.  Huset är Q-märkt, dvs inget i fasaden får förändras. Ett litet risktagande förstås, men dels tror jag kommunen kommer godkänna projektet, dels syns inte södertaket från marken i något väderstreck, förutom på Planenhetens flygkartor förstås. Handläggningstiden är ca tre månader, därför vill jag absolut fixa det här innan avresan så att bygget kan påbörjas i april. Om bygglov inte medges, då blir det väl att ta ner panelerna som kostat 199 000 kr, betala för rivningen, kanske betala en straffavgift. Dessutom skall jag betala 25 000 kr för bygglovet. Kvar av projektet är då bara ett trasigt tak.

Nu halvligger jag med halvt slutna ögon på ett tåg som susar söderut. Allt jobb är gjort och det finns inte något som ska göras under ett halvt år.

Du tror jag har skrivit det här som står skrivet här, men så är det inte. Jag har TALAT in det, så går det till i denna allra modernaste tid. Konsekvenserna kan bli oväntade.

Nästa stopp är Hässleholm. För er som skall vidare till Karlskrona så avgår detta 14 och 30.  Regionaltåg mot Kammar hittar ni på spår 4 ja….

Danmark är absolut platt. Det enda höjderna i landskapet är broarna över järnvägen om jag inte räknar in kraftledningar och vindsnurror. Ridåer av buskar ramar in fälten. Vi passerar några stora, låga byggnader som ser ut som grisfabriker. En minkfarm. Inte är väl det här något ”yndigt” land? Vid 18-tiden stannade vi i Fredricia på Jylland och hittade ett Airbnb mittemot järnvägsstationen.

Vad gör jag här?

Tyskland, Tjeckien  3.10

Vad gör jag här? Dötrist, vi sitter på tåget i en smockfull kupé med ansiktsmaskstvång som immar läsglasögonen. Helt tyst. Övriga i kupén sover eller stirrar slött i mobilen. Är  det så här det vi skall ha det under veckor, månader framöver? Kul idé hemma i Saltsjöbaden, men nu, med alla dessa timmar i verkligheten, vad gör jag här och hur skall jag stå ut? Och det här är bara dag två.

Bara att åka på, med tanken att det skall bli bättre längre bort. Efter fyra tågbyten kom vi in i Saxiska Alperna. Tåget slingrade sig längs Elbe som här var en strid älv mellan läskigt stupande kalkstensklippor. Efter byte till rälsbuss kom vi in i Tjeckien och gick av i Decin. Prag låg inte långt bort, men jag föredrar de små platserna. Eller egentligen: jag hatar storstäder, blir förvirrad och människor på gatan talar inte med mig.

På tåget bokade vi Airbnb. Två kilometer med rullväskorna var inget problem, men sedan gick inte adressen att hitta. Ringde vår värd Natalia upprepade gånger, men hon pratade med någon annan. Jag är ju själv Airbnb-värd och skulle aldrig blockera linjen när jag väntar nya gäster. Inte heller folk på gatan kunde peka ut adressen. Så kom jag fram till Natalia. Inte förstod hon engelska, inte heller min basala tyska. Gav luren till en man på gatan som pekade på dörren till ett gym. Namnet var Valhall och en logga med en viking. Det borde var rätt. Tillsammans letade vi oss upp, hittade nyckeln under mattan och lyckades få upp dörren. En stor modern lägenhet! Och ett jättestort trekantigt badkar vilket ingav förhoppningar inför kvällen. Dock saknades proppen i utloppet, så det blev inget av vare sig det ena eller det andra. Och Natalia kommer få underkänt i den obligatoriska utvärderingen som ingår i Airbnb-konceptet.

Hittade en restaurant som verkade riktigt genuin. Nu skulle jag bjuda min Boel på födelsedagsmiddag minsann! Menyn på tjeckiska blev lite knepig, så  vi pekade ut något som såg riktigt lokalt ut. Det visade sig vara lite malt kött omvirat med ister serverat med knödel, svampigt bröd i tjock brunsås. Nedsköljt med rikligt tjeckiskt öl såg Boel ändå riktigt nöjd ut

Tre helt olika länder

4.10 Tjecxkien, Österrike och Ungern

Tåget slingrar sig fram genom Tjeckien mot Wien. Åker genom äldre granskogar där träden står som telefonstolpar. Skadorna av barkborren är mycket värre här än hemma, något jag tidigare sett även i södra Polen. Det tjeckiska landskapet är omväxlande och hinner inte bli tråkigt.  Mäktiga gröna lövskogar avlöser åkrar med majs och pumpor. Husen ser inte riktigt ut som i Sverige med en arkitektur som nog inte skulle accepteras av planenheten i Nacka Kommun. Tåget går sällan över 100 och slänger i kurvorna. Mina tangenttryckningar på den lilla datorn blir lite ungefärliga. Och varför slita framför en skärm när jag kan ta till mig landets geografi och försöka förstå hur det fungerar. Det är faktiskt min mening att jag från ett tågfönster kan få en ganska bra uppfattning om landets förutsättningar och levnadsförhållandena för de människor som lever där. Samma sak på den tiden jag flög: Näsan tryckt mot rutan!

Planen var tidigare att åka över Slovakien. Det såg rätt ut på en blindkarta. Tavlan över avgående tåg på stationen Decin får oss att ändra oss. Nu tar vi tåget till Wien för att där hoppa på ett snabbtåg till Budapest. Tre länder, men avstånden är inte stora här i centralaste Europa.

Österrike, nära ungerska gränsen: Skogar av vindkraftverk på åkrarna, hundratals. Tror inte något sådant skulle vara möjligt i Sverige med våra kommunala veton, miljöprövningar och utdragna tillståndsprocesser. Kanske är vi inte det föredöme för världen som regeringen motiverar miljöinvesteringarna. En ny regering kanske kan rätta till den svenska självbilden.

Tåget stannar i Hegyeshalom vid ungerska gränsen. Klingar judiskt. Personalen byts. Den ungerske konduktören avvisar bestämt oss andraklasspassagerare från våra bekväma platser i förstaklasskupén. Om den saken trasslar vi inte.

Tre länder inom några tiotal mil. Tre folk med olika historia och helt olika språk obegripliga för de som bor i nästa stad, slaviskt, germanskt och finn-ugriskt och detta på en sträcka som mellan Stockholm och Härnösand. Och i Sverige förstår vi varandra över hela landet. Trivialt förstås, men för mig en viktig insikt när jag har EU-perspektivet.

Mjölktåg mot Moldavien

5.10

På tågen har vi kartan framför oss hela tiden. Fantasin blomstrar när vi ser nya möjligheter. Enligt den ursprungliga planen skulle vi nu sitta på ett snabbtåg till Bukarest, Rumäniens huvudstad. Men varför inte åka över till Moldavien när vi nu är i trakten? Boel kollar hela tiden i appen ”Railplanner”. Jovisst går det tåg till Chisenau, huvudstad i det lilla fattiga undanskymda landet som så gärna vill in i EU. Tågbyte en bit in i Rumänien och sedan långsamt tåg genom norra Rumänien. En resa på 22 timmar med eller utan sovvagn. Moldavien har lockat mig tidigare genom sin litenhet och utsatta läge för ryskt inflytande. Öster därom har vi ju utbrytarområdet Transnistrien som utropat sig som självständig stat och fortsätter man mot söder så ligger där en smal remsa av Ukraina vid Svarta Havet och sedan blir det Rumänien igen. Detta enligt kartan. Frågan är om det är möjligt att ta sig den vägen. Utmaningarna lockar.

Får dock inte glömma att det är till Indien vi skall resa, vägen dit är lång och en del överraskningar väntar oss säkert. Vi hade 45 dagar på oss till Delhi, nu har vi gjort av med fyra.

Men just nu rullar vi fram över den ungerska pustan på väg mot Moldavien. Landskapet är minst lika platt som i Danmark men helt utan vindsnurror och kraftledningar.

Går på nattåget i Arad på eftermiddagen och hamnar ensamma i en liggvagn. Slätten bryts av Karpaternas utlöpare. Järnvägen, E68 och älven slingrar tillsammans vid foten av bergen. Vagnarna slänger i kurvorna och det går inte fort. Försöker fråga konduktören om restaurangvagn eller annan servering. Svaret är en huvudskakning mede ett vänligt leende. Tar hjälp av en ung kille för att på rumänska förklara mitt önskemål och reda ut vad som måste vara ett missförstånd. Men nej, ingen mat, vatten eller öl på 16 timmar. Surt.

Om inte företagsamhet verkar utmärka landet, så kompenseras det av vänlighet. Efter några timmar kommer samme kille med en påse full med chokladcroissanter. Dessutom fick vi en pratstund. Han skulle flyga tillbaka till Haag där han jobbade som lastbilschaufför sedan 12 år. Hans plan är att stanna i ytterligare sju år, därefter återvända, köpa mark och odla valnötter. Det har blivit mörkt och Boel och jag somnar snart in av tågets slängande och hoppande. Moldavien i morgon!

1969 – 2023

Då, år 1969 liftade jag till Indien. Den resan kom att styra mitt liv.

Då, år 1975 började jag arrangera resor i namn av Läs och Res med resor till länder långt bort från den västerländska kulturen. Ca 25 000 resenärer över åren. Naturligtvis blev det mycket eget resande. Mycket till Sydasien. Kanske 50 gånger till Indien.

Nu, år 2022 gör jag om resan tillsammans med Boel, min sambo. Avresa 1:e oktober. Svårt veta när vi kommer hem, men senast 1:e april 2023. Välkommen följa med på resan!

Vi reser med tåg, bussar och några färjor. Oftast på väg, men med många stopp, längre när vi träffar mina gamla reseledare, minst ett dussin. Alla tycks vara vid liv och tänker tydligen ta emot oss. Reseledaren i Ryssland har flytt till Cypern. Andra ryska vänner försöker ta sig ut. Myo i Myanmar har flyttat ut på landet.

Nu siktar vi mot horisonten. Får se hur långt vi kommer.

Kartan gjorde jag tidigare sommar. Nu visar det sig att vi också måste ner till sydligaste Indien. Den här kartan kommer behöva ritas om många gånger.

Knepigare att resa

Problemen är två. Covidrestriktioner (som varierar och förändras) och viseringar. I mitten av augusti börjar vi söka visum: Iran, Afghanistan (rådgör med vänner på SAK), Pakistan och Indien. Senare Bangladesh och Nepal. Myanmar har nyligen öppnat för turistvisum. Kanske, alltså, man kan aldrig vara säker. Skulle kännas surrealistiskt att dimpa ner på Yangons flygplats. År 1969 var det lätt att resa. I dag är gränser mellan länder verkliga murar.