av Maj-Inger Klingvall, Kerstin Lagercrantz, Christina Malmberg och Gunilla Carresjö. De deltog i en resa arrangerad av Läs & Res kallad I krigets fotspår, till Vietnam 2011
En överfull källare på Södermalm
Det började med ett möte i en överfull källare på Swedenborgsgatan 3. Läs och Res hade bjudit in tidigare resenärer till ett informationsmöte om kommande resor.
Eric Olofson berättade om en planerad resa till Vietnam – I krigets fotspår. Vi sa till varandra:
– Den resan måste vi få vara med om!
Och det blev en oförglömlig resa med endast nio deltagare och två, ibland tre, mycket engagerade och kunniga reseledare. Tack Nang och Eric!
Resan startade 29 oktober i Hanoi. Vi fortsatte västerut mot Laos och de toppiga kalkstensbergen, vidare söderut mot Krukslätten. Tillbaka in i Vietnam, den gamla kejsarstaden Hue, 17:e breddgraden och så småningom till Saigon. Vi kom hem igen efter 27 intensiva dagar. Fantastiskt, både sorgligt och intressant att få se och uppleva de platser, som vi hört så mycket om, medan Vietnamkriget pågick. Eller Amerika-kriget, som det heter i Vietnam.
Kaptenen i hans hem utanför Hanoi
Kaptenen arbetade i armén 1965-85. När kriget mot USA tog slut, tog nästa vid i Kambodja och därefter gränskriget med Kina.
Han var kapten på den första stridsvagn som körde ner grindarna till presidentpalatset i Saigon 30 april 1975 och som kom att markera slutet på kriget. En fransk journalist, Francoise de Monet, tog den berömda bilden.
Färden började i Hanoi. Första kaptenen på stridsvagnen omkom redan i norr. De körde söderut, in i Laos, fraktades med båt på floden ner mot Khe Sanh och utkämpade under flera år hårda strider. Nordvietnameserna närmade sig Saigon i början av 1975 . En av besättningsmedlemmarna omkom nära staden. Sen kom den stora dagen när Saigon föll och de råkade vara närmast presidentpalatset.
Kaptenen berättade att han inte hade någon stor pension, men att han fått ett bra liv med fru, barn och hus efter 20 år i det militära.
– Jag är lyckligare än alla kamrater som dog i kriget.
Vid besöket i kaptenens hem deltog även övriga besättningsmedlemmar på stridsvagnen. En av dem ställde sig upp och tackade Sverige för stödet under kriget. Utan det och andra fredsälskandes folks stöd vet man inte hur det hade gått. Olof Palme nämndes.
Våra reflektioner efter mötet med stridsvagnsbesättningen var hur oförstörda de verkade vara i jämförelse med amerikanska vietnamveteraner. Kan det handla om känslan av att ha gjort det rätta i alla sina uppoffringar?
Herr Onchan i Vieng Xai, Laos
I Laos, nära den vietnamesiska gränsen, besökte vi några av de stora naturliga grottorna i de toppiga kalkstensbergen som använts som skyddsrum under kriget. Människor från närliggande byarna bosatte sig där, ibland i åratal, för att undkomma de intensiva bombningarna.
Herr Onchan är 75 år och en Pathet Lao hjälte, född i en by 18 km norr om Vieng Xai. Vi träffar honom i hans hem. Han anslöt sig till Pathet Lao 1954 och levde i grottorna 1964-72 som gerillakrigare. Åren 1965-68 var värst med sexton bombräder per dag. På nätterna arbetade man på fälten och var tionde meter fanns ett skyddsrum. Det var dåligt med mat. Kina och Nordvietnam skickade burkmat.
Han gifte sig 1970, men är nu änkling. Deras första barn föddes i en grotta, senare fick han ytterligare åtta barn. Utan grottorna hade ingen överlevt menade herr Onchan när vi besökte honom i hans hem. Han överlevde tack vare tur eller karma. I Vieng Xai träffades ingen grotta av bomberna. Däremot hade någon angett positionen för grottsystemet vid Sam Nua för amerikanerna, som lyckades skjuta en missil rakt in i grottan och döda 374 människor.
Grottorna befolkades av invånare från näraliggande byar och 20 000 laotiska soldater som kom till området. Enligt herr Onchan finns numera inga vietnamesiska soldater i Vieng Xai.
Herr Onchan flyttade ut ur grottorna 1973, efter freden och känner fortfarande en enorm glädje över att kriget tog slut. Ingen ska behöva uppleva den han har upplevt! Han vill tacka alla som gav stöd under kriget. Nu odlar han grönsaker och har några husdjur. Tolv barnbarn har herr Onchan.
Herr Fung i Da Nang
Under tio års tid besprutades en tiondel av Vietnams skogar med avlövningsmedlet
Agent Orange (dioxin).
Vi letar rätt på huset där herr Fung bor. Han var knappt en meter lång och satt i rullstol. Men arbetade som lärare på ett center för dioxinskadade. Där lärde han sina elever att reparera elektroniska apparater. Av Fungs fem syskon var även en bror skadad. Herr Fung föddes efter kriget – det var hans far som skadades av Agent Orange.
Vi besökte också en familj i en by ute på landsbygden. Där fick vi träffa en 24-årig man som genomgått flera operationer för att kunna gå. Dessförinnan hade han krupit på alla fyra. Han tyckte om litteratur och matematik, ville studera informatik. Men hur skulle studierna finansieras? Vår reseledare fick jobba hårt som tolk. Det föds fortfarande missbildade barn i Vietnam!
Herr Le Viet Trinh i Dong Ha
Herr Trinh är 82 år och blind. Han var den som ansvarade för tunnlarna i Vinh Moc. Efter fyra år i skola och därefter bonde som alla andra, kom han till polisen efter kriget och slutade som generallöjtnant när han gick i pension. Tunnlarna började byggas i februari 1966 och stod klara i oktober 1967. Som mest bodde 1200 människor i tunnlarna. Vi frågade hur han hade kunnat tänka ut detta komplicerade system.
– När man blir trängd in i ett hörn försvarar man sig. Vad annat kan man göra?
Tunnelns översta nivå sattes till tolv meter under
markytan. Det var beräknat efter bomberna som gick ner sex meter och ytterligare tre när de exploderade. Tolv meters djupt lämnade tre meters säkerhetsavstånd. Nästa nivå var femton meter och den lägsta var på 23-25 meter. Gångarna började med en 90 graders vinklad krök som en viktig säkerhetsåtgärd. Tunneln kollapsade inte vid en direkt träff, men jorden packades ihop och blev tätare. De grävde tre källor för färskvatten och två toaletter. Toalettvattnet rann ut i havet utan att infiltrera vattenkällorna. Röken från köket filtrerades ut i flera små gångar utan att gå in i rummen och utan att synas utifrån.
Tunnelsystemet hade fem utgångar mot havet. Vinden kom in från öppningarna och tog bort fukten. När bomberna föll till havs dog mycket fisk, som flöt in och tunnelfolket fick på det viset färsk fisk att äta.
Invånarna i tre byar grävde tunnlarna från tre sidor, dag och natt. De bytte av varandra hela tiden för det var varmt och tungt att gräva. ”Vi ville överleva”, sade herr Trinh ”och tunnlarna var bästa sättet att skydda sig”.
– Men hur kunde ni konstruera tunnlarna?
– Det var enkelt svarade denne självlärde bonde. Vi kunde mäta ut avståndet från markytan till tunneln. Vi använde den klassiska triangeln som mått.
På nätterna funderade han på hur tunnelbygget skulle genomföras. Vår viktigaste uppgift var att skydda kvinnor och barn. ”Vinh Moc var en försvarsanläggning, de mer kända tunnlarna i Cu Chi var anfallsanläggningar”, enligt herr Trinh.
Vi fick gå ner i tunnlarna, gick 400 meter av den totala längden på 2000 meter. Först ner till tolvmetersnivån och sedan ner till femtonmetersnivån där människorna vistades. Det fanns utgrävda hålrum, så kallade familjerum, ytterst små. Förlossningsrummet var något större. Där hade sjutton barn fötts. Det var trångt i tunnlarna, en klaustrofobisk känsla att vistas där nere och vi var glada att komma ut efter en timme.
Herr Fabian i Saigon
Herr Fabian är pensionär med låg pension och driver ett hotell med restaurang i Saigon. Hans verkliga yrke är skribent. Han var vid fronten under kriget och tillhörde en propagandagrupp.
Han föddes in i två krig. Föräldrarna var med i kampen mot fransmännen och själv var han med i kampen mot USA-imperialismen. Herr Fabian menar att Vietnam fortfarande befinner sig i ett tillstånd utan riktning, trots segern i kriget. Det går omkring en förlorad generation. Skulle han skriva sina memoarer skulle han hamna i fängelse. Han anser att det finns två sjukdomar i samhället, korruptionen och skillnaden mellan fattiga och rika, som ökar. De gamla ledarna var dåliga ideologer. De slogs för Vietnams frihet, men sedan?
– Hur är man god i en ond tid? Varje gång det kommit en attack utifrån mot vårt land har vi stått eniga, men efter att vi vunnit över inkräktarna har enigheten försvunnit.
Herr Fabian berättar: ”Efter första världskriget slut var många intellektuella för kommunismen. Men vare sig Sovjetunionen eller Kina utvecklade några bra alternativ. Kom ihåg att Ho Chi Minh levde en längre tid i USA. Han arbetade på dagarna och läste på Massachusetts bibliotek på kvällarna. Sedan kom han via Storbritannien till Paris. Ho begav sig till Moskva. Lenin hade dött och Ho träffade Stalin som såg honom som en totalt obetydlig figur. Ho vände sig istället till USA för att få hjälp mot fransmännen. Var Ho kommunist? På ytan var Ho kommunist men i själ och hjärta var han patriot.
”Människans natur är inte att vi ska vara jämlika”, enligt herr Fabian, ”därför är vi så ojämlika. Det finns tjugo familjer i Vietnam idag med egna privatplan. Fler och fler kör runt i stadsjeepar. Vad gör man åt detta när samma tjugo familjer sitter antingen i regeringen eller i kommunistpartiets ledning. ”Makten har lierat sig med maffian.” Herr Fabian menar att så här hade han inte kunnat sitta och prata på 80-talet, det går nu, men att skriva motsvarande går inte. ”Staten begränsar internet och man sätter upp nya brandväggar hela tiden som den IT-kunnige sen hackar”. (Mr Fabian ville inte bli fotograferad)
Kim Phucs föräldrar och svägerska i Trang Bang.
Vi gick in i ett hus där våra reseledare försökte få igång en gammal videoapparat. Efter mycket trassel lyckades de, och vad fick vi se? Jo, den nioåriga flicka som naken springer på vägen bränd av en sydvietnamesisk napalmattack. Nu satt vi hemma hos hennes familj!
Kim Puc är barnet som springer naken på den mest kända bilden från Vietnamkriget. Hon är då 9 år, hennes storebror 13 år springer snett framför och snett bakom hennes lillebror. Det var till storebrors hus vi kommit för att se en amerikansk dokumentär om Kims liv. Att Kim överlevde med sina svåra skador berodde på att fotografen som tog det berömda kortet tog med henne till militärsjukhuset i Saigon. Sen tog kriget slut och Kim blev ett propagandaoffer.
Hon utnyttjades så mycket av regimen att hon flydde från Vietnam, gifte sig och bosatte sig i Kanada. Hon blev kristen, baptist. Under flera år kunde hon inte komma tillbaka och hälsa på familjen i Vietnam, men under senare år har hon varit tillbaka. Kim lider fortfarande av sviterna från napalmskadorna. Hennes föräldrar var gamla och mycket tystlåtna, så det var svårt att kommunicera. Vi förstod att Kims avhopp till väst inte sågs med blida ögon av regeringen. Man ville kvar ha en symbol att visa upp!
bort. Europas sista diktatur? – hoppas det blir så. Styrelseskicket syntes, kändes. Breda gator och butiker som inte syns, på sin höjd fanns öppettiderna anslagna vid dörren. Jag tittar ut över det enorma Segerns Torg och ser inte en människa. Plötsligt kommer två ledbussar proppfulla med passagerare, de möts mitt på torget och försvinner åt var sitt håll, sedan är det tomt igen. Surrealistiskt. Polis och olika Militia syntes hela tiden. Enorma krigsmonument och hjältestatyer längs de breda gatorna. På den privata marknaden är det ganska mycket tvärtom. Där är det mycket folk, fast det är mitt på dagen. På diskarna ligger berg av nyskördade grönsaker, men där stod också gummor som bara hade några få rödbetor att erbjuda. I ett stånd var det provsmakning av 10 olika sorters honung. Vi provade samtliga och köpte favoriten! Utbudet av vackra, spännande korvar lockade. Willys skivade och välplastade korvat kändes långt borta. Omtumlade och lite skräckslagna tog vi in på det lyxhotell Turista Tourist Agency hade krävt att få boka första natten.
Men tre kilometer bort ligger Narasj, där finns ett hotell, det är privat.
var dans och härliga lukter från köket. Vilken scenförändring! Vårt rum var helt i blått; gardiner, tapeter och sängkläder. Romantiskt! Vi betalade 250 kronor för två fina rum med kök. Det dröjde inte länge förrän vi satt i restaurangen med tallrikar fyllda med korvar och köttbitar samt små, fyllda glas.
men gav till sist med sig och två andra bastanta damer tog oss till vårt rum. Jag försökte vädra ut lukten av rengöringsmedel, men fönstren var låsta. Kanske ville man inte att folk skulle vädra, rummet var ju redan kyligt och ute var det oktober. Lite senare när Boel och jag kom in i matsalen satt en skolklass och väntade på middag. Trevligt, tyckte vi. Men det gjorde inte hon som bestämde. Barnen evakuerades omgående och rummet blev tyst. Som enda gäster serverades vi snabbt blinis som var enda rätten på menyn. Blinis är gott, särskilt med mycket majonnäs. Jag fick halva Boels portion.
vad skulle nu hända? Vi fördes ner för trapporna till en dörr med skylten – Manager. En försiktig knackning
var unikt, i ordets rätta bemärkelse. Natalia samlade på porslinskatter! Överallt, på hyllorna, i fönsternischen, delar av golvet stod det katter i olika storlekar. Miniatyrer och meterhöga. Endast väggen bakom det stora skrivbordet saknade katter. Där satt den obligatoriska tavlan med porträttet av president Lukasjenko. Undrar hur stor upplagan varit på den tavlan? Vi såg samma tavla i alla butiker, alla restauranger, t o m i det privata hotellet med det blå rummet.
Färden går senare vidare med vår ”bekväma” lastbil med fyrhjulsdrift till Yaksha, en vacker by med fina gamla stockhus och bländvit snö. En promenad över floden följs av ett besök på älgfarmen. Älgarna vistas i frihet under dagen, men kommer självmant hem till stallet på kvällen. Vi befinner oss nu i en enorm nationalpark där Komi-befolkningen skyddar naturen från rysk och utländsk exploatering.
massor med hö placeras på slädarna, och så bär det iväg ut på den isbelagda och snötäckta älven Ilych. I tre timmar färdas vi i en förtrollad värld längs de första utlöparna av Uralbergen. Mäktiga träd kantar älven. Ljudet av medarna mot snön, snöflingorna som singlar ner och hästarna lugna lunkande försätter mig i en drömvärld. Halvvägs till byn Svetli-Rudrik, gör vi halt och ett hål huggs upp i isen så att hästarna får dricka. Byn ligger vid kanten av älven och vi dricker te hos Viktor. Hans tänder i stål och tuppen i köket fascinerar mig.
inte mycket har förändrats. Självhushållningen, den ryska spisen, vedstapeln, bären och frukten från skogen och älgköttet från jakten gör att livet trots allt är både bekvämt och trivsamt. Elektricitet finns inte och vattnet hämtas i en vak. Fåren klipps fyra gånger om året. Anna tvinnar ullen på urgammalt vis och stickar vantar och raggsockor. Filtstövlarna kallas valenki och är den varmaste fotbeklädnad jag prövat.
älgskinn. De använder inte stavar utan en stav som ser ut som en paddel. Höjdpunkten kommer när vi får bada svart bastu. Först hämtar vi vatten i vaken. Därefter eldar Anna i bastun. Röken stannar i bastun och släpps inte ut förrän efter tre timmar. Först efter ytterligare en timme får vi gå in och ta vårt efterlängtade svarta bad.
Projekt Läs & Res 