Mur mellan människor

Amritsar

10.11 – dag 41. Waggha Checkpoint är inte en vanlig gräns mellan två länder. Det är en mur som delar ett folk med en flertusenårig gemensam historia. I dag är det i stort sett omöjligt att besöka det andra landet. Flyg från Pakistan till Indien går via Arabiska halvön. Vid alla gränser har vi kryssat oss fram genom oändliga köer med långtradare, ibland flera kilometer, vid Waggah fanns inte en enda lastbil. Indien och Pakistan har utkämpat två krig och formellt råder fortfarande inte fred. Så mycket lidande, så stora ekonomiska förluster denna gräns på religiös grund har skapat.

Vi klev på bussen som tog oss till järnvägsstationen i Amritsar. Härifrån gick tågen till Delhi, ja, t o m det legendariska tåget Howrah Mail ända till Kolkata. Men nu fanns det ingen anledning att skynda på våra förflyttningar. Det var fortfarande några dagar kvar tills min dotter Anna med familj skulle landa i Delhi.

Hamnade lite snett på lyxiga hotellet Nirula för 520 kr. Lyxigt med alla attribut. Jacuzzi i badkaret, som knappast fungerade (hur som helst saknades proppen i badkaret) och AC som jag alltid är rädd skall göra mig förkyld. Visst kunde vi bytt, men det tar tid och osäkert om nästa passar bättre. Under den senaste tiden har vi inte behövt leta hotell och har nästan glömt hur man gör.

10.11 – dag 42. Amritsar är en medelstor indisk stad med 2,5 miljoner invånare. Sverige blir så litet när jag jämför med Indien. Delhi sägs inofficiellt ha 22 miljoner och landet är stort som Europa minus Ryssland. I Amritsar finns en av landets verkligt stora sevärdheter och vi ville ägna dagen åt sikhernas Gyllene Tempel, deras heligaste plats.

Hit lär det kunna komma 300 000 besökande under en dag vid de stora högtiderna. Nu var det långt färre och för oss en absolut underbar plats. Bara fötter på svala marmorgolv som omgav den stora dammen. Vi ställde oss i kön på bron till det allra heligaste i centrum av dammen. I sakta mak rörde sig kön under en timmes tystnad ut till templet med de tre prästerna som kontinuerligt reciterade texterna.

Indien har så mycket gammal historia och sådant vi kallar sevärdheter. Skulle vi använda samma skala som när vi K-märker eller UNESCO beslutar om världsarv, så skulle hela landet K-märkas.

11.11 – dag 43. Vi köpte tågbiljett till Delhi på en resebyrå med namnet Nirvana. Lite så kändes det faktiskt att äntligen få resa med tåg. Och det skall det bli mer av. Mycket mer! Hela Indien skall vi erövra med tåg, Kolkata i öster, Bhuj allra längst i väster och Trivandrum nästan nere vid sydspetsen.

Kl 15.10 Shan-e-Punjab Express i sju timmar och 49 mil till New Delhi Ry station. Vi reser i 2nd class sitting. Helt okey bekvämlighet med polstrade fåtöljer som kan justeras till bekväm position. Lugnt och trevligt i en helt fullsatt vagn i ett tåg med 21 vagnar. Resan kostade 200 Rupees för en person, 27 kronor.

Här i andra klass talade folk med varandra. På bussarna i Iran och Pakistan var minst 90% av passagerarna män, här i vagn nr 11 var nästan hälften kvinnor. Själv pratade jag mycket med några sikher med färggranna turbaner på sätena intill.

En parad av försäljare passerade i mittgången. Även tiggare. Tre blinda gamla män. En ung flicka från musikerkasten sjöng och klappade takten. Hon hade ett stolt, fräckt uppträdande, knyckte på nacken och såg på mig med förakt när jag räckte fram en 10-rupee sedel. Där kom även ”hirja”, en mans-kvinna som fick pengar av många, dock inte av mig. Hirjas anses stå gudarna nära och har en respekterad ställning i det hinduiska samhället.

Tåget passerade Kurukshetra. I vedisk tid kämpade här Arjuna mot Pandavabröderna under många år. För tusentals år sedan, i sagornas tid.

Delhi och reseledare nr 2

Tåget ankom Delhi en minut försenat. Tog en rickshaw till Hotel Tourist 500 meter från järnvägsstationen. Ett enkelt, traditionellt hotell som jag använde för Läs och Res grupper ända sedan slutet av 70-talet. Nu är det renoverat och personalen förstås ny. Men visst, de kände igen mig. För mig var det lite som att komma hem. Och strax fick jag ett samtal från Sunil Sharma som var min reseledare på 80- och 90-talen.

12.12 – dag 44. Kvällen på middag hos Sunil Sharma som bodde i storfamilj med sonen Manan och hans familj. Samarbetet bröts av någon anledning som jag nu inte kan komma ihåg. Har alltid undrat hur han skulle klara sig utan pengar från mig. Men han hade klarat sig synnerligen bra. Bodde nu i en perfekt stor lägenhet med marmorgolv i alla rum, t o m på den stora takterrassen. I garaget en lyxbil med privatchaufför. Han och hans son hade byggt upp ett företag som sålde ”sound therapy” och var nu Indiens största producent och exportör av ”singing bowls”. En fantastisk karriär inom ett synnerligen smalt område, kan jag tycka. Verkligen roligt att se både honom och hans son strålande av självförtroende. Men ”I Indialand där händer det konstiga saker ibland” (Lennart Hellsing), som en kamrat nyss påpekade på What´s App. Fick också med mig en flaska whiskey, något jag drömde om när jag låg på golven på polisstationerna i Pakistan.

13.11 – dag 45. Vi tog tunnelbanan från Connaught Place till Old Delhi. Jättestaden täcks av en matris med linjer. Modern, mer avancerad än i Stockholm. Här transporteras dagligen 3,5 miljoner passagerare. Ändå är trafiken på gatorna ett kaos med mina svenska ögon. Otäckt och tjockt med avgaser.

I Old Delhi trängde vi oss fram genom människomassorna. Kom fram till den enorma moskén Jama Mashid, där Boels knä började göra för mycket ont efter snubblingen i Armenien. Vi satte oss i en rickshaw och satt därefter i trafikkö i närmare en timme innan vi var tillbaka vid Metro. Från New Delhi järnvägsstation kryssade vi mellan bilar och gatuförsäljare tillbaka till rum 308 på Hotel Tourist.

Lilla familjen anländer

14.11 – dag 46. Airport Express ut till flygplatsen. Snabbt och bekvämt för åtta kronor. Snart hittade vi Anna, hennes man Henrik och Klara 21 samt Hugo 18. De fick en smakstart med palak butter masala med ugnsheta bröd i basaren på vägen till hotellet.

Efter en natt på flyg utan sömn imponerade de på mig med att acceptera en tur till gamla Delhi och moskén Jama Mashid. Klara är ung, vacker och blond, alla ville bli fotograferade med henne. Till sist orkade hon inte mer. Vi lämnade moskén och fortsatte vandringen genom de vindlade gatorna. Själv tycker jag det är rätt härligt att gå vilse i en gammal stad. Tyckte min utmattade familj hängde med riktigt bra. Stannade vid ett litet krypin och njöt av alu poori och samosas med chai. Bara att beställa mer gång på gång.

Nu skall jag i första hand ägna mig åt min lilla familj under tre veckor. Därför blir det troligen ingen blogg innan vi vinkat dem adjö i Dhaka i början av december.

I morgon reser vi till Agra för att träffa D K Burman. Därefter blir det fågelparadiset Keoladeo Ghana, Varanasi, Kolkata och en vecka på båt i Ganges delta, Sundarbans.

Rich people should live more simply, so that poor people can simply live

Mahatma Gandhi’s ord är lika sanna i dag som för hundra år sedan. Här har både du och jag något att meditera kring