Längs Ganges

Delhi ligger vid Yamuna, en av Ganges bifloder. Vi följde floden till Agra, vidare mot världens medelpunkt Varanasi och nådde Kolkata där en av dess flodarmar når Bengaliska bukten.

Från receptionist till generaldirektör. Och reseledare – Dinesh Kumar Burman

15.11 – Dag 47. Jhelum express. Trevligt se familjen på tåget. Helt fullsatt i vår vagn. Bagage människor överallt trångt komma fram i mittgången försäljare pressa sig fram. Hugo sitter bekvämt uppkrupen invid fönstret och talar med en man som intresserar sig för hans stjärntecken. Klara har besvär med åksjuka och sitter vid fönstret och stirrar stint ut. Sträckan är bara 20 mil men tar fyra timmar. Alla (utom jag) nervösa för att inte hinna av tåget när det stannar vid en av Agras stationer.

Vi skall besöka en tidigare reseledare, D K Burman, min förste vän i Indien. När jag kom till Varanasi 1969 letade jag som vanligt upp det billigaste hotellet. Rickshawförarna blev mina betrodda medhjälpare. Här blev det delstatliga UP Tourist Bungalow. En ung kille stod i receptionen och vi började omedelbart prata, blev vänner och han tog mig senare ut på fantastiska upplevelser i den urgamla staden. År 1975 kom jag tillbaka till Varanasi. Då med en stor grupper på 36 äventyrssugna ungdomar. Äldst var Mejt Ahlmark som nyss bjudit mig på födelsedagskalas. I december fyller hon 100 år. Gruppen inkvarterades på Tourist Bungalow. Även nästkommande år var jag tillbaka med en stor grupp. Då var Burman borta. Han hade fått förflyttning till en högre tjänst, men hela tiden höll vi någon form av kontakt. Senare hjälpte han mig med många grupper genom Indien. På nittiotalet gjorde vi tillsammans den resa som kanske blev den mest ambitiösa resan jag någonsin ordnade i namn av Läs och Res: ”Sjukvård i Indien” var en resa avsedd för läkare, tandläkare, sjukvårdspersonal. Här fick de prova på den indiska verkligheten. Sida vid sida detta med inhemsk personal fick de arbeta på stora sjukhuset i Varanasi och på Health Posts ute på landsbygden, i fattiga områden i en sk Tribal Area. Här fanns inga bilar, knappt vägar. Läkare färdades på cykel för att komma ut till byarna. Alltså var vi tvungna att skaffa cyklar till deltagarna i vår resa. Burman berättade nu att han hade 26 cyklar stående på sin gård. Någon av deltagarna skrev i utvärderingen att den här resan blev den viktigaste delen i hans läkarutbildning. Han hade fått andra perspektiv i sitt yrke.

Under kommande år fick D K Burman ytterligare förflyttning uppåt i den delstatliga turistorganisationen och slutade som turistchef för delstaten Uttar Pradesh (med 200 miljoner invånare) innan han pensionerades år 2010. Nu driver han ett litet Home Stay i Agra med fem rum i en traditionell, men synnerligen elegant miljö.

På plattformen möttes vi av representanter för den lokala turistorganisationen och Tourist Police. Två stora vita bilar körde oss hem till D K Burman och hans Bansi Home Stay.

Jag hade inte sett DK på många år och det kändes lite högtidligt att nu möta honom. Äldre förstås lite böjd, men fortfarande mycket energi och snabba fötter. På eftermiddagen såg vi Agra Fort, som byggdes av mongulkejsaren Shahjahan på sextonhundratalet. Agra blev huvudstad och imperiets centrum.

16. 11 – Dag 48. Nu skulle vi se världens underverk – Taj Mahal. Vi var där strax efter att solen gått upp. Själv hade jag varit här tidigare men, ”the Taj”, som många av respekt säger, är en upplevelse man aldrig kan fullt ut kan tillfredsställa. Byggnaden, som är ett mausoleum, tog endast 22 år att färdigställa med tjugotusen arbetare som arbetade dag och natt. Byggherren Shajahan var en galning, med vår tids mått, som ägnade sitt liv och rikets resurser åt att bygga monument över sig själv. Han son Aurangzeb insåg nog detta och lät klokt nog fängsla sin far på fortet för att stoppa honom från att bygga ett nytt planerat Taj Mahal. Detta i svart sten.

En kopp te på morgonen. I minnet fanns the Taj kvar, men på något sätt känns det större, mäktigare än vad jag kunde minnas. Storleken och den perfekta symmetrin. Minareterna lutar två grader utåt, detta för att de vid en eventuell jordbävning inte skulle rasa på huvudbyggnaden. Optiska villor som att mer avlägsna föremål upplevs som mindre har trollats bort genom att storleken på texter ökar ju längre avståndet är från betraktaren. Klokt nog betalade jag för en guide. Han berättade att det här mausoleet som byggdes över kejsarens favorithustrus grav började byggas år 1631. Senare fick han själv här sin viloplats. Helt i skinande vit marmor och till synes oanfrätt av tiden. Skönt och fridfullt att gå på kall marmor.

Vad guiden inte berättade och vad som inte står i turistbroschyrerna är att Shajahan efter fullbordat verk lät hugga händerna av det konstnärer som uppfört hans palats. Skälet var förstås att de inte någonsin skulle kunna uppföra något liknande åt en ny härskare. Det är sådana här insikter som ger mig tvångstankar och sömnproblem. Måste tala med min psykolog om det här.

En ytterligare tanke med vårt stopp i Agra var att besöka fågelreservatet Keoladeo Ghana. Här har jag tidigare haft en av mina starkaste naturupplevelser.

Keoladeo nationalpark

Hit kom jag några gånger redan på sjuttiotalet då jag började min resekarriär med att för rent nöjes skull ordna resor till Nepal. Parken ligger nära Agra och ett bra tillfälle att få in lite natur i en annars ganska urban resa. Jag hade hört och läst att det här skulle vara ett av världens finaste fågelreservat. Nu ville jag visa Boel och lilla familjen vad jag själv tidigare fått uppleva.

17-18. 11 – Dag 49-50. Tidigt på morgonen är det som gäller när man vill uppleva fågellivet. Hyrde cyklar och en guide. Kändes som att kliva in i ett aviarium, alltså ett rum med instängda fåglar. Plötsligt var vi omgivna av skrik, tjatter, krax, tjut och flax. Tror inte det var någon art som sjöng som våra svenska fåglar. Fåglar på marken, i acasia träden och svävande högt upp. 375 arter enligt senaste räkningen. Tyvärr ett minskande antal, men ändå fler arter än vi kan räkna till i Sverige (ca 250). Det här är våtmarker, inte naturliga, utan skapade av tidigare maharadjor. De byggde enorma dammar, inte av intresse för någon avifauna, utan för att skapa de bästa förutsättningarna för att kunna bjuda in kungligheter och brittiska koloniala potentater till fantastiska jaktfester. Massaker efter massaker har noga dokumenterats på den berömda stentavlan inne i parken. Det var inte så noga vilka fåglar som sköts, det var antalet som räknades som i en tävling. I statistiken skilde man på två sorters fåglar: short-legged och long-legged. T ex änder contra storkar.

Samtidigt måste jag medge eller påpeka att det är just dessa kungars, adelns och kolonial herrars intresse för jakt och manlig bravur, som blev förutsättningen för de många nationalparkerna i södra Asien. Jakt var ett privilegierat nöje för maktens elit och deras tillgång till vilt fick ingen röra. Utan historiens kungliga jakter hade sannolikt inte tigern funnits kvar. Idag är det helt annorlunda. All jakt förbjöds i Indien redan år 1972. Senare även i Nepal och Bangladesh. Senare tiders ökande välstånd multiplicerat med befolkningsökningen, giftspridning och allmän miljöförstöring är nu de stora hoten mot nationalparkerna i den här delen av världen.

Ashok Faujdar, reseledare nr 4

Ashok fanns inte med i Läs och Res broschyrer, men var länge med som medhjälpare åt andra reseledare och tog även självständigt hand om grupper i norra Indien. Nu bor vi på hans lilla hotell Jungle Lodge 500 m från entrén till nationalparken. Här skall du bo när du kommer på besök! Ashok är en klok man med lågmäld framtoning och en man med bestämda åsikter.

• Chris it is not like 50 years ago! Now people ask for comforts and amenities. And they do not hesitate to complain. Many do not even care to behave.

Tillsammans med briljante sonen Shekar talade vi om indisk politik under premiärminister Modi och hans hindunationalistiska BJP. De två andra reseledarna jag träffat och även andra jag talat med har alla röstat på BJP. Nu uttryckte samma personer starka tvivel, det har gått för långt. Kanske röstar de på kongresspartiet i valet 2024. Klyftan mellan hinduer och muslimer i Indien är stor, dock minskande. Det påstås att muslimska kvinnor föder långt fler barn än hinduiska, och t o m att muslimerna  något visst år kommer att vara i majoritet. Fakta är att år 2015 var antalet barn för muslimska kvinnor 2,6, medan motsvarande siffra för hinduiska kvinnor var 2,2, detta enligt amerikanska PEW institute. Problemet är att bland många hinduer fortfarande finns uppfattningen att skillnaderna i födelsetal fortfarande är lika stora som de var för bara 30 år sedan. Allt kokar egentligen ner till kvinnans underordnade ställning inom islam, sämre utbildning och att många fortfarande inte tillåts arbeta utanför hemmet.

Covid drabbade Indien hårt. Hårdare än vi trygga Sverige och Europa kan göra oss en föreställning om. Syrgas saknades och många dog förstås (officiellt ca 10 miljoner), men än värre var konsekvenserna av de neddragningar som beordrades. För Ashoks familj Innebär det att hotellet inte fick några gäster på två år. Familjen tvingades ta stora lån, elektriciteten var avstängd i ett halvår, de levde på potatis och linser. Människor svalt, men tack vare enorma statliga insatser var det ingen som dog, berättade den mycket väl informerade Shekar. Där hemma hävdade jag tidigt att man skulle låta pandemin ha sitt naturliga förlopp. För mig handlade det inte enbart om att så många som möjligt skulle överleva, utan också att vi alla skulle kunna leva någorlunda mänskliga liv. Leva, inte enbart överleva! Nu tvingades även gamlingar bryta kontakten med sina käraste under sin sista tid i livet. Själv försökte jag leva på som vanligt. Dock tror jag par vänner tyvärr försvann.

Just i dagarna har vi blivit åtta miljarder människor som trampar omkring på vårt jordklot. Och ju fler vi blir desto mer förstör vi vår egen värld. Jag ville se covid som naturens försök till självförsvar.

Shekar är 27 år och snart klar med utbildningen till domare. Berättar utförligt om våld mot kvinnor och sexualbrott, sådant han särskilt vill engagera sig i. Normalt skulle han redan vara gift och ha ett par barn. Under sex år har haft en flickvän. Nu krävde flickans föräldrar giftermål, men Shekar ville inte. Hans far är liberal och han får bestämma själv.

– I want to travel but she was not interested, säger Shekar och tillägger lite förläget att flickan mest var intresserad av pengar.

– Expensive saris, frågade jag lite elakt.

– Exactly!

Drömmar att få resa och se världen, är något de flesta unga människor, i alla länder vi besökt, har talat om.

Tjuvar och terrorister

Sitter på altanen utanför våra rum och njuter av de sista solstrålarna. Här växer banan, papaya och flera träd med guava. Fåglarna för ett jäkla liv, sjunger inte som hemma, bara oväsen. På bordet låg nyss en banan, vips var den borta. En stor ap-hanne hoppade fräckt ner från taket och stal den. Snabbt som blixten och jag vågade inte utmana. Ashok och hans son för dagligen en kamp för att hålla aporna från sina guava träd. På natten kan apor ta sig in i köket, öppna kylskåpet och riva ut allt ätbart, berättade Ashok. Nu har de satt hänglås på kylskåpet. Nyckeln gömmer de.

Min största fiende – det är jag själv!

Att ni vågar? Så sa många när vi berättade om vår resa. Jo, visst är man utsatt som ensam resenär. Konsekvenserna av att bli av med pass och pengar är lite katastrofala, även om risken är liten. Man kan bli både bestulen och rånad, men risken är större att själv glömma. Jag hade en resenär som glömde sin värdeväska under kudden på hotellet och upptäckte fadäsen först när han skulle betala för lunchen. Han fick tillbaka sin väska. Själv brukar jag säga att det är jag själv som är min störste fiende.

Idag har vi varit borta i 50 dagar utan några större problem eller incidenter. För mig personligen anser jag största risken vara att halka på våta badrumsgolv. Både här och hemma.

19. 11 – Dag 51. Halv åtta på morgonen rullar Howrah Superfast Express ut från Bharapur. Vi skall gå av i Varanasi, en resa på 1153 kilometer över Gangesslättens platta jordbrukslandskap. Vi har lite svårt att hitta våra platser, men hamnar i alla fall i rätt vagn. Tåget har 21 vagnar och det finns fler resenärer än platser. Ändå långt ifrån fullt. Jag har åkt med sådana tåg.

Ibland står tåget still, ibland rusar det fram supersnabbt. Jag sitter och tittar ut genom de gallerförsedda fönstren på det ganska enahanda landskapet. Klara är uttråkad och tittar på något i mobilen.

Vi svenskar kan uppleva trängsel som besvärande. Indier viker smidigt undan, ger plats för den som vill förbi och tränger ihop sig ytterligare för att ge plats. Medan en svensk skulle bli irriterad, säga ifrån och påpeka rätten till sin sittplats, så flyttar sig indier ytterligare lite, eller viker sig undan i korridoren för att släppa fram försäljare som kommer med hinkar med mat, tunnor med chai eller tiggare utan ben som hasar fram genom vagnen.

Vi stiger av i Moghul Sarai Junction. Starka ljus på den långa plattformen. Åt vilket håll ligger utgången? Det finns flera. Vi är omgivna av rickshawförare. Alla vill köra oss.