Jerevan is a cool place to chill out at

Vägen Österut 5

Vi måste vidare. Till Jerevan, Armeniens huvudstad. Det fanns tre alternativ;

  • flyg tar 30 minuter. Sträckan är inte lång, men branta berg och djupa dalar.
  • Tåg tar 10 timmar, men går bara på natten. Men varför tåg om man inte kan titta ut?
  • Minibuss går varje timme och tar 6 timmar.

Vi tog bussen. Ångar vi inte tog tåget. Tåg är ju så mycket roligare, mer äventyr och inte enbart en transport. Killen i sätet bredvid skulle till Jerevan för att hämta sin flickvän och resa tillbaka med henne samma dag. Ville vara ”gentleman”, att hon inte skulle resa ensam. Han var advokat och läste till en master i Kapstaden. Rubriken var hans syn på Jerevan, eller Yerevan som är den gängse stavningen här.

Vägen blev smal och kurvig efter gränsen. Underbara lövskogar i färger som antydde en kommande höst. Längre in i landet kom de första små samhällena. Husen är slitna, förfallna eller byggda till hälften som om de bättre tiderna stoppats upp. Rostiga industriskelett från Sovjet-tiden. Överallt, i varje by och liten stad låg övergivna fabriker av olika slag, en deprimerande syn i kontrast till de vackra skogarna.

Väl i Yerevan kom det vanliga stöket med att hitta hotell med den optimala kombinationen av lågt pris och läge. Samt att dribbla med taxichaufförer som omedelbart noterat vår belägenhet och gärna ville utnyttja detta. Första pris på 20 $ slutade på 1000 Dram (30 kr). Hotellet var fullt, för första gången under resan. Bara att gå till nästa nerför gatan, sa jag lugnande till Boel, men även detta fullt, och nästa… På sjunde hotellet erbjöds vi en ”executive suite”. Boel var på gränsen att få spel och det var inte lägre läge för min tvärsäkra optimism. – Ja tack, vi tar det!

Se så mycket bra saker man får i en ”executive suite”: tvättpåse, shampo av olika slag, skokräm och svamp, något som såg ut som en tandborste, skohorn (två stycken) mm. Allt inslaget i plast som det krävdes kniv för att öppna. Hotel Opera var dock hållbarhetscertifierat.

Staden är full med ryssar. Unga män och familjer med småbarn. Överallt på gatorna hördes ryska och på vårt hotells parkering stod suvar med ryska registreringsskyltar. Ingen ville tala med mig, vilket delvis kan ha berott på att jag hade ukrainska flaggan på jackan.

För mig var inte Yerevan en cool place att chilla ut på. Trafiken var grotesk. Vansinnighetskörningar med vrålande motorer. Handen på tutan när det slog om från gult till rött. Även när det var grön gubbe tog jag det väldigt försiktigt. Annars en förvånande modern stad som kunnat ligga i Västeuropa. Millionstaden ligger lågt på 900 meter över havet omgiven av höjder. Själv är jag utrustad med en känslig näsa så, avgaserna irriterade mig mycket. Egentligen hade jag nog irriterat mig på biltrafiken i städerna hela tiden sedan Budapest.

Populär restaurant. Hunden är inte alls död, snarare proppmätt. Här tar man väl hand om sina gathundar, alla välnärda och chippade, avmaskade och steriliserade.

Efter en utmärkt middag på en restaurant där folk köade för en sittplats så ville jag absolut ha en konjak. Armenien påstås göra världens bästa konjak. Köpte en liten flaska av märket Ararat med en stjärna. Det finns flaskor med upp till fem stjärnor. Smakade utsökt och tänkte något sådant skulle underlätta insomningen i min ”executive suite”.

Det gjorde det inte, tvärtom.

Tisdag 18.10 – dag 18

Trötta vaknade vi upp i vår ”suite”, orken var slut, både mentalt och fysiskt. Hela dagen satt jag på det luftkonditionerade rummet och betalade räkningar, pratade i telefon, skrev mejl, FB och på den här texten.

Jag skriver bloggen för att jag trivs med att skriva. Skriver gör jag på en liten 10,5” dator som jag köpte för den här resan. Den väger inte mycket och ligger i en minimal axelväska tillsammans med värdesaker som jag alltid har på mig. Dessutom vill jag göra något av mina bilder. Min stora kamera med tungt och långt tele har jag lämnat hemma. Bytt till en begagnad pytteliten Sony som jag fått av vännen Dag. Om några vill läsa och titta, följa med på resan alltså,  så är det absolut jättekul, men i första hand skriver jag för min egen skull. Dagbok, om man vill, kanske något mer. Enda sättet för mig att behålla mitt livs äventyr i ett sviktande minne. Jag har gjort många fantastiska resor, varav en hel del rejält äventyrliga, tidigare under en över 50 år lång resekarriär, men den här resan borde bli den största i flera avseenden. Ingen konjak den här kvällen.

Badsemester i Armenien

Onsdag 19.10 – dag 19

Nu ville vi bort från den här staden! Men vart då? Vi erbjöds utflykter i grupp; kloster och kyrkor på olika platser. Är man inte intresserad av kyrklig historia finns inget att se i Armenien, sa någon innan jag reste. Inte så konstigt egentligen, hit (och till Georgien) kom kristendomen redan på 300-talet. Ett alternativ var ett dagsbesök vid sjön Sevan. Men vi ville göra det på vårt sätt och kanske stanna över natten. Taxi till busstationen där det skulle gå en buss varje hel timme. Men nej, det gick ingen buss alls, vilket gladde den ende taxichaufför som fanns tillgänglig.

Sevan är en stor sjö, 2/3 av Vätterns storlek. Taxin stannade vid turistinformationen i Sevan City. Den var emellertid nedlagd. Dagens turister behöver kanske inte information efter som de flesta kommer i grupper med förutbestämd resplan. Försökte fråga mig fram, på gatan i centrum och på fina hotellet. Vänliga leenden, men ingen som kunde någon engelska. Med hjälp av Google Translates röstinmatning hittade vi ett hotell vid stranden. Det var lågsäsong och vi de enda gästerna. Tur var det, för vi hade hamnat i landets största turistområde. Solparasoller på stranden och båtar som tog vattenälskande armenier ut på vatten. Inte konstigt, Armenien har ju ingen kontakt med havet och det här enda badstranden.

På en badort bör man bada. Bottnen utgjordes av vassa stenar och det var 14 grader i vattnet. Någon måste ju sätta exemplet.

Vår taxichaufför, en liten tunn man med en stor skrattande mun lät förstå att han ville visa oss traktens mest sevärda kloster. Sevanhank kloster låg strax ovanför vårt hotell, så det såg vi själva nästa dag. Hagharsin och Goshavank körde oss taxin till. När man som taxipassagerare vill göra avvikelser från ett avtalat mål och avtalat pris, då blir det ofrånkomligen dyrt. Så även denna gång, men vi var helt nöjda.

Så händer det som inte får hända

På kvällen blev det kallt ute och även på rummet. Sevan ligger på 1900 meters höjd. Vi gick för att titta i några av de souvenirbutiker som fortfarande hade öppet. Boel snubblar på ett rör där det skulle stått ett parasoll. Faller och ligger på marken, blod om munnen och smärtor i ett av benen. Jag får upp henne, torkar av blodet som enbart var ytliga sår. Vänster ben kan hon inte stödja på. Stödd på mig linkar hon upp på rummet. Låret är svullet ovanför knät och det ser ganska illa ut. – Hur kunde jag vara så klantig, upprepade gång på gång. Hon somnade snabbt medan jag låg och funderade på olika konsekvenser av det som skett; ordna med läkare, sjukhus i huvudstaden, resa hem osv, innan jag själv somnade ifrån eländet.

Javisst det är alltid klantigt att ramla, och sådant kan få allvarliga konsekvenser. Slå sig gör vi hemma också, men det hela blir svårare när vi är långt borta. Hur gör man, vart ringer man, får man tag på läkare, sjukhus? Ännu värre är det om ingen begriper vad man säger. Är det en allvarlig olycka så tror jag räddningstjänsten fungerar utan att man behöver förklara problemet med ord. Snabb och bra läkarvård tror jag att den som kan betala får överallt. Själv minns jag den fantastiska hjälpen jag fick när jag 2004 en kväll kraschade menisken i en by högt upp i iranska Zagrozbergen. Bättre än i Sverige! I byns enda bil kördes jag till sjukhus i Tehran. Han som körde vägrade ta betalt. Jag fick tvinga honom genom att lägga pengarna på förarsätet.

Vi övervägde att konsultera sjukstugan i Sevan. Avvaktar dock efter att ha konsulterat vår privata internetdoktor Cajsa. Nu tvingas vi stanna upp på vår resa några dagar tills Boel kan gå hyfsat igen.

Ssevanhank, klostret som låg ovanför vårt hotell

Torsdag 20.10 – dag 20

Boel tränar benet genom att gå till restaurangen och kaffeautomaten. Själv sitter jag just nu och skriver det som du just nu läser. Utanför hotellet spelar en musikgrupp traditionell musik med flöjter och trummor. Jag älskar den musiken och önskar jag kunde bli inbjuden till dansen. Kunde jag antagligen, men saknar initiativkraften att gå dit och presentera mig. Bristen på språk gör mig också allmänt osäker.

Snart kommer presidenten hit till sitt ”resthouse” och polisnärvaron är stor. Parkeringen rensas på bilar och Boel lär inte kunna gå till kaffeautomaten.

Plötsligt händer det

Det är kväll och mörkt i alla fönster. Utom vid en av uthyrningsstugorna vid stranden där musiken blir än mer högljudd. Så brakar det loss. Ljuvlig armenisk musik som domineras av flöjten. Där är det fest, men jag låter mig inte störas eftersom jag verkligen gillar den här musiken. Förresten var jag på Pråmen, en musiklokal i Stockholm, med en god vän och lyssnade just till armenisk musik. Trodde aldrig jag skulle få höra det här! Tyvärr går det ju inte att störa i en privat fest. Jag skulle naturligtvis hålla mig på rummet!

Till sist blev locktonerna för starka. Vi gick ner till stranden och ställde oss att lyssna. Så kom en ung man ut, såg oss, och vi blev omgående inmotade.

  • Vi är ett kompisgäng från Armenien, Ryssland och en av oss från Ukraina. Men alla är vi Armenier!
  • Sitt ner, ät och drick; fisk i många former, dolmar, ostar, kräftor. Drick vin, Coca Cola, kompott, konjak, drick vodka! Och vi tog minsann för oss.

Vi fick presentera oss, senare hålla tal, vilket jag tror gick galant efter flera glas vodka. Musiken dånade och alla sjöng med i tydligen bekanta texter. Och vilka personligheter! Där berättar bilderna bättre. Dansen blev vild och medryckande. Till sist kunde jag inte hålla mig, upp och stampade med fötterna och härmade deras armrörelser. Det gick hem och jag pussade sötaste flickan när vi lämnade efter ett par timmar.

Fredag 21.10 – dag 21

Dagen efter. Kallare och regn. Träffade Johannes i en liten ynklig liten bod som försökte sälja antikviteter i regnet till turister som naturligtvis stannade hemma en sån här dag. Han hade studerat fysik vid universitetet, fått jobb som lärare, men månadslönen på 150€ räckte inte långt. Äntligen en som talade engelska. Nu kombinerade han antikviteterna med att köra turister. Vi hade nu helt slut på kontanter och behövde en bankomat. Tillsammans åkte vi i väg i snöblandat regn till en sådan och vi fick bjuda på lunch. Nu kunde jag få svar på frågor som plågat mig alltsedan jag kom till det här mycket speciella landet;

  • Vi har inte mycket att sälja till utlandet. Ost, sten och fisk… Vi är fattiga och behöver er hjälp.
  • Vi är omringade av muslimer. Alla vill döda oss. Så har det varit i över tusen år. Azerer, turkar, perser…
  • Vi tillhör de kristna i Europa. Det var ju här som kristendomen började på 300-talet.
  • Det finns Öst, det finns Väst, och så finns det Armenien.

Lördag 22.10 och dag 22.

I morgon åker vi med Johannes hjälp till busstationen i Yerevan för att ta bussen 14 timmar till Tabriz i Iran. Där lär internet vara nedstängt av kända skäl och den här bloggen tystnar nog tills vi kommit en bra bit in i Pakistan. Talibanerna i Pakistan känns faktiskt mer problematiskt än revolutionen i Iran – för ett äldre par med rullväskor.

5 reaktioner till “Jerevan is a cool place to chill out at

  1. Christian!

    Din reseberättelse är så intressant och spännande att läsa! Jag passar nu också på att tacka dig för din fina berättelse i JaktDebatt nr 3 2022, om ”And-liga upplevelser i Bollstanäs”

    Bästa hälsningar Margareta ________________________________

    Gilla

  2. Nu först läste jag om resan innan ni kom till Iran – vi har undrat och Boel, hur är det med benet/knäet? – och nu har ni ju redan lämnat landet och är på väg till Pakistan. Spännande läsning. I realtid! Håll er hela och friska. Drick lagom. Snart ska jag läsa nästa blogg. Åtta grader i havet idag…

    Gilla

    1. Boels knäskada läker sakta. Går nu ganska bra. resan genom Pakistan har varit svår. Under militäreskort på pickup med ständiga byten av bilar och beväpnade vakter. Allt är ett spel, någon yttre fara finns inte. Ff i husarrest, men hoppas komma från Quetta i dag. I så fall om två dagar i Indien och friheten. Boel ett under av tålmodighet. Vi mår i övrigt bra.

      Kram

      Christian Jutvik Skyttevägen 25 SE 133 36 Saltsjöbaden

      Mail christianjutvik@hotmail.com Mobile 076 94 33 8 11? Blog: christianjutvik.blog? ________________________________

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s