En första klassens resa i Ryssland

Jag skulle köpt T-skjortan i S:t Petersburg! Den där med Putin ridande på en björn, med bar överkropp och gevär i knäet. Tänkte att det var enklare att köpa den i Moskva strax innan hemresan. Men, slutsåld i alla souvenirbutiker kring Röda Torget! Men – varför var den så populär? Jag ville ha den för dess ironiska och träffsäkra bild av den politiska situationen i Ryssland. Tyvärr tror jag att många ryssar ville ha den för att de faktiskt gillade den hårda, maskulina framtoningen av en stark ledare. I stället fick jag nöja mig med den ovan avbildade skjortan. Alltid skall man ta fågeln när den kommer flygande, aldrig tro att det kommer fler chanser. Hur många gånger har jag inte missat ett köp eller en bild, för att jag trott att det blir fler tillfällen. Det gör det oftast inte!

Jag, min sambo Boel och vännerna Bim och Lasse reste till snö och kyla i Vorkuta ute på tundran i norra Ryssland. Medan andra reste till sol och värme under Jul-Nyår, gjorde vi tvärtom. Och ångrar oss absolut inte.

Jag älskar att resa och har gjort så i hela mitt liv. Att flyga anser jag inte är ”att resa”, enbart ett sätt att transportera sig. Vår resa började därför med Viking Line och båtresa till Helsingfors. Dagen var 22:e december och båten var därför utrustad med julbord enligt konceptet: Ät så mycket du förmår, drick så mycket du törs. Fullständigt förödande för en man med svag karaktär. Vid borden bredvid satt ett gäng kinesiska turister som var mer sparsmakade, de nöjde sig med godbitarna. Den mesta maten lämnade de på tallrikarna. ”Ät upp vad du tagit för dig”, minns jag min mammas ord. Med sprängande mage och lite yr i bollen tog jag mig till min hytt djupt ner i båten under bildäck.

I Helsingfors regnade det. Finskt snabbtåg tog oss till S:t Petersburg där det snöade intensivt. Nästa dag, på själva julafton, var vi alla hembjudna till Andrei och hans familj. Det var han och hans företag Geografic Bureau som bjudit in oss. En formell inbjudan är en förutsättning för att få visum. Kul att kunna utnyttja gamla affärsförbindelser från tiden när Läs och Res ordnade resor i Ryssland.

Nästa dag började äventyret på riktigt. Vi gick på tåget till Vorkuta beläget i det allra nordöstligaste hörnet av Europa. 237 mil på 47 timmar. Jag var lite orolig. Hur skulle tågen se ut nu? Skulle mina vänner gilla den långa resan i tredje klass?

Tågvärdinnan stod på perrongen utanför vår vagn. Hon kontrollerade biljetterna och visade oss våra platser. Sängarna i kupén för fyra personer var bäddade och vi bjöds på te efter avgång. Så fint, så rent set var! Jag gick barfota. Tåget var 15 vagnar långt inklusive två restaurangvagnar. För att äta lunch gick vi genom fyra vagnar fulla med barnfamiljer som skulle hälsa på hos tomten (som bor i Kotlas). Matsedeln var på ryska förstås. För att inte omedelbart göra bort oss beställde vi den enda rätt vi kunde uttala – borsht. Serveringen är långsammare än i Sverige eftersom all mat lagas på tåget. Priserna ungefär hälften jämfört med en svensk lunchservering.

Klockan tio släcktes lyset i taket och tystnaden i vagnen var fullständig. Låg fart, skarvfria skenor, bredare spårvidd och en stor öl gjorde att jag lätt somnade in. Vaknade vid åttatiden, men eftersom det fortfarande var mörkt ute, somnade jag om i min översäng. Först när tågvärden kom för att dammsuga golvet vaknade jag. Boel kom med te från den koleldade samovaren. Det hade långsamt blivit dag och nu var det mycket snö utanför. Tåget stannade ofta och alla stationsbyggnader tycktes ha haft samma arkitekt. Stationsnamnen var även skrivna med latinska bokstäver och varje station visade tid och temperatur på en elektronisk tavla. När tåget stannade i Ushta var det bara 24 timmar kvar och -17.

Vi stannade i Ushta. Lägg märke till de två tuffa killarna i shorts.

Vid middagen hade jag helt gett upp min känsla av skam för att kunna så lite ryska trots att jag varit i Ryssland tidigare flera gånger. Med hjälp av djurläten och pantomimer fick vi in fyra olika kötträtter. Själv fick jag ett smakligt anklår.

Nästa morgon klev vi av i Vorkuta kl 10.20. Två kvinnor rusar fram. ”I am Yuliya and this is Tanya”. Vår tolk och stadens resebyrå-ägare tog kommandot direkt. ”We must do sightseeing now, before it gets dark”. Själv hade jag tänkt ordna mina saker på hotell Gornyak och ta en het dusch, men min erfarenhet säger att jag måste låta lokalbefolkningen bestämma när jag själv är nyanländ.

Sightseeing alltså. Vi hoppade in i en liten minibuss och kördes ut på den iskalla, blåsiga tundran. Det vi fick se var minnesmärken och begravningsplatser från kommunisttiden, men också från olyckan i en av kolgruvorna 2016 när 36 människor dog. Vorkuta var ett av de största slavlägren inom Gulag-systemet som täckte hela Sovjetunionen. De första startades av Lenin som ville utnyttja fängslade politiska motståndare som gratis arbetskraft i gruvor och skogar. Stalin ökade förtrycket, men lägren fanns till viss del kvar ända till Sovjets fall 1991. 25 miljoner människor beräknas ha levt i Gulag under någon tid. Väldigt många dog där.

Klockan ett är vi på Hotel Gornyak och jag får min dusch. Det gäller att ställa in varmvattnet försiktigt om man inte vill riskera att bli skållad. På maximal värme kan man koka ägg, tror jag, fast jag prövade aldrig.

Staden började byggas under Stalin. Statyer och pampiga offentliga byggnader ger en känsla av makt respektive litenhet. Men Lenin har fått stå kvar över hela Ryssland. Vi går längs huvudgatan (Lenin-gatan, som i de flesta städer). In och ut i butiker; kläd-, sko- och mataffärer, apotek och bagerier. Sortimentet snarlikt vad vi har hemma. Mycket är märkeskläder från Europa; Helly Hansen och samma vinterstövlar tillverkade i Jämtland jag köpte inför resan på byggvaruhuset i Nacka.

På gatorna är det skyltat för Nyår, som är den stora högtiden i Ryssland. Inte julafton. Mycket snö dämpade trafikljuden. På trottoarerna dras barnvagnarna på medar och bilarna stannar självmant vid övergångsställena. Mina tankar går till minnen av vintrar i Stockholm för länge sedan.

Några få gamla trähus, men mycket slitna

Inte så många som talade engelska, men de som gjorde det, gjorde det väldigt gärna. Kunde de inte förklara vägen för oss, så följde de med och visade oss. Vänligt och lite nyfiket. Vi var nog de enda utlänningarna i stán just då, kanske sedan länge. Tre gånger var vi hembjudna. Först till Ludmilla som var ekonomiprofessor vid Geologiska Institutet. Hon kom fram till vårt bord när vi satt på en enkel restaurang och åt lunch. Hemma i sitt kök berättade hon om sin svåra uppväxt med föräldrar som båda var Gulag-fångar. Vi träffade även Yulias mamma som upprymd av att få träffa utlänningar talade utan avbrott under två timmar. Hon talade bra engelska, men visade också upp sin tyska och franska. Hon gav oss en bok hon skrivit om förtrycket under kommunismen. Bad oss översätta och publicera den. Det kändes lite uppfordrande, men vi kan i alla fall ge den till någon rysk-talande och höra vad de säger.

Jag hade förberett mig på att det skulle vara iskallt i Vorkuta. Bara stadens namn gav en känsla av iskyla. ”When I was young, every winter, there were some days with minus 40, or even worse, minus 25 was normal”, svarade Ludmilla på min fråga om dagens temperatur. Dagen vi lämnade Vorkuta visade stationstermometern minus en grad. Uppenbarligen är jordens uppvärmning tydligast i de arktiska områdena. Ludmilla saknade nog inte kölden, men snart är tundran inte längre tundra.

Besök hos det renskötande Komi-folket stod på programmet under tredje dagen. Först tåg söderut till en samling slitna eller tomma hus. Men stationsbyggnaden var präktig. Här möttes vi av skotrar (kanadensiska) på perrongen. Vi tilldelades ansiktsmasker, skidglasögon och filtstövlar – de berömda valenkis. Vi hade lämnat tundran och befann oss i en gles, pinnig granskog. Efter en timme i minus 15 grader på skoter såg vi två mindre renhjordar och snart lägret med kåtor byggda av störar klädda med renskinn.

Komi är områdets ursprungliga befolkning. En liten del av dem bedriver fortfarande nomadiserande renskötsel. På den här platsen hade de vistats i en vecka och här skulle de stanna i ytterligare en vecka. Utanför kåtan stod stora kälkar som användes vid flyttningar och ett antal kärvänliga dragrenar som trånade efter att bli klappade. En renfäll veks upp och vi bjöds in i kåtans 25-gradiga värme. Skönt för oss, men min iskalla kamera immade igen. Vi bjöds på middag hemma hos familjen Taagepera. Här bodde mamma, pappa, pappas bror och två nästan jämngamla barn. Bordet dukades upp med kokt ren, rökt ren och rensylta, dessutom fisk i olika anrättningar. De senare hade tagits med nät under isen i den närbelägna älven Usa (jo, den hette faktiskt så). Den stora plåtspisen stod i centrum och eldades kontinuerligt med ved. När jag gick ut för att naturen kallade och för att ta några bilder, hade det blivit nästan mörkt. Eldskenet i toppen av kåtan var enda ljuset i det nu gråvita landskapet.

Vi måste passa tåget klockan sju i Seyda. Snöfallet hade upphört och färden med snöskoter i mörkret genom den glesa granskogen blev en härlig upplevelse. För Yulia var det första gången hon besökte komis, liksom resebyrån Putniks första arrangemang. Vi var förstås också Putniks första utländska kunder.

Enligt min ursprungliga plan skulle vi ha firat nyår i Vorkuta. Bra tanke, men flyget till Moskva ställdes in och vi fick åter igen ta tåget. På nyårsaftons eftermiddag gick tåget, 42 timmar till Moskva. I min föreställning skulle det festas rejält på tåget med fyrverkerier genom fönstren och champagnekorkar i taket. Så blev det inte alls. På kvällen delade vi på en flaska röd champagne och åt mörkt bröd med den dyraste korven som pålägg. Klockan tio var det helt tyst i vagnen. Lasse viskade två timmar senare, ”nu är klockan tolv”, sen somnade vi om bägge två.

Jag var besviken över det uteblivna firandet. Hade hoppats att få sjunga ryska pråmdragarsånger och dricka vodka med våra medpassagerare. Min känsla var tvärtom att ryssarna uppförde sig mycket städat. Inga berusade män och den enda vodka jag såg drickas var min egen. Ändå var butikerna fyllda med vin, sprit och champagne. Åtminstone på offentliga platser uppförde sig folk ytterst civiliserat. Inga konstiga, eller skrämmande knäppgökar som i Stockholm. Det offentliga livet såg ut som det gjorde förr i Stockholm.

Att resa långa sträckor med tåg är inte enbart en förflyttning rent geografiskt. För mig blev det också en mental resa. Det jag normalt gör på dagarna, kunde jag inte göra på tåget. Ingen riktig dator (knäppa på telefonen har jag inte tålamod med), inte heller någon fysisk uteaktivitet. Jag läste mycket och sov gott, eftersom det inte spelade någon roll vid vilket klockslag jag krånglade mig ner från översängen. I övrigt satt jag och tittade ut genom fönstret på den passerande granskogen. Alltså – jag kopplade av på ett sätt som varit helt otänkbar under alla de där normala dagarna.

En annan iakttagelse var att flera av de ryssar vi fick kontakt med var påfallande intresserade av Europa. De talade och frågade om Italien, Frankrike och Tyskland. Flera hade också varit i där. Min upplevelse var att ryssarna är mer intresserade av Europa än vi européer är av Ryssland. Jag vill gärna ge dem rätt – de är lika mycket européer som vi själva. Vi delar mycket historia, även om den inte alltid varit av den trevliga sorten. Dessutom ser vi likadana ut, både i ansiktet och klädseln (även om antalet pälsklädda kvinnor var stort i Moskva). Ingen som såg mig på gatan kunde tro annat än att jag var en annan ryss.

Vi kom till ett Moskva med barmark och 12 grader varmt. Inte den vackra vinterstad jag tänkt mig. Vårt rum låg på 28:e våningen i ett hotell med 2000 rum. Izmailovo byggdes för olympiaden 1980 och var då världens största hotell. Inte så charmigt kanske och rumstemperaturen var 27 grader. Läget är långt från centrum, men nära Metro Partizanskaya. Efter ett kort besök på rummet tog vi metron till Revolutionstorget, som det fortfarande heter på ryska (Röda Torget). Moskvas tunnelbana är snabb, eftersom det är långt mellan stationerna, och tågen går varannan minut. Även om man inte förstår de kyrilliska tecknen är det ganska lätt att hitta rätt och att byta mellan olika linjer.

Även om det nu var två dagar efter det stora firandet, så var det ändå väldigt mycket folk utanför Kreml. Julskyltningen var spektakulär med ljusdekorationer som kunde påminna om norrsken. Det var packat med folk och köerna till säkerhetskontrollerna, karusellerna, alla stånden där det erbjöds traditionell snabbmat, var långa. Särskilt länge fick vi vänta på att visiteras vid dörrarna till Gum, varuhuset som byggdes redan under den siste tsarens tid (ca år 1890). I dag är Gum inte längre ett varuhus, utan upptas av privat ägda butiker med ett lyxsortiment. Liksom NK.

Jag, Boel och våra två vänner tyckte vi haft en bra resa, eller som Boel sa: ”En första klass resa i tredje klass tåg”. Lite trist att inte fler vågar eller vill resa i Ryssland. Svenska researrangörer erbjuder enbart tråkig sightseeing i de två stora städerna, s k flodkryssningar och biljetter på Transibiriska. Res dit på egen hand! Tåg och hotell bokar du hemma lika lätt som du bokar på SJ och stadshotellet i Nora.

Mitt liv har jag ägnat åt att erbjuda avtagsvägar från turismens motorvägar. Vår resa i Ryssland är bara ett exempel.

Den Stora Tågresan

Mellan Stockholm och Saigon skiljer 1500 mil och 350 tågtimmar.

Ta tåget? Vansinne! Säkert! Men ett härligt vansinne. Att boka Transsibir till Beijing i turistvagnar hade varit enkelt. För enkelt för att locka mig och andra. Mer intressant kändes det att utnyttja den då nyligen öppnade järnvägen över Pamir, mellan Kazakstan och Kina.

Ryssland

Den Stora Tågresan gick år 2002 och endast två gånger. På våren var de 16 deltagare, på hösten 12. Redan nästa år la vi ned den pga för få anmälningar. Resan började på Läs och Res kontor, varifrån gruppen eskorterades på tunnelbanans röda linje till T-Gärdet. Från Värtahamnen gick båten till Tallin och därifrån åkte de nattåget till Moskva där den

Stora Tågresan Får jag be om biljetterna. Jaan Ungerson — Biljetten, tack! Foto Jaan Ungerson

ryske reseledaren Misha Samarski hälsade välkommen på perrongen på Leningradskij stationen. Efter två dagar i Moskva steg gruppen på tåget till Tasjkent i Uzbekistan och kunde då se fram emot 60 timmar i 4-bäddskupé på den Transkaspiska järnvägen. Detta var den längsta delsträckan. På vägen stannade de i Orgenc för att besöka Heva, den minsta och i dag mest ursprungliga av de klassiska centralasiatiska sagostäderna. Därefter gjordes kortare uppehåll i Bukhara och Samarkand. Efter Samarkand gick tåget vidare med utsikt mot 7000-meters topparna i Tian-Shan bergen i söder.

25 timmar efter att ha lämnat Samarkand gick gruppen av tåget i en liten stad, strax efter att ha korsat gränsen till Kazakstan.

Stora Tågresan Samarkand är lika fantastiskt som man tror — Samarkand. Blått och rött i solnedgången. Foto Jörgen Fredriksson

Här hade vi lagt in en två dagars vandring på 2500 meters höjd. Två dagar var för kort tid för att administrera alla praktikaliteter som hör till en vandring och att sedan hinna komma ut ur bebyggelse, från vägar och sedan hinna gå någon vidare sträcka. Vandringen blev i alla fall ett avbrott från de monotona dagarna på tåg, men som vandring blev det inte så lyckat. De hann se de lockande bergen och passera ett nomadläger, så mycket mer blev det inte. Efter de två dygnen var det bara att hoppa på tåget igen och fortsätta till Kazakstans stora stad Almaty. Här hade de bara en natt på hotell för att duscha och tvätta kläder inför nästa del av resan.

Nästa kväll kunde de se fram emot 38 timmar på den då nybyggda järnvägen som förbinder Kazakstan med östra Kina. Att resa den här vägen erbjuder ett klart mer spännande alternativ till Transsibiriska. Spårvidden i alla delar av före detta Sovjetunionen är större (89 mm bredare) än standarden i större delen av övriga världen. Vid gränsen högt uppe i bergen lyfts vagnarna upp och nya boggier rullas under, en procedur som tar några timmar innan tåget kan fortsätta in i Kina.

Tre reseledare

Reseledare Misha (som i dag driver en resebyrå i S:t Petersburg med inriktning på stora äventyr) var med hela vägen upp till bergspasset vid gränsen. Där mötte Gao Xia, den kinesiska reseledaren som tog dem genom Kina ända fram till den bro som utgör gräns till Vietnam, där hennes vietnamesiske kollega Van Ngoc Danh, mötte gruppen.

Två gånger gick resan, två gånger klaffade alla dessa möten. Det kunde förstås ha gått fel av tusen goda skäl, något som oroade mig hemma vid skrivbordet. Reseledarna hade instruktioner att ringa kontoret från den stad som låg närmast gränsen. Och mottagande reseledare skulle bekräfta att de hittat gruppen. Som en stafett!

Kina

Vid gränsen byttes personal och restaurangvagn. Nu fick våra resenärer lära sig plocka upp ärtorna med pinnar i stället för att försöka pricka dem med gaffeln. 38 timmar efter att ha lämnat Almaty var de framme i Urumchi, huvudstad i provinsen Xinjiang.

Urumchi är en modern jättestad, som helt domineras av inflyttade han-kineser. Redan nästa morgon var det tåg till Turfan. Med sina fantastiska buddhistiska muralmålningar från 300-talet, ruiner av forna städer, ökenlandskap och vindruvsodlingar är Turfan den trevligaste staden i nordvästra Kina. Här dominerar också den ursprungliga befolkningen, uigurerna. Den lilla staden ligger i en sänka på minus 154 meter under havet, den näst lägsta platsen på jorden.

På tågen i Kina bokade vi alltid hard sleeper, som trots namnet inte alls är särskilt hårt. Kupéerna är öppna med sex bäddar och inga väggar. Öppenheten gör att stämningen på kinesiska tåg ofta blir livlig och det är lätt att få kontakt med sina lokala medresenärer – just det som är det roligaste med långa tågresor.

Efter två hela dagar i Turfan gick tåget vidare i 40 timmar till Xian där de stannade i tre dagar för att hinna se alla sevärdheter. Sista kvällen nattåg till Sichuans huvudstad Chengdu i mellersta Kina. Väl där tog de en buss till Leshan och världens största Buddha. Här mäter han 72 meter och ler, mystiskt stolt över sin storlek. Kineserna gillar att bli fotograferade på hans tånaglar. I närheten ligger Emeiberget, som är både ett turistmål och en viktig pilgrimsort. Här kan man vandra från 500 meter upp till högsta toppen på 3000 meter. Men det finns förstås också en linbana. Vilken väg våra resenärer tog fick jag aldrig veta. De övernattade i alla fall nära toppen.

Dag 31-33 Världens tunneltätaste järnväg lär vara sträckan mellan Chengdu och Kunming. Kanske också den som krävt flest liv vid byggandet. På vägen stannade de och besökte den gamla staden Lijang vid Jadedraksbergets fot. Ett världsarv, liksom så många andra platser som dittills besökts under resan.

Vietnam

Efter en kort paus i Kunming var det dags att stiga på tåget på den smalspåriga järnvägen (spårvidd 1 meter) som leder till Hanoi. Järnvägen byggdes av fransmännen (som endast byggde smalspår i kolonierna) i förhoppning om att lägga den kinesiska provinsen Yunnan till sin Indokinesiska samling. Under 45 mil på den kinesiska delen passerar det lilla tåget 107 broar och 155 tunnlar. På bron över Röda Floden, där gränsen går, lämnade Gao Xia över stafettpinnen, dvs gruppen, till Danh, vår vietnamesiske reseledare. Efter 30 timmar på det nya tåget var de äntligen framme i Hanoi.

Länge hade våra tappra resenärer varit långt från haven. Nu fick de till sist komma ut i Halong Bay under tre dagar, njuta av ljumma vindar och bada för första gången under resan. Detta 40 dagars ständig förflyttning.

Stora tågresan. Cat Ba CJ — Hamnen i Cat Ba i Halong-bukten. Foto CJ

Efter ytterligare en dag i Hanoi steg de på tåget för de sista 173 milen och minst 36 timmarna till Saigon. Även denna järnväg byggdes av den forna kolonialmakten och är förstås både smalspårig och långsam. Järnvägen följer i huvudsak kusten. Vid en punkt går den över ett mindre berg. Lutningen är då för stark för att ett ensamt lok skall orka dra upp alla vagnar. Lösningen är ett hjälplok som ansluter i bakre änden av tåget, puttar på bakifrån och hjälper till att bromsa när det går utför. Varje sann tågentusiast skulle bli förtjust!

Av de sista fyra dagarna användes tre för en utfärd i Mekong-flodens delta. Dag 47 hade vi bokat flyg hem. Priset för resan var 33 000 kr. Enbart kostnaden för visum till fem länder var nästan 3000 kr. Det var Anna Mnatsakanova som ansvarade för resan på vårt kontor. Att alla bitar klickade ihop med flera länder, tre reseledare och att det fanns marginaler för de små missöden som inträffade, var helt hennes förtjänst. Sen hade vi nog också lite tur.

I dag, år 2018, diskuteras flygets del i den annalkande klimatkatastrofen. Då, för bara 20 år sedan, fanns inte den diskussionen. Kanske var Läs och Res för tidigt ute, kanske skulle Den Stora Tågresan locka fler deltagare i dag?

Det tror inte jag. Få skulle lockas av den långa tiden på tåg. Ännu färre skulle anse sig kunna avvara den tiden. I dag tar det 14 timmar att flyga till Saigon. Pris från 3700 kr.

En researrangörs mardröm

Bild: Kameleonten rör sina ögon helt osynkroniserat

Kring 1980 slog alla på sin TV när Jan Lindblads underbara filmer från Indien och Guayana sändes. Hur kunde han få sådana bilder? Han gjorde allt själv, satt med en kamera ute i skogen dagar och nätter i följd, outtröttlig, vilket också ledde till hans död.

Då var han en världskändis, i dag tycks han bortglömd. Han var också min idol och jag lyckades få med honom som föreläsare inför resan Natur i Sydasien 1983 i mitt hus i Saltsjöbaden. Senare har tekniken nått högre dimensioner. Nu kan man på TV se kungskobror födas och titta ner i känguruns magficka. Otroligt, men för långt ifrån mig själv, alltså mina drömmar om vad jag själv har möjlighet att uppleva.

David Attenborough har presenterat världens natur sedan början av 1950-talet. Med

inlevelse och breda gester har han tagit oss med till de mest märkliga platser på jorden. Madagaskars Regnskogar var en av en av hans otaliga TV-filmer. Jag blev inspirerad, själv resa dit, själv se det märkliga djurlivet. Läs och Res hade ju redan sedan några år en resa till Madagaskar. Tog därför kontakt med vår utomordentlige reseledare Rivo Ranomahefa, som blev förtjust över att få en chans att komma till de avkrokar där BBC-filmen var gjord. Att ta sig till nationalparken Masoala kräver mycket tid och mycket pengar. Och en ansvarig arrangör med goda nerver.

Det fina med en gruppresa är att man är flera som delar på fasta kostnader; att hyra båt,

Mada 2013 1161 — Ansvarig arrangör. Foto Bim Spångberg

buss, guider. Jag gav alltså mitt företag i uppdrag att ordna en resa dit jag själv ville komma! Och det var verkligen inte första gången jag ordnade en resa för att förverkliga mina personliga resedrömmar. Inget jag skäms för, tvärtom! Researrangörens eget engagemang är väl en hyfsad garanti för att resan skall bli bra och motsatsen till kommersiella arrangemang där man kopierar branschens bästsäljare. Särskilt när ansvarig person själv är med på resan.

Den 21 oktober 2013 åkte vi iväg, 15 resenärer, jag själv och sambo Boel. Från huvudstaden Antananarivo gick en fin nyasfalterad väg till Analamazaotra, vår första nationalpark och det främsta målet för turister som kommer till Madagaskar för att se naturen. Då räknar jag inte de franska charterturister som håller sig på den illa beryktade ön Nosy Be i norr.

Tåget går bara på måndagar

Från Parc Nasional Analamazaotra kan man fortsätta ner till östkusten med en modern

Mada 2013 412 — Tåget går bara på måndagar

turistbuss på landets bästa väg. Inte så lockande tyckte jag. I stället ville jag åka med en av Madagaskars antika stumpar av järnväg som finns kvar som minnen från den franska kolonialtiden. Till synes i ursprungligt skick. Vi skulle åka med Dia Soa, namnet betyder Trevlig Resa. Tåget går en gång i veckan från högplatån ner till östkusten – dock endast på måndagar, med reservation för ändringar. Dag 7 i resplanen. Två vagnar och naturligtvis ett ekonomiskt vansinne. Långsamt, max 40 km/tim, genom regnskog, nerför de branta bergen i skarpa kurvor med stopp i varje by för att lasta träkol och bananer. Ett äventyr som tog nästan hela dagen och man svårligen glömmer. Visst var tåget försenat, men det gick som planerat, just på måndag!

Båten går bara på söndagar

Vi befann oss på Vaniljkusten. Merparten av världens vanilj odlas här. Med båt genom

Mada 2013 657 — Boel, Reseledaren Rivo och assistent Zo Rasoamahenina

sjöar, älvar, kanaler och till sist med en modern minibuss på usel väg färdades vi under fem dagar norrut till Soanierana Ivongo. Här tvingades vi dela upp oss på stadens två inkvarteringar och avvaktade. Båten går till Maroansetra – dock endast på söndagar, vid högvatten och beroende på vindens riktning och vågornas höjd. Båten måste klara korallreven. Dag 11 i resplanen.

Vi avvaktade besked från kapten. Själv använde jag och Boel väntan till att hoppa i vågorna och avslutade den dagen med en läcker middag: Fisk med vaniljsås!

Det var just nu – i slutet av oktober – som sannolikheten för lugnt väder var som störst. Detta var Rivos bestämda uppfattning efter att ha gjort ordentlig research före resan.

Besked från kapten kom och förutsättningarna var turligt nog uppfyllda. Kl 02.30 avgick båten. Full fart. På de höga vågorna studsade vi över reven. Väl ute på oceanen var allt lugnt. Kapten kom ner och hälsade oss välkomna – Tonga Soa, uppenbart glad att få utländska gäster på sin båt. Hände tydligen inte ofta. Vaniljkusten tynade sakta bort och Masoalas berg blev tydligare. Det var där BBC med Attenborough i spetsen spelade in filmen, och det var vår resas huvudmål. Men än var det långt kvar.

Efter åtta timmar på havet kom vi fram till provinshuvudstaden Maroansetra. Hit gick det både väg och flyg. Vägen var farbar med lastbil och det skulle ha tagit oss tre dagar från platsen där vi tog båten, och med flyget från huvudstaden skulle vi ju ha missat halva resan. Filmteamet från BBC flög förstås.

Hyrda motorbåtar tog oss söderut till landets största nationalpark Masoala där vi blev de enda gästerna på den enkla inkvarteringen. Under fyra dagar traskade vi runt på leriga stigar, över fallna träd och revs av den lömska rottingpalmens långa revor. – Rivs, bits och sticks, som Lasse, en av mina reskamrater, så väl sammanfattade upplevelsen. Mina förhoppningar att få se alla de märkliga livsformer jag sett på TV och läst om, infriades, faktiskt överträffades. Lemurer och kameleonter hade vi i träden och buskarna utanför vår hydda. En groda var sällan lik de vi sett tidigare, artrikedomen var otrolig. Skapade Gud verkligen Jorden? Knappast, inte ens gudomlig fantasi kan ha räckt till för att skapa t ex Giraffskalbaggen. Letandet efter den Blåhjälmade Vangan blev en historia värd en egen berättelse, så den kommer på annan plats. Masoala är utnämnt till ett av världens Nature hot spots.

Indri

Blåhjälmad vanga

Bladsvans gecko

Giraffskalbagge

Flyget går bara på fredagar

Nu skulle vi bara tillbaka. Fick absolut inte missa flyget från Maroansetra. Inrikesflyget är opålitligt – populärt kallat Air Mad. Det går en gång i veckan – endast på fredagar, dock under förutsättning att det finns ett plan tillgängligt och att tillräckligt många passagerare bokat denna resa. Dag 17 i resplanen.

Läs och Res arrangerade resan och var därmed ansvarig för att resplanen hålls och

Mada 2013 1124 — Air Madagascars logga är *Travellers Palm*

framför allt att deltagarna kan flyga hem på de biljetter de själva bokat och betalt. Detta enligt den sk Paketreselagen. Tror inte man hade Madagaskar i tankarna när de, våra kära myndigheter, konstruerade reglerna som svenska researrangörer har att rätta sig efter. Någon force majeur existerar inte. Hade det värsta inträffat och tvingats köpa nya biljetter, då hade detta kostat Läs och Res närmare en kvarts miljon. Väl medveten om detta undergångsscenario hade jag lagt in flera dagar som marginal på slutet.

Hur gick det då? Jovisst, det gick förstås bra, vi landade i Antananarivo fyra timmar försenade, men på rätt dag. Mitt företag gick alltså inte i konkurs och jag hade fått göra den resa jag hett önskat, dessutom utan att ta pengarna ur egen ficka.

Romantisk helg i Minsk

Den här berättelsen handlar om en fantastisk resa.

Jag tror att alla resor, där man vågat gå utanför de nertrampade turistmålen, vågat gå ut i det okända, blir fantastiska. Jag har gjort många sådana resor.

Vi borde också göra något, jag och sambo Boel. Andra försvinner iväg med flyg några dagar – lördag, söndag – bara borta någonstans. På Facebook kan jag se vänner som plötsligt befinner sig i Rom, Paris eller London, men är på jobbet på måndag! För några tusenlappar inklusive hotell. Så har vi aldrig gjort! Mitt eget skäl är ett genuint ointresse för storstäder, dessutom gillar jag inte flygplatser, köer och transferstress. Inte är weekendresan särskilt miljösmart heller. Hur många år av sopsortering, ekologiska morötter och självbelåten körning i en ny miljöbil motsvarar en Weekendresa?

Vid middagsbordet bollade vi idéer. Boel föreslog en turné till glasbruken i Småland, jag ville plocka svamp. Nej, vi skulle också resa utomlands! En förlängd helg med kort, billigt flyg. Litauen, Polen eller varför inte Viking Line till Åland?

Boel hade under en jobbresa fått ett oplanerat, lätt ångestladdat uppehåll i Minsk, i Vitryssland. Och varför inte, alla bitar föll plötsligt på plats – Romantisk helg i Minsk!

Boel var entusiastisk, jag mer dämpad, tveksam om vi skulle lyckas krypa undan de vitryska reglerna för hur västerlänningar skall vistas i landet. Regeln om förbokade, betalda dyra hotell i de största städerna skulle antagligen omöjliggöra den resa vi ville göra. Vi ville till de små platserna, ut på landet, resa oplanerat med lokaltrafik och framför allt träffa vitryssarna.

Ett par år tidigare hade jag faktiskt ordnat en resa – Landvägen till Indien. Den resan gick genom Vitryssland och Ukraina med båt över Svarta Havet. En suverän idé, som tyvärr fick skäras ner till att endast nå centrala Iran. Östra Pakistan blev för osäkert. Två gånger gick den resan, sista gången med yngste sonen Kotte som framgångsrik ledare. Men försöka duger, jag mailade min gamla kontakt, statliga Turista Tourist Agency och blev överraskande positivt bemött. De gillade idén om Romantic weekend in Minsk, vi blev utlovade en inbjudan utan krav på bokade hotell och så hälsades vi välkomna.

I oktober 2010, torsdag till tisdag, skulle vi få se Vitryssland. Mitt i Europa, men ändå så långt bort. Europas sista diktatur? – hoppas det blir så. Styrelseskicket syntes, kändes. Breda gator och butiker som inte syns, på sin höjd fanns öppettiderna anslagna vid dörren. Jag tittar ut över det enorma Segerns Torg och ser inte en människa. Plötsligt kommer två ledbussar proppfulla med passagerare, de möts mitt på torget och försvinner åt var sitt håll, sedan är det tomt igen. Surrealistiskt. Polis och olika Militia syntes hela tiden. Enorma krigsmonument och hjältestatyer längs de breda gatorna. På den privata marknaden är det ganska mycket tvärtom. Där är det mycket folk, fast det är mitt på dagen. På diskarna ligger berg av nyskördade grönsaker, men där stod också gummor som bara hade några få rödbetor att erbjuda. I ett stånd var det provsmakning av 10 olika sorters honung. Vi provade samtliga och köpte favoriten! Utbudet av vackra, spännande korvar lockade. Willys skivade och välplastade korvat kändes långt borta. Omtumlade och lite skräckslagna tog vi in på det lyxhotell Turista Tourist Agency hade krävt att få boka första natten.

Nästa dag mötte Elena i foajén, vår tolk som vi fått på rekommendation av svenska konsulatet. Elena hade studerat till en fil kand i Linköping, men talade inte svenska. Jag förklarade att vi ville ta ett tåg ut från Minsk, stanna någonstans och sedan fortsätta någon annanstans, det kvittade vart, för att vara tillbaka på måndag. Hon hade med sig en lista på sevärdheterna i de tre största städerna och hade själv knappast varit på andra platser.

– Men min bror jobbar som försäljare och har varit överallt! Kan vi ta med honom? Vi blev alltså fyra som satte oss på ett pendeltåg västerut. Där fick vi tid att prata och

fråga om allt. Brodern kunde lite engelska. Efter två timmar tyckte vi det räckte, gick av och tog en buss ut ur den lilla staden. Vid ändstationen gick vi av och kunde konstatera att vi nu var på en plats med höga, slitna hus. Varken Elena eller brodern visste var vi befann oss. Emellertid hade eftermiddagen framskridit ganska långt och både middag och övernattning började kännas aktuellt. Nu hade vi tur! Inne bland höghusen låg ett gammalt ruckligt envåningshus i trä. Hotell och restaurang stod det fullt begripligt, fast med kyrilliska tecken. Jag sträckte upp mig och knackade på. Dörren öppnades till en smal springa.

– Fullt, väste en äldre dam och stängde med en smäll. Kanske skrämdes hon vid synen av utlänningar, kanske ville hon inte ha besväret med gäster över huvud taget.

Vi var nu rejält vilse, vilket vissa gånger kan vara ganska trevligt. Elena frågade alla vi mötte. En tant förklarade att vi skulle ha bott hos henne, men just nu gick det inte. – Men på sanatoriet vid sjön brukade de ta emot gäster. ”Förbjudet att bada!” förkunnade en skylt vid standkanten. Elena vidhöll bestämt att det berodde på allt fågelbajs. Det var då jag började fundera på hur mycket hon lärt sig i Linköping. Inte kritiskt tänkande i alla fall.

Det hade nu börjat skymma. På sanatoriet fanns det också något problem, oklart vad.

– Men tre kilometer bort ligger Narasj, där finns ett hotell, det är privat.

Ordet ”privat” betonade hon med ett leende.

Så vi traskade ditåt och det var helmörkt när vi kom fram. Genom fönstren kom ett varmt ljus och musiken från restaurangen var på hög volym. Jag knackade på dörren. En frodig blondin i stramande klänning svängde upp dörren, sträckte välkomnande ut armarna och bad oss stiga in. Det var dans och härliga lukter från köket. Vilken scenförändring! Vårt rum var helt i blått; gardiner, tapeter och sängkläder. Romantiskt! Vi betalade 250 kronor för två fina rum med kök. Det dröjde inte länge förrän vi satt i restaurangen med tallrikar fyllda med korvar och köttbitar samt små, fyllda glas.

Jag sov ganska gott på soffan i köket. Boel körde ut mig ur vårt sovrum pga påstådd snarkning. Men de blå lakanen tog jag med mig ut till soffan.

Nästa morgon tittade vi på vår turistkarta och diskuterade återfärden österut mot Minsk. En bit bort vid landsvägen gick bussar. Enligt tidtabellen skulle det komma en om två timmar.

– Kan vi inte försöka lifta? Tyckte jag som liftat mycket för länge sedan.

– Impossible in Belarus! Nåja, försöka duger väl.

De andra tre satte sig molokna på vägrenen och jag ställde mig vid vägen. Bilar körde förbi i hög fart utan antydan att minska farten. Kanske hade Elena rätt, hon visste förstås bättre. Efter en halvtimme hade de tre bestämt att ringa efter en taxi till närmaste stad. Just då, saktade en liten Lada in och stannade intill mig. Själv hade jag fått plats i bilen, men inte fyra personer. Tänkte att föraren snabbt skulle sticka när han fick syn på hela sällskapet. Men icke, i stället öppnade han dörren och vecklade ut sig i hela sin längd. En jätte med ett milt leende och händer, inte som dasslock, men nästan.

– жаданы, välkomna!

– Problema njet, inte alls, vart vill ni åka?

Han hette Valuja och

skulle till X, medan vi hade tänkt oss till Y. Valuja lyssnade när Elena förklarade vårt, i hennes ögon, tveksamma reseprojekt, Han förstod att vi inte hade bråttom. Han berättade om trakten och frågade vad vi ville se. Elena tröttnade på att översätta och vi fick nöja oss med kortare sammanfattningar.

– Gamla, traditionella byar!

– De är borta sen kriget, men jag vet en vacker plats där det fortfarande finns några gamla hus. Kom, så åker vi dit!

Vi åkte till byn, dessutom tog han oss till en gammal kyrkogård i skogen och sent på eftermiddagen kom vi till sist fram till vår lilla stad. Betalt?

– Nej tack! Jag har aldrig träffat utlänningar tidigare och är glad att få visa lite av mitt land. Mina tankar gick till Jesus, i sanning vår Frälsare.

Tillbaka i Minsk tog det lång tid för Elena att hitta ett hotell för oss. Vi skulle förstås inte bo på ett

lyxhotell, utan på ett ”vanligt” hotell. Sådana tycktes sällsynta. Till sist hamnade vi på ett med det romantiska namnet 40 Years Since Victory. Det lät perfekt! I receptionen argumenterade Elena för att vi skulle få bo där trots att det inte var avsett för utlänningar. Den medelålders, bastanta receptionisten grymtade ovilligt, men gav till sist med sig och två andra bastanta damer tog oss till vårt rum. Jag försökte vädra ut lukten av rengöringsmedel, men fönstren var låsta. Kanske ville man inte att folk skulle vädra, rummet var ju redan kyligt och ute var det oktober. Lite senare när Boel och jag kom in i matsalen satt en skolklass och väntade på middag. Trevligt, tyckte vi. Men det gjorde inte hon som bestämde. Barnen evakuerades omgående och rummet blev tyst. Som enda gäster serverades vi snabbt blinis som var enda rätten på menyn. Blinis är gott, särskilt med mycket majonnäs. Jag fick halva Boels portion.

Allt såg så urbota trist ut, men det stämde väl med mina föreställningar om ett kommunistiskt samhälle som förändrats väldigt lite sedan Sovjet sprack 1991. Vi skrattade mycket, men känslan av ilska fanns där också.

Det knackade på dörren. Utanför stod en dam som tecknade åt oss att följa med. Hoppsan, vad skulle nu hända? Vi fördes ner för trapporna till en dörr med skylten – Manager. En försiktig knackning

– Please come in!

Kvinnan som öppnade strålade och bad oss komma in i sitt varma rum. Förklarade att hon var chef för hotellet och hur stolt hon var att vi valt hennes hotell; det var länge sedan hon haft utländska gäster. Vi visste förstås orsaken; vi fick helt enkelt inte fick bo där. Chefsrummet var unikt, i ordets rätta bemärkelse. Natalia samlade på porslinskatter! Överallt, på hyllorna, i fönsternischen, delar av golvet stod det katter i olika storlekar. Miniatyrer och meterhöga. Endast väggen bakom det stora skrivbordet saknade katter. Där satt den obligatoriska tavlan med porträttet av president Lukasjenko. Undrar hur stor upplagan varit på den tavlan? Vi såg samma tavla i alla butiker, alla restauranger, t o m i det privata hotellet med det blå rummet.

Och till sist – vem var Elena egentligen? Det var svenska konsulatet som förmedlat kontakten. Jag gissade att det knappast räckte med att vara begåvad vitrysk student för att få förmånen att studera i Sverige. Och jag hade rätt. Strax innan vi skildes åt berättade hon.

– My uncle was earlier UN ambassador. Så var det alltså, av regimen godkänd och en del av Sveriges kontaktnät i landet.

Fem dagar varade resan. Fem dagar av min stund på jorden jag gärna pratar om, och som fortfarande kan ge anledning till skratt. Och jag är helt nöjd med att vi inte köpte det där weekendpaketet till Barcelona.

Den höga sannolikheten att det osannolika skall inträffa

Bilden: Sannolikheten att få se tiger i Gangesdeltat (Sundarbans) är låg. Samtidigt finns chansen (eller risken) – i varje stund! Foto CJ.

Inledningsvis skrev jag att min längtan ut i världen uppstod under studenttiden. När jag anstränger mig att frammana tidiga minnen träder fragmentariska bilder från TV-filmer

på 50-talet fram: Huvudpersonen (hjälten) går med långsamma steg uppåt, uppåt genom regnskogen, i Kongo, kanske Belgiska Kongo. Till sist möter han (den fruktansvärda) gorillan. Då vågade jag inte titta längre. Bättre minns jag Sten Bergmans knarriga radioröst när han berättade om hur han blev kompis med kannibaler på Nya Guinea och samlade på paradisfåglar. Han arbetade i vetenskapens tjänst och jag lärde mig ett nytt ord – forskningsresande. Senare har jag läst att han vid hemkomsten överlämnade bl a 300 skinn av paradisfåglar till Naturhistoriska Riksmuseet, där de fortfarande lär ligga i de djupaste källarvalven. Då var han min idol, nu tycker jag det finns anledning att ifrågasätta det vetenskapliga värdet av Sten Bergmans resor. Däremot var han tveklöst dåtidens främste äventyrare som trollband radiolyssnare i alla åldrar.

Liksom alla skolbarn fick jag frågan – Vad skall du bli när du blir stor? Forskningsresande, svarade jag tvärsäkert. Det blev jag aldrig, men ändå, kanske, lite grand.

I skolan läste vi geografi. I trean fick jag lära mig allt om hemkommunen Sollentuna, i fyran vidgades vyerna till hela landet. Minns att jag kunde rabbla alla städer i Småland och placera dem på en blindkarta. Dessutom hade jag lärt mig huvudstäderna i alla världens länder, som inte var så många då, men jag följde noga avkoloniseringen och nya länders födelse i slutet av 50-talet. I sexan läste vi om världen utanför Europa och jag fick excellera med mina kunskaper. Varje termin fick jag högsta betyg A i geografi, ända till studentexamen och det enda A jag någonsin fick i något ämne.

Några år tidigare, när jag var sju år, tog mina föräldrar med mig på bio. Minns att filmen utspelade i Indien och handlade om en liten pojke som orädd gick genom djungeln i tryggt sällskap av sin tama tiger. De gick i mörkret under höga träd och vadade över en strid älv. Filmen gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på mig, eftersom jag hittade den i ett grumligt minne.

År 1993 reste jag i östra Indien med en grupp, i delstaten Orissa. Medan reseledaren tog

B 039 — Marknad i Bastar District. Foto CJ

hand om resenärerna och tog dem till olika stamfolksbyar, så fortsatte jag inåt landet i sällskap med en muslimsk advokat från Bombay. Han hade gift sig med en stamkvinna och hade nu fyra barn med henne, ett i Indien ovanlig par. Jag ville längre in i det okända Indien, till skogarna där stamfolk fortfarande levde ett traditionellt jägar- och samlarliv. Till distriktet Bastar i centrala Indien. Vi åkte taxi och kom tillsammans till en liten stad. Enligt stadens polischef hade man aldrig tidigare haft en utlänning i staden. Folk samlades runt mig, stirrade, skrattade och kommenterade.

Något hotell fanns inte och min reskamrat (vars namn jag glömt) frågade om det var okey för mig att övernatta hos hans vän i en by utanför staden. Dit åkte vi i vår taxi när solen var på väg ner. Snart satt vi i en hydda med korslagda ben och åt dagens sista måltid.

På skraltig engelska ställde vår värd frågan – ”Why you interest India?” Jag tänkte efter, dröjde med svaret och letade efter fragment i minnet – ”A small boy, he had a tiger…” Han såg intensivt på mig, men sa inget mer. Efter middagen reste han sig och tecknade åt mig att följa med.

Med var sin ficklampa gick vi mellan hyddorna, alla med lerputsade bambuväggar och halmtak. Ljuset från fotogenlampor lyste genom öppna dörrar där vi såg familjer sitta kring öppna eldar och äta middag.

Ljuset från våra ficklampor lyste på hyddor och djurstallar där blänkande stora ögon lyste tillbaka. Så stannar han upp. Genom den öppna dörren ser jag en man och en kvinna sitta på golvet svagt upplysta av glöden från elden där kvinnan nyligen kokt deras ris. – “This is Mr Chendru!”

B 037 — I säkert förvar hade han de tre upplagorna av boken. Foto CJ

Så var det, har satt den lille killen från filmen. Nu hade han nyss fyllt 50 år. Tigern i

filmen var tam och utlånad från Calcuttas zoo, berättade han. Nästa morgon var jag tillbaka och fick höra hela historien och bläddra i boken Chendru får en tiger. Han hade den både på svenska, hindi och på engelska.

Boken var skriven av Astrid Bergman-Sucksdorff, dotter till Sten Bergman och tidigare gift med Arne Sucksdorff. Han gjorde filmen En Djungelsaga. Senare hittade jag boken på ett antikvariat och tog kontakt med författaren som jag också fick förmånen att träffa.

I ett land 7,5 gånger större än Sverige med (då) en miljard invånare, vilken tur att träffa på just Chendru! Nåja, det finns väl något tusental personer som jag hade någon form av relation till, som jag hade kunnat träffa på under resan, eller på någon annan resa, i något land. Sannolikheten för just det mötet var förstås ytterligt låg. Däremot måste det vara högst sannolikt att något av dessa, var för sig, osannolika möten, någon gång äger rum. Alla som rest utanför allfartsvägarna har nog upplevt att något högst oväntat inträffat under resan.