En kvinna i slöja, är som en pärla i en mussla

Vägen Österut 6

Lång natts färd mot Iran

Teheran var bussens destination, en minst 25 timmars resa. Det orkar vi bara inte och det får vara måtta på stress och självspäkning. Vi skulle hoppa av i Tabriz, stanna över natten och nästa dag ta tåget.

– When arrival in Tabriz?

– One O´clock.

– Nej, det går inte!

– Leta hotell mit i natten i en totalt främmande jättestad? Nej, inte igen.

Tillbaka till biljettkontoret

  • Is it possible to change the tickets for Teheran? Frågade jag oroligt
  • No problem!

Med lite Tippex och 4000 Dram ytterligare så var saken fixad. Sprang ut igen till den lyxiga iranska Scania-bussen i VIP-klass med breda liggfotöljer och benstöd. Vi kan nog stå ut under den här resan.

I lugn takt rullar vi genom ett torrgult, vidunderligt bergslandskap. Högre och högre på smala serpentinvägar. Snart låg det snö på bägge sidor vägen. Sen kom dimman. Chauffören hade kanske fem meters sikt och vi kröp fram i 25 km/tim. Sen gick bussen sönder. Chaufför, hjälpchaufför och mekaniker jobbade intensivt i en timme, medan jag passade på att gångträna i det lätta regnet.

Så gick bussen igång igen och klockan hade blivit midnatt när en skylt förkunnade ”Welcome to the Islamic Republic of Iran”. Boel var spänd och satte på sig en från Sverige medförd roströd sidensjal. Hur skulle vi tas emot? Vi var ju förvarnade.

Söndag 23.10 – dag 23. De stämplade inte i passet utan i det separata visumpappret, log och hälsade välkommen till Iran. Inga problem, inga fåniga frågor civilstånd, men för bussen blev det värre. I tre timmar kontrollerades den medan vi passagerare snällt fick vänta. Vet inte om och när bussen stannade i Tabriz. Vaknade när solen stod högt och vi rullade på motorvägen mot Teheran.

Ideal hotell: Den blonderade receptionisten saknade hijab och talade svenska

Efter lite fotarbete hamnade vi på Ideal Hotel. Den blonderade receptionisten utan hijab pratade svenska. Hade varit i Sverige och bott hos en kusin i Göteborg. Fick en elegant lägenhet med två rum och kök för 15 miljoner Real. Ett specialpris motsvarande 395 kronor. Till vardags räknar man emellertid i Toman, även om det står annorlunda på sedlarna, vilket blev synnerligen förvirrande för två nykomlingar. Ännu mer så när min digitala valutaväxlare säger något helt annat.

Boel låg kvar på rummet medan jag gick ut för att växla mer pengar och hitta en restaurang. Hittade varken restaurang eller växlingskontor, men träffade en ung kvinna utan slöja. Mariam var journalist och vägrade bära hijab, liksom många andra yngre kvinnor på gatan. Hon berättade att demonstrationerna hölls på onsdagar och lördagar och att hon alltid deltog samtidigt som hon demonstrativt tände en cigarett. – Ja, det här är en ny revolution, men vi har inga ledare. Den tidigare kungens son Cyrus Reza Palavi, som bor i USA, vill återvända för att leda landet mot demokrati. Men honom vill vi inte ha! I närheten stod militärfordon med kulspruta monterad på taket. Pengarna räckte till varsin hamburgare.

A woman in a veil is like a pearl in a shell. Text på skylt i köpcentrum

Måndag 24.10 – dag 24. Vaknade upp i en 15-miljonersstad. Inget bra läge för en nykomling att ge sig ut på sightseeing i. För mig var det biltrafiken som dominerade och avgaserna kliade i strupen. Det fanns inget alternativ till att fortsätta, ville bara fly till nästa delmål, till Esfahan, staden med världens vackraste moskéer. Bredvid mig i bussen satt Dr Ebrahim, specialist på lungsjukdomar. Inte helt oväntat kom snart en inbjudan till att visa oss runt och middag med familjen. Tackade naturligtvis ja.

Delar av Internet är nerstängt över hela landet. Jag kan se demonstrationerna i Iran på SVT och skicka mejl, men inte använda What´s app, FB, inte BBC eller CNN. Ofta är nätet svajigt och jag tröttnar på att försöka. Framför allt irriteras jag mycket av att inte kunna lägga ut min blogg.

Österländska prakten

Tisdag 25.10 – dag 25. Khomeini och Khameiny. Revolutionsledaren och hans arvtagare. Överallt vakar deras långa skägg över medborgarna. Den förstnämnde ser riktigt elak ut, den andre ser ut som en mild man. – Det är han inte, sa en ung kvinna, när jag frågade om saken.

Imam-moskén är en egen värld. Själva staden Esfahan sägs av invånarna vara ”halva världen”. Kanske var det så en gång i tiden innan befolkningen exploderade och torkan kom. Nu är det flera år sedan det rann vatten under de vackra broarna. Moskéns innergård är enorm. Näst största torg i världen, efter Himmelska Friden i Beijing, påstås det. Basaren är en saga. Att utforska den skulle ta 1000 och en dag. Undersköna moskéer i blått kakel utgör delar av torget. Jag får vrida nacken maximalt för att se kupolen högt däruppe. Inne på torget sprutar fontäner och här växer det friska gröna gräset, en lockelse i detta torra land. Inte undra på att här är fullt med folk även på en tisdag. Det finns ett flertal anledningar till att komma hit.

Den öppna platsen kantas av hundratals små butiker. Här säljs varken kinesiska varor i plast eller solglasögon. Här säljs undersköna handknutna mattor. En av dem kunde faktiskt flyga och är nu på väg hem till Saltsjöbaden. Enligt det bifogade kvittot var mattan ganska billig, detta för att minska svensk import-moms. Något jag inte själv behövde påpeka. Här säljs också finaste hantverk i olika metaller och i sten, miniatyrmålerier i klassisk persisk tradition. Försäljarna är inte buffligt påträngande, men synnerligen skickliga att väcka intresse och snabbt skapa en behaglig relation till en möjlig köpare. Jag häpnar och stortrivs, även om jag sett allt detta tidigare. Köpbegäret väcks av alla märkvärdiga fynd, men den här gången lyckas jag disciplinera mig.

Boel bjuds på te av matthandlaren

Basaren är en mötesplats, där sprids rykten och information, där talas alla språk. – Hej, är du från Sverige, sa någon som aldrig varit i Sverige. En annan man misstog oss för danskar, men växlade till svenska när jag påpekade hans misstag. Berouz var en äldre lågmäld man som talade bra svenska efter fyra år i Sverige. Nu sålde han tygtryck i basaren. Skrev ner några av hans synpunkter.

  • 70% är aktivt emot regimen, men få vågar säga det högt. Andra säger 80%.
  • Skriv inget, lägg det i ditt minne och skriv när du kommit till Pakistan.
  • Om de tar dig, så hittar de lätt allt du skrivit – då har du problem!
  • Nu demonstrerar de unga. De var inte med 1979. De vet inte vad en revolution kostar.

Armén, Revolutionsgardet, Basiji, moralpolisen och de som inte har något namn, civilklädda som pratar med folk på gatan. Har man då uttryckt fel åsikter kan man senare hämtas på natten. Uppmaningen att vara försiktig fick jag hela tiden: i hissen, i taxin, av folk jag pratade på gatan och framförallt i basaren.

Hotellet låg i Julfa. I de gamla armeniska kvarteren. Esfahan kallades tidigare Julfa och var en armenisk bosättning.

På 1600-talet bodde här en miljon armenier. Men staden härjades och brändes ner och de som överlevt blev anvisade en ny plats att bygga upp sin stad. Det blev Nya Julfa. Nu finns det endast 5000 armenier kvar. De flesta har utvandrat till USA. Vi bodde invid den vackra och väl bevarade kyrkan med tillhörande muséum. En synnerligen behaglig plats. Vad jag skriver är anteckningar från samtal med den entusiastiske museichefen. Kolla fakta på Google går inte.

Så händer det igen

Doktor Ebrahim hämtade oss tillsammans med fru, också läkare, och äldre dotter Nazanin vid hotellet. Nu ville han visa oss staden, men klockan var snart fem och jag trött efter moskéer och basaren. Ändå kunde han inte låta bli att stanna vid den berömda 33-valvsbron. Vandrade över den långa bron som inte längre hade något vatten att välva. Längre bort stod paddelbåtarna som ett minne från en tid när regnen fortfarande föll.

Hemma bjöds vi på nötter, mandel, äpplen, torkade aprikoser, apelsiner och granatäpplen. Åt glupskt av de senare. Fru Zhila skulle delta i ett utbyte med en medicinsk institution i Borås (av alla platser) och förberett sig väl med att intensivt plugga svenska i åtta månader. Några dagar innan det slutgiltiga beskedet skulle komma fattade svenska regeringen beslut om någon form av ny policy: Stopp, och resan ställdes in! Sa, hon grät i två dagar.

Vi satt i köket som var modernt placerat öppet mot vardagsrummet. Lägenheten hade ytterligare tre rum där de två tonårsdöttrarna hade varsitt. Prydligt och skinande rent, med undantag för yngsta dottern Nobahars (betyder ”ny vår”) 16 år, tonårsstökiga rum. ”Hijab-revolutionen” är droppen som fick ett jäsande missnöje att visa sig i öppen protest. Inflationen, västs sanktioner, Covid och en regim med andra prioriteringar än de världsliga, allt detta som gjort livet svårare, har lagt grunden till protesterna som fortfarande växer. Alla delar av livet skall styras av religionen. Yngsta dottern berättade om matematikundervisningen i skolan – Pojkarna i bakersta raden gjorde ”fula kommentarer” och grimaser när Mohammed kom in mitt i trigometrin.

Tror nog familjen är ovanligt frigjord för iranska förhållanden. Pappa Ebrabim bad flickorna att inte gå till demonstrationerna, men inte förbjudit. Döttrarna talar öppet om framtidsplaner och drömmar. De tycker pappa är lite sträng och gammaldags. Så är han också Bachtihari, en högt respekterad stam, förklarar en av döttrarna.

När pappan lämnar köket passar jag på att ställa mer närgångna frågor. Jo, Nazanin har en pojkvän. Det var nog acceptabelt, men han är afghan och detta törs hon inte berätta för pappa. Snabbt fick jag se pojkvännens bild i mobilen. Om några dagar hoppas hon klara språktestet IS och hoppas därefter få en plats på ett universitetet i Nederländerna. Att få komma dit och få komma bort från alla problem tycks uppta hennes drömmar.

Oaser och plastpåsar i motljus

Onsdag 26.10 – dag 26. Sex timmar på ännu en Scania buss. Första timmarna syns inget grönt. Höga berg bildar en taggig horisont i soldiset. Över den platta stäppen växer bara torra buskar. Alla gardiner bussen är fördragna förutom vid vårt fönster och solen lyser oss i ögonen. Plastpåsarna som fastnat i de taggiga buskarna påminner om seglen vid starten på en större regatta. Förstås inget nytt för Iran. Så har det sett ut hela vägen från Turkiet. Pakistan översvämmat och här råder svår torka sedan många år. Floden genom Esfahan finns inte längre och de vackra broarna saknar praktisk mening. Här nog marken billig, tänker jag. Därför har man kostat på sig en mittremsa på motorvägen som ibland är ett par hundra meter. Tänkvärt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Full fart mot Shiraz i ytterfil med kvinnlig chaufför. När såg jag en sådan senast? Hotellet var för första gången bokat och i morgon skulle vi träffa den första reseledaren. Yas blir den första av ca dussinet som vi räknar med att kunna träffa. Och den enda kvinnan.

Samtidigt som vi rullar in på busstationen detonerar en bomb vid en helig plats nära vårt hotell. 15 döda och många förstås skadade. Media går genast ut med att det var ett dåd av IS, något ingen trodde på. Kanske ville regimen få de protesterande ungdomarna att tänka på något annat, att hitta en annan fiende.

Farakonde Yas Zareie. Reseledare

Torsdag-lördag 27-29.10 – dag 27-29. Stor känsla möta Yas i Hotel Args reception. Vi hade nog ett dussintal resor tillsammans. År 2006 reste jag med gruppen, styrde om lite och fick henne förstå mina tankar om hur jag ville ha resan. Hon gillade det annorlunda konceptet och vi blev nära vänner.

Tillsammans gick vi runt i den gamla täckta basaren med 1000-tals butiker och gångar hit och dit. Så här såg det nog ut även för ett par hundra år sedan. Vill påstå att ingen utländsk besökare som går in i basaren på egen hand kan hitta tillbaka till samma ingång. Vi tycktes vara de enda utlänningarna, men kommersen är livlig med de varor som folk behöver i vardagen. Inga mattor, dyrbara stenar eller märkliga konstföremål.

Som väntat hade Yas mycket att bjuda på. Första kvällen fick vi träffa hennes närmaste vänner, en kulturell elit. En snabb genomgång visade att samtliga var skilda eller på väg dit. Några hade med sig nya pojkvänner. – Det är svårt att skilja sig för en kvinna, sa Yas. För henne hade det tagit tio år. Värdinnan var utbildad ekonom, men ägnade sig helt åt att hästar. Hon målade dem. Otroligt skicklig, tavlor som en dröm för varje hästälskare. Tavlor med sköna hästar täckte väggarna. Problemet var att den konstköpande allmänheten inte ville ha hästar på väggen. I Sverige kan vi med offentliga medel försörja konstnärer som valt att arbeta med sådant som ingen vill ha, här var det en rik pappa som stod för försörjningen. En av de nya pojkvännerna drev en hemlig biograf som visade förbjuden iransk film och utländsk konstfilm. Dessutom höll han på att skriva en bok om de verk i världslitteraturen som senare filmatiserats. Två gånger hade han blivit arresterad p g a av den illegala biografen och jag frågade hur han kunde försörja sig, men svaret förstod jag inte riktigt.

Alla tiotalet vänner denna exklusiva krets talade utmärkt engelska. Inställningen till regimen behövde jag inte fråga om, däremot vågade de inte delta i demonstrationerna. Flera av dem uttalade även kritik mot Väst:

  • Varför hjälper de oss inte?
  • Varför stänger de gränserna?
  • Vi vill ju bort från allt elände.

Några av dem menade att Västs sanktioner mot landet enbart drabbade befolkningen medan de rika och ledarna kunde resa som de ville och skicka sina barn till universiteten och tryggheten i Väst.

  • Utvisa elitens barn! Beslagta deras tillgångar!

Fredag och därmed helgdag. Bjudning till sommarhuset hos en rik familj tillsammans med ett tjugotal gäster. Alla uppenbart mycket välbärgade. Männen spelade kort och drack hemgjord sprit. Kvinnorna dukade fram snacks, frukt och hämtmat. Dessutom fick vi smaka den berömda druvan från Shiraz som frälst världen, men förbjuden här sedan revolutionen 1979. Samtidig sprutade fontänerna och poolen fylldes. Frestelsen att ta mig ett dopp fanns där, men jag föreslog inte ens på skämt att vi skulle ta ett dopp. – Vattnet är för kallt, förklarade någon när jag försiktigt penetrerade saken.

Lördagen med Yas och hennes väninna Samoneh, som också ordnade den obligatoriska inbjudan när vi sökte visum. Det blev kväll och månen en smal skära.  På vägen hem ville hon ville visa väggmålningarna i Shiraz äldsta delar. Märkvärdigt och suggestivt i den svaga gatubelysningen med månskäran ovanför. Bilderna var filosofiska fantasier kring historia, sagor och den älskade poeten Hafes dikter. Som i en saga öppnades en port och ut steg den märklige konstnären själv, herr Abdel Yazdi med långt skägg och pigga ögon. Vi bjöds in till hans galleri, museum, konstnärens eget tempel. Små rum med utstuderad svag belysning i olika färger och musik med tonsatta dikter av gamla poeter. Det översta rummet hade ett trappsteg som lutade fel i två dimensioner. Konstruktionen var avsiktlig med tanken att rummet endast skulle kunna nås av ett fåtal. Allt tillsammans en andlig och tankeväckande upplevelse.

Söndag 30.10 – Dag 30. Nu börjar den långa färden rakt österut som kommer att vara i 4-5 dagar, En dag till Kerman, en till Zahedan (där sköts 90 människor ihjäl för tre  veckor sedan, i går ytterligare några), en dag över gränsen till Pakistan (får vi beväpnad eskort?), därefter 50 mil buss till den inte så väl beryktade staden Quetta i Baluchistan. Väl på ett tåg därifrån tror jag vi kan pusta ut.

Ingenting av detta skulle visa sig vara riktigt.

En reaktion till “En kvinna i slöja, är som en pärla i en mussla

  1. Vilken Härlig läsning – hänger med, även på kartan.

    Kl 18 nyheterna rapporterade just om bl a Pakistans fd Premiärminister som nu kommit ut från sjukhus efter en nylig skottskadan i ett ben… Kommer tydligen fortsätta sin ”kampanj”.

    Å Pakistan blir väl relativt snart ert nästa resmål. Eller…. Ja, vi får se – deckarlikt upplägg.

    Fö hade tex jag Gärna pussat de armeniska musikerna – ett lite mer ”reserverat” Men innerligt förhållningssätt till den iranske konstnären – sparat fotona o såg då att en liten 🐈 satt högst upp till vä på den fina målningen me ansikten.

    Go Fortsatt tur🙏🏾🍀 Hälsar, Lilla Ann

    Skickat från min iPhone

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s