Vilse i Calcuttas byråkrati

Jag har kommit till Calcutta efter att ha liftat till Indien 1969. Den 9.7 har jag anlänt med morgontåget från Varanasi.

På Howrah Station vräkte regnet ner. Satte på mig regnstället med effekten att jag istället blev våt inifrån av svett. Redan då var Howrah världens största järnvägsstation. Som så ofta under resan var kontrasten stor mellan det positiva – allt fascinerande, och det negativa – allt skrämmande. Men jag ville bara ha ett hotellrum. Spårvagn över den branta Howrah Bridge där all trafik måste samsas över denna enda bro över floden. Fotgängarna var snabbast. Efter att ha letat länge i regnet tog jag in på ett lortigt ställe för 4 Rupies natten.

”Min by i djungeln”, var min nya idé och jag satte omgående igång med att leta information och tillstånd. Väldigt romantiskt och lite larvigt. Det insåg jag faktiskt redan då, men det skulle leda till mitt första besök i Ganges delta vid gränsen mot Öst-Pakistan. Alla avrådde, området var restricted, dvs det krävde särskilt tillstånd och var allmänt very dangerous. Nästa dag blev helt enastående.

Först gick jag till Governement of India Tourist Bureau för att höra om jag kunde lämna bagage där – det var inte möjligt.
Gick till Singhs resebyrå strax intill hotellet för att höra när båten gick från Port Canning – det visste de inte.
Gick till Mr Terry vars adress jag fått i Iran – han var inte hemma.Gick till Governement of West Bengal Tourist Office – men ansvarig skulle komma först kl 13.
Gick till Bank of Paris för att höra om jag kunde deponera pengar där. Efter en halvtimmes samtal med den franske chefen – pas possible.

Klockan var över ett och jag gick tillbaka till turistbyrån. Nu hade Mr K. P. Bose kommit. Han berättade att han levt i 33 år just på den plats som var mitt mål. Han förklarade också att mitt projekt var helt livsfarligt – they are all maneaters, tigrarna alltså. Och i deltat, Sundarbans finns det gott om dem. Förra året dödades 46 människor enbart i Sandeshkhali Forest Division. Naturligtvis inget som fick mig att tveka. Tvärtom! När han blev upptagen i telefon lyckades jag snabbt rita av hans karta som också den var restricted.

Nu skall jag således, om jag bara får mitt tillstånd från Forest Department, först åka tåg till Port Canning, därefter motorbåt till Gossaba där skogen börjar på andra sidan en av deltats många flodarmar. Den sista biten måste jag hyra en båt över till Shaskatnali Forest Station. Tillståndet ja! Spårvagn i trekvart till Governement of India Forest Office.

Men chefen för 24 Division var bortrest och jag ombads komma tillbaka om en vecka. Förklarade min svåra tidsbrist och såg nog väldigt ledsen ut. Över huvud taget såg jag nog mycket trevlig och sympatisk ut, håret någorlunda kortklippt och rakningen perfekt. Inställsamt – absolut!

Nåja, eftersom jag inte kunde träffa Mr Basu, så kunde jag alltid fråga Mr Misra på ett annat forest office, om han kunde hjälpa mig. Dit åkte jag först med spårvagn, sedan med en fullastad buss där mina byxor revs upp, för att slutligen gå i en halvtimme.

Väl där fick jag först redogöra för mitt ärende för vaktmästaren, därefter ville sekreteraren veta mitt ärende innan jag till sist fick träffa Mr Misra och dra mitt ärende för tredje gången. – Very much impossible this time of the year and without a gun? The tigers – so many of them!

Herr Misra var dock en vänlig man, även om kände sig bunden vid alla de förordningar och inofficiella regler som gäller för indisk skogsförvaltning. Skrivbordet var prydligt ordnat, men belamrat med tjocka travar med dokument ombundna med tygband och på hyllorna trängdes mängder med sådana dokument-dossier. Att de var äldre syntes på spindelväven. Han föreslog först att jag skulle gå tillbaka till 24 Division, men fick tydligen en idé, och ringde i stället en några samtal. Först lovade han mig tillstånd för att vistas där under en dag, men efter att jag förklarat vikten av mitt besök och den positiva uppmärksamt detta skulle ge i Sverige för den indiska naturvården, så fick jag till sist mina önskade tre dagar. Vårt samtal tog en och en halv timme, men jag skulle få det tillstånd jag jobbat så beslutsamt för att få. – Just come back after two hours!

Under tiden gick jag till ett riktigt bra matställe och åt mig proppmätt. När jag fått det åtråvärda tillståndet med flera stämplar och signaturer, nämnde Mr Misra något om en tip for me. Låtsades inte förstå, men lämnade ändå Forest Department med lite skav på samvetet. Svårt att somna på kvällen när huvudet var fullt av tankar och dimmiga planer.

Om att gå vilse

Bild: Yazd stadsplan

Vilse i den främmande staden eller mörka skogen är väl i princip inte kul. Men ändå, jovisst det kan bli en höjdpunkt under resan och alldeles säkert den roligaste historien. Några resenärer har beskrivit hur det kändes att vara vilse och skulle uppenbarligen, så här i efterhand, absolut inte velat vara utan den upplevelsen.

Att gå vilse är knappast ett aktivt val. Man klantar sig och så plötsligt hittar man inte tillbaka eller missar målet för vandringen. Hotellets visitkort i bakfickan eller en kompass är enkla garantier för att komma rätt. Men om solen inte är på väg ner, släpp kontrollen och njut av oplanerade möten och överraskande händelser.

Mitt bästa vilse var i ökenstaden Yazd i centrala Iran. I dag en ganska stor stad med en halv miljon invånare med en historia som sträcker sig bakåt i 5000 år. Husen i den gamla delen av staden är fortfarande av lertegel. Överallt ser man vindtorn byggda för att kyla ner det underliggande rummet under den heta sommaren. Under marken leds vatten från bergen i qanater. Här gick jag rejält vilse 2005.

Jag gick ensam på en av de stora moderna gatorna på väg tillbaka till hotellet efter att ha fotograferat moskéer i morgonljus. Tog en genväg och vek så in i en smal gränd. Efter att ha gått högst 50 meter in i den gamla bebyggelsen var jag förlorad, chanslös att hitta tillbaka. De smala gatorna är sällan raka och likanar vindlande stigar i skogen. Ibland var de överbyggda och ofta slutade gatan vid en port. Katastrof för en svensk stadsplanerare!

Mycket att titta på och fotografera. Hantverkare och passerande kärror dragna av två män, vagnar med snabbt trippande åsnor och kvinnor i chador. Satt länge och tittade på en afghansk man som arbetade med att förtenna husgeråd. Så effektivt, så vackert. Tog flera bilder medan han arbetade. När jag skulle gå stoppade han mig och gav mig ett vackert durkslag. Protesterade förstås och försökte betala, men nej! Använder det fortfarande ofta.

På ett annat ställe fanns en liten industri där man malde och paketerade henna. Arbetarna var helt gröna över hela kroppen. Fascinerande! Köpte en stor påse, som jag däremot knappast använde senare. Det blev lunchtid och mitt på gatan brann en eld under en gryta med minst en meters radie. I grytan låg ett helt får och puttrade tillsammans med diverse grönsaker. Det skulle bli fest på kvällen och jag var inbjuden. De skar av en rejäl bit och det tillsammans med det ljuvliga iranska brödet blev min lunch. Betala? Otänkbart!

Detta och mycket annat, som jag glömt, fick jag vara med om just för att det var slumpen som styrt min väg. Med en uppgjord plan eller med en inhyrd guide eller med en sightseeingbuss hade jag inte mött de här människorna, inte fått alla de här små äventyren. Hade förstås fått något annat, men knappast lika intressant.

Redan i mars var hettan svår mitt på dagen. Svetten rann och jag funderade på hotellets kalla vatten. Men hur hitta tillbaka genom labyrinterna? Hotellets namn var på persiska och adressen var svårbegriplig. Måste ha sett beklagligt vilse ut för folk kom fram och försökte hjälpa mig. Utan att veta var jag hörde hemma och dessutom på persiska, så var min belägenhet kritisk. Men jag hade ju en bild på hotellet i kameran! Folk log och skrattade, lättade över att problemet var löst. Två småpojkar guidade mig i 200 meter – och där var det ju!

På tvärs med resebranschen

………….om sälj och klagomål

Idealism som drivkraft tror jag på. Som företagare måste jag (ärligt) kunna säga till en presumtiv kund att det jag marknadsför och säljer är bra, givetvis också förklara vad som är bra, med den inlevelse som enbart kommer ur den egna övertygelsen. Därför har jag också många gånger sagt Nej – det här är inget för dig! (förhoppningsvis artigt formulerat). Jag ville aldrig ha resenärer som inte delade mina värderingar eller jag inte trodde förstått informationen om resan. Läs och Res blev t o m anmäld till ARN (Allmänna Reklamationsnämnden) av en person som jag vägrade låta följa med på resan. Kanske inte den sälj-strategi som lärs ut i alla de reseproducent-utbildningar som numera finns överallt. Därför blev jag den intressantaste researrangören bland människor som var intresserade av ”omvärlden”. För ganska många den enda tänkbara resebyrån, och endast i konkurrens med den egenproducerade resan.

Marknadsföringen av resorna skulle inte enbart locka med spännande äventyr och exotiska möten, utan också tala om ansträngning, enkla hotell och den osäkerhet i planeringen som är en självklarhet för den som rest på landsbygden i fattiga länder. Jag ville både locka den nyfikne och samtidigt varna för att det här var långt ifrån en vanlig semesterresa. På så sätt blev rekryteringen av resenärer självselekterande. På så sätt blev de allra flesta resenärer också nöjda med resan och kom tillbaka på flera resor. Nu känner jag mig ödmjukt tacksam inför det faktum att det var så många människor som gjorde så många resor med mitt företag. Rekordet blev 23 resor.

Trogna resenärer blev utmärkta informationsspridare. Nya deltagare hade oftast fått tipset av tidigare resenärer. Annonser tror jag kan tjäna som en påminnelse, men de var sällan den enda informationskanalen. En sol och badsemester kan man nog sälja med färglada bilder, men jag ville sälja en idé, något mer än bara resan!

Visst blev det tok ibland och besvikna deltagare kom tillbaka hem. Om skulden kunde tillskrivas mig och mina medarbetare, så var det egentligen ganska enkelt: Be om ursäkt, förklara omständigheterna och betala en generös ersättning. De som först var missbelåtna blev nu istället återkommande kunder.

Men det fanns också de som kom hem besvikna, t o m förbannade. Då kom de verkligt svåra klagomålen, de jag såg som oberättigade. Skulle jag acceptera deras uppfattning och betala ut en kompensation? Det hände nog att jag betalade ett symboliskt skadestånd bara för att bli av med en besvärlig människa. Men jag tog också konflikter som kunde leda till långa diskussioner i brev och mejl. Några lät jag gå till ARN och där fick Läs och Res alltid rätt! Utan undantag. R S blev en kändis med många långa inlagor till ARN som han också publicerade på internet i syfte att skada företaget. Han var med på 11 resor och klagade i efterhand på flera stycken samtidigt. Genomslaget blev i alla fall så stort att flera personer som var på väg att anmäla sig till en resa ställde frågan: ”Är R S anmäld på resan?”

Lite tillspetsat – man skall inte bry sig om de som klagar! I stället lyssna mer på de som är positiva och förklarar vad som var värdefullt för dem. Allra viktigast: Tänk också på alla de som inte hör av sig, inte svarar i en utvärdering. Är man nöjd hör man inte alltid av sig, eftersom det man fick av resan var i enlighet med förväntningarna.

Ett litet exempel i min närmiljö: Nacka Kommun bytte ut belysningen längs en populär gångväg genom skogen. De tidigare lamporna gav ett vackert, dämpat gult ljus. De nya strålkastarna lyste upp vägen och den omgivande skogen med ett starkt vitt ljus. Som om skogen låg i snö. Förargad ringde jag kommunen: – ”Vi har fått klagomål på att belysningen var för dålig”. Hur många klagomål? Efter en stund återvände tjänstekvinnan: – ”En äldre dam har framfört det här klagomålet”.

Skulle jag ringt och meddelat att jag älskar de där lamporna? Så är det ju, man klagar inte på sådant man är nöjd med. Och en osäker, räddhågsen ansvarig handlar utifrån att en enda missnöjd person hör av sig. Själv var jag missbelåten och säkert många andra, men man ringer ju inte upp och talar om hur förtjust man är med olika förhållanden i sin kommun. Kanske borde man göra det, och nog vore det lite roligt att chocka en kommunaltjänsteman med lite positiv kritik.

Likadant tror jag det fungerar också i resebranschen. Man ändrar det som klagas på. Resultatet blir en slätstruken semester med perfekta rum, vita stränder, svensk standard, svenska normer och en skamlös servil betjäning.

Ryggsäck, pass och pengar borta

………….fortsättning på ”När jag liftade till Indien 1969”

bild: Återbesök i Afghanistan år 2000.

Jag har lämnat Kaspiska Havet och liftar österut. Trafiken är nu gles, en långtradare med två chaufförer stannar. Den ene är storväxt, den andre väldig. Bara några ord på engelska kunde de, så det blev ganska tyst i hytten. Efter några timmar kör bilen ut på vägrenen och stannar. Matpaus förklarar de genom att leende peka på ett rejält paket med bröd och ost. Lite osäker borde jag varit, men lämnar ryggsäcken i hytten. Bjöds generöst och vi går tillbaka till bilen.

Ryggsäcken borta! Minns jag skrek på ett sätt som det inte behövdes ett språk för att förstå. Rusar in i skogen. Chaufförerna följer. Där låg Fjällrävenjackan som åkt av ryggsäcken. Fortsätter längre in i den låga risiga skogen. I buskarna står två män med kniv i hand och ryggsäcken mellan sig. Den store chauffören kommer fram flämtande. Han tvekar. Då kommer den väldige. Jag beordras tillbaka mot bilen, han föser undan sin något mindre kollega och rusar rakt på männen. Vad som sedan hände vet jag av naturliga skäl inte. Och vill väl egentligen inte heller veta. Bara att ryggsäcken lades i mitt knä och att den störste satte sig för att köra. Men han körde inte. Händerna på ratten, lade huvudet på händerna och började gråta. Efter en stund lyckades han förklara sin förtvivlan att det var iranska män som gjort detta mot mig. Jag satt tyst och hade inte längre en tanke på att jag alldeles nyss befunnit mig nära den totala katastrofen. Detta är nog det sista jag glömmer från denna min första resa. Allt kändes overkligt och Gud var nära. Allt fanns kvar förutom min svenska flagga. Tilläggas kan så här i efterhand att mitt pass och pengarna låg i ryggsäcken.

Släpptes av på något litet ställe, trafiken var gles, så jag tog bussen till Marshad. Det var första gången jag betalade för transporten och jag skulle inte vidare lyfta tummen och visa ”Indien-skylten”. Jo, på hemvägen när pengarna helt tagit slut, men då var läget ett annat. Tror inte det var av klokhet eller rädsla som jag lade ner tummen. Trafiken var annorlunda med få privatbilar och det kändes inte helt bekvämt att be fattiga människor om gratis transport. Lifta med lastbilar gick nog bra, men här betalade man för sig. I Marshad stannade jag en dag för att besöka den Blå Moskén, den stora vallfartsplatsen. Väl på plats möttes jag av beskedet ”Only muslim”! Fick alltså stå utanför och kika in, se grupper av pilgrimer som strömmade in i den vackra helt blå moskén. I dag besöker vi den på våra resor utan några problem.

På 24 timmar till Kabul

Nästa dag hyrde jag tillsammans med några franska hippies en bil till Afghanska gränsen, vilket inte var så långt. Framme vid gränsen blev det diskussion om priset. Upprört, otrevligt, galet. I ett obevakat ögonblick smög en av fransmännen fram, öppnade tanklocket till bilen och hällde i socker. (Motorn kommer att skära). Själv tog jag mig snabbt till tullbyggnaden där det fanns gott om uniformerade killar. Nu gav jag igen och tackade iranska män för hjälpen när min ryggsäck blev stulen. En liten engelsktalande polischef med ovanligt stor turban, log milt medan han drog sitt finger långsamt över strupen. Jag hade god anledning att snabbt gå över gränsen, visa upp mitt afghanska visum och betala lite extra för att bussen till Herat skulle köra meddetsamma fast den ännu inte var fullsatt. Undrar hur det gick för de franska hippisarna! Vägen var usel, bara svagt definierad i den torra marken, utan något som helst grönt inslag. Framme efter midnatt.

På morgonen drog jag undan gardinen från fönstret i mitt rum på andra våningen i Herat. Utanför en bred väg där ryttare rev upp moln av sand när de red förbi i hög fart. Alla i traditionella kläder; långskjorta, pösbyxor, vilt skägg och stor turban. Mäktigt, men också skrämmande. Alla bar vapen. Så klädde jag mig själv när jag senare, år 2000, gjorde en tre veckors resa i Afghanistan. Fick uppenbarligen en del uppskattning för att jag tog till mig deras kultur. Fast jag var obeväpnad.

Förmiddagen tillbringade jag med att strosa längs de dammiga gatorna. De berömda Afghanpälsarna med ullen vänd inåt frestade. Så vackra med broderier på de fina skinnen och säkert sköna att ha på sig när temperaturen sjönk långt under fryspunkten och vindarna piskade under vintern. Lite senare köpte jag en sådan i Kabul. I butikerna fanns också antika vapen; vackert ornamenterade knivar, kroksablar som säkert använts flitigt av tidigare ägare och urmodiga skjutvapen med flintlåständning. Jag erbjöds en modern tjeckisk pistol för 17 dollar och då ingick även ammunition. Lite frestad var jag kanske, men med tanke på alla tullkontroller som skulle passeras, tackade jag klokt nog nej.

Bild. Min favoritaffär i Kabul. Denna pistol är nu i min ägo

Bussen till Kabul, södra vägen via Kandahar, tog 24 timmar, inklusive pauser med chai och mat. Förhoppningsvis också byte av chaufför. Stjärnklart förstås och stor måne. Stopp i natten; alla passagerarna in i ett skjul upplyst av stormlyktor. Långskäggiga män med sjalar virade kring det stripiga håret, rökte vattenpipa och sippade på te. ”What do they smoke?” frågade den andre utlänningen på bussen, en amerikansk hippie. Mitt svar var givet, ”hashish of course”. ”May I try” frågade han med ivriga ögon? Jag gick bort till några av männen och lyckades förklara den intressanta situationen. En av männen vände sig till amerikanen och höll upp munstycket – ”very good hashish, you try”. Fällan var gillrad! Han rökte på med kraftiga halsbloss, blev lummigare och lummigare och fick till sist ledas ut till bussen för vidare transport. I bakgrunden hörde vi de våldsamma skrattsalvorna från de gamla männen. Naturligtvis fanns det inte ett spår av hasch i piporna, bara de grova bitarna av lokal tobak. Självsuggestion kan vara riktigt praktiskt, något jag själv ibland praktiserar. Så har jag hemma en burk som innehållit starka sömntabletter. Max 10 mg per dygn står det på etiketten. I den burken har jag lagt diverse Alvedeon, Bamyl, etc. Sedan, om jag inte kan sova, så tar jag en dubbel dos. Funkar bra.

….fortsättning följer!

Vilse i regnskogen

Källa: Vilse i regnskogen