Bulgarien, Turkiet

Bilden: Istanbul skyline med Hagia Sofia i centrum

(Utdrag ur: När jag liftade till Indien 1969)

Kommunismen!

Vid gränsen till Bulgarien var det stopp. Förbjudet; allt verkade vara förbjudet, att lifta t ex. Överallt beväpnade soldater. Klev därför på nattåget mot Sofia och slumrade till efter att ha passerat gränsen.

• Visa! Vrålade konduktören.
• Sorry, but Swedes need no visa…
• Visa!

På det sättet argumenterade vi fram och tillbaka ända tills ett maskingevär petades in i min sida.

• Go!

Jag fördes iväg till en särskild polisvagn för förhör med starkt ljus i ögonen.

• Visa!

Återigen försökte jag hävda att visumtvånget för svenskar upphört tre månader tidigare. Efter en timmes dribblande med ungefär samma argumentation och med män med olika gradbeteckningar och ett gevär pekande mot mig, kom till sist den befriande ordern, You go! Lugnt lunkade jag tillbaka till min plats – Jag hade vunnit!

I Sofia träffade jag engelsktalande ungdomar som hade sommarledigt från universitetet. Jag inkvarterades lite informellt och säkert inte helt legalt i ett studentrum. Ungdomarna var vänliga men formella. Det var under vandringar i parkerna som talet flödade. Inomhus skulle jag hålla tyst. Inga frågor, inga svar. Särskilt de kvinnliga studenterna var ivriga, både att berätta om sakernas verkliga tillstånd, och att vinna min vänskap. Tackade nej både till erbjudande om att stanna och giftermål.

Turkiet

Turkiet lockade mer. I gränsstaden Erdine kunde jag börja lifta igen. Istanbul – här började Asien för mig: Hagia Sofia, minareter, försäljare som sålde vatten ur ett getskinn på ryggen och båtar som pilade fram och tillbaka över Bosporen. I dag finns det flera broar och Istanbul har blivit Europas största stad. På andra sidan började Asien och det var dit jag ville. Jag kysste nog inte Asiens mark, men det kändes som att nu hade resan börjat på riktigt! Nästan hela vägen till Ankara åkte jag med en lastbil lastad med bly. Turkiet är stort, från Istanbul till iranska gränsen är det ca 200 mil. Bly är tungt och bilen hade tre gånger för tung last. Följaktligen gick det mycket, mycket långsamt i uppförsbackarna. Nedför gick det läskigt fort, bromsa vågade inte han som körde.

Att lifta är det bästa sättet att resa. Det förstod jag kanske inte då, men har insett det senare . Man möter enbart människor som vill prata, t o m måste prata. När jag svarat på alla obligatoriska frågor (varifrån, vart och varför) så var det min tur att fråga och få svar på allt mellan brännande politiskt känsliga frågor till personliga problem. Inte en chans att vila eller slumra till. Som den expert-liftare jag ansåg mig vara, så måste jag ju vara både artig och trevlig. Ju längre österut, desto färre som talade någon begriplig engelska. Tyska och franska funkade ibland. När inget funkade så blev det en språklektion: turkiska, persiska, pashto, hindi, bengali och till sist nepali.

Ta inte upp liftare! Det är farligt att lifta! Trista, överbeskyddande budskap pumpades ut av svenska media på 70-talet och några år efter min resa var det i praktiken omöjligt att lifta, åtminstone i Europa. Hur gick det då för mig? Åkte sammantaget med ett hundratal, bilar, lastbilar, bussar och häst eller ox-dragna kärror, men hade sällan anledning att vara orolig. Med några undantag var det bara kul, lärorikt, många gånger med smått otroliga upplevelser som fortfarande efter 46 år sitter ganska bra i minnet. Till stöd har jag också dagböckerna, som jag turligt nog hittade efter sista flyttningen av Läs och Res.

Öster om Erzerum på väg mot iranska gränsen blev jag upplockat på ett lastbilsflak fylld med män med gevär på ryggen. Kurder gissade jag. Ingen talade ett begripligt ord och det blev mörkt. Uppfattade situationen som att männens diskussion gällde mig, huruvida man skulle råna eller inte. Ledaren avstyrde det hela. Lifta på natten var väl inte så smart, men jag skulle snart göra om samma sak med negativa följder.

Iran nästa

….lägger snart upp en redogörelse för mina små problem i Iran.