Från en islamisk republik till en annan islamisk republik

Inshallah – Om Gud vill

Khomeini, som kom med revolutionen 1979. Khamenei, som nu låter skjuta ungdomar för att de vill ha en ny revolution.

Framför oss ligger nu ett antal dagar av ovisshet och plågsamma bussresor. Ingen plats som kan kännas som ett mål, något att se fram emot och erbjuda en väl behövd paus. Tvärtom, resa så snabbt som möjligt för att minimera risker och obehag. Cirka 150 mil i bussar och två dygn på tåg, kanske en veckas resande genom områden som alla resenärer bara vill ta sig helskinnade igenom.

30-31.10 – dag 30-31. Mycket bekväm buss till Kerman som är en av landets större städer. Nätverket av långdistansbussar och bussterminaler är helt modernt och fungerar utmärkt för oss. Vi reser VIP Class och några andra klass bussar har vi inte ännu sett. Hamnade på ett utsökt hotell för 172 kr natten. Med frukost. Vi passade på att ta paus och stannade två nätter.

Som turist lade jag redan i Teheran märke till ett nog så irriterande problem. Det finns nästan inga restauranger! Skyltar ”Coffee shop, Pizza, Hamburger”, gata upp och gata ner, men ingen riktig mat. Varför, så har det inte sett ut tidigare? – We prefer to make food at home, förklarade en kvinna. Nu råder emellertid modernare tider och medelklasskvinnan har inte längre tid. Så hämtmat blir lösningen. Och överallt skyltar på både farsi  och engelska och latinska alfabetet? Ytterst få kan mer än någon fras på engelska, men både språket och matvanor är uppenbarligen något eftersträvansvärt. Något man vill känna samhörighet med och vill vara en del av. Och visst, deras civilisation är så mycket äldre än vår är. De kunde kalla sig indoeuropéer för 4000 år sedan.

1.11 dag 32. Vi tar VIP-bussen till Zahedan kl 10.30, vilket vi kom att ångra senare. Efter en timme kom en ny buss, ”en Classic” med snålare utrymme, som i Sverige. Ny biljett med bilagd återbetalning.

Granatäpplen och hägrande sjöar

I väg åker vi.

200 meter. Bussen stannar i kön till bensinmacken. Till sist får vi tankat.

300 meter. Bussen stannar för att ta upp fler passagerare. Två underbart vackra baluchiska unga kvinnor klädda i traditionella färgsprakande kläder hjälpligt dolda under det obligatoriska svarta skynket som regimen påtvingat den iranska kvinnan.

50 meter. Bussen bromsar tvärt in, stannar. Alla passagerare rusar ut för att köpa granatäpplen i storpack. Inte vi.

Varsågod, de balutchiska kvinnorna bjöd på nyinköpta frukterna. Men nej tack, vi ville inte fläcka ner våra relativt rena kläder.

Strax bjöd även mannen i sätet framför. OK, ja tack, efter sedvanligt trugande. Granatäpple är en perfekt frukt för iranska långfärdsbussar: Ett bär isänder, som vi såg medpassagerarna göra. Ätandet kräver både koncentration och lång tid. Jag åt frenetiskt under 16 mil. Orkade inte räkna bären, men enligt Google kan en frukt innehålla 1400 små röda syrliga bär. Min irritation var dessutom borta.

Många mil genom Lut-öknen. Rak väg och raka horisonter. På håll syns vatten, stora sjöar, eller… Nej, det kan ju inte finnas en droppe här. Ändå tycker jag mig tydligt se sjöarna. Varningsskyltar med en bild på en dromedar. I kvällsljuset är öknen vacker. Sommartid har man uppmätt 56 grader här.

Det hade blivit mörkt och vi såg ljusen från Zahedan uppifrån bergen. Ny poliskontroll. Nu var det jag och Boel som var i fokus för intresset. Pass, visum, kände vi någon i Iran, hade vi FB, Instagram, What´s Up..? Boel ljög för första gången och jag slingrade mig. Hade de hittat Yas namn i telefonen så hade hon kanske fått problem. Och inte bara hon.

Under en timme kontrollerades och förhördes vi. Väl i bussen gjorde jag stora segergesten och fick ett jubel till svar. Vi hade ju rejält sinkat deras resa.

Staden Zahedan stod i medias rubriker världen över för tre veckor sedan. 90 människor sköts under protesterna mot ayatollornas förtryck. Nu ännu fler, sa någon jag kollade med. Vi gick omkring på gatorna, men såg inget annat än överstruket klotter. Senare fick vi höra att ytterligare ett tiotal skjutits till döds.

Över gränsen. Från en islamisk republik till nästa

2.11 – dag 33. Taxi tio mil mot gränsen. På vägen tog vi upp en familj med tre barn. Jag bekvämt i framsätet och sex personer där bak.

En stor hall. Folk passerar åt båda hållen. Ut från Iran och in från Pakistan. Inte en enda västerlänning sedan Shriaz. Fullt begripligt eftersom här inte finns någonting och vägen är lång och svår. Fick stora röda stämplar på våra visumpapper och våra bilder tagna, liksom vid alla gränsövergångar. Här togs även digitala avtryck av samtliga 10 fingrar.

Bad om tillstånd att ta en bild. Hade vi tillräckligt med pakistanska kontanter för att ta oss genom Baluchestan? Jag la upp sedelbunten på skrivbordet och de såg nöjda ut. Vidare till Immigration där formulären skulle fyllas i. Problemet var nu att just detta formulär kunde de inte hitta. De hade tagit slut och det tog tid att trycka nya. Efter någon timme kom en bunt nytryckta formulär. Så var vi strax inne och kunde fortsätta resan. Trodde vi!

Utanför mötte polisen. – Follow me! Så gjorde vi, han på motorcykel och vi med rullväskor. Han bankade på en järnport, nycklar rasslade och porten öppnades. Vi visades glatt in och porten stängdes. Här mötte oss två glada spanska ungdomar, Elena och Adrian, som huvudsakligen tagit sig hit på cykel. Det hade blivit omhändertagna dagen innan. Först i morgon skulle vi tillsammans åka vidare med beväpnad eskort.

För natten var vi alltså instängda på polisstationen. – Welcome to Pakistan!, sa någon av poliserna med glad sarkasm. Vi var väl inte så överraskade, eftersom vi läst en hel del på nätet om strikt polisövervakning av utlänningar i provinsen Baluchestan. Orsakerna till den strikta bevakningen av oss och den påtagliga militariseringen i hela provinsen kan nog sökas ända bort till den Brittiska tiden. Redan då var de västra provinserna i Indien oroliga och svåra att bemästra. Balutcherna är en etnisk grupp med eget språk och en kultur som hyllar männens styrka och en våldskultur. En av poliserna berättade att en Kalasjnikov är vanlig doppresent till en son.

Vi fyra gäster fick ett rum med en matta på golvet att sova på. Toaletten såg ut som de brukar på landsbygden. Detaljerna vill jag inte störa din läsning med. Du kan hoppa över nästa stycke om du inte planerar en att resa till den här delen av världen. Fast det är ju bra att veta hur en stor del av världens befolkning sköter sina toalettbestyr.

Foto privat

Man sitter alltså på huk på två upphöjda fotsteg. Bilden ovan illustrerar detta.

Allt hamnar i en stor skål, som kan vara mer eller mindre ren. På mer offentliga toaletter och på balutchiska polisstationer, rejält snuskiga.

När detta är avklarat, tvättar man sig ren i stjärten med vänster hand (den högra äter man med). Vatten finns alltid intill.

När detta är gjort är man verkligen ren. Detta i motsats till det hos oss allmänna bruket av papper. Det är vetenskapligt bevisat att bakterieförekomsten i stjärten är lägre när man gör sig ren med vatten.

Jobbigt för en svensk att sitta på huk, men stärkande för lårmuskulaturen.

Lämpligen avslutas det hela med att man tvättar sig om händerna.

Ris, kyckling och det underbara brödet serverades, så det gick verkligen ingen nöd på oss. Dessutom var det inte läge att klaga.

Det fanns fler rum runt polisstationens gård. Där vistades lokala gäster bakom rejäla järngaller.

Sov alldeles utmärkt på cementgolvet. har jag sovit många gånger, men det var åtskilliga decennier sedan, och nu är jag 75 år. Boel värmdes av en liten katt på magen.

Thieves, smugglers, terrorists… and foreign tourists

3.11 – dag 34. Vi lastar in oss i en täckt pickup med fyra säten, två isärtagna cyklar, spanjorerna och deras ca dussinet kolli, vi två, våra rullväskor och två poliser med Kalasjnikov. Full fart mot Quetta! Trodde vi!

Efter 12 mil stannar vi vid en polispostering och bilen stannar.

– Passport, visa! Noggrant skrivs alla uppgifter ner.

– Change car! Vi hade kommit till ett nytt polisdistrikt och lämnades nu över till nya poliser och deras bil. Nu en personbil.

Två cyklar och bagage stod upp ur bakluckan. Två damer i framsätet och tre män, en Kalasjnikov och mer bagage baksätet. Ska vi åka så här i 40 mil ytterligare så dör jag, tänkte jag. Jag dog inte, vilket nog berodde på att det snart var byte av bil och vakter igen, med samma formaliteter. Så kom ett tredje byte och jag anade att vi inte skulle nå Quetta den dagen.

Bilen stannade i en by vid polisstationen. En liten lucka öppnas i den kraftiga järnporten. Någon kikar ut, tittar åt alla håll för att se om vi är vän eller fiende. Portarna öppnas och stängs snabbt bakom oss.

Death before dishonour

Polischefen talade lite engelska och jag fick några förklaringar till det i min uppfattning opåkallade, t o m galna säkerhetspådraget.

  • Thieves, smugglers, murderers, they are all criminals, sa han och pekade på den stora buren med män som satt, stod och låg därinne.  
  • They are waiting to face the Court.

Men så farliga var de nog inte och jag kunde växla några ord med en äldre stilig man, prydlig klädd i vit ”kurta” och pösbyxor. Han hade olagligt tagit sig över gränsen, dvs sannolikt även haft en del varor med sig. Kanske opium från Afghanistan, gränsen låg bara någon mil åt norr.

Klockan är sex och kvällsbönen annonseras i kanon över hela den lilla staden Dalbandin. Som extra service har en högtalare installerats i arresten och ropen kommer nu även oss tillgodo.

Polischefen erbjöd oss generöst golvet i sitt tjänsterum för natten och bjöd på hämtmat. Passade på att ta en dusch på hans rena tjänstetoalett.

4.11 – dag 35. Vi har 32 mil till Quetta och måste hinna dit före 15.00 för att få ett intyg ”No-objection-certificate”, vad det nu kan betyda. Innebörden är i alla fall att utan detta papper kan vi inte lämna Quetta. Men vi har gott om tid och bilen kör fort. Tänker att den här färden är betydligt riskablare än tänkbara terrorister och kidnappare. Tror faktiskt att det finns starka krafter i det här landet som har intresse av att upprätthålla hotbilden. Pakistan lägger över fyra procent på försvaret. Officiellt, alltså. Behövs kanske när de samtidigt för krig både i väster och i öster.

Trist nog var det snart dags för ett nytt polisdistrikt och nytt byte av bil. Och ytterligare en gång. Drömmen om Quetta tynade bort. Du tror mig förstås inte när jag nu skriver att det blev sammanlagt 15 byten av bil innan vi på kvällen kom fram till kontoret i Quetta, som då varit stängt länge. Det var fredag, och lördag – söndag är helgstängt. Vi måste vänta till måndag för att få vårt NOC. Sista polispickupen lämnade oss på illa beryktade Hotel Bloomstar där vi äntligen fick något att äta. Beväpnad vakt vid entrén.

De här dagarna blev även en mental resa för mig. Jag har rest i de här länderna under alla år sedan jag var mycket ung, som liftare, backpacker och senare som VIP. Sammantaget har jag alltid blivit väl mottagen och behandlad med respekt. Undantagen är så obetydliga att de hamnat i glömskans papperskorg.

Nu blev jag förbannad, visade det och sa det tydligt. Irritationen var inte mot enskilda konstaplar utan mot ett idiotiska urtida system och mot det uppenbart överdrivna, t o m falska säkerhetshotet. Med alla byten blev det många irriterade diskussioner, vilket förstås även påverkade mina medresenärer. Spanjorerna drog sig undan och Boel tröttnade på att höra mig: – Din grinighet gjorde resan ännu svårare och tjänade ingenting till.

Måste erkänna att hon har rätt. Förstår att det, men har alltid haft ett behov att tala om vad jag anser oavsett omgivningens inställning. Vill t o m hävda att det är en rättighet som rätt utnyttjad kan vara något positivt. Min åsikt kan påverka. Det gjorde den även nu, om endast marginellt. Senare blev den avgörande.

En av de yngsta poliserna talade lite engelska.

  • You are going to India, will you get an escort there?

När jag rest under senare år har det varit som resebyråägaren som erbjuder pengar och jobb. Alla dörrar har öppnats. Oftast har jag rest i sällskap med en av mina suveräna reseledare och har själv inte behövt, eller ens tillåtits, befatta mig med resandets små praktikaliteter. Jag var ju chefen!

Vi västerlänningar är rika. Rika, relativt de människor vi möter i den här delen av världen. Det är bara därför vi kan resa runt halva jordklotet för ett par veckor av förlustelser. Med pengar kan du och jag köpa oss en behaglig tillvaro under en resa och de flesta små problem och olägenheter löser vi med plånbokens hjälp. I Balutchestan erbjuds inte den möjligheten.

Bloom Star Hotel

 5-6.11 – dag 36-37. Det är lördag, söndag och helg. Bloom Star är det enda hotellet i Quetta med tillstånd att ta emot utlänningar och upprätthåller därför principen om beväpnad vakt utanför porten. Inte heller här får vi gå ut utan vakter. Jag beställer en tur till basaren för att handla lite frukt och annat för att pigga upp tillvaron. Vakter anländer med pickup. Efter 400 meter stannar bilen. Nytt polisdistrikt, men ingen ny bil. Vänta igen och jag blir argare och argare. Ser en butik med bl a bananer. Några snabba steg åtföljd av osäkra vakter. Med en kasse bananer, söta russin och en liten förpackning som såg ut som den lokala varianten av snus, var jag tillbaka. Pekade på en polis och hans motorcykel. – Back to Bloom Star! Nu funkade det och snabbt susade vi tillbaka till hotellet. Tyckte mig se att även poliserna såg lättade ut av att bli av med den besvärlige gästen.

Under söndagen hände ingenting.

Må 7.11 – dag 38. Under måndagen hände allt. Glädje och tårar. Iväg till polishögkvarteret för att få våra efterlängtade NOC. Processen tog ett par timmar och vi bokades på en buss kl 17 till Lahore. Dagen på polisstationen. Fångar i kedjor fördes in och ut i glatt samspråk med sina väktare. Själv skrev jag på den här texten.

Efter några bilbyten var vi på busstationen. Några snabba inköp och vi satt lättade i bekväma VIP-säten på bussen. Äntligen andades vi ut. Lånade en mössa med sällsynt bra text av en medpassagerare.

Motorn startade och bussen började rulla, men stannade tvärt.

  • Out! Security issue!

Vårt bagage lastades ur och vi ombads strängt att lämna bussen. Förvånad och förbannad lutade jag mig mot bussen. Vägrade flytta mig. Ofrånkomligen tillbaka till någon polisstation. I väntan vid andra bytet av eskort, tog det stopp igen. – I am not going back to Bloom Star, och gick inte på bilen. Stor palaver uppstod. Folk samlades och poliserna ringde i sina telefoner. Nu brast det för Boel. Hon började storgråta (mycket lägligt) och ännu mer folk strömmade till, däribland välklädda herrar som tycktes ta vårt parti. Order kom att vi skulle till chefen för säkerhetspolisen och vi fick nöja oss med det.

Denne chef bad vänligt om ursäkt och förklarade den senaste ”security issue” med att den väg bussen skulle gå inte var möjlig för oss. I stället bokades en buss kl 20 till Islamabad. Därifrån var det bara två timmar till Lahore, hävdade han. Eftersom alternativet var Bloom Star Hotel, så accepterade vi. Som att få skjuss till Jönköping när vi skulle till Stockholm.

Sleeper-bus till fel stad

Det visade sig vara en sovbuss där jag och Boel tilldelades varsin översäng. Där låg jag hela natten och kämpade för att inte ramla ur sovrummet när bussen gjorde tvära svängar i skarpa kurvor och vid hål i vägen. Vid enstaka ljus kunde jag se spår av översvämningarna. Trötta kom vi till Islamabad och åt en alldeles utmärkt frukost med chai, parata och masala omelett.

8.11 – dag 39. Bussen till Lahore tog fem timmar. Hittade hotell efter diverse trassel.

9.11 – dag 40. Den förbeställda taxin till Waggha border kom inte. Tröttnade på att vänta och tog en motorrickshaw för halva priset.

På avstånd kunde vi skymta den indiska flaggan. Nu fick inget gå fel, och det gjorde det inte heller, även om de två gränspassagerna tog lång tid. På pakistanska sidan stora bilder med soldater i heroiska positioner. Här är det militären som styr och resultatet har blivit fattigdom. Landet har nu halkat långt efter både Bangladesh och Indien mätt i bnp/capita. En förklaring är att Pakistan är hårt militariserat och de som i praktiken styr landet. I går utsattes den populäre förre premiäministern Imran Khan för ett attentat. Han klarade sig med lättare skador, men alla jag frågade ansåg att det var militären som låg bakom. Tror inte Pakistans landsfader Ali Jinnah skulle gilla resultatet av den delning av Brittiska Indien på religiös grundval som han drev fram.

Äntligen innanför den höga järnporten, äntligen Indien! Vi sa vi skulle resa till Indien landvägen. Nu hade vi faktiskt gjort det.

2 reaktioner till “Från en islamisk republik till en annan islamisk republik

  1. Ja – till Pakistan Tror jag inte att någon eventuellt kommande resa kommer att ”ta mig”…

    Tänker vidare att både din samt Boels reaktioner inför det samhälle ni kom att möta i de västra regionerna – är Helt både adekvata samt Förståeliga.

    Tänker vidare att det säkert finns typ floder av tårar dolda bakom den samhällsyta du beskriver.

    Humor är ju ett annat sätt att – åtminstone vid sk rätta tillfällen🙏🏾 – kunna överleva på samt att kunna gå vidare. ”Welcome to Pakistan!”…..

    ”Det är synd om människorna” – skrev visst även August Strindberg – Om man vill referera till sk klassik litteratur.

    Minns för min del när vi i en samtalscirkel om Indien och Pakistan – läste bl a en oförglömlig bok ”Tåg till Pakistan”, som leddes av den svenska bokens översättare, Birgitta Wallin, som även är redaktör för tidskriften Karavan som fö kommande fredag kväll – 17/11 – firar sitt 30-årsjubileum på mysiga Timmermansgården!

    Go vistelse i Indien – Hälsa🙏🏾 till Ramesh(Om du möter honom) – min personliga guide i Rajastan senhösten 1986 – innan han skulle ta emot sin 1:a Läs o Res grupp där.

    Skickat från min iPhone

    Gilla

  2. Mycket spännande läsning. Vilka hjältar ni är som genomdriver det här. Fast det är klart, det går ju inte att bara ’hoppa av’ mitt i öknen. Take care!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s