Den eviga staden

Varanasi – Benares – Kashi

20-21.11 – Dag 51-52. Det var mörkt när vi kom till Varanasi. Lyckades packa in vår lilla trupp på sex personer i två ”three-weelers”. Det går till så att tre sitter där bak, en fram bredvid föraren hängandes halvt utanför, bagaget i det lilla utrymmet längst bak. Vi skulle bo på Alka Hotel. Enligt min uppfattning tog de endast emot hinduer, alls inga turister. Med DK Burmans hjälp lyckades det i alla fall. De trehjuliga moped-rickshorna släppte av oss i trafikröran. Hela vägen fram till hotellet går det inte att köra. Själv hade jag aldrig bott där, men sett det från flodstranden och tänkt – Där måste jag få bo om jag någonsin kommer tillbaka. Högt, högt reser det sig över en av de många ”ghats” som utgör strandlinjen i den heliga staden.

Dragandes våra rullväskor trängde vi oss fram bland pilgrimer, ilsket tutande motorcyklar och en och annan ko. Trodde jag skulle hitta, men började inse att vi lika gärna kunde vara på väg någon helt annanstans. – I will show you the way to Alka. Only 100 Rupees, sa en man som kom fram och insåg vår belägenhet och sin chans. Så kom vi fram, fick våra tre rum och en bokstavligt gudomlig utsikt. Hela strandlinjen låg upplyst djupt där nere under oss.

Varanasi har haft många namn som letar sig tillbaka till vedisk tid, myterna och sagornas tid. Staden grundades av Shiva och hans följeslagare gudinnan Parvati. Staden har alltid funnits. Ingenting har rivits, det nya har byggts ovanpå det gamla. Endast nyligen ändrade premiärminister Narendra Modi på detta när han lät riva fyrahundra hus för att ge den heligaste platsen av alla, Gyllene Templet, en modern inramning. Stilfullt, men den unika atmosfären är borta. Men, var inte orolig, större delen av de smala gränderna finns kvar och du går fortfarande oundvikligen vilse.

Att följa de troendes religiösa ritualer nere vid floden i soluppgången är en stark upplevelse. En uppfattning som dock inte riktigt delades av barnen. De krävde förklaringar till varför man gjorde på ett visst sätt, en logik som på något sätt stod i samklang med vår form av religiöst tänkande och det gjorde den förstås sällan. Försökte förklara, utan krav på att de skulle förstå, enbart acceptera utan ett tonårsmässigt förakt för det annorlunda.

Varanasi är den mest intensiva och färgstarka plats jag någonsin besökt. Liv och död blir så uppenbart. Lyckan hos pilgrimer som låtit sig förenas med Moder Ganges och få med sig en liten mässingsbehållare med det heliga vattnet (numera en plastdunk) samtidigt som den korta tid de (och vi) lever på jorden, är påtaglig. Vi såg ”Burning Ghats” där 200 kroppar bränns varje dag. Vi såg det på nära håll från en båt på floden. Skrämmande för oss, men vi gör ju samma sak fast det praktiska sköts av anställda tjänstemän med hjälp av maskiner. Hos oss lämnas den döde och möter sina barn först när han eller hon blivit till aska. Äldste sonen tänder bålet. En hindu följs hela vägen från döden genom förvandlingen till aska till dess han förenas med det strömmande vattnet och gudarna.

Det hela måste ha varit synnerligen påtagligt för Henrik vars mamma avled dagen innan de flög till Delhi. Han hade bestämt sig för att inte resa så länge hon levde.

2nd class sleeper till Kolkata

Jag ville visa så mycket av Indien som möjligt under den korta tid vi hade på oss. Beslöt därför att vi skulle åka cykelrickshor till järnvägsstationen. Sex personer i fem rickshor. Klara vågade inte åka ensam. Sedan hände det som inte får hända –  Anna och var försvunnen. Nu låg paniken på lut. Anna var både upprörd och rejält skrämd när Henrik efter en timme till sist hittade henne. Gråt och hårda ord. Det här var något jag inte trodde kunde hända. Hur skulle nu vår relation bli under den korta tid som återstod? Mina tankar kortslöt sig.

Vi hann i alla fall med tåget, men talade inte med varandra den kvällen. Trots allt som hänt tror jag vi alla hade sovit hyggligt när vi anlände till Howrah, världens största järnvägsstation.

Hugo tyckte det var knepigt med en äldre man som tydligt visade att han ogillade lukten av hans säkert ganska snuskiga strumpor. Detta i sovvagnskupén på nattåget till Kolkata. Själv tyckte han detsamma om medpassagerarnas nakna fötter. Framför mig ser jag Hugo 192 cm elegant svingande sig upp på översta bädden i ”Second class sleeper”. Själv försöker jag inte längre förstå allt som sker kring mig, men har lärt mig acceptera, som att bara flyta med i floden utan att göra motstånd. Det vinner jag själv på.

Kolkata glädjens stad

22-23.11 – Dag 53. Kolkata, som namnet ändrades till för länge sedan, förknippar vi nog med all tänkbart mänskligt lidande, synbart med de handdragna rickshorna. Oftast dras de av tunna äldre män. Förr fanns dessa rickshor över hela Asien. Nu enbart i Kolkata, trots regeringens ibland brutala försök att stoppa dem. Rubriken är titeln på en bok skriven av fransmannen De La Pierre. Han bodde under en längre tid i den fattigaste slummen bland sjuka, handikappade, transvestiter, tjuvar och prostituerade. Han skrev inte så mycket om eländet, utan mer om vänskaper och fester; samma blandning av med- och motgångar som vi alla möter i våra liv. Kanske kan jag tänka att det är lättare för en hindu att acceptera ett svårt liv som ”dålig karma”. Egentligen tror jag mer på att människan är en art med en förunderlig förmåga till anpassning. Antagligen kommer den arten att överleva både jordens uppvärmning och en nukleär vinter. Båda katastroferna verkar f ö vara på gång.

Redan vid ankomsten mådde jag dåligt och magen värkte. Lyckades hålla mig till ankomsten till hotellet ”Salvation Army” där jag fick min frälsning på toaletten. Som att pissa där bak, om man så säger. I två dagar låg jag i sängen med slutna ögon. Boel tog framgångsrikt över ledarskapet; tog dem till ikoniska New Market och Kali-templet. De letade även efter böcker i några av de många bokhandlarna. Bengalerna själva ser på sitt Kolkata som landets intellektuella huvudstad. Parken där råttorna matas tyckte jag inte var så klokt att visa för ungdomarna. Råttor älskas av många här (förvisso inte av alla), det är guden Shivas ständige följeslagare. Ingen bild på guden utan att man kan hitta en liten råtta någonstans. Att se råttor, vår sinnebild av snusk, skulle knappast påverka deras bild av Indien i den riktningen jag tänkt mig.

Sista kvällen är det Annas tur att bli magsjuk. Klaras och Hugos flyg går efter midnatt. Hoppas Anna nu bara är i transportabelt skick när vi i morgon måste ta oss över gränsen till Bangladesh.

Bangladesh

24.11 – Dag 54. Klara och Hugo försvann genom incheckningen i går kväll och nu på morgonen är vi bara fyra som knölar in oss i en taxi för att åka till Shielda Station. Boel ställer sig i kön för kvinnor och köper snabbt fyra biljetter till Benapole, ändstationen nära gränsen. Två timmar på förortståget som går snabbt, men stannar ofta. Gått om plats och vi har bra sittplatser. Anna försöker sova, men kan i alla fall vila. Köper de små, oändligt söta, små bananerna, som jag aldrig kan bli mätt på.

Så är vi framme. Lång kö till indiska immigration, men inte mycket tjafs på någon av sidorna. Så – äntligen Bangladesh, igen, efter så många gånger, under så lång tid. Hit kom jag första gången som ung Programme Officer för Sida år 1976. Nu kunde jag slappna av och ta paus i min roll som reseledare.

En stor vit bil väntade på oss. Växlade Rupees till Thaka. Och vi for iväg för att leta upp båten som skall ta oss söderut till Ganges och Bhramaputras enorma delta. Där väntar Hasan och Topo, mina vänner sedan tiden i Dhaka i slutet av 70-talet.