2 böcker blir det

För två år sedan trodde jag det skulle bli EN bok, i stället blir det TVÅ! Förlaget ville ha det så.

Vuxna frågar det lilla barnet och ler glatt när de får svaret.

Vad skall du bli när du blir stor?”

När jag var 10 år och gick i fjärde klass, svarade jag:

Forskningsresande!

Så blev det väl inte, men, ändå.

Vägen till Indien

— om den sköna konsten att lifta

Kommer i början av hösten och handlar i första hand om när jag liftade till Indien 1969. Och kom tillbaka. Resan blev starten till ett livslångt engagemang för världen och för resande. Inte så mycket om platserna jag kom till, mer om tankar och erfarenheter under resan, men också om slutsatser jag kunnat göra först nu. En måste-bok för dig som är intresserad av resande och turism eller som rest med Läs och Res.

The Läs och Res story

— hur jag missade tåget, men ändå hann med

Den andra boken bör vara klar vid tiden för julklappsinköp.

Under 37 år drev jag Läs och Res och ordnade där resor som hade ett inslag av ”forskningsresor”, eller resor där syftet var att lära sig något – och att upptäcka! I den här boken berättar jag om företagets och resandets förändring och allt jag fått lära mig.

Du får Läs och Res märkliga historia, hur allt började med studiecirklar och föredrag med dia-bildsvisning i mitten av 70-talet . Nu har jag snart skrivit färdigt och häpnar själv över vad jag skrivit

Du får också mina resenärers berättelser. Och reseledarnas berättelser. Tokroliga berättelser varvat med djupa existentiella funderingar och när resan gick helt fel. Garanterat läsvärt.

Jag hade en dröm – Dolpo!

Great Himalayan Trail

Redan på 1970-talet hade jag en dröm – att få komma till Dolpo i Inre Himalaya. Vad doldes där? Jag hade en karta över mellersta Nepal där det området var markerat som vitt. På gamla kartor betydde en vit fläck på kartan att området var ”outforskat”. Bara en sådan sak lockade!

Förklaringen fick jag långt senare: Kartan var hemlig och Dolpo förbjudet att besöka (även för nepaleser). Skälet till detta var att tibetanska flyktingar bedrev ett gerillakrig mot kineserna i Tibet från baser i Dolpo. CIA hade ett flygfält i Dolpo där de under stor hemlighet på nätterna flög in materiel och förnödenheter från Thailand.

Men nu hade man öppnat Dolpo för turister. Nu ville jag förverkliga min ungdoms dröm. Inre Himalayas stenöken bebott av ett tibetanskt folk med en förbuddistisk kultur. Världens högst bebodda område. Klart det lockade mig!

Klart jag skulle ordna en gruppresa till Övre Dolpo. Slagningar på Internet visade att det fanns några arrangörer i Kathmandu som ordnade den vandringen. Skrev till samtliga och begärde uppgifter och prisförslag. Svar kom från 3-4 företag. Efter att ha läst deras resplaner och konstaterat att det hela skulle kosta förskräckligt mycket, så gjorde jag ett flertal ändringar. Jag krävde att det skulle vara jakar som bar packningen och att resenärerna skulle utspisas med inhemsk, lokal mat. Att använda jakar i stället för hästar kostade mer, men med lokal mat kunde de ändå sänka priset ganska rejält. Jag bestämde också att själv ordna alla arrangemang i Kathmandudalen. Det blev billigare och jag kunde ordna det precis som jag ville ha det.

Resan skulle börja med flyg från Kathmandu till Nepalganj i sydvästra Nepal. Därifrån är det inte särskilt långt till den nationalpark som anses vara landets bästa, kanske hela Sydasiens bästa. Så jag lade till två dagar i Bardia National Park.

I Nepals nationalparker är det tillåtet att gå till fots, i Indien måste alla turister sitta i en jeep eller rida elefant. Därför rekommenderar jag alla som verkligen är naturintresserade att välja Nepal.

Uppleva naturen kan du aldrig göra från ett fordon – du måste trampa marken.

Efter att prutat ner priset rejält, kom jag till sist överens med en arrangör. Då hade vår reseledare Shekar också kollat upp företaget och intervjuat chefen.

Tidpunkten var viktig. Jag ville se skörden av korn i de högst belägna byarna. Kom vi senare fanns det risk att de höga passen snöade igen. Kom vi tidigare fanns det risk att monsunmoln dröjt sig kvar och hindrade det lilla flygplan som skulle ta oss upp i bergen från Nepalganj. De flyger endast i klart väder.

Första veckan i oktober 2011 landade jag med en grupp på sju personer i Kathmandu. Som på alla resor bodde vi på Shiva Guest House i Bhaktapur. Hela den staden är världsarvsskyddad. Tidigt på morgonen, redan första dagen, gjorde vi sightseeing till fots. Innan solen gått upp går kvinnorna till templen och förrättar offer. Då är luften är kylig och morgondimman ligger ofta kvar. Att se den urgamla staden vakna upp är en underbar upplevelse. Att nästa dag se Kathmandus världsberömda tempel var inte precis underbart, men ett absolut måste.

Från planet till Nepalganj kunde vi titta ut på flera av Nepals vita 8000-meterstoppar. Nu var vi på väg till dalarna bakom dessa berg. Till Inre Himalaya – ordet har smak av Sven Hedin, Shangri La och Äventyr! Vid flygplatsen blev vi upplockade av jeepar och snart var vi i Nationalparken Bardia.

Jag hade rätt! Vi fick se det mesta vi kunnat hoppas på. Bardia var enbart en avstickare på vägen mot vårt mål och jag hade lagt enbart en dag i nationalparken. Nästa morgon hade solen ännu inte kommit över träden, de sneda strålar som trängde igenom färgade marken röd och fåglar av allehanda slag tävlade om vår uppmärksamhet. Den kraftiga daggbildningen hade gjort stigens lera mjuk och vår guide kunde lätt peka ut vilka djur som nyligen använt densamma. Vackra, snabba langurapor väsnades i träden och kunde lätt fotograferas när de drack vatten vid vattendragen. Hela dagen var vi ute. Gick, vadade mindre älvar och pausade på platser där vi hade utsikt över terrängen. Och så kom det en tigerhanne och gick över det lilla vattendraget. Och strax därefter en noshörning med unge.

Nästa dag var det molnfritt strax efter soluppgången och vi flög upp i bergen. Planet landade skuttande i gruset på en klipphylla. Men inga jakar där. De kan inte vistas på så låg höjd som 2500 meter. I stället var det hästar som mötte och de bar vår packning under en veckas tid upp till byn Ringmo på 3500 meters höjd. Och här väntade våra jakar.

Nu väntade en dramatisk väg – Djävulsstigen. Stigen slingrar längs ett bergsstup och är uppbyggd och bitvis inhuggen i klippan högt ovanför den onaturligt turkosblå sjön Pukshondo. Man kan lätt tro av den blå färgen att bilden är ”photoshoppad” (vilket den inte är).

– Som en porrtidning för fotografer, sa reskamraten Danne i en av sina träffande kommentarer.

Vi tog det försiktigt över utlagda plankor mellan klipputsprång och höll oss tätt intill klippväggen. De tunga jakarna däremot traskade på i jämn fart till synes oberörda. Men vi skulle högre. Under två dagar slet vi oss upp genom en brant ravin till vandringen högsta punkt passet Kang La på 5500 meters höjd. Vi gick på månghundraåriga karavanstigar, högt upp, djupt ner och längs långa bergssidor. Hela tiden mötte vi karavaner med jakar och mulor. Landskapet är kargt här långt ovanför trädgränsen. Ibland såg vi bergsfår och lammgamar. Dock ingen snöleopard!

Några dagar senare gick vi in i byn Saldang. Här på 4465 meters höjd är skörden i full gång och jag kunde nöjt konstatera att vi kom i rätt tid. På fälten skördades kornet med skäror och säden bars i kärvar till tröskningsplatsen. Slagorna dunkade i jämn takt. En kvinna satte två fingrar i munnen och visslade. Gudarna hörde och skickade vinden, agnarna for i väg som stora moln.

– Tashi Delay, den tibetanska hälsningsfrasen ropas från alla håll och jag svarar glatt med samma ord. F ö det enda jag kan på tibetanska.

Efter ytterligare några dagars vandring kom vi till byn Charkabhot på 4370 meter. Husen är byggda med den lokala stenen och smälter ihop med det steniga landskapet. Endast dörr- och fönsterkarmar är av trä. Dyrbart virke som måste fraktas på jakar två veckor från söder. Jag hade sett en bild på byn tidigare och fascinerats. Att få komma hit var en av flera anledningar till att göra den här vandringen. Och det stämde – det här måste vara ”Världens vackraste by”. Som klippt ur en medeltida skildring.

Även här var alla, kvinnor och män, barn och gamlingar, ute på fälten och jobbade. Skördetiden är kort och osäker, vintern kan komma plötsligt. Barnen behövs på fälten så skolan var stängd. Här blev det förstås ytterligare en vilodag för oss trötta vandrare, men även för vår hårt arbetande personal som kunde låta tälten stå kvar i två nätter. Även mitt tält. Eftersom jag påstås snarka hade jag tagit med mig mitt eget tält. Nu hade jag uppgraderat till ett rött Hillebergs-tält.

Ännu var det fyra dagar kvar till Jomsom där vi skulle få njuta civilisationens fröjder. Men först måste vi ta oss över två 5000-meters pass i hård vind. Belöningen när vi nådde passen var att se Dhaulagiris topp på 8167 meter rakt söderut. Först därefter fick vi sträcka ut och ta de efterlängtade långa stegen man tar när det lutar utför. Det blåste nog storm när vi gick över den brusande älven på en 150 meter lång hängbro. Jag höll mig i räcket för att inte trampa vid sidan av de två golvplankorna. Breda sådana, men i alla fall. Ankomsten till Himalaya Guest House firades omgående med varm dusch. Lite senare också med en strikt icke-vegetarisk middag med kall öl och rakshi. Det senare lokalt framställd sprit som i och för sig smakade inte smakade så bra, men som gjorde gott.

Från Jomsom flyger man på 20 minuter till Pokhara. Jag hade i stället valt (och redan betalt) för en indisk fyrhjulsdriven minibuss som skulle ta tolv timmar. Naturligtvis var mitt val billigare. Mina medresenärer tyckte det var ett dåligt val. Mycket riktigt: planet som skulle komma upp från Pokhara var ”delayed”. Man kan nämligen aldrig på förhand vara säker på att flyget ska gå. Moln och vindar avgör. Två dagars fördröjning och alla hade missat sina flyg hem. Och vem är det som får köpa nya flygbiljetter? Researrangören! Så säger paketreselagen.

Så vi hoppade in i vår buss som sakta skumpade ner mot Pokhara med Bollywood musik i högtalarna. Ungefär samma sträcka som jag 42 år tidigare gick på stigar i en vecka. Utvecklingen går framåt. Två gånger fick vi byta buss och gå över jordskred, men vi kom fram till vårt lyxhotell i Pokharas turistområde strax efter mörkret.

Great Himalayan Trail blev den i särklass bästa, mest intressanta vandring jag gjort. Och jag har gjort många i vitt skilda delar av världen. Två gånger senare gjorde jag om ungefär samma vandring. Dock inte med samma lyckade resultat. Men det är två andra historier.

Utvecklingen går framåt? Det har också inneburit att det i dag finns motorcyklar i en av byarna (där man kan köra på plan mark i tre kilometer). Nepal har redan byggt en väg till Dunai i södra Dolpo och Kina en väg upp till gränsen och är villiga att fortsätta söderut, in i Dolpo. När den vägen byggs tror jag att den lilla vandringsturism som nu finns i området kommer att upphöra. Så passa på!

Räven berättar

God kväll!
God kväll! Min tolk Djarra besvarar hälsningen artigt och översätter sedan snabbt för mig.
Hur mår vår gäst?
Tack utmärkt.
Hur mår du själv?
Och hur mår hans fru?
Och hans barn?
Dogon-man

I flera minuter studsade frågorna fram och tillbaka mellan den gamle mannen och min tolk. Ingen av dem tycktes bry sig om den andres svar och svaren ledde inte till några följdfrågor. Jag bevittnade Dogon-folkets utdragna hälsningsritual. Senare berättade Djarra att han brukade ta omvägar när han mötte dogons enbart för att slippa de utdragna ritualerna.

Vi befann oss uppe på platån, ovanför den 200 meter höga förkastningen Bandiagara i centrala Mali. Det här är Dogon-folkets område. År 2008 och kom jag hit för att rekognoscera för en resa i Mali. I tre dagar gick vi från by till by i detta spektakulära landskap. Byarna klättrade uppåt på klippans nedre delar. Bostadshusen var rektangulära med platta tak som är det normala i dessa mycket torra trakter. Sädesmagasinen är mindre med toppiga tak av vass. Här förvaras hirs och sorghum. Dogons byar såg annorlunda ut, men också deras kulturella och religiösa traditioner var deras egna. Norrut dominerade islam och i södra Mali är majoriteten fortfarande kristna.

Redan då, några år före inbördeskriget som började 2012, var dogon-kulturen hårt pressad av en aggressiv islamifiering med stöd från Saudiska stiftelser.

Mannen framför oss var klädd i en vit dräkt av grovt hemvävt bomullstyg. Min tolk förklarade för mig att mannen var en hogon, dvs en religiös specialist där förutsägelser om framtiden är en viktig del av jobbet. Äldre, högt respekterade män får uppdrag som hogun på sina personliga meriter. Här hos dogons är hög ålder ett tecken också på klokskap. På min fråga fick jag veta att det även finns några kvinnliga hogons.

Vi stirrar alla på en tavla gjord i fin sand och inramad av stenar. Tavlan visar en närliggande by. Varje hus är utmärkt (en stående pinne), varje sädesmagasin, stigar och ägogränser. Allt ytterst detaljerat och prydligt. På olika ställen är jordnötter utplacerade. Ökenrävar tycker om jordnötter.

Vår hogun förklarade att han fått en fråga från en bymedlem: När kommer regnen och vad skall jag så? En livsavgörande fråga för familjen under det kommande året. Andra frågor han fått var: huruvida man skulle våga göra en längre resa eller vilken flicka en far skulle föreslå sin son att gifta sig med.

På natten skulle räven komma. Lockad av jordnötterna. I den fina sanden skulle dess små tassar lämna avtryck. Beroende på var i byn tassarna hamnade så skulle vår holun kunna lämna ett utförligt svar till frågeställaren. Balpa Dolo förklarade självsäkert att hittills hade hans spådomar alltid slagit in.

Själv förebrådde jag mig för att inte ge tid åt att nästa morgon följa med ut och se om räven verkligen varit där och klivit omkring i tavlan. Jag skulle ju vidare nästa dag! Hur många gånger har jag inte ångrat att jag inte haft en mer flexibel resplan i stället för att försöka optimera upplevelserna innom en snäv tidsram. Allra helst hade jag själv velat passa på att få svar på en pressande personlig fråga.

Jag reste till Mali 2008

Resorna till Afrika gick bra. Jag lockades att hitta nya resmål. Och att själv resa. Men Afrika är stort: 55 länder på en yta 67 gånger Sveriges. I praktiken är Afrika faktiskt större än Asien, dvs om man räknar bort det svårtillgängliga norra Sibirien. Svårfattbart stort och med ett oändligt antal möjligheter för den nyfikne resenären. Mina krav för att arrangera resor i ett nytt land brukade vara: Att det skulle vara någorlunda säkert, ha en vettig regim och kunna erbjuda en variation av upplevelser och gärna olika sorts transporter.

Jo, jag är förtjust i sådana transporter som inte enbart syftar till att förflytta sig till en ny plats utan är ett äventyr i sig. Här blev Mali-resan ett utmärkt exempel: Tre dagar med traditionell transportbåt på floden, flera timmar på en ytterst obekväm tillika illaluktande dromedar samt en skräckfylld färd med skakig åsnekärra i högsta fart. Lägg därtill den långa vandringen mellan Dogons byar. En bra komposition av en resa.

Jag läste om Mali vid kanten av Sahara i västra Afrika. Ingen okänd turistdestination, men där fanns mycket att göra som inte fanns på turistkartan. Inte minst fascinerades jag av det faktum att landet haft en demokratisk regim sedan 1992. Landet var känt för sina vackra moskéer byggda i lera, sagostaden Timbuktu och inte minst för sin suggestiva musik.

Så, jag reste dit sommaren 2008. Man kan tro att sommaren är för varm i utkanten av den stora öknen. Den är den, men i juli-augusti kommer regnen och dämpar hettan. Samtidigt blir lanskapet vackrare med spirande grönska och därmed gladare människor. Det vet jag från Bangladesh: När monsunen kommer blir folk tokiga av glädje. Alla ska ut och plaska.

Väl på plats i huvudstaden Bamako hittade jag snart en äldre herre som skulle visa sig blien utmärkt tolk och reskamrat.

Han hette Jara och tog mig först till en by där befolkningen vävde och färgade de vackraste textilier jag sett. Grovt bomullstyg som färgades med växter, sav från träd och med lera. Har fortfarande flera dukar på väggarna hemma och som draperi. Utsökt vackra i sin enkelhet, men tvätta dem, de skall man akta sig för. Rödvinsfläckar förstörde den allra vackraste.

Jag fick göra allt jag föresatt mig: vandra i Dogonfolkets område, bo ute i en by och lyssna till professionella musiker i södra delen av landet. Här skall jag bara berätta om ett av flera äventyr.

Staden Mopti ligger vid den stora floden Niger. Flodhamnen är minst sagt livlig. Stora transportbåtar (pinasse) kommer lastade med allt tänkbart, men framförallt torkad fisk. Niger ger det torra landet liv, bevattnar stora områden och ger tillräckligt med fisk för export. Utan Niger vore Sahara större. I sällskap med Jara reste jag nedströms i en mindre båt kallad pirouge. Så mycket till ström var det förstås inte i det till synes fullständigt platta landskapet.

Varje flods uppgift är att finna den enklaste vägen till havet. Niger rinner upp i Guineas berg, helt nära Atlantkusten, men i stället för att ta den korta vägen mot söder, så väljer floden vägen mot norr, rakt ut i världens största öken. Ett misstag som dödat andra floder. Långt ute i Sahara inser floden sitt ödesdigra misstag och efter Timbuktu vrider floden mot öster och söker sig i en vid båge mot söder. Då har Afrikas tredje längsta flod nästan 300 mil kvar innan den hittar havet i Nigeria.

På Niger får jag tre dagar av bekväm sightseeing. Det här kändes verkligen som flodkryssning à la LÄS och Res och, om inte tidigare, hade jag bestämt mig. Nu skulle det ordnas resor till Mali! Jag kunde bara luta mig bekvämt tillbaka i fören och rikta kameran mot fullastade pinasser, fiskare i rangliga kanoter och titta in i små byar. Mycket fågel förstås och flodhästar på håll ett par gånger. Besättningen lagade mat och jag kände mig just då som världens lyxigaste kryssningsreseär.

Nätterna tillbringade jag i mitt lilla tält som jag satte upp i sanden inom synhåll från båten. Det gällde bara att få upp tältet i tid, innan solen gått ner. Sen var det svart. Nästa morgon väcktes jag när solskivan kommit halvvägs över den raka horisonten. Jara sov i båten med besättningen. Första natten var underbar, lite prassel i buskarna intill, något mindre djur som tassade förbi. Varje natt måste jag upp och pinka. Jag krånglade jag mig ur sovsäcken, öppnade tältet och klev ut i den nattfuktiga sanden. När jag lyfte huvudet mot den enorma stjärnhimlen svajade mina ben. Minnet av nätterna i öknen kom tillbaka när jag efter hemkomsten tömde sovsäcken på sand. En 5-stjärnig inkvartering

Sent nästa eftermiddag kom moln och långt bort såg jag dem växa och mörkna. Kapten styrde mot land och la till vid en by. Som vid tidigare landstigningar möter en skock ungar vid stranden. I början lite rädda hoppar de undan om jag kommer för nära, samtidigt som några modiga försöker ta på mig när jag vänder ryggen till. Som det brukar vara.

I sällskap med barnen går jag runt i byn för att bekantgöra min ankomst. Solen är borta och jag ser på kamerans ljusmätare att det blivit ganska mörkt. Även barnen har försvunnit. Så kommer en vindstöt och luften blir gul. Sandstorm alltså, och jag lägger ner kameran i väskan och går mot närmaste hus för att ta skydd.

Det bara smällde till. Som att få en sandbläster rakt i ansiktet. Ögonen täpptes igen och förtvivlat slängde jag mig ner på marken. Strax kom en hand som tog tag i min, drog mig uppåt. Fullständigt förblindad drogs jag stapplande iväg av en okänd man in i närmsta hus. En kvinna hällde vatten i mitt ansikte och jag pillade sand ur ögonen. Hela stora familjen var samlad. Först såg jag oroade blickar, men snart skrattades och fnittrades det glatt. Stormen slet fortfarande i husets plåttak, men sanden hade nu bytts mot ett piskande regn. En stor gryta hängde över elden i husets enda rum och jag bjöds till middag på afrikanskt vis. Alla samlades runt grytan och åt tillsammans med var sin sked, hela familjen och deras oväntade gäst.

När vinden stillnat och regnet dragit bort, så gick jag i skymningen ut för att se om mitt tält stod kvar.

Nästa eftermiddag kom vi fram till en skräpig, dammig, påtagligt ogästvänlig stad – det mytomspunna Timbuktu. Nästa år 2009 reste första gruppen till Mali.

I december 2012 började den Arabiska Våren i Tunisien och protesterna spreds över hela den muslimska världen. Motreaktionen blev våldsam; krig, terror och en tilltagande islamifiering. Flera resor fick ställas in: Mali, Egypten och naturligtvis de alltid fullbokade resorna till Syrien.

Någon mil utanför Timbuktu. Min följeslagare, tuaregen Amellal Ag Tamaklast, till höger.

Min vän Torbjörn

– Va i helvete Christian!

Torbjörn är ovanligt kraftigt byggd utan att alls vara tjock. Trots att han är betydligt kortare än jag, så väger han nog mer. Normalt är Torbjörn en lugn och lågmäld man.

Vi ska äta lunch hemma hos mig och gå en riktigt lång promenad i skogen. Ungefär det vanliga när jag bjuder hem vänner mitt på dagen. Torbjörn bor på andra sidan sta´n och det är en lång resa till Saltsjöbaden.

Han har precis kommit in genom dörren och hejdat sig när han får syn på ödlan som står på en fönsterbänk i mitt vardagsrum. För Torbjörn är det inte bara en ödla. Snabbt gör han en artbestämning: En Komodovaran! Torbjörn är herpetolog (herpetologi = läran om kräldjur) och ordförande i Herpetologiska Föreningen. Han vet.

Komodovaranen är inte bara världens i särklass största ödla. Kan bli närmare fyra meter. Jag har själv sett den. Utbredningen är begränsad till två små öar belägna mellan de stora öarna Sumbawa och Flores och en nationell symbol för Indonesien. Som tigern för Indien.

Torbjörn Peterson Calumma parsoni — Torbjörn på Madagaskar 2015

Torbjörn sänker kroppen och fäster blicken stenhårt på mig. Som när noshörningen sänker huvudet, skrapar med framfötterna och laddar för en attack. Hans ögon glöder och munnen smalnar. Jag backar och höjer avvärjande händerna:

– Lugn, gå nära! Titta!

Han tar han några snabba steg fram. Tittar på den meterlånga ödlan, låter fingrarna försiktigt glida över den fjälliga ryggen och vänder sig snabbt mot mig. Fortfarande är ryggen böjd och ögonen stirrar underifrån på mig.

– Vad har du gjort?

– Lyft på den, Torbjörn. Titta på undersidan.

Han gör som jag säger. Känner antagligen en oväntad tyngd när han försiktigt lyfter upp den, ser att djuret saknar fjäll på magen och den långa svansen. Långsamt rätar han på kroppen. Ansiktet utstrålar nu bara en stor osäkerhet.

Den är inte riktig…?
Kör in nageln på undersidan!

Någon riktig rispa blir det tydligen inte, men han ser att ödlan inte är verklig, aldrig varit verklig, att den alls inte är uppstoppad. Han känner på den ordentligt och tittar noga. Ansiktet lyser upp och munnen rätas sakta ut.

Förlåt, men jag trodde…, trodde den var uppstoppad.
Den kunde varit levande!

Nej, den är skuren i trä och perfekt målad. Så naturtroget gjord att till och med Torbjörn blev lurad. Det gick inte att rispa den eftersom materialet är ett mycket hårt träslag.

Torbjörn ställer tillbaka den 1,20 meter långa ödlan på fönsterbrädan. Han står och tittar på den, uppenbart förvånad över träsnidarens osannolika skicklighet och vi är tydligen vänner igen.

På samma fönsterbräda har ödlan stått sedan 1987 då jag handlade den på Sarinah, det berömda varuhuset i Jakarta på avdelningen för turistsouvenirer. Där fanns bara denna Komodovaran bland hundratals grodor, ankor m m. Jag såg mästerverket mitt i det vanliga utbudet av sniderier i mjukt trä gjorda på Bali. Min gissning är att den för länge sedan tillverkats på uppdrag av någon som kunde betala minst en årslön till den allra skickligaste träsnidaren.

På flyget hem tog jag min ödla som handbagage och placerade den på hatthyllan. Undrande medpassagerare fick känna på den och konstatera att den faktiskt inte var det levande vidunder den tycktes vara.