Bild: Agne och Gun Hörberg i väntan på tåget

Av Gun och Agne Hörberg. Natur i Sydasien 2004. 5 resor

Vi upplevde i tur och ordning Chile med Pablo, Indien med Debabrata Mukherjee, Tanzania med Hamisi, Egypten med Soliman och Nya Guinea med Ignas. Faktiskt, våra bästa reseminnen har vi från de här resorna.

Resorna har varit fantastiskt lärorika och intressanta. Ert koncept att använda inhemska reseledare är suveränt bra och att hitta så fantastiskt bra och kunniga människor är en stor prestation.

Vi har kommit mycket nära människor i de olika länderna, bott i deras hem och insett att vi är väldigt lika, trots så skilda levnadsvillkor. Resorna har gett starka intryck. När vi tittar på natur- eller kulturprogram på TV från olika delar av världen, kan vi ofta referera till liknande upplevelser. Många middagar har slutat med att vi suttit länge och återupplevt minnen från dessa resor.

En händelse som aldrig går ur våra minnen är från Indien och Varanasi. Vi skulle avsluta vår vistelse där och ta oss till järnvägsstationen. Alla i gruppen, 12 personer, stod på trottoaren med ryggsäckarna. Deba haffade cykelrickshor för transporten. Han var noga med att vi skulle betala rickshorna efter indisk taxa, ville inte att de skulle börja jaga turister i stället för att vara ett transportmedel för invånarna. På grund av bagaget fick vi lov att ta varsin rickshaw. Alla utom Deba, Monica från Märsta och jag kom iväg. Vi fick vänta innan det kom fler rickshor på grund av att det var politiska demonstrationer, premiärministern skulle hålla ett valtal och gatorna fylldes snabbt av människor.

När vi fått tag i varsin rickshaw var huvudvägen blockerad av folk. Vi försökte att ta oss fram på sidogator mot stationen, även här blev det fullt av folk. När vi vid ett tillfälle försökte vända tippade Monicas vagn baklänges, tack och lov hamnade hon på ryggsäcken och skadade sig inte. Efter en lång slingrande väg ute i sidenvävarnas kvarter kom vi någon kilometer från stationen. Där var det helt stopp och vi fick lämna våra rickshor. Deba tog sin och Monicas ryggsäck och vi försökte tränga oss fram genom folkmassan. Det gick inte! Vi tog en omväg genom ett slumområde där det bodde mycket fattiga familjer och upp längs järnvägsspåret och över en järnvägsbro. Där såg vi gatan under oss mellan sliprarna, det gällde att inte trampa fel. Knappt hade vi kommit över bron när ett långt godståg passerade oss. Vad som hänt om vi varit kvar på bron vill jag inte tänka på, där fanns inget extra utrymme. Vi fortsatte ner mot gatan igen, men att gå mot strömmen av folk var inte möjligt. Vi fick gå i avfallshögarna vid sidan om vägen för att över huvud taget komma fram. Jag koncentrerade mig på Debas fötter och tog ett steg i sänder där han satt sin fot. Vi kom fram till perrongen och träffade resten av ressällskapet som varit oroliga för vad som hänt oss. Jag var helt utmattad.

Tåget var inställt!

Vi fick ta varsin rickshaw tillbaka till hotellet och vänta till nästa dag. Några mils resa med buss till en annan station från vilken Deba lyckats fixa biljetter åt oss för vidare färd mot Agra. Tåget var nästan fullbokat, så vi fick sprida ut sällskapet i olika vagnar med olika standard.

Debas sätt att lösa problemen med att ta oss fram till stationen i kaoset som rådde och att nästa dag få oss med på ett annat tåg var en otrolig prestation. Ingen svensk reseledare hade lyckats med detta.

Natur i Sydasien nov 1999

Av Leif Delén. 9 resor

Genom en bekant fick jag tips om L&R i slutet på 90-talet. Jag hade kommit underfund med att mitt liv fram till dess kretsat kring min familj, min officerskarriär och mitt jordbruk, vilket så klart inte gett utrymme till så mycket fritid.

Tipset kom i rätt ögonblick, då jag efter flytt och pension började reflektera kring vad jag saknat i livet fram tills dess – ledighet och uppleva världen utanför min dåvarande ”bubbla”.

Hade då börjat praktisera klassisk yoga så mina första resor gick till Indien. Jag anträdde min resa med mina västerländska argusögon och träffade en av de största människorna jag någonsin mött, Debabrata Mukherjee, som tourleader. Fast det insåg jag inte då. Han blev dock senare en person, som påverkat mig oerhört mycket.

Vi reste i Nepal med naturupplevelser och tigrar, och Debba som fixade allt, vilket sannolikt varit omöjligt för många andra. Debba lånade elefanter med förare från skogsbolaget för våra djungelturer. Senare under resan passerade vi gränsen mellan Indien och Bangladesh. Det var strejk och en upprorisk stämning vid båda sidor gränsen. Situationen var otäck, men med Debba i spetsen  plöjde vi rakt genom uppretade folkmassor och förbi handlingsförlamade tulltjänstemän. Folk vek undan och öppnade en frizon för oss när vi plöjde fram på kolonn.

Ett annat starkt intryck var en tiggande människa utan ben och armar och bomullstussar i ögonhålorna, men som satt och log! Jag blev väldigt illa berörd och kunde inte förstå varför han log i sin situation. Debbas förklaring var att han var nöjd efter sin återfödelse och detta tillstånd berodde på hans karma från tidigare liv. Han var helt införstådd med att allting bara kunde bli bättre i nästa liv.

Jag ställde hela tiden frågor och gjorde påståenden, men fick ingen respons. Debba svarade endast med ett kort budskap, typ ”Du har alla svar inom dig”! Ingen interaktion alltså. Så höll vi på hela tiden, varför jag till slut försökte undvika att gå i klinch med honom.

En kväll skulle vi övernatta på en lodge i djungeln. Jag hade varit så upprörd över hans beteende under lång tid att jag ville gå av min frustration. Jag frågade om det var ok gå iväg längs flodstranden. ”Du vet det finns tigrar där. Du går på egen risk”. Men det stoppade inte mig. Jag ägde ett problem som jag inte kunde hantera utan gick självsvåldligt. Kom tillbaka lugn.

Jag var upprörd mest hela tiden under resan och tyckte det var skönt när vi skildes åt efter en månads resa genom Nepal/Bangladesh/norra Indien.

Påföljande sommar satt jag och mediterade, varvid jag fick en känsla att jag ville åka tillbaka till Indien och resa med Debba en månad till. Sagt och gjort, jag bjöd med min dotter som  avlastning, men relationen med Debba fortsatte som tidigare. Jag kunde dock under hela tiden koncentrera mig på resans innehåll och njuta av upplevelserna.

Nu till det otroliga. Två år senare slog alla Debbas klokheter ner som bomber i mig. Jag hade motarbetat att ta in dem i mitt sinne tills först nu. Jag hade hittat svaren inom mig själv!