Författare: Christian Jutvik / projekt Läs och Res

Jag skriver om resor och resande. Mitt projekt är att skriva ned erfarenheter som börjar med att jag liftade till Indien 1969. Framför allt vill jag redogöra för de erfarenheter jag fått av att i 37 år (1979 - 2015) ha drivit Läs och Res som jag startade med ambitionen att skapa alternativ för ett mer meningsfullt resande. Min målsättning var att bli större än Vingresor! Detta misslyckades. Annat lyckades jag med. I början av juni 2022 besökte jag Ukraina under några dagar. Lvi´v i väster och Kiev, inklusive de nu kända förstäderna Butcha, Irpin och Voroyanka. Såg ödeläggelsen och pratade med de människor jag träffade. Hemska upplevelser, men också mycket positivt; sammanhållningen och hur hårt de arbetade. Nu gör jag en slutlig sammanfattande resa för att besöka mina tidigare reseledare och andra vänner. Med sambo Boel reser jag österut landvägen så långt det går. Välkommen att följa med genom att trycka på knappen "Prenumerera" eller "Subscribe".

Den höga sannolikheten att det osannolika skall inträffa

Bilden: Sannolikheten att få se tiger i Gangesdeltat (Sundarbans) är låg. Samtidigt finns chansen (eller risken) – i varje stund! Foto CJ.

Inledningsvis skrev jag att min längtan ut i världen uppstod under studenttiden. När jag anstränger mig att frammana tidiga minnen träder fragmentariska bilder från TV-filmer

på 50-talet fram: Huvudpersonen (hjälten) går med långsamma steg uppåt, uppåt genom regnskogen, i Kongo, kanske Belgiska Kongo. Till sist möter han (den fruktansvärda) gorillan. Då vågade jag inte titta längre. Bättre minns jag Sten Bergmans knarriga radioröst när han berättade om hur han blev kompis med kannibaler på Nya Guinea och samlade på paradisfåglar. Han arbetade i vetenskapens tjänst och jag lärde mig ett nytt ord – forskningsresande. Senare har jag läst att han vid hemkomsten överlämnade bl a 300 skinn av paradisfåglar till Naturhistoriska Riksmuseet, där de fortfarande lär ligga i de djupaste källarvalven. Då var han min idol, nu tycker jag det finns anledning att ifrågasätta det vetenskapliga värdet av Sten Bergmans resor. Däremot var han tveklöst dåtidens främste äventyrare som trollband radiolyssnare i alla åldrar.

Liksom alla skolbarn fick jag frågan – Vad skall du bli när du blir stor? Forskningsresande, svarade jag tvärsäkert. Det blev jag aldrig, men ändå, kanske, lite grand.

I skolan läste vi geografi. I trean fick jag lära mig allt om hemkommunen Sollentuna, i fyran vidgades vyerna till hela landet. Minns att jag kunde rabbla alla städer i Småland och placera dem på en blindkarta. Dessutom hade jag lärt mig huvudstäderna i alla världens länder, som inte var så många då, men jag följde noga avkoloniseringen och nya länders födelse i slutet av 50-talet. I sexan läste vi om världen utanför Europa och jag fick excellera med mina kunskaper. Varje termin fick jag högsta betyg A i geografi, ända till studentexamen och det enda A jag någonsin fick i något ämne.

Några år tidigare, när jag var sju år, tog mina föräldrar med mig på bio. Minns att filmen utspelade i Indien och handlade om en liten pojke som orädd gick genom djungeln i tryggt sällskap av sin tama tiger. De gick i mörkret under höga träd och vadade över en strid älv. Filmen gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på mig, eftersom jag hittade den i ett grumligt minne.

År 1993 reste jag i östra Indien med en grupp, i delstaten Orissa. Medan reseledaren tog

B 039 — Marknad i Bastar District. Foto CJ

hand om resenärerna och tog dem till olika stamfolksbyar, så fortsatte jag inåt landet i sällskap med en muslimsk advokat från Bombay. Han hade gift sig med en stamkvinna och hade nu fyra barn med henne, ett i Indien ovanlig par. Jag ville längre in i det okända Indien, till skogarna där stamfolk fortfarande levde ett traditionellt jägar- och samlarliv. Till distriktet Bastar i centrala Indien. Vi åkte taxi och kom tillsammans till en liten stad. Enligt stadens polischef hade man aldrig tidigare haft en utlänning i staden. Folk samlades runt mig, stirrade, skrattade och kommenterade.

Något hotell fanns inte och min reskamrat (vars namn jag glömt) frågade om det var okey för mig att övernatta hos hans vän i en by utanför staden. Dit åkte vi i vår taxi när solen var på väg ner. Snart satt vi i en hydda med korslagda ben och åt dagens sista måltid.

På skraltig engelska ställde vår värd frågan – ”Why you interest India?” Jag tänkte efter, dröjde med svaret och letade efter fragment i minnet – ”A small boy, he had a tiger…” Han såg intensivt på mig, men sa inget mer. Efter middagen reste han sig och tecknade åt mig att följa med.

Med var sin ficklampa gick vi mellan hyddorna, alla med lerputsade bambuväggar och halmtak. Ljuset från fotogenlampor lyste genom öppna dörrar där vi såg familjer sitta kring öppna eldar och äta middag.

Ljuset från våra ficklampor lyste på hyddor och djurstallar där blänkande stora ögon lyste tillbaka. Så stannar han upp. Genom den öppna dörren ser jag en man och en kvinna sitta på golvet svagt upplysta av glöden från elden där kvinnan nyligen kokt deras ris. – “This is Mr Chendru!”

B 037 — I säkert förvar hade han de tre upplagorna av boken. Foto CJ

Så var det, har satt den lille killen från filmen. Nu hade han nyss fyllt 50 år. Tigern i

filmen var tam och utlånad från Calcuttas zoo, berättade han. Nästa morgon var jag tillbaka och fick höra hela historien och bläddra i boken Chendru får en tiger. Han hade den både på svenska, hindi och på engelska.

Boken var skriven av Astrid Bergman-Sucksdorff, dotter till Sten Bergman och tidigare gift med Arne Sucksdorff. Han gjorde filmen En Djungelsaga. Senare hittade jag boken på ett antikvariat och tog kontakt med författaren som jag också fick förmånen att träffa.

I ett land 7,5 gånger större än Sverige med (då) en miljard invånare, vilken tur att träffa på just Chendru! Nåja, det finns väl något tusental personer som jag hade någon form av relation till, som jag hade kunnat träffa på under resan, eller på någon annan resa, i något land. Sannolikheten för just det mötet var förstås ytterligt låg. Däremot måste det vara högst sannolikt att något av dessa, var för sig, osannolika möten, någon gång äger rum. Alla som rest utanför allfartsvägarna har nog upplevt att något högst oväntat inträffat under resan.

Jag är rik som har råd att se världen!

av Stefan Gehrhardt, reste till Nepal i november 2011. Stefan Gehrhardt liten

Jag kom till Sverige 2009, men stannade bara i fyra år, så du får överse med att min skrivna svenska är lite speciell. Nepal var mitt första resmål utanför den bekanta och bekväma västvärlden.

Det var både en spännande och präglande upplevelse som jag har färskt i minne ännu idag, sju år senare. Jag och min dåvarande sambo Malin besökte en av Läs och Res resekvällar. Christian Jutvik höll en föreläsning och visade bilder från Nepal. Vi hade hittat en arrangör vars mission och budskap vi gillade och såg tiden mogen att boka in oss på en vandringstur i november.

Tanken bakom Läs och Res kräver väl ingen förklaring, företagsnamnet talar för sig själv. Vi fick ett litteraturpaket med guideböcker och skönliterattur om och från Nepal. Jag minns en dag när vi gjorde picknick i Observatorielunden i den värmande vårsolen och läste exotiska sagor från detta lands mytiska förflutna. Månaderna gick och plötsligt var det november. Vi flög över Himalayas snötäckta fjällandskap. Morgonsolen målade gyllene ljusreflexer på Air Indias passagerarkabin.

De första tre dagarna ägnade vi åt att yra omkring. Med stora ögon gick vi vilse i den nepalesiska huvudstadens trånga gränder mellan fruktförsäljare, omnipresenta motorcyklister med deras eviga tutande, tungt beväpnade turistpoliser, kossor, tiggande småbarnsmödrar och skäggiga präster. Från takterrassen häpnade vi över den urbana djungeln som bredde ut sig mot alla håll, omgivet av höga bergstorn vars toppar gömdes av moln.

Hotellet i Bhaktapur var ett litet hemtrevligt litet ställe med de mest oförglömliga utsikterna som någonsin varit mig förunnad. Hostellet befann sig mitt i en utsträckt tempelanläggning dit troende vallfärdade flera gånger om dagen för att med trumslag och sång ägna sig åt sina gåtfulla ritualer.

Vi tog bussen till Annapurnabergens fot där vi övernattade i ett rum vi delade med

Nepal — Solnedgång vid Machapuchare 6995 m ö h. Foto CJ

färgglada ödlor och det högljudda forsandet av älven. Ljudkulissen hade en hypnotisk inverkan på mig och jag försov mig på turens första dag. Så bra sover jag sällan. Under två veckor gick vi upp och ner på små stigar, genom risterrasser och bananplantager, täta regnskogar och ofta häpnadsveckande vyer. Ändå tog det flera dagar innan jag förstod var jag befann mig. En morgon i gryningsljuset gick jag till byns brunn för att ta mig en kort hundtvätt. Molnen som skuggat fjället i flera dagar gled plötsligt isär och de snötäckta topparna på 8000 meters höjd glimtade till i det röda morgonljuset. Ett magiskt ögonblick.

Ja, när det gällde boendet, vill jag lägga till att arrangören Läs och Res levde upp till sitt budskap. Mestadels övernattade vi hos lokala familjer som delade middag och frukost med oss. Detta var en erfarenhet som gjorde resan unik. Få talade någon engelska och för att hålla samtalet igång lärde vi oss några grundläggande glosor på Nepali för att komplettera det vi kunde uttrycka med mimik och gestik. Jag kommer ihåg en familj som på ett skyggt sätt visade intresse för oss. Två kvällar tillbringade vi hos Arati, Shyams och Mayas hus. Det var fest i byn, unga män iklädda jeans och Eminem-T-shirts och vackra kvinnor i långa traditionella dräkter dansade i det bleka skenet av ett ljusrör. Dieselgeneratorn muttrade högljutt i bakgrunden, hostade ett par gånger och så släcktes ljuset

När vi skildes åt fick vi vackra blomsterkedjor hängda om våra halsar. Vi delade e-postadress med Shyam. I deras by var el en lyx som fanns tillgängligt endast några timmar om dagen. Ändå fick vi flera mail av dem efter att vi återvänt till Sverige.

Efter flera dagar steg vi ner från bergen och kom till staden Pokhara, som förde mina tankar till Gardasjön. Ett turistiskt, dock ändå trivsamt, på det hela taget passande ställe för återföreningen med civilisationen. Under vandringen åt vi det vi blev serverade av våra värdar och denna diet bestod främst av ris, dhaal och té som ibland kunde spetsas till med ägg, stekt risbröd och även några glas av hembränt riswhisky, rakshi, som värmer gott under svala nätter. Nepaleserna är väldigt kunniga i bruket av alla möjliga kryddor och varje måltid blev därför en njutning, särskilt efter en hel dag ute på tur mellan 2000 och 4000 meters höjd. I Pokhara serverades mat från alla världens hörn, men alla tålde inte denna nya mat.

Från Pokhara bussades vi söderut till Chitwan, nationalparken vid indiska gränsen. Här förändrades resans karaktär och plötsligt kände jag mig påmind om Hemmingsways

Afrika. Det släta lantbruks- och regnskoglandskapet bakade i hettan. Den vida älven ringlade lugnt förbi byn. Genom dimman såg dagens första solstrålar ut som flytande guld. Om morgonen åkte vi i smala båtar, som hade huggits ur ett enda träd, och drev nerför älven förbi vattenfåglar i det grunda, ångande vattnet och krokodiler som värmde sig i de första solstrålarna.

Vi vandrade en hel dag genom djungeln och hoppades få se den fruktade tigern som kunde smyga genom skuggorna. Dagen därpå åkte vi på elefantrygg och promenerade förbi antiloper, hjortar och även noshörningar vars hotfulla åsyn gjorde att även vår elefant verkade darra av rädsla.

Från Chitwan återvände vi norrut, korsade en i Nepal blygsam fjällkedja som skulle överskugga Alperna, och återvände till Bhaktapur där vi avslutade vår resa med en middag på takrestaurangen vid Durbartorget .

Under de gångna dagarna hade vi lärt känna varandra och några av dem träffar jag fortfarande ganska ofta, fastän vi numera bor i olika länder. Till sista middagen i Nepal bjöd vi vår guide Jukta och hans trolovade. Ironiskt nog beställde de hamburgare medan vi unnade oss en sista Newari tallrik. Så slutade en resa och vår vistelse i ett land som ännu idag tar stort utrymme i mina tankar.

Nepal 3 — Nyatapola Temple i Bhaktapur står kvar. Mycket är återuppbyggt. Foto CJ

I april 2015 – drabbades områdena vi besökt av ett förödande jordskalv som tog 10 000 liv och som gjorde hundratusentals människor hemlösa. Bland de kulturella förlusterna fanns de väldiga tempelanläggningarna i Kathmandu och Bhaktapur. Den innan blygsama turismen i Nepal försvann nog helt och hållet – och därmed den största inkomstkällan i ett av världens fattigaste länder.

Vi läste och vi reste, men lärde vi oss något, eller var detta i slutänden bara underhållning? Resan vidgade min horisont, öppnade dörrar och ökade min aptit på mer. Jag gjorde många resor efteråt, särskilt till Latinamerika. Nu pluggar jag språk, jobbar inom resenäringen och letar efter reseerfarenheter bortom det vanliga. Jag undviker all-inclusive och simbassänger, oftast även mina landsmän och föredrar kontakten med lokalbefolkningen.

Jag lärde mig vad rikedom egentligen är. I fattiga länder får jag ofta höra att jag är rik som har råd att se världen. Jag brukar resonera att jag i mitt eget land tillhör medelklassen, att min boendesituation har varit långt från skrytsam och att jag bara satte mina pengar på resor. Just detta är min rikedom – Möjligheten att läsa och resa! De flesta har inte den möjligheten. Mina farföräldrar, som bodde bakom järnridån, hade inte denna möjlighet. Jag kan ta långhelger utomlands, resa till andra sidan jordklotet och blir skickad på tjänsteresor för att mingla med utländska kunder. Min försäkring betalar grundläggande hälsoskydd, varmt vatten kommer ur kranen dygnet runt och alltmer folk unnar sig lyxen att välja bort viss mat för att det inte passar deras övertygelser. Vi är rika och jag försöker tänka på det och på dem som har det sämre. Så banal är min lärdom.

Snåljåpen till Arlanda

Bild: Snabbt, men dyrt och extremt irriterande. Foto Arlanda Express.

Första resan, Madagaskars Regnskogar gick i oktober 2013, jag var med. Full grupp, 16 deltagare. Resplanen var spektakulär, bokningarna av tåg, båt och inrikesflyg, ytterst osäkra – en researrangörs mardröm och inget en konventionell arrangör skulle våga sig på. Priset för resan var lågt och inkluderade det mesta, även dyr turist-mat under en vecka. Vad som inte ingick, förutom flyget till Antananarivo, var transporten ut till flygplatsen, i mitt fall Arlanda. Om den vådliga resan på Madagaskar skall jag berätta senare. Vådligt är det också att ta sig till Arlanda.

Ofta blir resan till Arlanda den dyraste delen av resan. En helt onödig utgift! Jag åkte gratis! Åkte den så kallade snåljåpen, dvs jag reste med SL.

10.31 gick pendeltåget från Centralen mot Märsta. Lugnt och säkert, inga bilköer att oroa sig för. Väl i Märsta drog jag min väska den korta sträckan till hållplatsen. Väntade i 5 minuter på buss 583, som stannade vid ingången till Terminal 5 klockan 11.33. Resan tog mig alltså 1 timme och 2 minuter. Och för mig med månadskort var resan gratis. Med Reskassa kostar den 30 kr.

Jag kunde tagit Flygbussen, som tar ca 45 minuter, om det inte är rusningstid, och

kostar 99 kr. Inget dåligt alternativ när man väl blivit utmatad ur den hemska dörrslussen på Cityterminalen. För dig som inte upplevt arrangemanget; när bussen anlänt så ljuder en signal, en lampa blinkar och dörren öppnas. De resenärer som står närmast tränger sig snabbt in. Dörren stängs. De som inte hann in, får vänta ett tag. Instängda mellan låsta dörrar. Efter en stund glider utgångsdörren upp och den första gruppen släpps ut till bussen.”Av säkerhetsskäl”, blir svaret när jag frågar – ”Varför?” Och när du stiger på bussen skall du ha din biljett redo. Biljetten skall inhandlas på ett särskilt ställe någonstans inne i den stora terminalbyggnaden. Först då kan du ställa dig och vänta på att bli utslussad till flygbussen.

Jag kunde tagit pendeltåget direkt till Arlanda. Det tar 37 minuter från Centralen. Bekvämt för de som åker från Nynäshamn och Södertälje. Men, förutom SL-biljetten måste du betala en ”passagebiljett” på 120 kr. Märkligt kan tyckas, men skälet är landstingets avtal med Arlanda Express ägare, där dessa ges ensamrätt att köra tåg till Arlanda.

Jag kunde tagit Arlanda Express. Det tar bara 20 minuter och kostar 280 kr. Snabbt,

pj-21103-035594 — Notera hur bildskärmen placerats. Ingen kommer undan de budskap som presenteras

säkert och enklast för den som är nykomling i Stockholm. Men säkerhet och stress kostar – det är oförskämt dyrt! Motsvarande resa i Paris kostar ca 100 kr. Inte bara dyrt, för mig personligen är en resa med Arlanda Express extremt tålamodsprövande. Alla säten är vända mot en skärm som under resan producerar reklam i blixtrande tempo. Omöjligt komma undan de snabba, hoppande bilderna som helt stjäl min uppmärksamhet. Jag försöker jag dölja skärmen med en tidning och passar på att raka mig på toaletten, något jag aldrig hinner när jag skall ut och resa. Och tågresan är ju snabbt över.

I Paris möttes jag av Air Madagascar, i hemlandet kallat ”Air Mad” och anlände till Antananarivo nästa dag perfekt enligt tidtabell, något ganska sällsynt. Som sagt; om resan på Madagaskar finns mycket att säga, men det berättar jag gärna senare.

Nu är det jul, igen! I Etiopien

Bild: pilgrim vid sin lilla grotta vid foten av en av Lalibelas klippkyrkor. Foto CJ

Av Clas Rosvall, Etiopien 2007

Ännu en gång kunde jag sjunga om julen, nämligen den 6–7 januari i Lalibelas berömda klippkyrkor. Då firar nämligen den ortodoxa etiopiska kyrkan sin jul likt alla ortodoxa kyrkor.

Aldrig har jag gått så försiktigt! Runt omkring mig ligger tusentals bylten. Tänk er att landstinget har spritt ut ett jämnt lager av tvättsäckar över ett kuperat landskapet. Men varje ”tvättsäck” innehåller en sovande människa, en pilgrim, som övernattar i det fria inne bland Lalibelas klippkyrkor nerhuggna i berget. Här och där sticker fötter, händer och huvuden ut och min uppgift är att ta mig fram till själva mässan utan att störa de sovande, än mindre krossa någons tår eller näsa.

Gamla och unga, mest gamla, huvud mot rumpa, rumpa mot fötter, fötter mot huvud i ett hav av tvättsäckar. Präster mässar, församlingen klappar i händerna och kvinnorna joddlar sina höga c:n. Och mitt i allt detta ringer en och annan mobiltelefon.

Jag passerar en hög sovande präster i full ornat. ”En hög”, låter det vanvördigt? Men vad ska man då kalla ett halvdussin präster i färggranna skrudar, som ligger som en kull hundvalpar huller om buller vid klippväggen och snarkar.

Kyrkorna är nerhuggna i berget, 10–12 meter lodräta klippor, och människobyltena ligger ända ute vid kanten. En knuff fem bylten in från kanten och en dominoeffekt skulle kunna uppstå, som får någon att rulla över kanten och krossa några andra bylten tio meter ner. När jag själv går där nere kan jag inte låta bli att oroligt blicka upp mot kanten för att se om någon tänker krossa just mig – och sig.

Min högra sko nuddar en stortå. Jag placerar oändligt försiktigt vänster klack en centimeter från en nästipp som tittar fram.

Bild: Patriarken av den koptiska kyrkan, Abune Paulos. Foto CJ

Jag går hukande genom en 25 meter lång tunnel, kolmörkt, känner mig fram och kommer ut på planen som är vallgraven runt en av kyrkorna. Nästan framme vid mässplatsen. Då är det tvärstopp. Ingen kan röra sig en millimeter, såvida man inte vill trampa omkring i den halvsovande massan av kroppar där det definitivt inte finns något fotutrymme alls. I nischer i berget, stora som små kylskåp, sitter gulklädda män med vaxljus virade runt vänster pekfinger och l(j)usläser bibliska texter på amharinja, ett språk med 138 bokstäver.

Via gångar, tunnlar, vallgravar, trappor, stegar, smärre friklättring och ännu mera tipp-tapp-tipp-tapp för att inte sparka eller trampa på en 18-årsyngling med from uppsyn eller 85-åriga kvinnor med oändligt fårade ansikten, tar jag mig några timmar senare ut från klippkyrkoområdet. Lämnar mässan och tiotusentals pilgrimer från när och fjärran. Lämnar alla mjuka röster, lämnar värdigheten hos människorna mitt i detta totala trängselkaos. Lämnar de trötta leendena och de saliga minerna. Lämnar alla hjälpande händer vid tunnlar, stup och nålsögon.

Lämnar en del av mitt hjärta i Lalibela.

Läs & Res – så började det

Hur jag missade tåget – men ändå hann med!

Christian Jutvik som startade företaget 1979

Kan man hinna med ett tåg som redan avgått?

Faktiskt lyckades jag med den bravaden. Med denna lite kryptiska undertitel menar jag att man kan lyckas med mycket om man vågar ta risker, tror på sitt budskap och inte är rädd för att anstränga sig. Tycker jag lyckades!

Historierna om de missade tågen; den ena i Hallsberg, den andra i Muzzaffarpur i Indien, hittar du i den bok jag håller på att skriva. I boken skriver jag om en hisnande resa i 37 år med Läs och Res. Den kommer också att innehålla många bidrag från resenärer och reseledare. Jag vill gärna ha din historia också!

Läs och Res var ingen slump, eller plötslig ingivelse. Grunden hade byggts långt tidigare. Efter 15 månaders militärtjänst började jag läsa sociologi i Stockholm. Mitt stora intresse och engagemang var omvärlden. I synnerhet var jag nyfiken på Södra Asien, läste allt jag kunde komma över och anmälde mig 1967 till en studiecirkel om Sydasien.

Liftade till Indien 1969
I maj 1969 var tålamodet slut. Längtan efter att få komma till det fascinerande Indien hade växt sig för starkt och en solig dag i maj började jag lifta till Indien. Jag var 22 år, äventyrssugen och hyfsat påläst. Jag reste ensam och trots en del svårigheter kom jag faktiskt till både Indien och Nepal. Och tillbaka. För mig blev det en upptäcktsresa, förutom ett stort äventyr. Om den resan berättar jag i min bok. Allra viktigast – jag träffade alla sorters människor, from “all walks of life”. Jag lärde mig mycket om livets villkor genom att prata och umgås med människor, lärde mig mer än från böckerna. Hela min syn på världen påverkades. Den resan kom att styra mitt liv.

I huvudet på en ung man
På den tiden var det något ovanligt och exklusivt att ha vandrat i Himalaya. Många ville höra om resan. Sociologen erbjöd mig stora hörsalen och jag satte upp lappar över halva universitetet. Över 200 personer strömmade in i den stora salen och jag var förstås nervös. Längst fram satte sig en kille med ett misstänkt nepalesiskt utseende. Så pratade jag i över en timme och visade mina dia-bilder. Till min fasa kommer han fram till mig: ”Namaste, I am from Nepal”. Innan jag hann springa därifrån, så tackade han och sa att jag visste mer om Nepal än han gjorde och att han fått lära sig mycket. Löjligt, men snällt. Långt senare skulle jag förstå att han nog hade rätt.

Vänstervågen
Slutet på 1960-talet var en turbulent tid. Ockupation av kårhuset i Stockholm 1968 och våldsamma demonstrationer mot USA och Vietnamkriget. Jag var inte med på kårhus ockupationen, inte heller gick jag i demonstrationerna.
Antagningen till flera institutioner på universiteten var fri och mängder med ideologiskt besjälade studenter började studera sociologi. Innan jag själv var klar med två betyg (40p) började jag undervisa. Jag hade ju läst litteraturen och var känd som icke-marxist. Det räckte tydligen. Fin titel fick jag och också – 3:e amanuens, och en lön jag tidigare inte varit i närheten av. Tydligen gick min undervisning och studier hyfsat eftersom jag blev antagen till doktorandutbildningen. Bland doktoranderna dominerade maoisterna under ledning av Sven Bergenstråhle, en klädsnobb, alltid klädd i brun tweedkostym med knäppväst och ett diskret Mao-märke på kavajuppslaget. Marxistisk kurslitteratur infördes på alla stadier, men den undervisningen lyckades jag slingra mig undan. Motståndarsidan leddes av en ung och vältalig doktorand, Leffe Persson, som senare lade till GW i varumärket. Jag beundrade hans intellektuella skärpa och som nybliven doktorand kom jag att tillhöra hans fotsoldater.

Idealismen, var tidsandan
Vi som då var unga ville på olika sätt förändra världen. Solidaritet över nationsgränserna var ett slagord som ingen ifrågasatte. Biståndet skulle ske på ”på mottagarnas villkor” och 1%-målet uppnåddes 1975. SIDA var den populäraste arbetsgivaren och frivilligorganisationer skickade ut mängder med unga människor för att hjälpa de okunniga folken på andra sidan haven.

Fokus på Nepal!
Under början av 70-talet återvände jag till Nepal ett flertal gånger. Nu flög jag emellertid. Indien är inte bara stort, det är också otroligt heterogent. Fokus på Nepal blev ett sätt att koncentrera blicken, att begripa en främmande värld.

Nu hade jag sällskap. Vi var ett gäng som av olika anledningar intresserat oss för Nepal. Vi reste dit med ambitionen att skriva en bok. Någon sådan blev det aldrig och jag åtog mig att som redaktör slutföra projektet, skriva om och komplettera. 1975 var jag klar och fick hem 250 ex av ”Nepal – landet där kungen gjorde revolution”. Ett kompendium med 175 stencilerade sidor, elegant bundna i ryggen. Märkligt nog kom det nya upplagor två gånger med samma antal exemplar. Sista utgåvan tillverkades i Dhaka 1978.

Under resorna köpte jag kopiöst mycket böcker och läste nog de flesta. Nepal Booksellers vid Freak Street blev ett populärt tillhåll. Efter några besök och inköpta böcker fick jag ställa mig på andra sidan disken och sälja böcker till andra turister. Jag blev kompis med en av expediterna, en ung kille med en stor våg i håret. Jag lärde känna Madhab som senare startade han en egen bokhandel och blev känd som Bokhandlaren i Kathmandu.

Jag var också världsförbättrare, har jag förstått nu efteråt. Min mission var att visa andra hur världen ”verkligen” såg ut och hur människorna där levde. Min bild av denna verklighet var ju positiv och det var lätt att intressera och entusiasmera för att resa på villkor som liknade mitt eget sätt att resa.

Ordna en resa till Nepal?
När jag fick frågan om jag kunde ordna en resa till Nepal, svarade jag omgående JA. Det blev lappar på universitetet med inbjudan till föredrag med dia-bildsvisning. 1973 hade jag lämnat de uppfordrande doktorandstudierna och fått anställning på Statistiska Centralbyrån, drömarbetsplatsen för en sociolog. Således satt mina lappar även på SCB både i Stockholm och Örebro.

Föreläsningarna lockade många. Det jag erbjöd var studiecirklar i samarbete med Studiefrämjandet. Vi träffades i Stockholm, Örebro och Falun minst 10 gånger. Givetvis blev mitt kompendium om Nepal den nödvändiga grundboken som nu fick nu strykande åtgång. Tillsammans diskuterade vi hur resan skulle läggas upp.

Det blev en resa på sex veckor med avresa i oktober 1975. I juni samlades alla som skulle vara med på resan till ett seminarium en helg på Sigtuna Folkhögskola. Sex talare var inbjudna, biståndsarbetare med erfarenhet av Nepal, en läkare och socialantropologen Håkan Wahlquist, som senare blev intendent vid Etnografiska Museet och en SIDA-tjänsteman. Där kunde jag också berätta om väsentligheter som: Hur man gör toalett utan toapapper (med vänster hand) och hur och varför man (måste) äta med höger hand. Och jag tror mina anvisningar både accepterades och senare följdes. Tveksamt om jag skulle få samma acceptans i dag, men då var alla entusiastiska. Vi skulle ju resa på folkets villkor!

Många studenter var ressugna och gruppen växte till 36. Priset var 3600 kr, inkl flyg med Aeroflot, billigaste hotellen, 2:a kl tåg genom Indien och en entusiastisk reseledare under 35 dagar.

För mig var det inte möjligt boka något i förväg. Allt ordnade jag på plats. Och det mesta fungerade det, mot alla odds. Fanns det inte sovplats åt alla på de indiska tågen, så sov vi skavfötters. Och det kunde ta ett par timmar innan jag hittat lämpligt hotell. Hårt trampande cykelrickshawförare blev mina förtrogna assistenter. Den här tekniken för researrangemang inbjöd förstås till äventyrligheter. Aldrig glömmer vi som var med när tåget stannade på linjen mitt i natten för att kolet tagit slut…, jag hyrde en stor lastbil och under stjärnorna fortsatte vi mot nepalesiska gränsen. Eller den gången vårt tåg redan hade avgått…, ändå hann vi med! Vi sprang ikapp det långsamma tåget och hoppade på den sista godsvagnen. Vandringen mellan byar i Nepals gröna berg gjorde förstås starka intryck på mina medresenärer. Detta blev en viktig resa, en resa som påverkade våra fortsatta liv. Vi förstod saker som vi inte kunnat läsa oss till och de stora världsproblemen blev mer begripliga när vi kunde identifiera dem med människor vi mött.

Två år i Dhaka
Jag fick göra om den här resan ytterligare några gånger. 1976 fick jag jobb på SIDAs biståndskontor i Dhaka. Ett då mycket åtråvärt jobb. I Bangladesh trivdes jag alldeles utmärkt. Detta i motsats till de andra svenskarna och andra västerlänningar för övrigt. Jag gick aldrig till Nordiska Klubben och bara sällan till festerna där badkaren var fyllda med buteljer i isbad. Svenska ambassaden var känd för att konsumera mycket alkohol. Skattefri diplomatsprit såldes endast lådvis. I stället träffade jag bangladeshier på helgerna, Shah Jahan, Miss Neela Matin och Hasan Mansur. Tillsammans med någon av dem gjorde jag utflykter i alla vädersträck: Buss någonstans, min motorcykel eller lånade ambassadens landrower. Med Hasan gick jag ut på landsbygden från by till by, rakt fram i en riktning, låg över natten när kvällen kom och gick i motsatt riktning nästa dag. En härlig tid. Det var kanske då jag lärde mig att vanliga, fattiga människor, överallt(!), alltid är vänliga och gästfria. Och otroligt nyfikna förstås, de flesta hade aldrig sett en utlänning. Våld och otrevligheter finns kanske i staden, men jag har aldrig mött sådant ute på landet. Det var under ensamma nätter i Dhaka som min resefilosofi växte fram.

Seriöst alternativ till de vanliga turistresorna
När jag 1979 kom hem efter två år i Bangladesh, ville jag pröva på att vara researrangör på riktigt, dvs som ett företag. Jag kallade det Läs och Res. Töntigt namn, kanske, men ett sätt att redan i namnet tala om att det fanns ett bildningsmotiv i resan. Läsa in sig på resmålet och sedan få ut så mycket mer av resan.

Målsättningen var inte då, och har inte heller senare varit, att tjäna en massa pengar, att bli rik. Nej, jag ville erbjuda ett bättre alternativ i en bransch hårt präglad av ytlighet; Sun, Sea, Spirits, Sex, alltså badresan och den trista sightseeingresan. Jag brann för att ge människor möjligheten att möta verkligheten i fattiga länder, andra kulturer. Framför allt ville jag att fler skulle få möta människor som levde på andra villkor och få del i allt det härliga, spännande som undantagslöst inträffar när man vågar sig ut i verkligheten. Långt innan någon uttalade ordet eko-turism, var det en självklarhet att pengarna skulle gå till lokalbefolkningen. Det var hos dem vi bodde, åt hos och som hjälpte till som tolkar och bärare. Vi kom ju inte till turistorterna, bodde relativt enkelt, tillbringade en del av tiden ute på landsbygden. Ingen annan arrangör gjorde något liknande.

För mig var Läs och Res ideellt motiverat – jag ville göra något bra! Och så var det ända till 2015 då jag överlät företaget. Under hela tiden var min främsta drivkraft att resenärerna skulle få en resa som både gav nya kunskaper och existentiella funderingar. Mycket kraft lade jag också på att överföra det tänkandet till mina reseledare.
Läs och Res började sin verksamhet i juli 1979, strax efter hemkomsten från Dhaka. Jag brann för att starta ett företag och arrangera resor med ett fullständigt unikt koncept, men kunde inget om administration och marknadsföring, dessutom hade jag inte mycket pengar att satsa i verksamheten.
Mina tankar kring resande fanns där från början, resultatet av två år i Bangladesh och erfarenheter från mitt resande sedan 1969. De var grunden för resornas uppläggning och hur jag marknadsförde dem. Formuleringarna kanske slipades under åren, men filosofin förblev densamma.

Mycket snart upptäckte jag att det var svårare att intressera folk när det nu var ett företag som stod som arrangör. Ändå var mina kostnader för administration var fortfarande extremt låga, men det var en sak att få uppmärksamhet som resekompis än att få det som vinstdrivande företag. De första åren gick företaget också back, detta utan att jag tog ut någon lön.

Nu var det inte längre en fråga om stora grupper. I stället blev inriktningen den motsatta. Grupperna skulle vara små, från enbart fem deltagare till maximalt 16 personer. Små grupper tillfördes alltså resefilosofin.

Första ”katalogerna” 1980 och 1981. Vikta, stencilerade A4. Tydligt budskap!

Fram till 1983 var Läs och Res högkvarter belägen i mitt lilla hus vid Roslagsbanan, två stationer före Åkersberga. Jag ville göra allt själv och hade inte hade en aning om hur man skall driva en resebyrå. Rörande amatörmässigt, men med full kontroll och låga kostnader. Sovrummet var mitt kontor och texterna skrevs på en reseskrivmaskin, även annonserna. Tryckte gjorde jag själv med en alldeles underbar Gestetner elektrostencileringsmaskin. Tuber med svart, röd och grön färg samt färgat papper var mina verktyg när jag ”layoutade” de första årens resekataloger – en vikt A4. Hela rummet vibrerade av dunkandet när den spottade ut mer eller mindre kladdiga kopior. Ett helt underbart ljud! Min oprofessionella bakgrund gav nog en bild av töntighet, men blev samtidigt en styrka. Jag styrde aldrig ner i branschens invanda hjulspår med exotisk romantik utan erbjöd resor som intresserade mig själv i tron att även andra skulle gilla det jag själv gillade. Med tiden fick jag rätt.

Första resan till Nepal
Första resan gick till Nepal våren 1980. Kostnad 4500 kr för 34 dagars resa, inklusive allt utom mat. Då ingick också flyg och mitt erfarna ledarskap! Liksom tidigare resor hade jag inte gjort bokningar av hotell och tåg i förväg, men allt gick utmärkt, som jag minns det.

Nepal 1976. 35 deltagare uppställda vid hemkomsten tungt lastade med dyrbarheter

Bra pris för 34 dagars resa, kan man tycka. Visserligen var kostnaderna för hotell och tåg i Indien låga, men vi reste också enkelt. Billiga, delstatliga hotell i Indien och andra klass tåg upp genom norra Indien. Vi bodde dock på Kathmandu Guest House, den traditionella samlingspunkten för både diplomater och ryggsäcksturister i Kathmandu.
Under åren som kom blev det fler resor och fler resenärer. Som mest var vi 6 som jobbade på kontoret och tog hand om 1300 resenärer per år. Ekonomiskt växlade det mellan rejäla förluster och hyfsade vinster. Resandet ökade kraftigt, internet gjorde att alla kunde veta allt och boka vad som helst, var som helst i världen. Trodde man! Likriktningen av resandet fortsätter, fast nu är det resenären själv som googlar sig fram till turistmålen. Alltså – det finns fortfarande viktiga uppgifter för Läs och Res i framtiden.