Jag har alltid tyckt om att gå långt

 Av Boel Hagenblad, Great Himalayan Trail

När jag träffade Christian (min sambo) upptäckte vi att – ut och gå – är något som vi båda älskar att göra.

I slutet av 2010 hade Christian börjat planera sitt stora äventyr, en resa till Dolpo i Nepal. Långt bort, svårtåtkomligt, högt upp i Himalaya med en vandring på flera veckor. Han visade bilder, filmer och pratade om detta äventyr som nu skulle gå av stapeln. Det skulle bli en storartad resa. Och skulle jag inte följa med? Jag hade sex veckors semester, men kunde inte tänka mig att lägga fyra veckor på ett enda resmål.  

– Absolut inte, det går inte!

Christian åker iväg och det går veckor innan jag hör något. Inte förrän han är åter i Kathmandu och ska börja hemresan, hör jag av honom. Jag hämtar honom på Arlanda, en smalare och mer solbränd man än den jag vinkade av, fyra veckor tidigare.

Vi satt på kvällarna och tittade på bilderna från Dolpo.  Vidderna, människorna och själva vandringen griper tag i mig och jag säger,

– Å, jag vill också åka dit, jag vill också vandra där.  Varpå Christian säger ”Nu är det så, att det är en stor buddistisk festival nästa år i Shey Gompa i övre Dolpo, som jag vill besöka – vill du följa med?”  Nu tvekar jag inte en sekund,

– Ja, jag vill åka med!

Det visar sig att fler är intresserade av att åka till Shey Gompa, ett berömt kloster i nordvästra Dolpo. Totalt blir vi sju personer som åker iväg till Nepal i juli 2013.  I Kathmandu-dalen träffar vi ett annat gäng från Läs och Res som kommer från Tibet.  En kvinna säger att vandringen på hög höjd, var tuff, speciellt eftersom hon var förkyld.  Jag har ingen aning vad detta innebär eller hur det känns, tänker bara – hur svårt kan det vara?

Vi börjar vår två-veckorsvandring från Jomsom mot Shey Gompa. Det går upp, upp och upp i början.  Naturen är fantastisk. Dagarna består i att äta, gå, sova och försöka orka ta in alla intryck.  Jag sover tio timmar per natt och vaknar totalt utvilad varje morgon, behöver inte tänka på något – behöver bara gå. Livet är plötsligt så enkelt. Ingen telefon som fungerar, inget internet, jag behöver inte tvätta mig så ofta. Det är för kallt för att tvätta håret och det tar för lång tid att torka.  Men jag har hjärnkoll på fötterna.  Blåsor och skoskav är förödande. Mina plåster – och fotvårdspåse väger minst ett kg. Det är tufft att vandra, riktigt tufft, ibland är det flera pass på över 5 000 meter. Jag tar myrsteg, 20 steg åt gången för att sen vila.  IMG_4596Nu förstår jag vad kvinnan pratade om – hur tufft det är att gå på så hög höjd. Men jag har inga problem med höjden, ingen höjdsjuka.

Vi kommer fram till Shey Gompa och får uppleva en fantastisk festival.  Börjar bli förkyld och hostar, hostar.  Men snart skall vi resa hem och jag tänker,

– Aldrig mer något så här jobbigt!

Planenligt blir vi hämtade med helikopter och flyger mellan bergen till Dunai för att sedan fortsätta till Pokhara och Kathmandu.  När vi passerar sjön Phoksundo, en klarblå safir vid byn Ringmo, ser jag stigen längs bergssidan och vet att Christian gick där för två år sedan.

– Å, där vill jag också gå!

Efter hemkomsten har jag ett annat perspektiv på livet. Jag byter jobb, går ner i tid och tänker mycket på Dolpo och Nepal.  Känns som om jag blivit bergtagen och börjar snart planera för att att resa tillbaka till Dolpo. Har förträngt hur jobbigt det var – tänker bara på den underbara naturen, människor vi träffade, byar på vägen och det enkla livet jag fick uppleva.  Kan Christian tänka sig att åka tillbaka?  Jo, det kan han visst.  Nästa år 2014, reser vi tillbaka med ett större gäng som nu ska göra ”The Great Himalayan Trail”.

Det är absolut lika fantastiskt som första resan och när vi passerat Kang La på 5 500 meter och är på väg ner mot Shey Gompa börjar jag nästa gråta av lycka.  Vi fortsätter mot byarna Saldang, Shimen, Tinje, Koma och Charkabhot.  Vi går, äter och sover. Träffar fantastiska människor i byarna och blir alla bergtagna på olika sätt.  Ett sällsynt snöoväder gör att vi måste avbryta resan i Charkabhot med endast fyra dagars vandring kvar. Just då känns det ganska bra att få åka helikopter sista biten till Jomsom.  Skriver i min dagbok – jag kommer aldrig mer att göra om något så jobbigt!  Men det dröjer inte länge förrän jag känner – Å, jag vill tillbaka! Jag gick ju inte hela vägen!

Tillbaka kom jag. Denna gång blev det en vandring i östra Nepal.  Även denna gång skrev jag i dagboken – Det här gör jag inte om, alldeles för jobbigt!  Nu drömmer jag om Dolpo igen.IMG_6882 ca 5 MB

The amazing story of catching a leopard inside Kirtipur Town, Kathmandu valley

by Shekar Dangol, tourleader Läs & Res

Min egen erfarenhet av leoparder är ringa. Jag har nog sett alla stora, allmänt kända djur, i Sydasien. Dock inte leopard. Så det vet jag – den är synnerligen skygg. Däremot har jag träffat en man som attackerats av leopard: Hemska riv och bitmärken och så svårt handikappad att han knappt kunde gå. Leoparden är alltså inte så sällsynt som många tror. Den finns sparsamt i skogar över hela Sydasien. Att en leopard kommit in i en stad i Kathmandudalen har inte tidigare skett. Åtminstone inte så länge någon kan minnas.

I played the main role to save a leopard from being killed by people and people being attacked by it on 8th February. I am glad that I could handle this risky business successfully through my experience from my wildlife safaris in Chitwan, Bardia and also trekking. Thank you Christian for giving me an opportunity to work with Läs och Res. If I had not been there, there would surely have been a serious accident.

A female leopard about 55 kg strayed into densely populated Kirtipur market and was hiding under the staircase outside a house, just 50 meters above Nayabazaar, the busiest market of Kirtipur, after being chased and stones pelted by some locals. It may have come from the nearby forest to take stray dogs from streets.

As soon as I heard the news I rushed to the site about 7:45 am, thinking that the leopard must be saved and there should be no human casualties as well.  When I reached the spot, a group of excited people outside the house and a small team of police force were present. They did not know what to do. The terraces, balconies, and windows of neighboring houses were filled with people making noise. As soon as reached the spot I told the police to move away people from the site and keep them at a certain distance. I talked to the owner of house not to panic and offered a help to entrap the leopard. He let me into his house. I also introduced myself to police and told what I do as my profession. They believed me and let me handle the case.

I observed the situation and thought of trapping it in one of the rooms inside the house. We tied a rope to a door thinking that we would pull it when it would enter the targeted room. We also kept open the door of the toilet beside the staircases outside the house thinking that it could also be trapped there. We waited and waited, the owner of the house pelted some stones from upstairs, I stopped him to do so and told him to be patient and quiet. However there was lot of noise from the surrounding. Because the leopard was scared and hiding quietly, it made me think that it was probably already gone or waiting for dusk to sneak away.

I told two locals to stay with me to help. I opened the door of the house to check the leopard hiding under the staircases just 1.5 m away outside the back door. I could not see it, but I didn’t go out the stairs to check because of high risk. However, one of the locals did it even though I told him it was too risky. He did it very quickly and found that it was still there.

Finally, I thought of another idea to trap the leopard. Because the cement made staircase was open only from one side, I thought of blocking the hole with a big and strong plywood. We made the plywood ready and informed the police we were ready to do it, but the police in charge didn’t let us do it. The authorities of the in zoo Patan were already informed before I reached the scene. They had left their office but were caught in traffic jam. They arrived three hours later and started to get the tranquilizer dart ready which took another half an hour.  The leopard was still in the same little dark hiding place,despite that the mass of people was close. Maybe 300 persons.  They could not shoot the dart as it was well hidden except showing its tail a few times.

Finally, I convinced the senior veterinary technician, the head of the rescue team to block the staircase with plywood. I told them no more time should be wasted as it might run away and create havoc in the crowd of people outside. They agreed. I told them that four persons would do the job; me, two locals, and a police. I instructed them how exactly we had to execute the job of trapping as it was risky. We all put on motorbike helmets and one of the team members from the zoo was ready with a thick blanket to cover the leopard just in case the beast attacked.

I opened the door, took the plywood slowly without dragging it on to the stairs and dropped it swiftly beside the hole while the three assistants immediately followed me and kept pushing the plywood from the sides of three corners. That was it! The job was successfully done in 5 seconds! The plywood was drilled to make two small holes, one for torch light and another for darting. After two darts the leopard was sent to the zoo in Patan. The leopard was displayed about one minute to the massive crowd curiously waiting outside the house to see it. According to the zoo authority it would be released to Bardia or Langtang national parks after custody in the zoo for a few months. As a reward, I have got a lifelong free entrance to the zoo in Patan. I will go there soon to see my new friend!

Here is the link of the video made outside the house after it was darted.