I Kars blev det stopp

Onsdag 12.10. Dag 12

Dogu Expresi rullar lugnt ut genom Ankaras förstäder. Inte en skakning märks. När jag för 53 år sedan åkte nattåg genom Turkiet minns jag smutsen, översvämmade toaletter och tjock cigarettrök i vagnen. Så inte längre. Vi reser 2:a kl och fåtöljerna är stora och bekväma med sittning som i svensk 1:a klass. Toaletternas städas och det tuggas en del nikotintuggummi. Jag hade förberett Boel med mina gamla fördomar, och fördomar måste man ha. Samtidigt är det en skön känsla att ha fel och tvingas inta en ny uppfattning.

Först nu upptäckte vi att sovkupéerna är könssegregerade. Inte är så konstigt. Det är ju likadant i Sverige, även om vi mixar i liggvagnarna. Vi kunde alltså av okunnighet ha hamnat på olika platser, i olika vagnar under 25 timmar. Lite trist när det inte tycktes finnas någon som talade engelska. Förvånande att det inte heller gick att få kontakt med unga människor som föreföll välutbildade. Så; tur att sovvagnarna var fullbokade!

Natten kom snabbt och vi kunde sova någorlunda. På morgonen kom två äldre män med slokande mustascher och dukade upp sin frukost på sätena intill. Vi bjöds omedelbart på te, bröd, ost, valnötter, sylt gjord på kvitten. Te gjordes på medhavd vattenkokare och kraftig rök steg upp från ett av sätena i vagnen. Ingen reagerade på detta och det verkade vara normalt beteende. Männen skulle också till Kars där de växt upp, berättade de på stapplig tyska. Senare under denna ovanligt långa dag blev det mer te med tillbehör och de föreslog att vi skulle följa med till deras väns, väns, hotell och att vi skulle se staden tillsammans under två dagar.

Där stämde mina fördom – att vänligheten och gästfriheten är översvallande. Så var det även den gång för länge sedan när jag reste genom landet.

Expresståget gick i långsamma slingor kring böljande gulbruna kullar och högre berg där det fortfarande låg snö. Ibland en dunge med högresta popplar. Han, Ulf Lundell, som gillade öppna landskap, skulle ha trivts här. Efter några timmar gick tåget genom en djup klippskreva där ingen människa kan ha färdats innan järnvägen byggdes. Nog den märkligaste resa jag gjort med tåg. Rekommenderas alltså.

Nu kändes resan längre och längre. Genomtrött och rastlös stirrade jag ut i mörkret. Och vi var två timmar försenade.

Utanför järnvägsstationen i Kars väntade våra vänners, vän med bil. Iväg till vännens hotell.

• Går det att få tag i en öl, frågade jag försiktigt.
• Varför sa du inte att du drack, sa vår turkiske vän.
• Varför sa du inte själv att du drack, klämde jag ur mig.

Så vid elvatiden på kvällen iväg till en liten butik på en bakgata fylld med flaskor av allehanda slag. Ägaren förklarade inriktningen av sitt sortiment med att han var grekiskt ortodox kristen. Här är det viktigt vilken kristen kyrka man tillhör, och det finns ett otal.

• Här finns inga talibaner och själv går jag aldrig till moskén, förklarade en av de turkiska vännerna. Underförstått att vi skulle känna oss trygga.

På hotellet kunde vi inte dricka. Ett kontor tillhörigt ett charkuteri blev platsen för vårt dryckesslag. Dock visade det sig att vännerna föredrog en medhavd flaska Jimmy Bean whiskey. Den natten sov vi gott.

Torsdag 13.10 . Väcktes inte ens av böneutroparen som höll till strax intill hotellet. Våra vänner från igår dök inte upp, så vi gav oss själva ut på stan. Passerade stånd med allehanda frukter och påtagligt många ostbutiker. Ost verkade vara den lokala specialiteten. Ute på gatorna fanns nästan enbart unga män som inte verkade ha något särskilt för sig. Äldre män satt i små grupper på låga stolar och sippade på te.

Sögs in i ett bageri av underbara dofter. I en enorm vedugn gräddades stora vackra bröd, en fägnad för ögonen, vardagens konstverk. När jag tagit några bilder räcktes jag ett bröd som skulle kunna mätta tio man.

Chai? Så satt vi mitt i bageriet, drack te i de nätta små glasen och mumsade på det fortfarande heta brödet. Sedan tittade vi in i ostbutiken. Ost av olika slag från golv till tak. Skulle inte kunna lyfta den största.

Chai? Jag har lärt mig att inte tacka nej, som en väl uppfostrad svensk förväntas göra. Så, ja tack! Och naturligtvis bjöds vi rikligt med ost till vårt medhavda bröd. Med te förstås.

Kars var tidigare en armenisk stad. Nu återstod endast 3%. Detta efter folkmordet som turkarna genomförde med början 1915. På vägen upp mot borgen såg vi de raserade husen byggda i en stil som avvek från turkarnas. Borgen låg högt upp på en bergskam och byggdes ursprungligen på 1100-talet av en lokal härskare för att senare rivas ner av en annan och senare åter uppbyggas av en ny sultan. Bl a var Timur Lenk här och rev murarna. Nu är borgen hjälpligt renoverad och stadens turistattraktion. Just den här dagen representerades turisterna av jag, Boel och en tysk. Alla turister som skall till Georgien tar en annan väg. En längre men, säkert bekvämare väg.

Middag på rummet. Godsaker vi inhandlat under dagen och rester av sådant vi inte orkat äta upp tidigare under resan. Något t o m medsläpat från Sverige. Och naturligtvis öl från gårdagens fest.

Gordjistan

Fredag 14.10 och dag14

Så kallade turkarna det lilla landet som bestod av några floddalar i öster. Boel hade satt klockan. Frukost på busstationen. Buss till Ardahan och där fyra koppar te som vi inte fick betala för. Buss till Posof och en kort taxifärd för att nå gränsen till Georgien. Nästan enbart män i bussarna. Det var enbart vi två och en mängd långtradare som skulle passera. Vi var de enda personerna utan lastbil som passerat under veckan. En ung kvinna i passkontrollen på turkiska sidan bad oss ta med en kattunge som bodde i hennes glaskur.

• Please take her. Here are four dogs outside. Please take her to Georgia!

På andra sidan gränsen stod av en händelse en taxi som körde oss till första staden. På vägen passade han på att visa oss borgen uppe på ett berg. Buss till Tbilisi. Gränsen var tydlig. Den här dalen grönskade i motsats till det torra, folk bodde i hus i motsats till större lägenhetskomplex, mycket färger i motsats till det grå och det var minst hälften kvinnor på bussen. Skillnaden mellan det Turkiet vi lämnade och Georgien var tydlig. Muslimskt och kristet.

Kaos på busstationen vid tunnelbanestationen och rusningstid. Ingenstans kunde vi sitta ner och inget hotell var bokat. Boel googlade mitt i strömmarna av människor. Hittade ett billigt hotell någonstans i centrum. I receptionen stod en dvärg som knappt nådde upp till receptionsdisken. Lazarus var namnet och ingav strax respekt med god engelska och svar på alla frågor. Sitt handikapp kompenserade han med god marginal.

Tbilisi en turistort

Lördag 15.10 och dag 15

Jag var i Tbilisi någon gång i mitten av 90-talet. Trodde det fortfarande var en stad i Europas utkant med få besökare. Förvånat gick jag ut på gatan och såg myllret av turister från Västeuropa, helt beslöjade arabiska kvinnor och kineser med  blommiga hattar och selfiepinnar. Och så alla ryssar förstås, som hade sina speciella skäl till att befinna sig här. Alla unga och rimligen välbeställda. Lite överallt satt ukrainska flaggor och slagord mot kriget. Ryssarna tog ju 2008 20% av Georgien.

Butikerna sålde de vanliga souvenirerna plus lokala specialiteter som väldiga kohorn avsedda för att fyllas med vin och sedan tömmas innan det kunde läggas ner. Dryckeskulturen var högst närvarande. Det var kort mellan vinbutikerna som också erbjöd avsmakning, s k kallad vinprovning.

Vi gick upp mot TV-tornet som reste sig dominerande över staden på en brant bergskam. Vi gick uppåt men hittade ingen väg eller trappor utan tvingades fuska genom att ta bergbanan upp. Träffade ett svenskt par som bodde i Tbilisi och jobbade för EU-kommissionen med att bevaka situationen i regionerna Abchazien och Sydossetien som år 2008 i praktiken erövrades av Ryssland. Intressant samtal i väntan på nästa kabin. De kände Jonas Sjöstedt som också skulle ta sig landvägen till Vietnam, fast norra vägen genom ”stan-länderna”, men misslyckades då han inte fick visum till Uzbekistan.

Ovanför bergbanan såg vi hela staden om än nerdimmad av regn. Fram med regnkläderna. En stor park som var en blandning av Gröna Lund och botanisk trädgård. Under hela resan har vi tagit alla tillfällen att gå, som en motvikt mot allt sittande. Och nu utan rullväskor. Vi måste varje dag aktivt söka alla möjligheter att röra på oss. Tbilisi ligger vackert i en djup dal med branta sluttningar på bägge sidor. Vi gick över älven på ”Glasbron”, upp till en av de många fina kyrkorna. Kören sjöng och kyrkan var fylld av människor som tände ljus och kysste ikoner. Själv fylls jag alltid av andakt inför den religiösa hängivenheten och stämningen av stor frid.

Tbilisi tycktes mig vara en plats för arkitektoniska fantasier. Futuristiska byggnader med tveksam användbarhet. Några stod också tomma, helt oanvändbara förstås. Jag stannade upp inför en av dem och frågade en välklädd man på väg in i en märklig konstruktion. Vad är detta?

• Här bor managern för Dynamo Tbilisi.
• Vad kan det ha kostat att bygga det här huset som ligger så fint ovanför älven?

Han log lite snett och skyndade vidare. Uppenbarligen var det managern själv jag talat med. Då intresserar mig gatukonsten mer. Lite överallt passerade vi underbara konstverk. Små finurliga bilder på ett elskåp och målningar som täcker en husgavel.

Middagen blev en jättelik ”hachapuri”, ostfyllt bröd som Boel och jag delade till några glas rött vin. Bredvid oss i restaurangen satt ett pratglatt ryskt par från Moskva som nyligen lyckats lämna. Det var första gången jag fick kontakt. Tidigare har ingen ryss velat prata med mig.

Boel gillar stegräknaren och sa förtjust på kvällen att det blev 19 000 steg i dag.

Någon att tala med

Söndag 16.10 – dag 16

Jag var nu trött på att titta på kyrkor, statyer och graffiti. Jag ville ha någon att tala med och få svar på alla frågor och få en bild av vad som rör sig i det här landet. Lazarus i receptionen ringde några samtal och strax dök Irakli upp. En storvuxen skäggig man som lågmält presenterade sig på perfekt engelska.

Redan från bussen till Tbilisi hade jag försökt boka en guide på siten ”tours by locals”. Försökte boka tre stycken. Så gjorde jag i Moldavien med bra resultat. Nu svarade ingen.

Irakli gjorde snabbt klart för mig att min önskan om att besöka en traditionell by där kvinnorna trampade sina druvor hemma i badkaret numera var en romantisk dröm. Georgien har snabbt moderniserats och även om sådana platser fortfarande finns, så låg de långt bort i östra delen av landet.

Snabbt bestämdes att vi skulle åka till Mtskheta, landets gamla huvudstad och en kulturell samlingsplats för georgierna. Så åkte vi iväg i en ny hybridbil. På väg dit körde Irakli upp i bergen och stannade vid olika borgar. Praktfulla och imponerande. I Sverige har vi få byggnader som är 1000 år gamla. Som jag nu minns det var de alla byggda för länge, länge sedan, därefter raserade och åter uppbyggda av en ny härskare. Här liksom i Turkiet. Georgien som land och georgierna som ett folk är en relativt nutida konstruktion. Därför var inte heller Abchazierna så förtjusta i att bli en del av georgiernas rike.

På parkeringsplatsen när vi skulle sätta oss i bilen för att åka tillbaka till Tbilisi stod en äldre farbror vid en bil med en skylt och bakluckan öppen. Han sålde blå druvor och glasburkar med okänt innehåll. Vi stoppades upp av ett georgiskt ordflöde och ett varmt leende. Irakli blev nyfiken. Vi provsmakade. Valnötter dränkta i honung med tillsats av bimjölk (va´då?) och bigaddar . En riktig häxbrygd som skulle hålla oss friska och starka. Men enbart en tesked om dagen! Tar man mer så blir den här brygden starkt giftig. Mycket farligt! Just vad vi behövde, och vi köpte en burk.

Vem var Irakli?

Vår utflykt varade hela dagen. För detta betalade vi 850 kr till hotellet när vi var tillbaka. Redan tidigare hade jag frågat Irakli om hans jobb, familj och andra standardfrågor. Och när vi skulle skiljas på kvällen skulle han inte ha betalt. Han gjorde det här på en söndag för skojs skull, sa han.

• Jag äger hotellet. Men lagar också toaletterna.
• Jag har fem bilar
• Jag har ytterligare fyra hotell, ett på Cypern. Kom därifrån nyligen.
• Äger även en lyxrestaurang på Cypern

Självklart avfärdade jag hans prat och sa att jag inte trodde på ett dugg. Trodde den store mannen skulle ta illa vid sig eller reagera irriterat. Så icke. Utan att säga något visade han några bilder i sin telefon. Bilder på handskakning med olika presidenter och ministrar, när han höll tal i en lyxig restaurang och annat. Så vad var det här för människa? Så fullständigt prestigelös.

• Jag är georgier, blev hans eget svar.

Vår utflykt varade hela dagen. För detta betalade vi 850 kr till hotellet när vi var tillbaka. Redan tidigare hade jag frågat Irakli om hans jobb, familj och andra standardfrågor. Och när vi skulle skiljas på kvällen skulle han inte ha betalt. Han gjorde det här på en söndag för skojs skull, sa han.

• Jag äger hotellet. Men lagar också toaletterna.
• Jag har fem bilar
• Jag har ytterligare fyra hotell, ett på Cypern. Kom därifrån nyligen.
• Äger även en lyxrestaurang på Cypern

Självklart avfärdade jag hans prat och sa att jag inte trodde på ett dugg. Trodde den store mannen skulle ta illa vid sig eller reagera irriterat. Så icke. Utan att säga något visade han några bilder i sin telefon. Bilder på handskakning med olika presidenter och ministrar, när han höll tal i en lyxig restaurang och annat. Så vad var det här för människa? Så fullständigt prestigelös.

Jag är georgier, blev hans svar