Jag har alltid tyckt om att gå långt

 Av Boel Hagenblad, Great Himalayan Trail

När jag träffade Christian (min sambo) upptäckte vi att – ut och gå – är något som vi båda älskar att göra.

I slutet av 2010 hade Christian börjat planera sitt stora äventyr, en resa till Dolpo i Nepal. Långt bort, svårtåtkomligt, högt upp i Himalaya med en vandring på flera veckor. Han visade bilder, filmer och pratade om detta äventyr som nu skulle gå av stapeln. Det skulle bli en storartad resa. Och skulle jag inte följa med? Jag hade sex veckors semester, men kunde inte tänka mig att lägga fyra veckor på ett enda resmål.

– Absolut inte, det går inte!

Christian åker iväg och det går veckor innan jag hör något. Inte förrän han är åter i Kathmandu och ska börja hemresan, hör jag av honom. Jag hämtar honom på Arlanda, en smalare och mer solbränd man än den jag vinkade av, fyra veckor tidigare.

Vi satt på kvällarna och tittade på bilderna från Dolpo. Vidderna, människorna och själva vandringen griper tag i mig och jag säger,

– Å, jag vill också åka dit, jag vill också vandra där. Varpå Christian säger ”Nu är det så, att det är en stor buddistisk festival nästa år i Shey Gompa i övre Dolpo, som jag vill besöka – vill du följa med?” Nu tvekar jag inte en sekund,

– Ja, jag vill åka med!

Det visar sig att fler är intresserade av att åka till Shey Gompa, ett berömt kloster i nordvästra Dolpo. Totalt blir vi sju personer som åker iväg till Nepal i juli 2013. I Kathmandu-dalen träffar vi ett annat gäng från Läs och Res som kommer från Tibet. En kvinna säger att vandringen på hög höjd, var tuff, speciellt eftersom hon var förkyld. Jag har ingen aning vad detta innebär eller hur det känns, tänker bara – hur svårt kan det vara?

Vi börjar vår två-veckorsvandring från Jomsom mot Shey Gompa. Det går upp, upp och upp i början. Naturen är fantastisk. Dagarna består i att äta, gå, sova och försöka orka ta in alla intryck. Jag sover tio timmar per natt och vaknar totalt utvilad varje morgon, behöver inte tänka på något – behöver bara gå. Livet är plötsligt så enkelt. Ingen telefon som fungerar, inget internet, jag behöver inte tvätta mig så ofta. Det är för kallt för att tvätta håret och det tar för lång tid att torka. Men jag har hjärnkoll på fötterna. Blåsor och skoskav är förödande. Mina plåster – och fotvårdspåse väger minst ett kg. Det är tufft att vandra, riktigt tufft, ibland är det flera pass på över 5 000 meter. Jag tar myrsteg, 20 steg åt gången för att sen vila. Nu förstår jag vad kvinnan pratade om – hur tufft det är att gå på så hög höjd. Men jag har inga problem med höjden, ingen höjdsjuka.

Vi kommer fram till Shey Gompa och får uppleva en fantastisk festival. Börjar bli förkyld och hostar, hostar. Men snart skall vi resa hem och jag tänker,

– Aldrig mer något så här jobbigt!

Planenligt blir vi hämtade med helikopter och flyger mellan bergen till Dunai för att sedan fortsätta till Pokhara och Kathmandu. När vi passerar sjön Phoksundo, en klarblå safir vid byn Ringmo, ser jag stigen längs bergssidan och vet att Christian gick där för två år sedan.

– Å, där vill jag också gå!

Efter hemkomsten har jag ett annat perspektiv på livet. Jag byter jobb, går ner i tid och tänker mycket på Dolpo och Nepal. Känns som om jag blivit bergtagen och börjar snart planera för att att resa tillbaka till Dolpo. Har förträngt hur jobbigt det var – tänker bara på den underbara naturen, människor vi träffade, byar på vägen och det enkla livet jag fick uppleva. Kan Christian tänka sig att åka tillbaka? Jo, det kan han visst. Nästa år 2014, reser vi tillbaka med ett större gäng som nu ska göra ”The Great Himalayan Trail”.

Det är absolut lika fantastiskt som första resan och när vi passerat Kang La på 5 500 meter och är på väg ner mot Shey Gompa börjar jag nästa gråta av lycka. Vi fortsätter mot byarna Saldang, Shimen, Tinje, Koma och Charkabhot. Vi går, äter och sover. Träffar fantastiska människor i byarna och blir alla bergtagna på olika sätt. Ett sällsynt snöoväder gör att vi måste avbryta resan i Charkabhot med endast fyra dagars vandring kvar. Just då känns det ganska bra att få åka helikopter sista biten till Jomsom. Skriver i min dagbok – jag kommer aldrig mer att göra om något så jobbigt! Men det dröjer inte länge förrän jag känner – Å, jag vill tillbaka! Jag gick ju inte hela vägen!

Tillbaka kom jag. Denna gång blev det en vandring i östra Nepal. Även denna gång skrev jag i dagboken – Det här gör jag inte om, alldeles för jobbigt! Nu drömmer jag om Dolpo igen.

När turisterna kom till byn

Berättat av Juan för Maj Bronner

Peru mars 2017. 1 resa

Juan bor med sin familj i byn Chumpe, en av många byar högt upp i Anderna, i Peru.

Byn Chumpe 10 mars 2017 kl 5.30. Juan vaknade tidigare än vanligt denna kalla morgon i början av mars. Kanske var det åsnans skriande som väckt honom? Eller var det bara grubblerierna som inte ville tystna inuti hans huvud?

Dagen innan hade han åter pratat i telefon med Eliana, hon som var ledare för turisterna. Hon var entusiastisk som vanligt. Hennes röst riktigt bubblade över när hon berättade vilken möjlighet hon kunde erbjuda honom, hans familj, ja hela byn faktiskt.

Fundersam gick han upp och klädde sig. Han såg ömt på sin hustru Modesta och den lille Joshua som fortfarande sov tryggt i det ombonade rummet. Så fint de fått det! Han stängde dörren, gick bort och lättade sig intill komposthögen, tog sedan den största tygvävnaden som hängde på sin ställning och begav sig ned för den smala lilla stigen, ner i dalen.

Detta var den bästa tiden på dygnet! Solen tittade fram mellan bergen därborta i öster, dess välsignade strålar började värma och luften kändes ren och frisk. Allt var så stilla. Han tänkte så bra då. Nu skulle han skära mynta, kamomill och cocablad i mängder. När de nu skulle ta emot en grupp turister från Europa, ja då skulle det behövas örter till avkok i mängder.

Hans familj kunde inhysa sex personer, det var ju gott och väl. De hade också plats för att alla sexton skulle kunna äta alla måltider i deras matrum. Grannfrun Maria hade lovat att ge husrum till tre av dem. Det gällde ju bara en natt. Så nu hade de plats för nio. Vad skulle de göra av de övriga sju?

Min fru Modesta hade sagt att han inte behövde bekymra sig. Hon var ju med i församlingen och var alldeles säker på att hon skulle kunna övertala några av sina församlingssystrar. Hon sa att det inte alls var konstigt att de kände sig blyga och bortkomna för att de hade så lite att erbjuda.

De där människorna från Europa var ju vana vid all slags lyx; stora hus med en massa rum, varmvatten, vattentoaletter, elektricitet i hela huset, alla slags mat och dryck. Vad skulle de tänka om hur enkelt de levde där i byn?

Torsdagen 21 mars. De sexton turisterna skulle komma om sju dagar bara! Eliana hade sagt att de kunde hjälpa till i hushållet och med barnen! Hur skulle det gå till? På något sätt borde de få ut något av besöket, men vad? Deras resebyrå betalade bra för besöket och hade rätt att kräva något bra. Men vad? Modesta hade därmed lugnat honom. De skulle ju bara stanna ett dygn.

Först skulle hans familj presentera sig ordentligt. Sedan skulle turisterna få berätta vilka de var. Så skulle de erbjudas att få klä sig i typisk Quechua-klädsel. Skulle de verkligen tycka om det? Det kanske skulle bli pinsamt?

Modesta hade också övertygat honom om att hans örtkunskaper var värda att spridas. – Ta med dem på din vanliga runda, visa dem vilka örter vi har användning för. Både dem vi äter och dem vi färgar garnet med. Hör med Eliana om hon tror att de orkar gå din runda, den är enkel för oss som är vana, men kanske inte för dem?

Vad ska de vi ge dem att äta? Vilken tur att Juan kommit tillbaka! Han kunde trolla fram de läckraste rätter av nästan ingenting. Tankarna snurrade medan han systematiskt fyllde tygstycket med växter.

När Julio kom tillbaka till gården var hela familjen vaken, vattnet varmt till hans växter och bönvällingen värmde gott i magen.

Modesta berättade att hon övertalat ytterligare tre av kvinnorna i byn att ta emot gästerna som väntades nästa onsdag. Alla behövde de ju så väl den ersättning de blivit erbjudna. Ingen av de tre hade dock gått med på att släppa in gästerna i det egna hushållet. Hjälpa till? Nej, hur skulle det se ut?

– Så vi får väl göra så gott vi kan, sa Modesta. De kan få hjälpa till att sätta upp en varp. Och ta upp potatis och plocka bönor. Vi ska nog kunna sysselsätta dem.

Torsdagen 28 mars 2017, kl 21.00. Den kvällen kunde Juans familj inte gå och lägga sig lika tidigt som de brukade. Oj, så mycket de hade att prata om! Besöket hade gått bra! Gästerna verkade nöjda. Alla hade tackat för det vänliga mottagandet med blomsterportalen, blombladen, blomhalsbanden och den personlig ögonkontakten.

Presentationen var intressant. Flera av turisterna var gifta men inte alla hade med sin man eller fru på resan. Märkligt! Alla var ganska gamla, tänk att ge sig ut på en sådan lång resa när man är lika gammal som farfar och farmor! De verkade uppskatta att få prova quechua-kläderna, flera av dem hade kläderna på sig hela dagen. De långa svarta kjolarna med sina vackert vävda mönster och de ännu vackrare vävda tygöverdelarna som fästes ihop med en nål. Ullen värmde gott när det var kallt. Kvinnorna hade lite svårt att fästa de platta hattarna, men de förstod nog att uppskatta det skydd för solen som hattarna är. Den store mannen såg för rolig ut i den alldeles för lilla mössan han provade!

Örtpromenaden var också uppskattad och många verkade beundra vår by; tystnaden, skönheten, den höga, klara luften. Trots ståhej under dagen hade kvinnorna hunnit väva klart beställningarna som skulle levereras nästa morgon. Alla hade sett och lyssnat med intresse när de visade hur de klipper fåret, tvättar ullen, spinner garnet och sedan färgar det i de svarta järngrytorna med de växter Juan visat på promenaden.

Många gick runt och beundrade, såg det ut som, de olika vävarna som raskt färdigställdes. Flera av dem köpte också dukar, armband och väskor. Ingen försökte pruta! Det kanske handlade om att de fått se hur mycket arbete som ligger bakom?

När kvinnorna vävde hade Juan och Julio haft fullt upp med att ordna med mat och servering. Det var roligt men ibland hade de undrat om de åt ovanligt lite eller om de inte tyckte om maten. Fisken verkade i alla fall uppskattad!

Gästerna verkade inte känna varandra så bra, de var nästan lite blyga för varandra, såg det ut som. De skilde sig väldigt mycket åt när det gällde att hjälpa till också! Några ville gärna duka, duka av och skära grönsaker. Några frågade t o m om de kunde hjälpa till med disken! I vårt kalla vatten! Nej, där gick gränsen! Potatisplockandet och bönskörden gick också bra och gästerna hade lyssnat noga när Julio förklarat vilka bönor som var färdiga att plockas.

Det var förresten också de där märkliga kvinnorna som hade med sig en liten flaska med något starkt som de gärna ville bjuda på! Det var bara de själva, Eliana och Julio som smakade. De satt där i vårt kök och ville visa sig sällskapliga fast vi egentligen bara ville gå och lägga oss. Rätt lustigt egentligen!

Besök i förskolan var också väldigt lyckat, berättade Juan. Konstigt bara att gästerna ville fotografera så mycket! Nästan mer än dagen innan. Upplevde de saker bättre genom den där kameran? Turisterna hade med sig frukter och gav alla barnen en banan och en apelsin!

De var väldigt snälla och generösa, de där människorna från Europa och vi tjänade mycket pengar. Hoppas det blir fler utlänningar som kommer hit till Chumpe.

Vilse i regnskogen

Av Karin Thorvaldsson, Nya Guinea i november 2015.

Vi stiger upp tidigt. Det är ännu mörkt ute och skogen är full av ljud från alla nattaktiva djur. Vi klär oss snabbt och traskar iväg. Skyndar på stegen, vill inte missa spelet som snart ska börja. Det är första morgonen i Nya Guineas regnskog och vi ska snart få se paradisfåglar. Tre vägvisare har vi med oss. De är onklar till vår reseledare Nicky Mehue och de ska leta upp det träd där fåglarna spelar denna morgon. Paradisfåglarna spelar alltid i toppen av en viss sorts träd och det finns många att välja på. Onklarna delar på sig och smyger i förväg och spanar. Vi står tysta och väntar. Så viftar en av onklarna. Han har hittat det. Vi hinner precis fram och får se slutet på spelet. Fåglarna är högt upp i trädtopparna. Hannen burrar upp sig och spelar för honan och hon spelar tillbaka. Det är som en dans. Helt fantastiskt.

Nästa morgon ska vi stiga upp ännu lite tidigare för att hinna se mer av spelet. Väl tillbaka i lägret, saknas en av de tre onklarna. Då han ännu inte dykt upp vid lunchtid skickas två nya onklar ut för att leta efter honom. Sent på kvällen kommer den borttappade onkeln tillbaka. Han hade gått vilse efter att han sett en orm han följt efter. Han vandrade i många timmar genom skogar helt utan spår av människor tills han slutligen kom till en väg och kunde lifta tillbaka. Han hade inte ätit på hela dagen och är väldigt trött.

Nya Guinea är världens näst största ö och nästan helt täckt av regnskog, så man kan gå ordentligt vilse. Det svåra i en regnskog är att man inte kan orientera sig efter solen eller landmärken. Himlen syns inte genom lövverket och skogen är för tät för att man ska kunna urskilja några landmärken. På vägen genom skogen hade onkeln sett flera kasuarer och trädkängurur. (Kasuar är en marklevande jättefågel som blir minst 1,5 m hög och väger 60 kg. Den försvarar sig med sina jättelika klor) Han har med sig ett stort illgrönt kasuarägg tillbaka som han tagit från ett kasuarbo. Kasuarmamman hade med all rätt jagat efter honom. Men det är svårt att döma en äggtjuv i en sådan situation. Jag hade antagligen gjort likadant om jag själv gått vilse i regnskogen och inte vetat när jag skulle få mat nästa gång. Det har blivit mörkt nu, men en av de två onklar som skickats ut att leta efter den borttappade onkeln saknas. Det visar sig att han också har gått vilse, men det är för mörkt att leta efter honom nu, så han får klara sig ensam i djungeln i natt.

Inspirerade av den borttappade onkelns berättelser om trädkängurur och kasuarer vill vi också gå på upptäcktsfärd. Onkeln tror att han kan hitta tillbaka till samma plats. Vi är fyra resenärer som ville ge oss ut i regnskogen guidade av den borttappade onkeln. De andra i vår grupp på åtta tycker vi är galna med tanke på hans bevisligen dåliga orienteringsförmåga. Men vi ska få med oss ytterligare en vägvisare och håller tummarna för att han är bättre på att hitta hem. På morgonen när vi ska ge oss av har den andre försvunne onkeln fortfarande inte kommit tillbaka. Tre nya onklar skickas ut för att leta, men det hindrar oss inte från att ge oss ut på upptäcktsfärd.

Det här blev en dråplig historia, och värre skulle det bli. Redan efter en timme kommer vi till den plats där den första onkeln sett kasuarerna och plockat ägget. Vi hör flera kasuarer som ropar, följer ljudet och spanar omkring oss, men lyckas inte komma tillräckligt nära för att få syn på någon. Men vi ser ett par kasuarbon och en trädkänguru. Kasuaren bygger sitt bo direkt på marken och städar väldigt fint i en cirkel runtomkring, så bona är lätta att se. Efter någon timmes sökande efter kasuarer får vi ge upp. Men spelande paradisfåglar såg vi förstås. Det är dags att börja leta sig tillbaka. Vi väntar med spänning. Vet onklarna åt vilket håll vi ska gå? Våra farhågor besannas. Vi är vilse i världens största regnskog! Så lämnar onklarna oss vid en fallen trädstam mitt i regnskogen, medan de går åt var sitt håll och börjar leta efter vägen. Under tiden roar vi oss med att gissa åt vilket håll vi har vårt läger. Vi pekar alla åt olika håll och kan inte låta bli att skratta. Alla är säkra på att själv ha rätt. Vi försöker få kontakt med GPS, men utan framgång. När vi inte sett till onklarna på över en timme, tänker vi att de kanske har tappat bort både oss och varandra, så vi sätter igång att tjoa. Till slut kommer de. Mycket riktigt de hade gått vilse igen.

En av oss har en kompassapp i telefonen. Vi vet att vi befinner oss i norra ändan av regnskogen och börjar gå mot norr. I den riktningen borde vi nå bebyggelse inom ett par timmar. Det var hela tiden vår plan B. Efter bara fem minuter hittar en av onklarna en färsk avbruten kvist. Det är stigen vi letar efter.

Det finns inga upptrampade stigar i regnskogen, en stig gör man genom att bryta av en kvist var femte meter. Tillbaka i lägret visar det sig att onkeln som varit borta över natten kommit tillbaka, men två av de tre som gått ut för att leta efter honom är nu försvunna istället. Ska vi skratta eller gråta? Sent på kvällen kommer de tillbaka och nästa morgon lämnar vi regnskogen. Alla inräknade.

Begreppet ”onkel” har en bred innebörd i den papuanska kulturen. Det syftar på vuxna, manliga släktingar. Även nära vänner omfattas av begreppet.

Den rickshaw-färden glömmer vi aldrig

Bild: Agne och Gun Hörberg i väntan på tåget

Av Gun och Agne Hörberg. Natur i Sydasien 2004. 5 resor

Vi upplevde i tur och ordning Chile med Pablo, Indien med Debabrata Mukherjee, Tanzania med Hamisi, Egypten med Soliman och Nya Guinea med Ignas. Faktiskt, våra bästa reseminnen har vi från de här resorna.

Resorna har varit fantastiskt lärorika och intressanta. Ert koncept att använda inhemska reseledare är suveränt bra och att hitta så fantastiskt bra och kunniga människor är en stor prestation.

Vi har kommit mycket nära människor i de olika länderna, bott i deras hem och insett att vi är väldigt lika, trots så skilda levnadsvillkor. Resorna har gett starka intryck. När vi tittar på natur- eller kulturprogram på TV från olika delar av världen, kan vi ofta referera till liknande upplevelser. Många middagar har slutat med att vi suttit länge och återupplevt minnen från dessa resor.

En händelse som aldrig går ur våra minnen är från Indien och Varanasi. Vi skulle avsluta vår vistelse där och ta oss till järnvägsstationen. Alla i gruppen, 12 personer, stod på trottoaren med ryggsäckarna. Deba haffade cykelrickshor för transporten. Han var noga med att vi skulle betala rickshorna efter indisk taxa, ville inte att de skulle börja jaga turister i stället för att vara ett transportmedel för invånarna. På grund av bagaget fick vi lov att ta varsin rickshaw. Alla utom Deba, Monica från Märsta och jag kom iväg. Vi fick vänta innan det kom fler rickshor på grund av att det var politiska demonstrationer, premiärministern skulle hålla ett valtal och gatorna fylldes snabbt av människor.

När vi fått tag i varsin rickshaw var huvudvägen blockerad av folk. Vi försökte att ta oss fram på sidogator mot stationen, även här blev det fullt av folk. När vi vid ett tillfälle försökte vända tippade Monicas vagn baklänges, tack och lov hamnade hon på ryggsäcken och skadade sig inte. Efter en lång slingrande väg ute i sidenvävarnas kvarter kom vi någon kilometer från stationen. Där var det helt stopp och vi fick lämna våra rickshor. Deba tog sin och Monicas ryggsäck och vi försökte tränga oss fram genom folkmassan. Det gick inte! Vi tog en omväg genom ett slumområde där det bodde mycket fattiga familjer och upp längs järnvägsspåret och över en järnvägsbro. Där såg vi gatan under oss mellan sliprarna, det gällde att inte trampa fel. Knappt hade vi kommit över bron när ett långt godståg passerade oss. Vad som hänt om vi varit kvar på bron vill jag inte tänka på, där fanns inget extra utrymme. Vi fortsatte ner mot gatan igen, men att gå mot strömmen av folk var inte möjligt. Vi fick gå i avfallshögarna vid sidan om vägen för att över huvud taget komma fram. Jag koncentrerade mig på Debas fötter och tog ett steg i sänder där han satt sin fot. Vi kom fram till perrongen och träffade resten av ressällskapet som varit oroliga för vad som hänt oss. Jag var helt utmattad.

Tåget var inställt!

Vi fick ta varsin rickshaw tillbaka till hotellet och vänta till nästa dag. Några mils resa med buss till en annan station från vilken Deba lyckats fixa biljetter åt oss för vidare färd mot Agra. Tåget var nästan fullbokat, så vi fick sprida ut sällskapet i olika vagnar med olika standard.

Debas sätt att lösa problemen med att ta oss fram till stationen i kaoset som rådde och att nästa dag få oss med på ett annat tåg var en otrolig prestation. Ingen svensk reseledare hade lyckats med detta.

Upplevelser och insikter av resande med Läs och Res

Natur i Sydasien nov 1999

Av Leif Delén. 9 resor

Genom en bekant fick jag tips om L&R i slutet på 90-talet. Jag hade kommit underfund med att mitt liv fram till dess kretsat kring min familj, min officerskarriär och mitt jordbruk, vilket så klart inte gett utrymme till så mycket fritid.

Tipset kom i rätt ögonblick, då jag efter flytt och pension började reflektera kring vad jag saknat i livet fram tills dess – ledighet och uppleva världen utanför min dåvarande ”bubbla”.

Hade då börjat praktisera klassisk yoga så mina första resor gick till Indien. Jag anträdde min resa med mina västerländska argusögon och träffade en av de största människorna jag någonsin mött, Debabrata Mukherjee, som tourleader. Fast det insåg jag inte då. Han blev dock senare en person, som påverkat mig oerhört mycket.

Vi reste i Nepal med naturupplevelser och tigrar, och Debba som fixade allt, vilket sannolikt varit omöjligt för många andra. Debba lånade elefanter med förare från skogsbolaget för våra djungelturer. Senare under resan passerade vi gränsen mellan Indien och Bangladesh. Det var strejk och en upprorisk stämning vid båda sidor gränsen. Situationen var otäck, men med Debba i spetsen plöjde vi rakt genom uppretade folkmassor och förbi handlingsförlamade tulltjänstemän. Folk vek undan och öppnade en frizon för oss när vi plöjde fram på kolonn.

Ett annat starkt intryck var en tiggande människa utan ben och armar och bomullstussar i ögonhålorna, men som satt och log! Jag blev väldigt illa berörd och kunde inte förstå varför han log i sin situation. Debbas förklaring var att han var nöjd efter sin återfödelse och detta tillstånd berodde på hans karma från tidigare liv. Han var helt införstådd med att allting bara kunde bli bättre i nästa liv.

Jag ställde hela tiden frågor och gjorde påståenden, men fick ingen respons. Debba svarade endast med ett kort budskap, typ ”Du har alla svar inom dig”! Ingen interaktion alltså. Så höll vi på hela tiden, varför jag till slut försökte undvika att gå i klinch med honom.

En kväll skulle vi övernatta på en lodge i djungeln. Jag hade varit så upprörd över hans beteende under lång tid att jag ville gå av min frustration. Jag frågade om det var ok gå iväg längs flodstranden. ”Du vet det finns tigrar där. Du går på egen risk”. Men det stoppade inte mig. Jag ägde ett problem som jag inte kunde hantera utan gick självsvåldligt. Kom tillbaka lugn.

Jag var upprörd mest hela tiden under resan och tyckte det var skönt när vi skildes åt efter en månads resa genom Nepal/Bangladesh/norra Indien.

Påföljande sommar satt jag och mediterade, varvid jag fick en känsla att jag ville åka tillbaka till Indien och resa med Debba en månad till. Sagt och gjort, jag bjöd med min dotter som avlastning, men relationen med Debba fortsatte som tidigare. Jag kunde dock under hela tiden koncentrera mig på resans innehåll och njuta av upplevelserna.

Nu till det otroliga. Två år senare slog alla Debbas klokheter ner som bomber i mig. Jag hade motarbetat att ta in dem i mitt sinne tills först nu. Jag hade hittat svaren inom mig själv!